Björnjägarens döttrar av Anneli Jordahl

”Visa lite kuk nu!”

Stod det i ingen bok som jag gillar. Den här är inget undantag.

Vem dränker varandra och brottas ”på skoj”, slåss med knutna nävar och bryter arm, kör trimmade mopeder, skjuter skarpt, stinker svett, rapar, fiser, onanerar och kommer högljutt inför varandra? Fan vet, men det är väl samma som hatar sin mor och älskar sin far, röker som borstbindare och super hårt, vräker i sig kött, är vulgära, svär och skriker? Maskulina och misslyckade män enligt schablon. Anneli Jordahl beskriver alltså värsta sortens mansfasoner, bara att de är kvinnor som är avsändare. Varför gör hon på detta viset?

Man brukar prata om att det är av godo att kunna lyfta problem med våldsamheter och övergrepp utan att reproducera dito. Här väljer Jordahl att göra det motsatta. Jag tror att det är meningen att det ska vara en rolig skröna detta. Men jag skrattar inte. Okej, jag kanske drar på munnen en gång (”Dra du fittan över huvut så får du en bra pälsmössa!”).

Alltså jag gillar ju inte giftig maskulinitet. Det är ju DET jag inte gillar. Män som sådana har jag inget emot. Så att läsa om kvinnor som beter sig i enlighet med stereotypa karlar är lika hopplöst som om det vore män som gjorde det.

Och det är verkligen inte bara det våldsamma som stör mig med Björnjägarens döttrar. Till att börja med blandas det mellan små och stora bokstäver på omslaget. Det är så att själen sjunker ner i hälarna! Jag hade aldrig gett den här boken en chans om det inte vore för att den var augustnominerad. Obegripligt är det att handlingen utspelar sig i nutid. Författaren har inspirerats av en klassiker jag aldrig hört talas om från 1870 (Sju bröder) och kanske hade det fungerat bättre om systrarna levde då. De äter ekorrhjärna för fanken. Berättelsen om de sju föräldralösa systrarna liknar mer en pastisch av Snövits sju endimensionella dvärgar. Karaktärerna i den här boken är som dockor som gått sönder och klistrats ihop med ena armen i pannan.

Jag tycker inte att storyn håller. Även om jag accepterar den som en ekivok skröna går den emot sina egna premisser. Å ena sidan har systrarna anammat manliga ideal å andra sidan ogillar de/är de rädda för män och vill inte beblanda sig med dem. De är riktiga värstingar som inte går att ha i möblerade rum, men ändå är minst en offer för manligt sexuellt våld. En annan osannolik grej är att systrarnas föräldrar har gett sken av att vara analfabeter men de har efterlämnat både brev och dagboksanteckningar efter sig. Jag förstår mig inte på dessa hårda tjejer som läsaren ska… ja vad då? Se upp till? Se ner på? Ska vi skratta åt deras infantilitet? När en Philip pratar med syster Laura om ”det pastorala” så tror Laura att det handlar om pastorer.

Systrarna lever i en klan, de kallar det stam, under en auktoritär ledare. De misstror myndigheter och får inte gå i skolan. De gör totempålar och har egna regler. Kanske försöker Jordahl lyfta hur vansinniga kulturer med hedersvåld och andra konservativa inslag kan te sig. Men det blir pannkaka av det tycker jag. I och med att berättelsen utspelar sig i Finland trodde jag ett tag att hon vill skapa nidbilder av finska kvinnor. Diskussionen huruvida landet står mot staden ger mig heller inget. Samhällskritiken är grund när Jordahl reducerar den urbana nutidsmänniskan till ”robotar som säger fiiint hela tiden”.

Det här var sannerligen inte en bok för mig. Många andra verkar dock gilla den. Jag tror författaren har rätt när hon skriver att ”folk vill förfasa sig”. De vill läsa om hemskheter och råa människor. Jag verkar inte vilja det, i alla fall inte om de gör ”vildkattsmidiga längdhopp”, ”frivolter i serie”, konsumerar öl, cigg och rå potatis till frukost. Språket är bitvis lyckligt, det medger jag, men alla dessa retoriska frågor kväver mig (Bara på sidan 22: ”Skulle han komma hem till helgen med ännu ett fällt djur?” ”Ropade hon i sömnen?” ”Hade hon ens samma far?”).

Jordahl är förbannad och det förstår jag. Ilskan över giftig maskulinitet är befogad, den får fem stjärnor. Men i sin ilska bankar hon fram prosan med stämjärn och hammare vilket gör att det blir för hårda kanter och för stillastående resultat. Oavsett vinkel eller ljusinsläpp skriker texten enkla svar. Allt är levererar och klart även känslorna. Den här berättelsen hade kanske fungerat (för mig) som novell. Som roman på 333 sidor känner jag som om det vore 666.

Jag gillar dock att författaren vill ge en knäpp på näsan till kvinnor som tror att genom att imitera det manliga skulle vägen bli framkomlig. Hon lyfter det vanliga fenomenet internaliserad misogyni, barn som älskar sin pappa och föraktar sin ”tråkiga” (ansvarsfulla/trygga/ordningsamma/gränssättande osv) mamma. Men gör hon inte just det själv i bokform nu, eller?

Allt för Bodil [Nattvak #3] av David Ärlemalm

Äntligen är den här, fortsättningen på berättelsen om Bodil. Det här är en roman att sluka. Nu har hon hunnit bli elva år och moderlös. Hon är ett mycket intelligent och brådmoget barn. Hennes pappa Arto, som tidigare varit i missbruk, kämpar på med dubbla arbeten och kopplar bara ibland av med lite grönt på balkongen. Bodil går och lägger sig ensam i lägenheten på söder i Stockholm, sex kvällar av sju, inte förrän efter klockan 22 hör hon pappa sätta nyckeln i dörren och då kan hon somna.

Vi som läst David Ärlemalm känner igen modus operandi. Han skriver fram de mest realistiska, drabbande och levande karaktärer du kan tänka dig. Jag inte bara känner med Bodil, jag ÄR henne. Arto är också en komplex och mångsidig karaktär, som jag i princip mött i verkligheten. Mestadels är han bra, han trampar på – som de flesta – men med en sten i skon. Rätt som det är, kommer han tvärstanna för att kasta ut stenjäveln och frågan är vilken väg han tar sen. Det är min och Bodils oro, och romanens dynamo. Men det här en spänningsroman med flera drivande element. Jag är bara så väldigt förtjust i författarens psykologiska tonsäkerhet.

”Märta var tyst medan Bodil berättade, sedan sa hon:
Det är helt sjukt, jag skulle typ vara skitskraj.
Bodil andades ut. Det var som om händelser blev verkliga först när hon berättade om dem för Märta. Att de var platta innan och att Märtas reaktion fyllde dem med syre och gav dem färg.”

Prosan är mycket välskriven och med det menar jag finstämd, gestaltande, kärnfull, utan onödiga beskrivningar eller konstigheter. Den är rak och enkel, lättåtkomlig, men alls icke banal. Ingen politik överskuggar prosan, däremot människokärlek.

Men egentligen är det en politisk bok som handlar om hur kriminalitet, hämmad sexualitet, huliganism, hypermaskulinitet och missbruk hänger samman med klass. Arto är ensamstående och arbetar på obekväma och oregelbundna arbetstider under taskiga villkor, exempelvis. Allt för Bodil är en varm skildring av proletariatet men utan att undvika komprometterande delar som oro, våld, otrygghet, droger, stölder, djurplågeri, skulder etcetera. Alla (svårt att skriva alla nu, men jag måste ändå tro det) vill vara bra föräldrar till sina barn, men det är inte alltid det räcker.

Två grejer jag fastnar för lite extra är hur ”orten” nämns på ett lite suggestivt och väldigt lämpligt sätt. Samt hur Ärlemalm skriver om barnvärlden pågående parallellt med vuxenvärlden. Vi vuxna vill och tycker det är självklart att barnen ska berätta saker för oss. Någon kanske tolkar Artos tveksamma karaktär som anledning till att Bodil inte berättar saker för honom. Jag tror att det är lika självklart för barn att ljuga för vuxna som det är att gå. Kanske rent av nödvändigt?

Ärlemalm borde få pris i minst två kategorier. Solidaritetspris för att han ökar empatin för utsatta människor med dåliga förutsättningar, som gör dåliga val. När ett barn åker fast för snatteri och handlaren inte låter barnet gå på toaletten, är det hos snattaren läsarens sympati hamnar. Läsbarhetspris för att det han skriver lockar till läsning och vill bjuda in alla. Alla ska med! Ingen kedja är starkare än sin svagaste länk.

Bodils svarta dagbok börjar ta slut i samma veva som romanen går mot sitt slut. Det fina är att Bodil önskar sig en ny dagbok, så vi lär nog få möta ”henne” igen, kanske i en annan skepnad. Det vill jag gärna!

Sodom och Gomorra (På spaning efter den tid som flytt #4) av Marcel Proust

”Tänker man med ömhet på män, då blir man kvinna och en imaginär klänning hämmar ens gång.”

Väntat är det när Proust i den här fjärde delen av litteraturhistoriens kanske mest kända verk fortsätter att chikanera och ironisera över förra sekelskiftets franska notabiliteter. De som (i slutet av del tre) bryr sig mer om ett par röda skor än en sjuk vän. Doktorn som prioriterar att åka på fest istället för att hjälpa sin gamla kokerska när hon skär sig i pulsådern. De som hellre tvingar av en bonde i blåskjorta från tåget än att dela kupé med honom. Proust fortsätter att ge rum åt poetiska intryck här främst gällande den borgerliga societeten. Överraskad blir jag däremot över att han så explicit utvecklar sina egna böjelser det vill säga samkönad kärlek. Bland andra är det baron/monsieur de Charlus, som vi tidigare lärt känna som manligheten själv, som visar sig vara homosexuell, med försmak för unga män. Han utnyttjar också prostituerade (”professionellt homosexuella”). Det är som att Proust nu äntligen låter aristokratin ramla ner på jorden.

”… monsieur de Charlus drog mig med sig in i ett hörn för att säga några ord i enrum, icke utan att klämma på mina muskler, vilket är en tysk sedvänja.”

Från den bibliska berättelsen om Sodom och Gomorra har begreppet sodomi uppkommit, synonymt med ”sexuell synd”, då anspelande på den sexuella lössläppthet som utlevades i staden. Först befarar jag (fördomsfullt) att författaren skall stanna vid att skriva om den manliga homoerotiska tillvaron (”pederasterna”), men snart förstår jag att Gomorra används som representant för den samkönade kärleken mellan kvinnor. Berättaren funderar på om hans älskade Albertine åtrår flickor.

Jag tycker faktiskt att det är alldeles enastående att ett så pass gammalt och erkänt verk handlar om hur homosexualitet, genus, arv och miljö förhåller sig. Jag älskar de alltför få och korta styckena som handlar om detta. Tyvärr är prosan i den fjärde delen oftare oerhört långtråkig. Sidor upp och ner utgörs av dialoger mellan högfärdiga idioter. Créme de la créme och yttersta gräddan får smeten att skära sig rejält. Bara ibland är jag road.

”.. hemma hos Vaugouberts var mannen kvinnofolk och hustrun herre i huset. Häri låg åtskilligt mera sanning än man anade. Madame de Vaugoubert var en man. Om hon alltid hade varit det eller om hon småningom blivit sådan jag nu såg henne spelade föga roll, ty i bådadera fallen, men i synnerhet det senare, var det fråga om ett av naturens mest patetiska underverk, som kommer människoriket att likna blomsterriket. Enligt den förra hypotesen – om den blivande madame de Vaugoubert alltid varit lika grovt karlaktig – skänker naturen, genom en diabolisk och barmhärtig list, den unga flickan ett bedrägligt maskulint utseende. Och ynglingen som inte tycker om kvinnor men vill bi normal begagnar sig med glädje av denna utväg att få tag i en fästmö som påminner honom om en robust stuvare. I motsatt fall – om kvinnan inte ursprungligen haft de manliga dragen – lägger hon sig till med dem så småningom, för att behaga sin make, även rent omedvetet, med hjälp av samma härmningsprocedur som kommer vissa blommor att likna de insekter de vill locka till sig. Sorgen över att inte vara älskad, att inte vara en man, gör henne manlig. Även bortsett från det fall som här sysselsätter oss, är det en allmän iakttagelse att de mest normala äkta makar i längden blir lika varann, ibland till och med utbyter egenskaper. En tidigare tysk kansler, furst von Bülow, hade gift sig med en italienska. Med tiden kunde man på Monte Pincio konstatera hur den germanske maken tillägnat sig en italiensk finess och den italienska furstinnan en tysk grovhet.”

Att läsa fjärde delen av På spaning efter den tid som flytt är som att vaska guld; ordmassan är sand och dy, åter sand och dy, bara då och då har man turen att finna ett guldkorn. Glimrar gör det när det handlar om kärlek och genus eller någon finurlig formulering om hur människans psykologi fungerar (minnet!) eller varför inte beskrivningen av en dum karl:

”Bragt ur fattningen av denna minimala blåa blick höll man sig i stället till den stora, sneda näsan. Genom ett slags sinnenas transponering var det med sin näsa som monsieur de Cambremer fixerade en. Denna näsa var inte ful, snarare litet för vacker, litet för kraftig, litet för stolt över sin betydelse. Böjd, nyputsad, glänsande och splitterny var den fullt beredd att kompensera blickens andliga otillräcklighet, men om ögonen ibland är det organ som röjer intelligens, så är det tyvärr ett faktum att näsan (vilken inre solidaritet och vilka oanade återverkningar som än kan förekomma mellan anletsdragen) i regel är det organ där dumheten lättast avspeglar sig.”

I övrigt går det på som tidigare med språkliga saltomortaler gällande svartsjuka, etymologi, utanförskap, detaljerade beskrivningar av kläder och utseenden. Han engagerar sig fortsatt för judarna och mot nationalismen (genom Swann och Dreyfus) och han lyfter hur tanke och minne förhåller sig till varandra, till sömn och till sinnesförnimmelser samt vilken roll de spelar i människans liv. Han behåller sin roll som oöverträffad psykolog.

”..de hårda är svaga personer som blivit föraktade, medan de starka, som inte bryr sig om ifall de blir föraktade eller inte, är de enda som äger den mildhet ytliga personer uppfattar som svaghet.”

Skriften i vattnet [Blodstormen #1] av John Ajvide Lindqvist

Jag gillar varken skräck- eller deckargenren men jag tackar inte nej till en åktur med John Ajvide Lindqvist. Jag ser honom som en nördig Fredrik Backman på dåligt humör och med en cigg i mungipan. Stilen är humoristisk, lite torr och korrekt, realistisk och normkritisk. En berörande underdog tycks alltid finnas med i hans berättelser och ett kompetent barn. Han verkar ogilla könsstereotyper och manschauvinism minst lika mycket som jag.

Här börjar det med blodbad och ond bråd död. Julia, före detta polis, nu författare, försöker lösa fallet. Till sin hjälp har hon en 18 år yngre hackare, Kim. Själva storyn ger mig inte mycket glädje. Däremot uppskattar jag när JAL ironiserar deckargenren och att det handlar mer om karaktärerna än själva mordgåtan.

Så var det det här med att den blev nobbad som del i Milleniumserien. Jag var nyfiken på varför och uppskattar författarens pastischartade förhållningssätt. Det är i alla fall tydligt att Lisbeth Salander har blivit Kim och Mikael Blomkvist Julia. Och det gör saker ganska intressanta.

I alla fall när det kommer till sex. Här är Julia den aktiva, den som vill ligga medan Kim saknar lust, troligen på grund av traumatiska upplevelser med självskada som följd. Asexualitet nämns också. Julia tar nobben bra och menar att han kan väl komma och lägga sig i sängen ändå. Hon blir alltså inte sur. Hon tjatar inte och hon tvingar sig inte på honom när han kommer och lägger sig. Den gången.

Kims passiva sexualitet är realistisk och tycks stämma väl med hur kåthet och traumatiska upplevelser kan förhålla sig. Lisbeth Salander ”tog för sig sexuellt” vilket är exempel på den gamla konstiga iden om feministisk sexualitet som mest liknar en patriarkal fantasi och inte sällan går på tvärs med verkligheten. Men det kommer mera. Senare driver Julia igenom ett samlag med Kim i alla fall och hennes ”blygdläppar nafsar” efter honom. En lite misslyckad formulering kanske, men med det goda syftet att göra kvinnan aktiv i sexakten. Jag älskar att JAL lyfter samtyckesfrågan på ett, inte nytt sätt kanske, för det är länge sedan Tikkanen frågade sig huruvida män kan våldtas, men innovativt sätt. Gynnsamt diskussionsunderlag, tänker jag mig.

Hur JAL skriver om övervikt är fortsatt intressant. Att flera av hans karaktärer beskrivs som mer eller mindre feta och att de tänker självkritiskt kring sin vikt verkar irritera vissa läsare som tolkar tilltaget som ett uttryck för fettfobi. Jag anser viktfokuset vara en realistisk del av karaktärerna och det är också helt i sin ordning att reagera över fettprocentens betydelse. Jag tror det är författarens avsikt att klämma på samhällets blåmärken.

Mindlessness måste nämnas också, ett begrepp som enligt författaren beskriver en ny trend i samhället. Slående!

Det är tyvärr ingen berg- och dalbana han tar med mig på ändå, snarare en långsam färd upp i utsiktstornet. Och mot slutet tröttnar jag på utsikten och längtar efter att få komma ner bara.

Körkarlen av Selma Lagerlöf

”Gud, låt min själ få komma till mognad innan den ska skördas!”

Jag fick se att högst upp i någon lista över bästa svenska filmer låg alltså Körkarlen (från 1921). Den måste min själ ses, tänkte jag, men före film kommer bok, det är sen gammalt. Det var en himla tur att jag tog det i den ordningen.

Det är ondskan själv som har huvudrollen i Lagerlöfs klassiker, David Holm heter han och är en jävla typ. Han är hustrumisshandlare och alkoholist och han hostar sin tuberkulösa hosta på sina medmänniskor med avsikt att smitta. Namnet David betyder ”den som är älskad”, kanske är det därför Edit – bokens Jesus, en ”slumsyster” från Frälsningsarmén – älskar honom. Eller så är det hans stora manliga kropp hon vill åt. Kärlekens vägar kan vara obegripliga och hopplöst outgrundliga.

Boken är ett mycket trevligt svar på Dickens spökhistoria A Christmas Carol, men med nyårstema. David får likt Scrooge möta sitt förflutna med döden som guide. Här finns en andlig frågeställning som svävar över en socialrealistisk grund. Det handlar om vad som händer efter döden, själens mognad, förbjuden kärlek, hämnd och förlåtelse, alkoholmissbruk och tuberkulos. Språket är rikt och pompöst, de bibliska allusionerna är många. Diegesen innehåller flera metanivåer. Det finns med andra ord mycket i den här boken som jag tycker om.

”-Jag är den starke, som har makten över människor barn, svarade körkarlen och hans röst blev fulltonig och allvarlig. Jag betvingar dem vare sig de bor i höga salar eller i eländiga källarhålor. Jag ger friheten åt slavarna, och jag rycker ner kungarna från deras troner. Det finns ingen borg så mäktig, att inte jag bestiger dess mur. Det finns ingen kunskap så djup, att den kan sätta en damm för min framfärd. Jag slår de trygga, bäst de solar sig i lycka, och jag skänker arv och egendom åt de elända, som har försmäktat i fattigdom.”

Men filmen är en katastrof. Det är ju en stumfilm för bövelen! Jag såg klart den bara för den där högst tvivelaktiga listan.

Vad som helst är möjligt [Amgash #2] av Elizabeth Strout

Det här är fortsättningen på den berömda Mitt namn är Lucy Barton. Det var över tre år sedan jag läste den så jag har glömt allt, men det gör inget visar det sig. Elizabeth Strout påminner läsaren om att Lucy växte upp fattigt, i ett stinkande hus i Amgash, Illinois. Men eftersom vad som helst är möjligt har hon gått och blivit författare och bor nu i New York. Lucy Barton är den röda tråden. Den första novellen handlar om hennes skolvaktmästare. Han funderar över den ständigt pågående tävlingen mellan ont och gott, vad man ska och inte ska göra. I den andra möter vi Lucys syskonbarns studievägledare, ”Fettot Patty” som hon kallas. Och så där fortsätter det.

Det handlar om sorger i vardagen, besvikelser över vad livet blev och smärtsamma ekon från barndomen. Om att hålla fasaden, om klasstillhörighet och om samspelet mellan vad man tänker och vad man visar utåt. Om viktproblem, äktenskapsproblem, småstadsproblem, patriarkala problem, relationsproblem, ekonomiska problem, hygienproblem och psykiska problem. Strout skriver en mestadels nykter prosa som konstaterar och beskriver men ibland också klargör och tolkar. Hon hittar karaktärernas röster, de lever upp för mig och de intresserar mig. Vad som helst är möjligt är berörande feelbad men kanske lite väl tillrättalagt och traumaporrigt – alla är helt paj.

Läsningen gav mig åtminstone en rejäl insikt. Jag hade en fantastisk vän och klasskompis en gång, M. Hon lärde mig vad karaktär är. Efter studenten flyttade hon från Gotland och tog efter några år avstånd från mig och resten av vårt gemensamma gymnasiegäng. Vi funderar alla på varför hon gjorde det. Jag kom på nu när jag läste om Lucy Bartons panikångest, att något sådant skulle kunna vara anledningen. Eller så är vi bara tråkiga typer.

”Den tiden verkade otroligt avlägsen när karaktär ansågs betyda allt, som om karaktär var det altare som all anständighet bugade sig inför. Att vetenskapen nu visade att genetiken var avgörande gjorde att allt det där snacket om karaktär slängdes överbord. Att ångesten var triggad, eller blev triggad efter traumatiska händelser, att ingen var stark eller svag, bara funtad på ett visst sätt…”


Året 2022, då jag trodde att jag bara skulle fortsätta knata på i ullstrumporna, blev inte alls som jag tänkt mig. Min pappa blev sjuk, jag hamnade i existentiell kris, jag slutade snusa och min koncentrationsförmåga reducerades rejält och sen dog pappa. Men! Ibland tycks det som att vad som helst faktiskt är möjligt. Jag har ändå läst 358 böcker i år, jag har dock inte recenserat och analyserat alla lika noga.

Jag klarade mitt läsmål, (samma som föregående år 350). Mina favoriter finns logiskt placerade under taggen Favorit (29 st i år) eller Betyg V. Jag kan tyvärr absolut inte välja en, tre eller ens tio. Sämst var Barndom, Catherin M:s sexuella liv och När vargarna kom. Årets mest lästa recension på karenina.se är den om Koryféerna, på andra plats kommer sågningen av När vargarna kom och på tredje plats finns Bröd och mjölk (en av årets favoriter).

Jag har läst 67520 sidor, det vill säga 185 sidor/dag (ljudböcker inkluderade). Den längsta boken var Min kamp 6, 1120 sidor, och den kortaste bara sju, Fasta föremål. Den äldsta boken är Det går an från 1839. Årets utmaningar har gått sådär. Jag har bara läst tre (av sju) delar av På spaning efter den tid som flytt. Jag har dock läst alla översatta av årets nobelpristagare i litteratur Ernaux.

Min läsutmaning finns på Goodreads.
Jag har läst 93 böcker utgivna i år, 2022, det motsvarar 31% av alla årets böcker.
Hela 40 st fick toppbetyg, bara 5 böcker fick en etta.
Ny som i ny för mig, det vill säga en författare jag inte har läst något av förut.
Jag har läst ovanligt många böcker av manliga författare i år, hela 99 stycken.
Jag har läst 147 romaner, 38 stycken autofiktiva/självbiografier/memoarer, biografier (skrivna av annan person) hamnar under fakta.
Jag har läst 30 st recensionsexemplar och 15 böcker från min egen bokhylla.
256 eller 84% av årets böcker är författade av européer.
170 st från Sverige, 25 st från USA, 23 st från Frankrike, 16 st från Norge, 15 st från Storbritannien, 10 st från Finland.
Jag har (totalt) läst böcker från 54 av världens länder, det motsvarar 28%. Nya för i år är Estland, Kirgizistan, Tjeckien, Mauritius, Guatemala, Kongo, Israel, Turkiet, Ukraina, Argentina,

Gott bokslut, med hopp om ett fint läsår 2023!

Kärleken är ett tamdjur av Peter Sandström

Här har vi att göra med en lönnfet, ofriserad, hastigt åldrande man, en författare i sextioårsåldern som liksom fallit ihop invändigt. Han dricker för mycket och är ointresserad av sitt arbete, hans älskade mamma försvinner in i demens, han vänsterprasslar och frun och de vuxna barnen har glidit ifrån honom. Litegrand en manlig fast lågmäldare variant av Hjulskiftes Louise.

Den här vemodiga romanen har en helt egen ton. Det är lite roligt ganska ofta. Jag omfamnar den torra, mörka humorn och tar mig an den patetiske huvudpersonen som delar namn med författaren. Romanen utspelar sig i författarens hemstäder Nykarleby och Åbo. Den vardagsrealistiska prosan (som ibland påminner om Karl-Ove Knausgårds) följer inte någon dramatisk kurva. Inget spektakulärt händer förutom det åldrande livet och tillbakablickarna. Det är en mild läsupplevelse.

”Allt det där kunde ha gett innehåll och spänning åt texten, tagit fram det oväntade och drabbande, sådant som fanns under ytan. Men ytan höll alltid för min dotter och mig.”

Peter Sandström tycks imponerad av hur kapabla kvinnor är. Han höjer inte upp dem på ett stereotypt eller orealistiskt sätt utan mer att han ger dem den kredd de förtjänar. Det är en avsevärd nivåskillnad mellan männen och kvinnorna i hans liv.

”Mamma sopade gatorna, städade torget, högg ved, vävde mattor i skymningsljuset. Mamma kunde allt. Hon styckade hönor med vassa knivar. Hon bakade de sötaste kakorna. Hon tvingade mig att äta smör för att jag var så mager. Kunde man annat än älska en sådan kvinna, eller alla andra.”

Författaren Peter Sandström har en klok maxim: ”Låt inte sanningen förstöra berättelsen!” Sandströms epik är inte att lita på, men det hindrar inte läsaren från att tro honom. Man ska låta texten vara sin egen, jag vet. Men jag kan ändå inte låta bli att tjusas av tanken att den här fina Karin kanske har mycket Mamm i sig ändå.

Det handlar mest om kärlek och hur knepig den är att greppa trots våra idoga försök att fånga in den med ord och handlingar. Svårigheten med nära relationer. Dem man håller mest kär, är kanske dem man behandlar sämst. Kärleken är ett tamdjur som smiter ”ut genom vädringsluckor och fönster som lämnats öppna i skymningen.”

Jag gillar verkligen hur han bara insinuerar att förare i svarta bilar kan vara knepiga, att ett barn kanske blir bäst på det som en förälder absolut inte kan och att han provar att ta sin mammas mediciner för att kolla biverkningar. Men jag tycker också att den är ganska ojämn.

Genom skogen av Vigdis Hjorth

Något viskade. Och hon visste vad det var. Det vilade i hennes kropp som glatta, vita stenar.”

Hå och hej, nu var det dags för en kåkfarar-tjej! För fjärde gången i ordningen recenserar jag en bok av den norska Kerstin Thorvall; Vigdis Hjorth. Genom skogen är hennes vuxendebut. Den är väldigt mycket Hjorth i det att den är obekväm, utan moraliska pekpinnar och med en irriterande kvinnlig protagonist. Men jag saknar den skarpa Hjorth jag kommit att tycka så mycket om. Brecht fattas mig. Det är i själva verket ganska mycket som saknas, jag hade inte kunnat gissa att det här var Hjorths romandebut. Lärdom: Aldrig döma en författare efter debuten!

Den irriterande huvudpersonen heter Ellen och är fjorton år. Hon är i d e n åldern, hon tror att man kan vara ”lyckligt föräldralös”. Bortskämd, med andra ord. Eller kanske sund tonåring?

”.. men mamma sa: – Nu går vi någonstans och äter en bakelse, tycker du inte? […]
– Eller en glass kanske?
Hon nickade, och de log. Gick mot torget tillsammans. Pappa lade armen runt hennes axel, den vägde ett ton och hon höll på att sjunka ihop av tyngden.”

Ellen har – vad det verkar – tillräckligt bra föräldrar. Men hon skyr dem och deras granskande blickar. Hennes sexualitet har antingen vaknat, eller i alla fall gått in i en ny ganska påträngande fas. När Hjorth gestaltar Ellens kåthet påminner det om Kerstin Thorvalls dikt. Skillnaden är att Hjorth ursäktar sig inte. Hon förklarar inget, skyller inte den sexuella lusten på en stram uppväxt.

Jag tycker jättemycket om titeln. Skogen kan vara metafor för tonåren, något snårigt man tar sig igenom för att komma ut förändrad på andra sidan. Det kan också vara metafor för sexualiteten, älskogen. Ellen blir nog aldrig densamma efter att hon insett att (nästan) alla som har barn har legat med varandra, att flera av de som bor ihop ligger nakna intill varandra på natten. I den här romanen har hon gått vilse i skogen. Hon ber om en karta, men det hjälper inte.

Det är alltid fascinerande oskönt att läsa en bok av Hjorth. Det skaver och det är pinsamt, människor är löjeväckande, just som riktiga människor är. Men det är också skönt att läsa en bok av Hjorth för när ungdomarna här gör livsfarliga saker (går på tågspår och kör bil) vet man att de kommer att klara sig. Hjorths böcker handlar aldrig om de anmärkningsvärda undantagen.

Läs böcker av Vigdis Hjorth! Fast just den här går nog ändå bort(h)!

Dödsklockan av Kerstin Ekman

Dödsklockan klämtar, någon ska dö, frågan är vem?

Det här är en gammal deckare typ, från 1963. En norrländsk brott och straff som på ett väldigt fint sätt uppmuntrar läsaren att fundera kring vad som är rätt och fel.

Älgjakt är temat och den som intresserar sig för det har en fantastisk läsupplevelse framför sig. Trots att jag bara rakt av hyser aversioner mot män med vapen lyckas Ekman inte bara fånga mitt intresse utan till och med få mig att känna för dem. Beskrivningar av karaktärer och natur, dialoger och dieges håller hög klass genom hela romanen. Det är spännande, oförutsägbart och psykologiskt skarpt.

Hon är en mycket skicklig och hemlig författare. Det går överhuvudtaget inte att hitta henne i texten. Hon anser det antagligen inte vara en författares sak att varna och värna. Hennes prosa är inte ens naggad i kanten av politiska ambitioner. Även om budskapen ändå är glasklara. Hon är en autofiktionens motståndare som skrivit ett tal om saken:

”För guds skull: hitta på! Det du skriver är mer än ditt lilla liv. Det är något som kanske
gäller många. Och hur som helst tillhör det alla.”

Dödsklockan känns som en bok skriven av en man, för män, om män och manliga domäner. Kvinnorna är med i utkanten precis så som män brukar ställa dem.

”Den enda kvinnan i rätten hade lagt sina knubbiga händer i kors och tittade på Måns. Hennes tankar sysslade kanske med middagen som det snart var hög tid för och hon undrade väl om någon hade satt på potatisen hemma.”

Men det är en kvinna som skrivit detta, alltså är könet kanske ändå inte avgörande för en författares stil? Det kanske rent av har större betydelse vilken adress en människa föds på, (Ekman föddes på Östermalm).

Jag gillar i vilket fall att jag bara får små smulor av åsikter som växer till underbara smakupplevelser i min mun:

”Du med ditt gevär, sade hon och lät som om hon talat om en leksak.

Dödsklockan finns också som film. Den ska jag se ikväll. God jul!

Övergivenheten av Elisabeth Åsbrink

Jag har förstått att medelålderskrisen inte sällan avlöses av ett intresse för släktforskning. Jag – som väl är i den krisen – är inte i släktforskarmode än ens när det gäller mitt eget ursprung. Åsbrinks släkt intresserar mig ännu mindre.

Detta är skönlitteratur och därför är allt som berättas sant.” Övergivenheten är en autofiktiv berättelse om författarens och hennes förfäders kvinnliga och judiska historia, präglad av rasism, lögner och ensamhet. Frånvarande fäder och mödrar som mår skit. K eller Katherine, som hon kallar sitt bokjag, var först omedveten om sin judiska härkomst. Hon växte upp i en tystnadskultur med sin mor (modersmolnet) och fick varken säga ”jude” eller ”pappa”.

”Vad är ett moln? Det kan ingen svara på, inte heller molnet självt. Det rör sig genom atmosfären, ljuvligt att se, hotfullt att se, […] blixtrar utan att veta varför, gråter utan att kunna hejda sig och blir till sitt eget landskaps dimma. Ers majestät. Ni är ett moln. Jag är er ständige meteorolog.”

Jag redan läst tusen nobelprisade sidor om judar i december, kanske är det därför Övergivenheten inte engagerar mig. Eller så är det för att den är litterärt krystad med krossade hjärtan och bultande ilska. Det kan också rätt och slätt bero på att hon kallar ”sig själv” ”Krigaren”.

Jag upplever att här får K utlopp och det är förstås härligt, framförallt för henne själv. Bättre sent än aldrig ger hon nu sin mor de svar på tal hon inte kunde leverera som barn, när hon axlade rollen som skammens väktare. Jag upplever att den här boken redan fullgjort sitt syfte när författaren skrivit den. Jag som läsare behövs just inte. Den slutar med en stängd dörr.

Jag tar med mig det om mansbristen 1921. Då fattades två miljoner män vilket resulterade i livlig debatt vilken är intressant för oss idag med tanke på incelproblematiken. Då diskuterade man deportation av kvinnorna. Vissa kvinnor flyttade samman med varandra istället för med män. Tips!