1959: Ingrid och Georg – en kärlekshistoria av Helena Von Zweigbergk

Titeln förtäljer egentligen ganska precis vad läsaren kan förvänta sig. Har man läst humanisten Helena von Zweigbergk tidigare vet man dessutom att en realistisk berättelse är att vänta med komplexa karaktärer, avspänt och intelligent språk vars innebörd vittnar om psykologiskt kunnande.

Hon är antagligen Sveriges bästa författare när det kommer till att sätta ord på det stora och lilla som sker i heterosexuella relationer. Utan att överdriva eller försöka ta enkla poänger går hon igenom hur relationer förändrar människor som individer och i förhållande till varandra, över tid. Hon tycks använda både lupp och kikare för att studera manliga och kvinnliga normer, traditioner, ideal och förväntningar. Utan att döma eller kasta skit på varken den ena eller den andra redogör hon för svårigheter, missförstånd och fällor som jag tror många av oss känner igen.

Trots att den här historien utspelar sig i slutet av femtiotalet är den anmärkningsvärt aktuell. Det har von Zweigbergk ordnat genom att göra protagonisterna till ”moderna” människor som vill ha möjlighet att styra sina egna liv, leva jämställt och utan rädsla och våld. Men teori och praktik, vad man tänker och hur man handlar går inte alltid i linje tyvärr. Kodord: paternalism. Det är väl knappast goda nyheter att en realistisk berättelse om jämställdhet från femtiotalet är dagsaktuell, men så upplever jag det i alla fall.

Här får vi på nära håll följa hur en mamma som förespråkar lågaffektivt bemötande börjar ta hårt i sitt barn för att tillfredsställa sin mans ideal. Vi får uppleva hur föräldrars arv går vidare till den yngre generationen trots dess ovilja, hur liten en vuxen man kan känna sig inför sin far och vi får känna kraften i kvinnlig vänskap.

”Det är som att Britt tänder upp vad Ingrid försöker släcka ner hos sig själv.”

Jag älskar att Ingrid i början av boken dömer sin mamma och sina systrar som säger ”nu ska vi ha trevligt” vid högtider. Vad tillgjort och präktigt, tänker Ingrid och frågar sig också varför de säger så. När hon några år senare själv säger ”nu ska vi ha trevligt” på julafton har hon glömt att hon en dag dömt ut den frasen. Människan i ett nötskal.

Läsningens aha-upplevelse var att jag på riktigt förstod idén bakom att den nyförlösta mamman ska få vara själv kvar på sjukhuset (vilket jag som nyförlöst protesterade emot). I vissa fall var (är?) det av godo att låta mamman vila ut och få en paus från hushållssysslor, pappan får ta han om eventuella syskon och sig själv. En nyförlöst behöver få vila. När jag födde barn tolkade jag det närmast som antifeministiskt att jag, mamman skulle vara kvar själv med det nya barnet när det var lika mycket pappans. Jag visste väl inte bättre hur man skulle göra med en bebis.

Och det är ännu en sak som jag älskar med Helena von Zweigbergks böcker, med fast hand för hon läsaren genom osäkerheter utan att fejka säkerhet.

Unge Mungo av Douglas Stuart

Just som succén Shuggie Bain utspelade sig i prekariatets Glasgow (postthatcher), gör Unge Mungo. Berättelsen är även denna gång präglad av fattigdom, arbetslöshet, maskulinitet och våld. Mungos mamma är alkoholist och Mungo själv är femton år och homosexuell. På flera sätt känns det här som en fortsättning på föregångaren. Omständigheterna är lika olyckliga och Douglas Stuart är lika humanistisk och icke dömande.

Det är 1990, men det kan man inte tro. Precis som när Édouard Louis skriver om sitt utsatta Frankrike chockar Stuart läsaren med förlegade manlighetsideal, kvinnohat, homofobi, hedersvåld och vaktande av territorium bland annat i form av bråk mellan (manliga) katoliker och protestanter.

I Unge Mungo finns också ett thrillermoment som jag upplever som en gardering från författarens sida för att behålla läsaren intresserad. Jag gillar inte sådana tilltag.

Jag var inte stormförtjust i Shuggie och det är jag inte i Mungo heller. Det är lite för babbligt, händelsefokuserat, hemskt och övertydligt för min smak. Jag föredrar som William Wordsworth att känslan berikar handlingen istället för tvärtom. Det amorösa omslaget däremot, dra mig baklänges.

Välj mig av Sofia Rönnow Pessah

”Mathilde, känner du någon som inte gått på universitet?
Även om jag räknar in ytliga bekanta dyker inget namn upp. Jag är på väg att säga namnet på mina föräldrars städerska, men inser att Malik nog inte skulle tycka att hon räknas. Dessutom har jag glömt hennes namn.”

Mathilde är en högpresterande borgarbracka som i denna samtidspekoral representerar högern och dess bristande kunskap om människan och villkor som hör samman med strukturella normer och förutsättningar. Hon kallar sig liberal, liksom hennes ”pojkvän” (snarare pojkfiende) Love. Hon är AT-läkare och hon personifierar NPM.

Välj mig börjar otroligt starkt och jag känner att en lika fin läsupplevelse som Välj mig stundar. (Vi får dessutom träffa Sonia igen.) Sofia Rönnow Pessahs huvudkaraktär är till en börjar realistisk och satiren med vilken hon skrivs fram träffar mitt i prick. Jag hittar mitt unga jag i den naiva och drivna Mathilde och mitt äldre jag i den psykiskt utmattade. Hon kommer fram efter att hon börjar volontärarbeta med syfte att förbättra sitt CV. Romanen är nutida, samhällskritisk, smart, kul och dessutom mycket bra uppläst av Sissela Benn.

Det är med ambivalenta känslor jag upplever 2015 igen, kraftansträngningen och hoppet som faller till marken som en sten. Flyktingar som lider helvetets kval och en statsminister som utlovar öppna gränser – för att sedan ändra sig. Jag upplever att polariseringen som förvärras då river upp en skrämmande bred klyfta mellan människor och det är inte bara invandring man ska förhålla sig till utan friskolor, surrogatmoderskap och annat oknytt som enligt mig inte borde vara en del av svensk politik. Jag uppskattar att författaren försöker rodda i detta och jag älskar att hon gör en djupdykning i de som är spelets regler för en ambitiös kvinna som vill engagera sig i livet. För hur ska man kunna glöda utan att brinna upp? Är anpassningsstörning verkligen en störning hos individen eller vittnar diagnosens vanlighet inte snarare om ett stört samhälle?

” -Vad gör hans mamma?
-Hon är undersköterska. Jag menar, det är ett jättebra jobb. Men det är inte svårt. Det kräver knappt någon utbildning.
-Inte för att vara oskön men det är hennes eget val. […] Vi bor i Sverige, det är inte som om undersköterskor svälter.”

Jag som vänstermänniska njuter av Mathildes uppvaknande om hur det egentligen ligger till med ”godhetsknarkandet”. Det är kul och jag skrattar rått när hon slår till marken, tills det tyvärr inte är kul längre. När hon släpper taget om sitt nyliberala jag och den så kallade utvecklingen kommer har romanen också släppt taget om mig. Trovärdigheten är som bortblåst, humorn likaså, det känns tillrättalagt och sen händer typ det som hon själv kritiserar kulturarbetare för att göra; appropriering av lidande.

”I exkluderande östermalmslägenheter kan man visa det tilldragande med övergrepp istället för vaginala skador och PTSD. Seriöst, vem bryr sig om estetiken när en människa blir våldtagen? Om tanken är att filmen inte handlar om en faktiskt våldtäkt utan en metaforisk våldtäkt eller vad man ska säga, är det ännu mer sinnessjukt. Att appropriera riktigt lidande för att man inte kan sätta ord på sina egna små problem. Vem ser på det här? På en kulturbiograf på stureplan.”

Slutet är på tok för mycket vilket är väldigt synd på en sådan bra första halva, kul idé och i övrigt fint skriven historia.

Sommarsorger av Nina de Geer

Martin kommer hem och är snäll till villan i Bromma och till Agnes – en priviligierad kvinna låst i ett äktenskapligt skruvstäd. Körsbärsträden står i försommarskrud, dess prunkande grenar packade med knoppar som spränger av kraft och vitalitet, står i skarp kontrast till Agnes känsloläge – trots att hon övat ett helt liv på att krympa ihop det som känns.

Nina De Geer driver podden Debutera eller dö och är nu äntligen själv utgiven på Ordfront förlag. Enligt egen utsago bollade hon fram och tillbaka med Albert Bonniers först, skrev om manuset i flera omgångar enligt deras begäran för att sedan bli refuserad. Konstigt! Jag tycker det här är en strålande debut.

Det som imponerar mest på mig är hur väl författaren lyckas bygga upp en stark och tungsint stämning. Redan den paradoxala titeln konnoterar en bitterljuv känsla, för att inte tala om bokomslaget. Som att få upp förförande bubblig champagne i näsan. De Geer tar hjälp av körsbärsträden som en slående kuliss. Att de bara kan blomma så vackert ovan jord även om rotsystemet är marinerat i smuts. De sötsliskigt rosa kronbladet framstår nästan som påträngande i sitt plastiga uttryck. De borde dofta kväljande sött om saker var som de såg ut. Att läsa Sommarsorger är att vara den som när hon tittar på det vackra, ser det som är fult. Den som ser tanniner och mjölkprotein istället för bourgogne och kittost. Den som ser sanningen.

”Till och med sättet han torkar av köket efter middagen är överlägset hennes. Han gör det sjungande och i stora svepande drag innan han fyller klart vatten i kaffebryggaren. Att mata den på kvällen är ett av många knep hon tagit efter Martin sen småbarnstiden.”

Här skimrar vemodet just som i Tjechovs pjäs Körsbärsträdgården och det handlar som den om rädslor för förändring och medelklassens ökade kapitaltillgångar. Författaren sätter ord på vår tids övre medelklass osmakliga lyxleverne som bildar en putsad yta med sommarsallader, bubblande drycker, vältränade kroppar och dyr inredning men under fasaden finns sorg, missbruk och trauma. Här leker hon med sin egen bakgrund; Hennes pappa Carl Johan De Geer hade en hemsk barndom trots att han växte upp rik på ett slott. Agnes namn som ogift var von Vrigt och hennes mamma växte också upp på ett slott. Vi får omväxlande ta del av Agnes barndom och hennes leverne i nutid. Hon överväger skilsmässa, men vill absolut inte förstöra sina barns barndom och klarar kanske inte att bryta sig fri från trygg ekonomi, lyx och konsumtionsvanor.

Det här är en glödande litterär uppgörelse med dagsaktuella orättvisor som drabbar människor på grund av kön, klass och nationalitet. Att år 2022 läsa en realistisk roman som handlar om hur flickor görs till Lolitor och möjligheten till räddning är Noras klaustrofobiska dockhem gör mig rasande. Jag är djupt tacksam för att Nina De Geer vägrar blunda för orättvisor, pedofilnorm och sjuka mäns beteenden. Den här romanen kan bidra med feministisk kunskap nödvändig för att kvinnor ska sluta döma varandra på fel grunder, för att döttrar ska sluta kasta sina mammor till vargarna, för att få upp ögonen för medberoende och skadliga normer.

Däremot önskar jag att texten var lite mer sparsmakad och med lite fler luckor. Jag tycker det är lite övertydligt, lite förutsägbart och att det finns några onödiga upprepningar (exempelvis grannarnas inredning med bokstäverna Carpe diem och Lycka). Annars är det bra spänst i språket.

Romanen börjar och slutar med noll i en loop som tycks gå runt likt timvisarna kopplade till ett urverk och det är en väldigt fin symbolik för livets faser inte minst för Agnes. När jag har läst den sista meningen bläddrar jag genast fram och börjar från början igen.

Nu levande (Tredje Monikabok) av Sara Lövestam

Man får vara nöjd med att man i alla fall inte blev dödfödd.”

I andra boken bestämde hon sig för att ge upp och nu har den släktforskande och barnlängtande Monika äntligen kommit så långt att hon kan hantera barnlösheten med ro. Nu är hon levande. Hon funderar på varför det tycks vara en vedertagen sanning att barn är meningen med livet och att ha barn gör en människa lycklig när statistiken berättar det motsatta?

Som i de två tidigare böckerna växlar berättelsen mellan att handla om Monika i nutid och Monikas samiska förfäder på 1800-talet. Formen tillåter ett brett grepp om mänsklighetens ontologi utan att det blir varken splittrat eller krångligt. Ett tema som Sara Lövestam (inte helt otippat) lägger fokus på är berättelsers betydelse.

”Myterna som överlever säger något om antingen den mänskliga naturen eller om världens beskaffenhet. De förklarar varför vi finns till, varför månen följer solen, varifrån ondskan kommer och hur ödet fungerar. Vi försöker formulera en sammanhängande väv så att vi inte bara är fisar i en slumpmässig rymd.”

Hur förhåller sig människan till driften att fortplanta sig, normer, kön och gener över tid? Handlar det om att föra gener vidare eller om att människan bara varit kåt? Monika har växt upp i fosterfamilj men det är ju inte den hon väljer att släktforska om. Idag finns det en hel rad hjälpmedel för den som inte blir gravid i form av hormonbehandlingar, insemination, IVF etcetera här gäller det att sätta ett tydligt stopp och inte inkludera människohandel i form av kriminell adoption eller surrogatmoderskap.

”Den enklaste berättelsen är kanske ens föräldrars. Den vars pappa äger en bank har lätt att föreställa sig att en dag äga en bank. Den vars mamma sliter som undersköterska kan se det som en framtida möjlighet och den som har föräldrar ser framför sig ett sätt att vara förälder. Barnlösa kan inte gå i sina föräldrars fotspår, man måste hitta ett eget sätt att leva. Som inte en enda av ens förfäder delar. Man delar det bara med alla andra som är barnlösa.”

Jag tycker mycket om hur författaren skriver fram vad jag tolkar som kritik av människans till synes ostoppbara strävanden mot att få det hon vill ha, nu i en tid när allt ska vara möjligt (#analblekningstider). Lövestam ifrågasätter rimligheten i narrativet att alla ska kunna få allt och aldrig ge upp, men utan att döma människan som strävar. Hon lyfter poängen med att ödmjuka sig inför ödet, kanske att det människan saknar kan lära henne sätta värde på det hon har?

Det är lätt att vila i Lövestams fiktion. Hennes prosa utandas en godhet och moralisk nobless som (ända fram till slutet) tystar min inre misantrop. Hon skriver med eftertanke och psykologisk kännedom, inte banalt men ändå enkelt, ganska roligt, sällan elitiskt och aldrig elakt. Det är lent och ljust, fast det finns ilska och hat och övergrepp begås. Men mörkret har liksom aldrig en chans att bre ut sig i hennes berättelser. Monikaböckerna är bra feelgood.

Baksidan är att karaktärerna framstår som aningen stereotypa. Monika är (bortsett från infertilteten) i princip perfekt, kunnig, korrekt och har lyckats få en tonåring att glida i spår. Någon annan är helt igenom ond. Men det gör inte så mycket. Jag vet ingen som kan skriva så hoppfullt, klokt, underhållande och folkbildande som Sara Lövestam.

Stora glömskan (Zackarias #1) av Lars Ahlin

”Lär mig leva så som Stora Glömskan lever.
Måtte jag som han kunna finnas på två platser samtidigt utan att jag därför fördärvar den plats där min kropp är.”

Lars Ahlin tar oss med till tiden när man köper sprit på kafé, då medicin kallas pulver och droppar, man har rundlugg eller brantingfrisyr, använder pampuscher, slokhatt och paletå och lyssnade på trumpetgrammofon. Det är efterkrigstid (1918) och depression och Zackarias är ett barn. Han är berättaren som i jag-form skildrar fragment från sin barndom. Tonen är lättsam och stämningen är ljus trots att det väl inte är alltför lätt med en sval styvmor och en nyckfull far. Kapitlen är som noveller vart och ett om olika ”roliga original” i staden där Zackarias bor. Men jag tycker inte att humorfaktorn har åldrats särskilt väl. Inte heller vad som står om samer. Däremot gillar jag hur tydligt Ahlin positionerar sig som arbetarklassförfattare allierad med den lägre socialgruppen.

Författaren håller mig på distans vilket tydligen är avsiktligt, en slags saboterad realism. Att lura in läsaren i en låtsasverklig dieges och på så sätt isolera läsaren från sin egen verklighet, kallade Ahlin för illusionsrealism och det var icke önskvärt. Avståndet syftar till att läsaren ska kvarvara i sin egen verklighet för att få syn på konventioner och färdiga tankesätt (klasskillnader och orättvisor). Jag är helt okej med uteblivna dramatiska effekter och slutpoänger men hade gärna kommit Zackarias lite närmare.

Det tycks dumt nog vara så att mannens berättelser intresserar både kvinnor och män men bara kvinnor intresserar sig för kvinnans. Det störde mig så pass mycket att jag för några år sedan tänkte att jag bara skulle läsa kvinnliga författare för att väga upp (och för att jag tyckte kvinnor skrev mer intressant).

Nu läste jag den fjärde augustprisade boken i rad av manliga författare som skriver om mäns uppväxter – och då slår det mig. Det är ju inte alls konstigt att människor vill läsa böcker av män. Eftersom män ofta är restriktiva med att berätta om vad som försiggår i deras medvetande, undrar väl i princip alla hur män (pappa) tänker, känner, drömmer och önskar. Jag menar alls inte att män har svårt att visa känslor, mäns aggressivitet styr världen. Mäns svårigheter när det kommer till att visa sin sårbarhet, vara öppen och förmedla vad som smärtar, sårar och skrämmer är ett faktum. Män som skriver besvarar i bästa fall några av våra frågor.

Men Zacharias vill inte tala om hur han känner. Inte författaren heller vad de verkar. I den här barndomsbrunnen är det andra personer som simmar mot ytan vars berättelser handlar om samhälle och strukturer. Och kärlek.

Jag gillar Kacklan som beskriver kärlek så fint och realistiskt. Ett annat favoritavsnitt handlar om hur nykterhet främjades genom att det gick lönebesked med posten hem så att hustrun kunde se summan.

En vänskap av Silvia Avallone

”Det du egentligen har gjort genom att visa upp dig varenda dag dygnet runt är att gömma dig.”

Ytterligare en bok om kvinnlig vänskap, ja tack! Det här är en tjock rackare som egentligen kanske handlar mer om internet och sociala medier, också om moderskap, kärlek och drivkraft.

Elisa – född 1986 – är drygt trettio och håller på med en roman som hon skriver med stöd av sina dagboksanteckningar. Romanen handlar om barndomsvännen Bea som nu är en världskänd influenser och modell.

Här finns möjlighet att känna igen sig i hur det var att växa upp med Britney Spears som förebild (string och snorlåga byxor skjut mig) och tiden före internet. Allt är filtrerat genom Elisas modus så det är hennes bild av vännen Bea vi får ta del av. Vännerna står som dikotomier mot varandra där den ena representerar hög klass/kontemplation/litteratur/utbildning/integritet/altruism/sökandet efter lycka och den andra låg klass/perfektion/utseende/sociala medier/gränslöshet/egoism/sökandet efter upprättelse.

”När kvinnor, inte minst jag själv, sliter varandra i stycken för en man som ofelbart går vidare helt opåverkad medan vi blir kvar med tomma händer och ärr.”

Jag tyckte väldigt mycket om Stål och hade nog lite för höga förväntningar på den här. Språket är helt okej, inte anmärkningsvärt bra men inte heller irriterande på något sätt. Däremot är uppläsningen riktigt dålig. Romanen är alldeles för lång i relation till det faktiska innehållet, det blir övertydligt och upprepande. Egentligen är det en ganska hemsk och sorglig historia men jag blir faktiskt inte väldigt berörd.

Jag gillar romanens huvudtankar om att växa upp från flicka till kvinna, i ett digitaliserat samhälle som premierar entreprenörskap och gärna sätter likhetstecken mellan jaget och varumärket. Inte konstigt då att en vacker kvinna utnyttjar det genom att bli influenser. Människan lever som hon kan! Tyvärr klankas det ner på unga tjejer istället för på det postmoderna, individualistiska, kapitalsamhället, som är grundproblemet. Silvia Avallone tycks vilja ta itu med vilka vi är och jämföra med vilka vi vill framstå som, att internet tycks ha ändrat kärnfrågan ”är jag lycklig?”, till ”ser jag lycklig ut?”, hur har detta påverkat oss människor och vårt förhållande till litteratur? Tyvärr tycker jag resonemangen fastnar på ytan. Pluspoäng dock för att hon skrivit fram Elisas pappa som forskare inom datorvetenskap och lika hängiven och naivt positiv till internet som Bea. (Först 2006 börjar han ana oråd angående storföretag och hotad demokrati.)

En särskilt klarsynt kritiker gick ännu längre: Beatrice Rossetti föregrep och startade på sitt sätt den snedvridning av sociala medier som idag har blivit förhärskande, slutenhet istället för öppenhet, narcissism istället för möten och en omogen och sjuklig koncentration på det egna (falska) jaget. Och så min favoritmening: Beatrice Rossetti är den dödliga algoritmen.”

Temat moderskap och relation mellan mor och dotter älskar jag. Modern som också vill konstutöva är ju ganska uttjatat, men jag välkomnar det ändå. Under läsningen funderade jag en hel del över hur drivkraft kan vara både något positivt och negativt och hur det förhåller sig till klass revanchslusta.

Moderato cantabile av Marguerite Duras

Moderato cantabile (från 1958) betyder måttligt och sångbart (musikterm). Eftersom det här är en tidig Duras-roman i nouveau-genren är den namngiven efter något som saknas i den, just som En fördämning mot Stilla havet är ett projekt som ej går att förverkliga och De små hästarna i Tarquinia är ett utflyktsmål som semesterfirarna aldrig tar sig till. Den här genombrottsromanen är fint stram och suggestiv om stora känslor. Det är ett språkarbete, ett formexperiment (tempusändring i de två sista kapitlen) och en spännande berättelse. Hon var ju enastående skicklig på att hänvisa till ett liv bortom sitt eget och lämna utrymme för läsaren att fylla på med sitt eget.

”Man skrattar. Någonstans vid bordet, en kvinna. Kören av små samtal blir högre efter hand och ur ett gradvis ökande överbud av bemödanden och påhittigheter framträder ett alldeles vanligt sällskap. Landmärken uppdagas, rämnor öppnar sig där förtroligheter prövar sig fram. Och man styr så småningom in på ett samtal som är partiskt i det allmänna, neutralt i enskildheter. Kvällen kommer att bli lyckad. Kvinnorna är som mest förvissade om sin strålglans. Männen höljde dem i smycken i proportion till sina balansräkningar. En av dem, i kväll, tvivlar på att han gjort rätt.”

En av alla saker som jag älskar med Marguerite Duras verk är att hon i sina texter väver in tillvarons, språkets och bilders bedräglighet. Ett snedsteg kan göra att livet tar en vändning. Vad vi säger om världen är inte världen samtidigt som språket hjälper oss att forma verkligheten. En bild på en pipa är inte en pipa. Att den här kortromanen har en titel som betyder måttlig betyder inte att den är måttlig. Tvärtom handlar den om något så fullkomligt orimligt som förhållandet mellan kärlek och död, crime passionnel; Fram till 1970 kunde en man ostraffat döda sin otrogna hustru i Frankrike, men samma rätt gällde inte för en kvinna i samma situation.

Handling: Rik, gift kvinna – Anne, går med sin son till pianolektion och bevittnar ett mord. Hon återkommer till mordplatsen (en bar) för att processa händelsen och dricka stora mängder vin. Där möter hon en arbetslös manschauvinistisk man från arbetarklassen, Chauvin. Vädret är vackert, fabrikens vissla ljuder, havet är nära, magnoliorna blommar (sexualiteten likaså). Det finns bokstavligen en röd tråd i diegesen. Älskar sånt!

Som brukligt hos Duras leder passionen till lidande. Andra klassiska Duras-teman och symboler som också finns här; äktenskapskritik, förtvivlan, båt som metafor för frihet, våld, makt, klass, kön, missbruk (det befriande ruset), auktoritetskritik, melankolisk mamma och barnet med sin hoppfulla uppenbarelse.

Det är anmärkningsvärt att någon som misstror språket är så bra på att använda det. Den här finns även som (bedräglig) film (med fula män och vackra kvinnor).

Skugga och svalka av Quynh Tran

Det här är något så fantastiskt som en (debut)roman, vars huvudpersoner är invandrare men narrativet inte ”invandrarens” i sedvanlig mening. Det är en suggestiv inifrånskildring där berättarjaget tillhör en åttaårig vietnamesisk pojke som (kanske) lever i skuggan av sin storebror. Vad han ser och fantiserar om handlar främst om bror Hieu och mamma (Má). Intentioner och psykologiseringar lyser med sin frånvaro vilket är spännande då Quynh Tran är psykolog. Med trygg hand lämnar han luckor i texten för läsaren att fylla.

Inledningsvis känner jag mig helt borta och stör mig på det. Men snart drabbar stämningen mig och jag tycker språket som först kändes torrt och fattigt är vackert och lagom sparsmakat. Det finns oklarheter även när boken är slut, men det stör mig inte, tvärtom gillar jag det.

”Hieu började självmant [berätta]. Psykologen var en äldre kvinna med grått, kortklippt hår. I rummet fanns det tavlor överallt och man satt mitt emot varandra, mycket nära. Det tog inte lång tid förrän Má avbröt honom. Hon undrade om psykologen var en sådan som hade sjal på sig.
Ja, runt halsen.
Má brast ut i ett ihåligt skratt. Hon reste sig från bordet och gick ut ur köket, hennes skratt fyllde hela lägenheten.
Sjal!
Hon visste det.
De är naiva… Vitingar… De tror man kan prata om allt…”

Skugga och svalka är ett triangeldrama som utspelar sig före internet i en svenskfinsk stad. Det är familjen och andra mellanmänskliga relationer som står i fokus. Hieu är det äldsta barnet (för mig en tonåring jämngammal med min son) och möjligen den äldsta ”mannen” i familjen för Má. Det är en konstig och destruktiv relation de har. Han jagar efter tjejer och hon jagar efter honom, och pengar. Hon arbetar på tvätteri samt plockar och säljer blåbär. Man kan tänka sig att Gunnel, (kontaktperson som ska underlätta integrationen), rekommenderade bärplockning med avkoppling och frisk luft i åtanke, men vietnameserna gör business av det. Berättarjaget får inte vara med och plocka bär, vilket får honom att känna sig utanför och skogen blir en främmande exklusiv plats att projicera fantasier på. Skogen sammankopplas med känslan av utanförskap som går genom hela texten och skulle kunna fungera som metafor för en exklusiv plats man ej har tillträde till, exempelvis på grund av rasifiering.

Tran leker med stil och form. Avsnitten är korta scener, ögonblicksbilder som utspelar sig hemma, i skolan eller i skogen, några utgörs av komiska haranger och ibland växlar berättarperspektivet till tredjeperson. Narrativet är otydligt, vilket gör att jag håller mig uppmärksam och öppen. Det här är ingen bok att sjunka in och vila i. Trans text ber om att bli utforskad, diskuterad, omläst. Den är originell och på inget sätt förutsägbar. Han leker med skuggor genom att undvika att sätta strålkastarljuset på de stora händelserna. Texten innehåller få dialoger. Den förmedlar vad åttaåringen ser, alltså det som sker på ytan. Ett genomgående tema är bilder. Den lättkränkta pojkens tolkningar av varför saker händer, vad det betyder, skiljer sig givetvis från mina och kanske också från dina. Det är där i hålrummet det händer.

”Má kom ut från sovrummet och sade Hieus namn. Det var mig hon talade till men hon sade hans namn. Ibland var det som om hon testade sig fram: ville hon Hieu något hände det att hon sade är mitt namn, sedan hans, vill hon mig något kunde hon säga hans namn först och sedan mitt.”

Vargarna från evighetens skog (#2) av Karl Ove Knausgård

”Hur vi än föder vargen – sneglar den alltid åt skogen. Vi är alla vargar från Evighetens snårskog”

Precis som i den fristående föregångaren Morgonstjärnan är Vargarna från evighetens skog indelad i personkapitel. Inledningsvis är det 1986 och de helt nya karaktärerna binds samman genom att de alla mer eller mindre sysslar med döden. Det är främst två personer som står i centrum; den irriterande Syvert som påminner mig om den unge Knausgård (fotboll, fylla, flickor, musik, onani, oklara framtidsplaner, lurad av journalist, saknar självinsikt, flyter ovanpå). Jag har läsningen av Min kamp lite för nära i tid för att roas av Syvert även om jag också kan se att han är en fantastiskt välgjord karaktär. Jag tycker att det blir tjatigt. Han får därtill jobb på begravningsbyrå och då liknar diegesen filmen Avsked som jag såg precis nyligen. Syvert har en – vad det verkar – autistisk bror och om Syvert representerar Knausgårds lättsammare sida står Joar för den intellektuella.

Romanens andra halva är till stor del förlagd i Ryssland 2016 och här lär vi känna Alevtina, bokens andra huvudperson. Hon är från socialgrupp ett, akademiker och det gläder mig att Knausgård här för första gången – så vitt jag vet – lägger krut på en kvinnlig karaktär som är både mamma, beläst, sexuell och seriös. När Syverts västerländska naiva lättsamhet möter det ryska allvaret uppstår magi. Tyvärr innehåller den andra delen ett väl långt essäliknande avsnitt om dödlighetsteori, mykorrhiza med mera som knuffar ur mig ur fiktionen.

Med tanke på vad som händer i Ukraina nu är det intressant att Knausgård bara vid något enstaka tillfälle berör desinformation och dupering. Tvärtom framstår ryssarna här som det klokare folket som undvikit att fastna i vad Knausgård troligen betecknar som postmodernismens fälla. ”Språket om världen är inte världen.”

Det är Alevtinas vän Vasja som bär frågeställningen likt en fackla, vidare från Egil Stray i Morgonstjärnan in i evighetens skog; Vad tror du på? I Morgonstjärnan tog Knausgård itu med återuppståndelsen och det gudomliga (idealism), nu är det vetenskapen som står i centrum och hur den tar sig an odödligheten (materialism).

Så vem är vargarna och varför kommer de från evighetens skog? Mina tankar går till den dualistiska traditionen som bygger på dikotomin kropp och själ. Om vargarna är metafor för människa/kropp (människan är människans varg) och skogen för medvetande/själ så belyser titeln människans intresse av evigt liv. Jag tänker på människans svårighet att vara i nuet, längtan bort från där vi är, in i framtiden och helst kanske in i evigheten. Knausgård tycks intressera sig stort för det metafysiska men vill inte att vi ska ignorera den materialistiska verkligheten som innebär att människan är biologi hur mycket vi än önskar att vi inte vore det. Jag tror författaren önskar ett vitalt samtal om ontologi och att vi ska sluta blunda för döden eftersom vi alla står i kontakt med den. Evigt liv skulle dock ta bort innebörden av livet, (som Martin Hägglund skrivit om i Vårt enda liv). Jag tror att Knausgård vill få läsaren att irritera sig på den glättiga Syvert som till varje pris undviker att ge uttryck för ”negativitet”.

”Utan tankarna skulle vi ha varit ett med allt.
Men då skulle vi inte ha varit vi. Då skulle vi inte ha undrat över någonting, inte ställt en enda fråga.
Vad var värst, att vara totalt ignorant men i världen, eller att undra över allt och vara utanför den?”

Vargarna från evighetens skog är nästan 800 sidor lång, mångbottnad, oerhört väl berättad och informativ med intressanta inslag av exceptionella saker jag aldrig tidigare hört talas om, exempelvis danspesten i Strasbourg och Fjodorovs projekt. Stilen är lika detaljerad och vardagsrealistisk som vanligt. Händelsefattig kan man tycka men på samma gång som livet är: en räcka banaliteter. Han gestaltar väl och suggererar fram en hotfull apokalyptisk stämning utan att släppa taget om realismen. Knausgård gör världen ny för läsaren att upptäcka. Jag fastnar extra mycket för på vilket sätt han skildrar hur en förälder inte syns – och inte ska synas – förrän den saknas. En bra förälder ska vara osynligt närvarande och tagen för given. Det handlar på olika sätt om att få en andra chans. Romanen är andra ronden i brottningsmatchen mellan liv och död, öst och väst, dröm och verklighet, djup och yta, religion och vetenskap, modernism och postmodernism, närvaro och frånvaro, kropp och själ, nuet och evigheten. Jag tar tacksamt emot som vore det råd, vad jag tolkar som Knausgårds andliga längtan och försök att dämpa existentiell ångest: sök fakta genom att läsa läsa läsa och undvik slentrian genom att göra sig ny för världen exempelvis via skrivande.

”Plötsligt såg jag henne som hon var. Inte som ”mamma” utan som en kvinna mellan fyrtio och femtio. Ansiktet, rynkorna runt munnen och i pannan, mungiporna som hade börjat peka nedåt. Kroppen, ryggen som kutade lite, de långa och smala fingrarna som fortfarande höll om glaset.” (Proust-inspirerat citat.)

Trots makalöst intressanta teman kanske att en icke-knausgårdian kommer att tappa intresset? Det är en gedigen föreläsning han genomför och det är först de sista hundrafemtio sidorna som lunken övergår i galopp. När jag slår igen boken finner jag mig i alla fall hängande jag på klippan, ivrigt väntande på del tre.

For life, it’s very, very bad to be sensitive, but for a writer, it’s very good”.