Jord och gudar av Maria Küchen

”Jag kallar honom X – X som i Xenos, grekiska för främling. // I grunden förblir vi människor hemligheter inför oss själva och varandra. Han som jordsattes utanför min dörr för tusen år sedan är inte mer eller mindre främmande för mig än de levande. […] … vi alla föds och dör utan ägodelar. Ingenting är vårt, minst av allt jorden.”

Precis utanför Maria Küchens ytterdörr hittar rörläggare en tusen år gammal grav, med skelett. Denna lucka i tiden försätter författaren i något som liknar trans och hennes tankar, fantasier och kunskaper resulterar i boken Jord och gudar. Kunskaperna hennes är gedigna, hon är beläst inom arkeologisk forskning, biologi, mytologi, kolonialism, religion, historia, geologi, litteratur, antropologi, filosofi och jag vet inte allt. Den här boken är ett stycke visdom på 289 sidor. Hon är dessutom klimat- och klassmedveten. Och så kan hon baka också!

Maria Küchen – en syster i andanom – försöker zooma ut och se människan och hennes bostadsplats jorden i vidvinkel och på samma gång koppla loss sig från nuets tid och rum för att överskåda all tid från anno dazumal. Hon söker samband vilket ger mig filosofiska aha-upplevelser och medvetandehöjning. Att läsa Jord och gudar är en avkoppling från materialismens och rationalismens samtid som präglas av höghastighetskultur och tillväxt och som alltid ser framåt och vet bäst.

”Kronos lie svischar långsammare för den som går. Hon befrias från illusionen att tiden är ett kärl som kan fyllas med fler upplevelser ju snabbare hon färdas mellan dem. För den som går och går och går, bildar kroppen och landskapet ett sammanhang vars begränsningar i tid och rum definieras av något annat än människans vilja.”

Fakta om jord, mull, torv, dy, lera, gyttja, humus, sten, sand, stratum, berg med mera och om hur den exploateras av människan. Jorden är vad vi står på. Den ger oss bröd och annan föda. Människa och jord är synonymer i skapelseberättelsen (Adamah betyder jord) och på latin (homo kommer från humus). Hon skriver om hur jord också indelats i territorium som grupper tillhörande olika folk eller religioner stridit om. Religionens betydelse genom historien, Sveriges kristnande, religiösa byggnader och böner fogar hon in. Detta knyts samman med språket som en bärande struktur förutom ingen av denna fakta kunnat analyseras. Hon reflekterar också intelligent över minnet och dess funktioner.

”Jag tror inte på spöken. De finns där oavsett.”

Gränsen mellan verklighet och dröm/fantasi är elastisk vilket lämpar sig väldigt väl i den här berättelsen. Jag tycker mycket om Küchens välformulerade funderingar, framförallt när de handlar om språk, skrivande, människan och jorden. Hon visar sig sårbar i texten på ett sätt som är av godo, och jag hade (kors i taket) önskat mer om hennes privata elände. Det blir lite för många historiska fakta för att mitt intresse ska bestå levande.

”Hon som skriver är inte ”jag”. Hon hittar på ett textens ”jag” att gömma sig bakom. Vem hon egentligen är får du aldrig veta. Och samtidigt: Att skriva är intimt, en rörelse mellan den skrivandes och den läsandes kroppar som börjar allra längst inuti oss. Att skriva skulle vara att klä av sig själv allt, om nu inte intimitet var en sådan lögn. Sanningen är att vi förblir främlingar, att Xenon finns i var och en av oss, innerst i kärnan, för alltid okänd.// Den som skriver och den som läser kommer aldrig att lära känna varandra. Den skrivande döljer ofta sanningar snarare än att befästa dem. Hon vill tala sanning, men det enda hon åstadkommer är ofullständiga förvrängningar.”

Tack Natur & kultur!

Brev till mannen av Bianca Kronlöf

Om det är åldern eller vad vet jag inte, men min feministiska iver har efter att ha gått hela varvet runt och bitit sig i svansen, lagt sig att vila. Jag kan självklart känna engagemang över sexuella övergrepp och mäns våld mot kvinnor, men jag kommer gång på gång fram till att de stora förlorarna är männen. Så ska feminismen handla om att förbättra för männen nu? Nej, men hur man kan gå vidare med jämlikhetsarbetet är vad den här boken handlar om.

Vilken tur att det finns engagerade, smarta, snälla och sunda människor, som Bianca Kronlöf. Hon skriver 26 konstruktiva brev till män (varav två riktar sig till snoppen) och lyckas med dem ge en bra överblick av dagens jämlikhetsläge i Sverige. Vad det feministiska arbetet har strävat och fortfarande strävar mot samt vad män bör göra. Inte köpa sex, sluta skratta åt sexism, våga vara obekväma och ifrågasätta andra mäns dåliga beteenden exempelvis. Det är nämligen hög tid för män att engagera sig, också för att män ska ska få det bättre. För att vidga och förändra strukturerna bakom mansrollen. För att män ska sluta skada varandra, kvinnor och transpersoner. Det brukar skojas om den årliga tystnaden som infaller på internationella mansdagen, den 19/11, men det är inget att skratta åt. Den dagen är väl ett utmärkt initiativ vars syfte är att fokusera mäns hälsa, uppmärksamma mäns bidrag till samhället samt förbättrade relationer. I det sistnämnda ingår att underlätta samtal och minska våld, tänker jag mig.

I några kortare inslag nämner Kronlöf sina egna erfarenheter och bjuder väldigt frikostigt på väldigt privata sexuella erfarenhet. Hon visar sig naken, med garden nere. Jag känner hennes ärlighetsuppsåt och beundrar hennes mod.

I ”Brevet till dig som lyckats med det omänskliga” belyses hur det i manligheten ingår att hålla känslor som rädsla, ömhet, osäkerhet och sorg inom sig och när Kronlöf i det efterföljande brevet tilltalar sin ofödda son, blir jag starkt berörd. Det är så sorgligt och hopplöst det här med manligheten, tystnaden och våldet. Men Kronlöf har inte gett upp! Hon tror på dem, hon bryr sig, hon vädjar till män att samtala, att engagera sig och en bra början kan vara att läsa hennes bok.

Vi som sett Full patte och Familjen Kaos känner igen humorn som löper likt en röd tråd genom de allvarliga breven.

Obs! Boken riktar sig till ALLA män!

Tack Albert Bonniers förlag!

Middlemarch (#1) av Mary Ann Evans [George Eliot]

Redan efter några sidor är jag inne i den engelska 1800-talsatmosfären. Då penningsparande ses som en last. Monokeln sätts till rätta, inte solglasögonen. En hög panna är eftersträvansvärd och ett tecken på intelligens. Det andliga livet är en viktig del.

Men det är också en tid när kvinnoföraktet är en internaliserad norm, en flickas giftermål är prioritet. När hon utan omskrivningar värderas efter sitt utseende och hur hon för sig. Dygd, respektabilitet, koketteri och att på rätt och nätt sätt stiga in och ur en vagn betyder allt. Livsmålet reducerat till att agera kuttersmycke. Men de kvinnliga karaktärerna i Middlemarch kämpar emot och motbevisar detta.

Mary Ann Evans som skrev under pseudonym George Elliot var sannerligen en belletrist av rang. Många långa tjusiga meningar med vindlande bisatser. Det är ganska krävande läsning emellanåt, lite trögt går det, men väl värd engagemanget för här finns epifaniska formuleringar och psykologisk skärpa. Författaren når ner på djupet i sina karaktärer och det är tydligt att den mänskliga karaktären inte förändras nämnvärt på 200 år, mycket är aktuellt och har igenkänningsfaktor. Vår värld är på många en ekokammare.

”Jag tycker att vilka svårigheter som helst är bättre än att låtsas göra någonting, som man får betalt för, men sedan i själva verket aldrig gör.”

Vi följer ett antal personer tillhörande medel- och överklass i staden ”Middlemarch”. Lite grand handlar det om politik, lite mer om religion och allra mest om könsroller, kärlek och äktenskap. Verkligheten ställs mot idealet, en alltjämt konstant mänsklig problematik. (Det är alltså inget som uppkommit på grund av sociala medier om någon tror det.) Hur man vill och tror att ett äktenskap ska vara skiljer sig radikalt från hur det verkligen är. Detta får inte minst Dorothea erfara vars äktenskap innebär en ständig kamp mellan hennes energi och hennes fruktan.

Jag känner kraften i kedjan som författaren bildar när hon ord för ord, länk för länk, frambringar sin verklighet. Med en ironisk ton sätter hon ljus på de korkade männen och deras avsikter med äktenskap. En blir förälskad i en kvinnas tårar det vill säga i den bedrägliga bilden av sig själv som beskyddare, en annan är så uppfylld av sig själv och försöker inte ens lära känna sin fru. Det är djupt tragiskt men Evans format låter inte läsaren sjunka ner i något melankoliskt tillstånd.

”Har man en gång gett sig ut på den äktenskapliga färden, är det omöjligt att blunda för att man inte kommer någonvart och att havet inte syns till – att man i själva verket utforskar en kringbyggd bassäng.”

Jag anser det vara ganska märkvärdigt och mig glädjer det mycket hur Evans skapat karaktären Mary (som delar namn med författaren nota bene). Hon är en hedersknyffel, intelligent och rolig men (MEN) med ett alldagligt utseende. Att som kvinna inte vara vacker är ett aber som tyvärr varken då eller nu kan anses som en bagatell. Evans påminner läsaren om hur mycket annat än det yttre det finns att fascineras av hos en människa (läs kvinna).

”Vad kunde nu två män, som var så olika varann, se i denna ”bruna pladuska” som Mary kallade sig själv? Det var absolut inte det att hon inte såg någonting ut som tilltalade dem (och må alla unga damer som inte ser någonting ut ta sig i akt för den farliga uppmuntran som societeten ger dem då den råder dem att förlita sig på sin brist på skönhet).”

Kuriosa: Virginia Woolf beskrev romanen som ”en av få engelska romaner skrivna för vuxna människor”.

”Om vi har en liten fläck tätt intill ögat, skymmer den då inte hela världens härlighet för oss så att vi bara ser själva fläcken? Jag känner inte till någon fläck som är så besvärlig som det egna jaget.”

Ser fram emot del två.

Vänligheten av John Ajvide Lindqvist

Kära John Ajvide Lindqvist, du har med den här boken brakat in i mitt liv med din varma och väldiga vänlighet. Du förstår dig verkligen på människor, oavsett kön, och trots människans alla sunkiga sidor så består du VÄNLIG. Jag vill tro att din filantropiska människosyn smittar av sig på mig.

Så kände jag länge under stora delar av läsningen. Men mot slutet blev jag rastlös. Boken är nämligen, i mitt tycke, för långsam och lång.

Berättelsen följer i första hand fem unga vuxna och ett barn. Därtill fladdrar många andra karaktärer förbi. Det blir dock aldrig svårt att hålla tråden. Det här är en mycket lättläst bok som lämpar sig väl för unga läsare.

Jag förälskar mig fort i Siv och Anna. De är smarta, snabbtänkta, roliga, modiga och tjocka. De är riktiga drömkaraktärer som blommar ut i full prakt tack vare Lindqvists förmåga att skriva perfekt dialog. Och Sylen! Herregud SYLEN! (Annas mamma.) De dräpande kommentarernas drottning. Dålig och bra mamma. Hennes samtal med rektorn fick mig att skratta högt. Barnet Alva är också en favorit. Jag tycker ofta barnkaraktärer är tveksamma men Alva är trovärdig.

”..köra skinnhissen och tänka på fitt-Cilla”

Platsen är Norrtälje. Somliga av karaktärerna kan förutspå olyckor. Det finns en del äckliga scener men framförallt är det här en roman om mänskliga beteenden och relationer. Jag tolkar det som en samhällskritisk uppgörelse med normer, ytlighet, rasism, egoism, våld, makt, polarisering och klassklyftor. Formen vilar stadigt på vardagsrealism. Jag blev överraskad och imponerad av att ”skräckförfattaren” är så oerhört vass på realism.

Som omslaget visar står en gul container i centrum. Det värsta är att den här idén kommer från verkligheten. 2020 hittades över 60 personer döda i en container i Moçambique. 2014 hände det i Storbritannien och i Thailand, 2008, hittades 121 personer i en container med måtten 6 x 2,2 m. Över 50 st var döda.

Huruvida JAL är fettfobiker har diskuterats. I Vänligheten tar de tjocka kropparna stor plats, ganska explicit beskrivna. De hör samman med de smarta och roliga tjejerna. Jag uppfattar texten som ett lyckosamt försök till uppvärderande av tjocka människor, som ett ställningstagande mot normativ utseendefixering.

Jag älskar också hur författaren tar parti med nördarna. Han tar Pokémon och populärkultur på allvar. JAL är lika rolig och filantropisk som Fredrik Backman men snäppet vassare, modigare och mindre tramsig. Han tycks rygga för tillgjordhet, världsfrånvänd romantik och plattityder.

Som uppläsare har författaren en högst personlig stil som jag bara precis inledningsvis reagerade på, efter en stund känns det helt rätt och jag gillar verkligen hans betoningar och melodi.

”Rör det rör, rör det oss!”

Nattexpressen av Karin Erlandsson & Peter Bergting

Jag måste ha varit på helt fel humör för den här boken. Jag är i och för sig aldrig på humör för fantasy. Den borde egentligen läsas i december, som en julkalender. Den har nämligen 24 kapitel och utspelar sig i juletid. Eller så var det min bristande fantasi som satte käppar i hjulen, för jag upplevde ingen magi. Jag tyckte mest att den här sagan om tåget som kan föra ”förlorade” människor åter, är konstig. Jag får inte ihop det, hakar upp mig på bristande logik.

Nattexpressen är omtyckt, har vunnit priser och allt. Obegripligt, enligt mig. Jag gillar egentligen idén om att fantasin öppnar dörrar och att vuxna är tråkiga och trångsynta (jag är ett bra exempel). Fint att det handlar om längtan och saknad, inget kärleksdravel. Men jag är inte imponerad av genomförandet.

Det börjar orealistiskt med att Danjas föräldrar kommer till sin mormor – likt varje år – och det första de gör då är att ställa till med fest. ”De hann knappt packa upp innan första gästen stod på trappan.” Vem gör så? Sen är det ett jäkla tjat om marschaller som färgar marken röd. Och nyckeln ska vridas två varv, vi VET. Det hjälper inte ett smack att tåget luktar köttbullar och ärtsoppa, inte heller att stationerna ligger under vatten, har berg-och dalbanor, bakelser och godis. Det är varken roligt eller spännande.

Det är något konstigt med språket, det flyter inte alls. Jag hör mig själv läsa stolpigt och med fel betoningar när jag högläser. Kan bero på att jag läser jättefort i och för sig, för jag vill bli klar. Jag orkar inte med ännu en karaktär som dyker upp från ingenstans eller huruvida souvenirerna är jätteviktiga, men ändå inte så viktiga, fast de försvunna bleknar om souvenirerna försvinner. Eller hur det nu var.

Jag gillar att storasystern har blått hår och svart smink och att pappan verkar sympatiskt. Men det här var inte min kopp te. Konstigt nog för jag älskade Erlandssons Pärlfiskaren.

Jag har alltså läst den här med min nioåring, hon var inte heller imponerad.

Londonflickan av Susanna Alakoski

Londonflickan är en fortsättning på Bomullsängeln. Nu har det blivit femtiotal och Hildas dotter Greta Varjola vill inte, som sin mor, arbeta på bomullsfabriken därför lämnar hon Finland och åker till sin vän Aili i Stockholm, och sen vidare till Bloomsbury i London.

Vidare möter vi Gretas bror Jonni och Maija som engagerar sig i (svenska) fackföreningsrörelsen. De har sitt säte i textilstaden Borås. Förstås får vi också hälsa på Hilda och Helli i Vasa.

Älskar släktkrönikor och det historiska temat. Jag lär mig mycket av Alakoski. Det är speciellt att läsa om Sveriges historia när Finlands står som fond, och tvärtom. Det breddar förståelsen av svensk och finsk mentalitet och kultur. Karaktärerna är intressanta även om jag har lite svårt att få grepp om dem. Bitvis tycker jag att berättelsen tappar farten alldeles.

Alakoskis prosa fungerar men hon tenderar upprepa vissa stilgrepp. Exempelvis beskriver hon Jonni som Sir Lancelot så många gånger att jag tröttnar. Hilda och Hellis knuffande i varandras sidor går till överdrift. Ett vitt draperi eller en väv skymmer många olika sorters sikt. Och sen blir det faktiskt nästan plågsamt med allt detta fettförakt som karaktärerna brottas med, vilket förstås är meningen.

Alakoski ringar in hur ett kvinnoliv kan inkludera pigarbete, olaglig abort, bantning, att vara lågavlönad, migrän, mensskydd, skönhetstävlingar, onani, att bli förminskad och sexualiserad, åtrå och lust, klimakteriebesvär, grusade framtidsdrömmar, socialt ansvar, vårdnadstvister, mor-och-dotter-relation, generationskrockar, skamkänslor med mera. Romanen antar helt igenom ett klassperspektiv och handlar också om religion, politik och migration.

”…sedan undrade Kathrine var skattesystem var för något. […] …i stort sett så handlar det om att baka bullar och ge halva bullen till staten, men när vi gör det får vi sju sorters kakor tillbaka.”

Tack Natur & kultur!

~~~~~ SPOILERVARNING! ~~~~~

Men varför i hela friden åkte Greta tillbaka till Sverige från London?

Berömda män som varit i Sunne av Göran Tunström

Sunne i Värmland (författarens hemort) firar jubileum och lanthandlare Stellan Jonsson Lök blir ombedd att skriva en bok om berömda män som har koppling till platsen. Men Stellan – liksom många andra – tenderar skriva för mycket om sig själv. Dock skriver han en hel del om konstnären som inte kan måla, prästen som inte tror på Gud, en astronaut som vill dra sig undan med flera.

Boken som jag lyssnar på är uppläst av den fenomenala Reine Brynolfsson, berättarjaget är Stellans. Likt en lök skalas lagren av honom ett efter ett och först mot slutet har jag som läsare fått en hyfsat klar bild av vad Stellan är för en person.

Den börjar enormt starkt. Jag var idel öra den första tredjedelen när bilden av Stellan sakteligen klarnar, men sen glider Tunström iväg på stickspår och det glappar i vår kontakt.

Göran Tunström har ett fantastiskt poetiskt språk. Romanen tar itu med existentiella spörsmål och människans olika sidor. Det är uppenbart att författaren ser världen som den är och inte som den borde vara. Karaktärerna är komplexa och det finns en suggestiv kraft.

”När mammor dör, då förlorar man ett av väderstrecken. Då förlorar man vartannat andetag, då förlorar man en glänta. När mammor dör, då växer det sly överallt.”

Jag har inte läst Jularoriet än, men det blev jag väldigt sugen på att göra.

Det här är min 26:e bok i listan med böcker som vunnit Augustpriset i kategorin skönlitteratur. Det är totalt 32 böcker som utgivits mellan 1989 och 2020. Jag har antagit den här utmaningen #augustprisprojektet tillsammans med Mösstanten och Kicki.

Löpa varg av Kerstin Ekman

Ulf Norrstig (med sitt passande namn) är protagonist och jaget i den här berättelsen. Han är sjuttio år, bor i Hälsingland och pensionerad jägmästare. Han fångar omedelbart mitt intresse med sina funderingar, minnen och kritiska blickar på moderniteter och på sina tidigare övertygelser. Jag känner en hoppfullhet av att läsa om människor som lär sig nytt, omprövar sina kunskaper och ändrar inställning. Men samtidigt en stor vemodighet över hur människan behandlar andra djur och vår gemensamma natur.

”Frostrosor slog ut på verandans fönsterglas. Saltkristaller klättrade och blev till kvistar och utskott. Alla ville bli något: kvist, mossa, ros, vinge. Den vita bläsen på en hästpanna blev en stjärna. Men människoverk var något annat. Ljusmöglet av stora städer bredde ut sig formlöst och erövrade planeten. Man såg det när man flög.
Som fåglar flyger vi inte.”

Jag tycker mycket om hur Ekman väver in tankar om språk, natur, klimat, glesbygd och om skillnader och likheter mellan människan och andra djur. Miljöbeskrivningarna är en fröjd som alltid när Ekman håller i pennan. Givetvis kretsar handlingen också kring hundar. Ekman måste vara en av våra mest hundälskande författare.

”Hundar med sina korta intensiva liv har alltid gett mig stor glädje. De vet ingenting om döden och inget om utdöende heller. De har fått mig att förstå och att känna deras glädje i nuet. Glädjen i att springa. Att vara hemma i stora områden. Att hitta vatten.
Jag sitter och ser på drivande skyar och moln medan jag väntar på honom. Jag tillhör en art som kan urskilja en form som aldrig upprepar sig.”

Det här är förstås också ett inlägg i debatten om jakt i allmänhet, och om vargjakt i synnerhet. Om ouppklarade jaktbrott och att på små orter håller man kanske inne med vittnesbörd om grannen.

Ulf lever med Inga vars tankar och känslor vi inte får veta något om, men kan föreställa oss. Jag gillar förstapersonsperspektivet då det lämnar luckor i texten och öppnar för tolkningar. Ekman genomför det med bravur.

Jag känner vördnad inför att läsa Ekmans intelligenta prosa som är präglad av livserfarenhet. Exempelvis hur hon skriver om otrohet som en bagatell (ur Ulfs synvinkel). Det låter konstigt och hade jag läst det för 20 år sen hade jag inte tyckt om det, men nu uppfattar jag det som fullständigt realistiskt. Det mesta pågår ju i gråzonerna.

Tack Albert Bonniers!

En isbjörns memoarer av Yoko Tawada

En roman, en släktkrönika eller tre långa noveller med mormor, dotter och barnbarn isbjörn som huvudpersoner. Eftersom berättarjaget är isbjörn får vi ta del av dennes blick på människan. Ett utifrånperspektiv som grottar ner sig i människans göranden och låtanden. Människans kulturella seder som för oss kan te sig normala, men som genom författaren blick och välvalda ord framstår som mer eller mindre galenskap. Det handlar bland annat om djurrätt, adoption, identitet, nationalitet i förhållande till migration, hudfärg, domesticerade djur, om hur människan ser på stress och det avancerade i att kunna beteckna sig själv som ”jag”.

Motsägelsefullheten är människans enda natur.”

Den första delen utspelar sig i Sovjet och resten av romanen förhåller sig ironiskt till socialismen. Överhuvudtaget är det en ganska humoristisk och ironisk ton Tawada håller. Ibland tycker jag det är kul, ibland tappar hon mig. Den mittersta delen som också har en mänsklig djurtränare som berättare går mig förbi.

Mormor isbjörn som inleder berättelsen gillar jag bäst. Hon migrerar, är en vit Björn bland bruna och skriver.

”Människor som bara tänker på människor hade uppfunnit begreppet mänskliga rättigheter. Ingen maskros har mänskliga rättigheter, ingen daggmask, inget regn, ingen hare. Kanske en val. Jag kommer ihåg en text som jag tidigare hade läst inför en konferens med temat ’valfångsten och kapitalismen’. De större däggdjuren hade givits fler rättigheter än de små djuren som exempelvis musen, och det beror förmodligen på smaken hos vissa människorgrupper, som värderar det lite större högre än det lite mindre. Bland dom djuren som inte är några vegetarianer och inte lever i vatten är vi isbjörnar de största. Annars kom jag inte på någon anledning till att man förföljer mig för att ge mig mänskliga rättigheter.”

Tawada undersöker frågan om vem som får skildra vilkas erfarenheter. Det är väldigt intressant. Det är mycket som är intressant, men den absurda historien är som helhet lite för konstig för min smak.

”Homo sapiens är inte skapad för strid, alltså skulle hon hellre, som haren och rådjuret, lära sig flyktens vishet och konst. Men hon älskar strid och krig. Vem har skapat denna dumma varelse? Det finns människor som påstår att de är Guds avbild. Det vore en förolämpning mot Gud. Det finns i norra delen av vår jord små folk som kan minnas att Gud har sett ut som en björn.

Sista delen handlar om den avkomma som dottern Tosca försköt och som hamnar på djurpark. Han har en manlig moder (skötare) i Matthias. Feminism är ett ämne bland många andra som både jag och författaren vurmar för.

En stark nolla av Sara Lövestam

”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.” Så skriver Hjalmar Söderberg i Doktor Glas. Jag fick upp det här citatet i huvudet när jag läste En stark nolla eftersom jag tycker att budskapet är detsamma.

Det är en otroligt bra idé som Lövestam utvecklat här. En utstött kille, Texas, skaffar ett fejkat instagramkonto – pseudonym Amy som är en tiopoängare utseendemässigt – får med hjälp av Amys utseende kontakt med André, en populär kille i klassen, som Texas är kär i. De textar till varandra, öppnar sig, är mer äkta än med andra. Texas får chans att möta André som människa, utan statusjakt och yta. André tror visserligen att han textar med en som ser ut som Amy. Vad är egentligen fejk och vad är sanning? Hur relaterar egentligen kön, utseende och personlighet till kärlek?

Fenomenal diskussionsbok för ungdomar. Dels hur man kan bli lurad på nätet – boken är en varning för ”fula gubbar” – men också hur människan, kanske ännu mer i ungdomen, spelar roller.

Lövestam håller som alltid hög nivå när det kommer till språkglädje, humor, intelligens, en gnutta filosofi, stort allvar förmedlat på ett lättillgängligt sätt.

Som vuxen tycker jag att slutet är väl sockersött, men jag förstår att författaren inte vill släcka ungdomars eventuella hopp. Här är andemeningen att själen får kontakt när man är sig själv. Fint ju!