”Jag har torkat nog många golv” – En biografi om Maja Ekelöf av Nina van den Brink

Jag tycker jättemycket om att läsa om modiga, självsäkra kvinnor (Karin Blixen, Birgitta Stenberg, Mia Kankimäki exempelvis) vars liv påminner om ett äventyr. Dock är de för mig inga källor till igenkänning. Maja Ekelöf (1918-1989) är inte en av dem. Mod och skinn på näsan hade hon visserligen men hon hade också ensamt försörjningsansvar för fem barn (mannen lämnade familjen för en yngre kvinna). Trots att hennes hårda låglöneliv skiljer sig stort från mitt, vi tillhör olika generationer, känner jag igen mig i självkritiken, ängsligheten, vetgirigheten och läshungern. Förklaringen finns i klasstillhörigheten.

Maja Ekelöf är städerskan som över en natt 1970 blir rikskändis då hon vinner en romantävling med sin bok Rapport från en skurhink (rekommenderas). Den här biografin handlar om hennes liv, texter och engagemang. Om hennes förfäder, uppväxten i Karlskoga – den blomstrande industristaden vars framgångar berodde av Bofors vapentillverkning, militärskjutningen i Ådalen, andra världskriget, folkhemmets framväxt, abort, resan till DDR, USAs bombanfall i Vietnam, kommunismen och vägen fram till författarskapet.

”En ovilja till artigt kallprat ställde krav på omgivningen, och gav Maja en aura av integritet och auktoritet. I hennes närhet blev människor tvungna att skärpa sina sinnen, det gick inte att komma undan med klyschiga fraser. Maja Ekelöf var intresserad på riktigt av andra människor.”

Den tysta fattigdomen tog sig ton genom Maja. Hon blottlade maskorna i Sveriges utåt sett perfekta välfärdsnät genom vilka ensamstående mödrar – strävsamma eller ej – föll (faller) igenom. Maja hade flera jobb men kunde ändå inte klara sig utan bidrag.

Nina van den Brink skriver väldigt klokt och bra. I några korta personliga avsnitt får läsaren förklaringen till den empatiska inställningen. Jag får en hel del goda uppslag som exempelvis värdet i att sjunga för sina barn och ge dem en visskatt – oavhängigt sångröst. Eller att en blick för det sociala spelet gör det enklare att smälta in men svårare att uthärda.

Berättelsen om Maja implicerar nästan inget om kärlek, sex eller manliga partners. Här är narrativet istället sådant att barnen är en tillgång för den ensamstående mamman. De stöttar hennes skrivande, är hennes danspartners, de är politiskt intresserade och diskussionspartners som hjälper sin mamma framåt. En annan sak som inte heller finns och som inte saknas i berättelsen är förbarmande. Det här är inte en bok i genren feelbad, tvärtom. Majas glöd värmer läsaren.

Apropå påståendet om att polariseringen i samhället är större än någonsin: ”det fanns en politisk laddning i kvällstidningarna. De som handlade på Konsum läste Aftonbladet, medan de som handlade på ICA läste Expressen.”

Vi hade behövt Majas röst idag. Och 2007 när bidraget för Rengöring, Underhåll och Tvätt kom. RUT-bidraget motverkar jämlikhet och finansieras av skattebetalarna. Klasskampen måste fortsätta!

Lämna ett svar