Kvinnomanualen av Anna Björklund

Pass opp! Nytt begrepp coming up: postfeminism. Tokigt att jag inte tänkt på det tidigare när jag tafflande försökt beskriva hur mina tankar skiljer sig från exempelvis Bianca Kronlöfs. Begreppet som sådant är förstås inte nytt, men det är nytt att jag känner igen mig i det. Tack för det Anna Björklund!

Inledningsvis tror jag att Björklund och jag inte har en enda likhet (bortsett från det uppenbara). Hon är född på Östermalm, ett decennium efter mig, hon är en mediaprofil som tar snygga selfies, gillar mode och skönhetsprodukter, Kardashians, knäppa personer och Kringlan Svensson.

”det var en sorts tjej som gått ut gymnasiet med bra betyg, pluggat, gjort rätt, resterat på jobbet, varit duktig duktig duktig, och sedan någon gång under resan förstått att nej, så himla mycket fetare än såhär blir det inte.”

Men sen minskar avståndet mellan oss. Jag inser att det här är en kritisk genomgång av det moderna samhället inklusive feminismen och några kommer säkert att uppfatta Björklund som bakåtsträvande (vilket jag också uppfattar mig själv som). Vi var båda i ungdomen likhetsfeminister och högpresterande som ”siktade på karriär”. För henne gick likhetsfeminismens idéer i stöpet när hon blev mamma och jag har också landat i att det inte går att socialisera bort någonting. Barn och familj fick oss att inse meningen med livet.

Kvinnomanualen består av åtta essäer om: mat (alla är ätstörda), sex (ensam är inte stark), arbete (kan göra människan till ett monster), kläder (syr hon själv), moderskap (viktigare än karriär), skönhet (betyder allt), hushåll (kvinnorna gör fortfarande mest men det gör typ ingenting) och lycka (kan uppnås om livet innehåller problem som går att lösa). Hon tar avstamp i egna erfarenheter och jämför med moderna, historiska och bibliska ideal.

”jag är knappast ensam om att försöka hitta ett sätt att, genom hårt arbete, ta mig ur modernitetens svek. Den som lockade med förenkling men flyttade det svåra in i huvudet, den som skulle ge trygghet och tillväxt men som också gjorde väldigt många människor svårt sjuka.”

Kvinnomanualen är smart och rapp, rolig emellanåt, men framförallt ungdomlig och liksom modern på ett sätt som inte faller mig helt i smaken. Jag är nog för gammal (eller övermätt och less) för syntetdiskursen där filtrerad internetpersona och Kardashians fejkade operabla skönhet anses mer jämlik än att bara de som haft tur i genlotteriet ensamma ska vinna fördelarna av ett vackert utseende. Den här tanken att alla kan vara snygga är nyliberal och problematisk. Dels för att det gör samhället mer ytligt och fokuserat på just utseende, dels för att utseendet ju ändå beror av plånboken. Det är dyrt med nyttig mat, kan vara dyrt och tidskrävande att träna, dyrt med säkra operationer och produkter. I klassperspektivet går Björklund vilse tycker jag. Det är i och för sig kul och kaxigt när hon ynkar sig själv som tvingades bära prassliga skidkläder i fjällen, men ändå. Det är som att hennes värld enkom består av medelklassens mediamänniskor i centrala Stockholm och på internet.

Och det är nog främst till människor i den sfären eller de som vill dit som den här boken riktar sig. Hennes krassa samtidssyn som visserligen är realistisk men som jag gör allt för att fly, lider jag faktiskt av att läsa om. Jag gillar bitarna om hur vi kan minska avstånd mellan kropp och själ, hur vi vill svepas iväg av en mänsklig helhet och hur vi ska kunna få fler mått på stocken än bara tillväxt och effektivitet. Och jag älskar att hon påminde mig om unabombaren.

Tack Bazar!

Kommentera