aug 22 2024

Lämna världen bakom dig av Rumaan Alam

”Vilken underbar sak att ha en kropp, något som inneslöt en. Semester hade man för att återlämnas till sin kropp.”

Så tänker Amanda som tillsammans med sin man och två tonårsbarn lämnat världen bakom sig och nu befinner sig i ett hyrt hus en bra bit utanför stan (New York). Amanda tänker på sex och all mat de handlat, hennes man Clay tjuvröker och barnen badar i poolen och ser på skärm – allt är frid och fröjd i den välbärgade vita medelklassen vars privilegier tas för givna. Exempel på det:

”Amanda visste att hon såg ut som den sortens kvinna hon var. Man kunde avläsa det redan på långt avstånd. På hennes hållning och sätt att föra sig, hennes kläder och frisyr. Allting vittnade om vem hon var.”

Men sent på kvällen dyker plötsligt ett annat par upp och hävdar att det är strömavbrott i New York och att de också vill sova i vad som är deras hus. Amanda och Clay släpper motvilligt in paret som inte alls ser ut som några som äger ett sådant fint hus.

Jag fastnar med en gång i den här romanen. Prosan är smart och avmätt och tempot är lågt. Berättarperspektivet är allvetande och växlar mellan att fokalisera alla karaktärer. Jag gillar att få veta vad de tänker även om de är ganska märkliga och smått motbjudande. Jag tycker att den suggestiva stämningen förstörs lite när den allvetande berättaren förklarar för mycket (som i slutet) och förtäljer vilka hemskheter som sker i New York men det gör å andra sidan romanen mer lättbegriplig.

Paret som hävdar att huset är deras är afroamerikaner och här börjar nu Ruuman Alams undersökning av hur sociala hierarkier och föreställningar om ras och klass samverkar och påverkar våra beteenden. Intressant är det. Den vita mamman och pappan visar sig bära på många rasistiska uppfattningar vilket deras barn däremot inte gör.

Strömmen finns kvar i huset som familjerna nu delar, men täckning och uppkoppling saknas. Internet ligger alltså nere, så frustrerande för dem. Nu har de verkligen lämnat världen bakom sig. Eller?

Jag tycker hur författaren gestaltar den urbana telefonberoende medelklassens beteenden i kris. Utan kommunikationsmöjligheter, nyheter, tillgång till börskurser, gps och google translate står de förstås helt handfallna. Digitalisering, urbanisering och övertro på teknik har fått oss alla att bete oss som djur i fel habitat. Det framgår tydligt hur irrationellt karaktärerna uppträder och att de tänker för mycket på sig själva. Någon kommer på att det kan vara smart att fylla upp badkaret med vatten om strömavbrottet drabbar även dem, men då fyller Clay bara upp en decimeter på botten. Barnen söker sig utanför huset för att hitta någon form av hjälp och lösning, men de vuxna tänker och pratar men klamrar sig fast vid normaliteten. De tar långa duschar, gnuggar diskbänken och fokuserar på kryddningen av pastan. Som att de inte kan ta in att något farligt faktiskt kan hända, något som inte pengar kan avstyra. Ungefär som de allra flesta bemöter klimatkrisen i den verkliga världen. Jag tolkar Alams budskap om att vi alla är som bedövade, vi lever i en pågående kris utan att egentligen göra något åt det. Precis som karaktärerna har vi mat, vatten, tak över huvudet, värme, varandra och till och med ström. En människas värld är ju egentligen inte större än platsen där hon befinner sig och människorna som finns där. Vi kan inte ta in mer och därför kan vi som privatpersoner inte förväntas få stopp på den globala uppvärmningen. Det är bara fåtalet som avstår från att köpa billiga kläder trots att man har fått information om att de sytts under slavliknande förhållanden av människor på andra sidan jordklotet.

Så vad krävs då, funderar Alam, för att vi ska ta hot på allvar och börja agera? Att djur och natur beter sig märkligt (exempelvis hjortar och flamingos) räcker inte, inte heller information om strömavbrott eller kraftiga ljud långt borta. Det är först när den (egna eller barnens) fysiska kropp påverkas som de börjar agera mer förnuftigt och tillsammans.

Det här är en lågmäld dystopi som gör läsaren obehaglig till mods genom att väcka tankar istället för effektsökeri i form av stora händelser, bomber och eldsvådor. Alam diskuterar och raljerar över vad människan är för en sort som fortsätter konsumera som distraktion och säger saker som ”jorden gick under så varför inte dansa?”. Människan styrs av konkretioner även i informationens tid.

Lämna världen bakom dig påminner om succéboken Vägen av Cormac McCarthy. Jag tycker du ska läsa den (båda!) och sen kanske se filmen på Netflix.

aug 17 2024

Förhöjningen av Malin Ullgren

Önskan om ett roligt liv har lättsamt beskrivits av Ernest Hemingway i En fest för livet; om hans ungdoms dagar i Paris, ”ty Paris är en fest för livet”. Förhöjningen är en allvarligare variant på samma tema vilken delvis också utspelas i ljusets och kärlekens stad. Malin Ullgrens debutroman är lika skickligt skriven och känns lika sann, som om den bygger på Hemingways skrivtips: ”Allt du behöver göra är att skriva en sann mening. Skriv den sannaste meningen och fortsätt därifrån.”

”Och då, när hon var fyrtio år gammal, och längtade efter förhöjning, lärde hon sig uttrycket l´heure bleue.”

Så inleds det här litterära konstverket som redovisar att den blå timmen är tiden för de otrogna. ”Hon” är den namnlösa protagonisten, mamma och sambo, som vill vara modig men är rädd (”när långtradaren inte låg i mer än sextio i en uppförsbacke körde hon om, njöt av att pressa gasen i botten, som om hon var orädd, motlutet gjorde att bilen ändå inte svarade med full kraft”). Hon vill att världen ska vara enbart vacker och blir besviken när den är ful (”När prästen rätade på sig och gick vidare såg hon att han hade en kvinnligt bred rumpa, han påminde om en knixande husa och han kunde inte hjälpa att han gjorde henne besviken genom att se ut på det sättet.”) Hon tycker om sin man men är uttråkad, hon vill jaga och erövra, hon vill att livet ska vara större – som i litteraturen – och därför inleder hon en hemlig sexuell relation.

”Det var det lyckliga ögonblickets förbannelse och den hade tagit henne hela vägen dit hon satt.”

Snart blir hon varse att det den otrogna vinner i frihetskänsla och njutning förlorar hen i samvaro och tillhörighet. Hon är inte beredd på att förlora något och blir som ”tagen på sängen” (he he) när hon inser att ensamhet är en konsekvens av vänsterprassel. Hon pressas längre bort från sitt eget liv, blir orolig och mår dåligt. (Är kanske bara psykopater som kan vara otrogna utan att få ångest?) Han däremot är en luttrad otrogen som känner till spelreglerna och har en fru som stannar hos honom. De vet redan från början att de bara är tillfälliga för varandra och det tycks tömma hela spektaklet på mening.

Först tycker jag boken känns spretig men sen överbevisar Ullgrens prosa mig. Den träffar ofta mitt i prick, eller utelämnar och går vidare. Här finns absolut inga upprepningar, ingen överflödig vätska, bara koncentratet är kvar. Det går inte att fatta att detta är en debut.

Som karaktär är ”hon” bristfällig, förstås. Hon speglar sig för mycket, verkar likt Claire i Utanför revet liksom avstängd men blir däremot ofrivilligt engagerad när hennes älskare inte hör av sig. Hon vill som Louise Pradier – verklighetens Emma Bovary, vara cool inför sitt förfall – men det går inte. Jag känner alltid tacksamhet gentemot författare som skapar defekta huvudkaraktärer, framförallt om de är kvinnor. Förhöjningen är en feministisk bok bland annat på grund av detta, menar jag.

Förhöjningen gör störst intryck på mig när den gestaltar och tar strid mot mäns våld mot kvinnor. Kanske kan detta allvarstyngda motiv gå läsaren förbi eftersom ”hon” inte reagerar speciellt starkt när hon utsätts. Men hon är en kvinna mitt i en berättelse och vi vet hur svårt det är att få syn på saker när man är mitt i dem. Flertalet män är inte våldsamma, men de som är det är så pass många att när vi stöter på en blir vi ändå inte förvånade. Vi kanske rent av sopar det under mattan? Så varför utsätter sig en kvinna som haft ”turen” att träffa en trygg och klok man för denna risk? Jo, för förhöjningen.

Jag som är jämnårig med protagonisten, har filosoferat kring och diskuterat detta ämne åtskilligt. Just nu är min sanning att bästa sättet för att nå största möjliga njutning är att variera den med asketism. Njutningsmedel kan leda till att man i slutändan förlorar mer än man vinner. Men det gäller inte för läsning, där är det fritt fram att frossa.

aug 12 2024

1979: Johanna och Ingrid – ett familjedrama [#2] av Helena von Zweigbergk

Det här är andra boken om Ingrid (jag minns inte mycket av den första men det gör inget). Nu är hennes barn Tom och Johanna unga vuxna och hon blir förälskad i en femton år yngre man; Torkel.

Ingrids hämningar, lust och skam för tankarna till Kerstin Thorvall som skulle fyllt 99 år idag. Om hon finns någonstans tror jag hon firar med crossianger och vild dans. Jag läser den här romanen som en jättefin hyllning till Thorvall.

Men vilket elände med Torkel! Han är inoljad i sitt eget munläder och behandlar Ingrid som en insekt han njuter att rycka vingarna av. Hon får klä skott för hans moderskomplex och dottern Johanna för hans hybris och gränslöshet.

Jag brukar inte gilla karaktärer som är onda och goda men Helena von Zweigbergk övertygar. Hon skriver en förbannat realistisk och väl avvägd prosa. Jag läser inte den här boken jag lever den, skrattar och gråter tillsammans med Johanna och Ingrid. Zweigbergk är enastående när det kommer till att beskriva människans sårbarhet och hur svårt och jobbigt det är att vara en människa med en egen inre värld i relation med andra människor som har egna inre världar.

Det här är en klassiskt renodlad feministisk berättelse som berör och upprör mig precis lagom mycket. Jag bugar inför författarens patos och engagemang gällande att gestalta ett offers skam och skuldkänslor.

”Styra sitt liv själv. Alldeles nyss var orden så trösterika men nu har de blivit en trött fras. Sånt man bara säger och som snabbt påminner om en tom påse. Under ensamma stunder tror hon på sina idéer om frihet och självständighet för att senare i mötet med andra märka hur hon pyser ihop och tappar all trovärdighet.”

Jag känner oerhört starkt för främst Johanna och när litteraturens bäst placerade spottloska landar tror jag Kerstin Thorvall skrattar högt i sin himmel. Det gör jag med.

aug 11 2024

Intill vanvett, intill döden av Kirsten Thorup

Niels Bukh (1880-1950) var en dansk gymnast som undervisade i ”primitiv gymnastik” med målet att förbättra den ariska rasens hälsa. På hans atletiska folkhögskola i Ollerup har romanens protagonist Harriet gått, vilket danat henne. Hon är en desillusionerad jagberättare, en förträngningens mästare som lurar både sig själv och läsaren. Det jag uppfattar som dåligt tycker hon är bra, och tvärtom. Hon tror att människor kan delas in i över- och undergrupper, hon står inte ut med medelmåttighet, hon tycker det är ärofyllt att dö i strid, att det är viktigt att visa upp en fasad samt att aldrig visa svaghet. Hon är hård och stolt.

Jag upplever Harriet som väldigt överdriven och har svårt inledningsvis att se henne som något annat än en påhittad karaktär. Tills hennes väninna Gudrun som är sju resor värre dyker upp.

När vi först möter Harriet är hon nybliven änka efter att hennes man stupat som soldat under tyskt befäl. Året är 1942 och Harriet lämnar sina två små söner på ett barnhem i det ockuperade Danmark och åker till Tyskland för att ”vila upp sig”. Eller snarare för att vårda sin mans eftermäle så att hennes söner ska kunna vara stolta över sin pappa. Hon hamnar hos den nazistiska eliten i München där Gudrun i egenskap av befälhustru skall vara del av den ”starka hemmafronten bakom linjerna” men snarare är en vacker men läckande snipa som Harriet med sin elitgymnastiska kropp och sitt desorienterade sinne försöker ösa ur.

Och det är här i uppochnervända världen som resten av de dryga 400 sidorna utspelar sig, intill vanvett, intill döden. I det helvete som utgör Hitlers Tyskland där mord, ondska, avhumanisering, misogyni, propaganda, mystiska försvinnanden, rädsla och svält snärjer flockdjuret människan och vrider om hennes huvud gör sig Harriet någotsånär hemmastadd och blir en del av krigets vardag. Hon kom i tron på nazisterna men tvingas se vansinnet skymta fram i sprickor som blir allt bredare. ”Var och en blir salig på sin tro” tänker hon, som om nazism bara var vanlig politik. Men ibland möter hon och tar också till sig motstånd som exempelvis att bara den som är förtryckt känner vad som verkligen sker.

Kirsten Thorup har skrivit en i överkant lång och detaljrik, klaustrofobisk berättelse som mot slutet är svår att lägga ifrån sig. Det är spännande och läskigt, om än något övertydligt, att följa Harriets inre och yttre resa och genom hennes blick se hur kriget drabbar kvinnor och barn. Hopplöshetskänslorna är överväldigande eftersom blodbad vid östfronten som Thorup skriver om även pågår i detta nu.

aug 10 2024

En alldeles särskild kärlek av Johanna Adorján

I augusti 1991 toppade boken Final Exit New York Times bästsäljarlista. Johanna Adorjáns farföräldrar var två av dem som – åtminstone delvis – inspirerade av boken tog sina liv i ett gemensamt självmord. Det här är Adorjáns berättelse om sin eleganta farmor och tystlåtna farfar. Vera och István var ungerska judar som överlevde Förintelsen och flydde till Danmark i samband med Sovjets invasion. De var gifta i närmare femtio år innan de i vad som troligen var ett gemensamt beslut konsumerade antikräkmedel, sömnmedel och giftpulver från hundra tabletter. Han var skröplig, men hon var kärnfrisk och tio år yngre.

Att man bara kan göra så! Tänker jag, förstummad. Likt Den unge Werther kunde Vera kanske inte se en framtid utan sin käraste. Var det en akt av kärlek? Eller en handling styrd av rädsla för att bli ensam kvar? Det måste funnits en fundamental lojalitet som exkluderade alla andra. Var det egoistiskt? Ett behov av att ta kontroll över sitt liv efter nazisternas dödshot? Jag vet inte. Det här är för svårt.

Jag vet däremot att jag tycker om Adorjáns lågmälda prosa som varken dömer eller hyllar, som liksom prövar sig fram med en passande ödmjukhet. Hon undviker att smeta egna känslor över berättelsen som i lika delar är bygd på fantasier och efterforskningar. Hon har pratat med släktingar, läst brev och polisakten.

Författaren låter sina förfäder leva vidare på dessa välskrivna sidor. Det är fint. Men samtidigt är det tung läsning som klyver mig. Vera hade kunnat leva i ytterligare tio eller tjugo år. Jag tänker på Dagny Carlsson vars liv ”började” vid 100.

aug 07 2024

Övre port, nedre port av Geir Gulliksen

En människa blir till genom andra och genom slumpens skördar. I det här släkteposet lämnar en mamma en (förnedrad?) pappa för en annan man. Pappa Gunnar förlorar kontakten med sina tre söner vilka måste orientera sig i det, gentemot varandra och andra i det norska samhället med klasskillnader, politik, könsnormer, krig och åren som går.

Geir Gulliksen har valt ett märkligt berättargrepp med en allvetande berättare som både är och inte är allvetande. ”Så måste det vara med hennes röst också, tänker han, tänker jag, att hon har låtit en anatomisk fallenhet för djup klang få råda..” Det vänjer jag mig dock vid till skillnad från kompositionen som jag uppfattar som undermålig.

Jag stapplar runt i den här romanen, jag har det inte dåligt på något sätt, prosan är bra, men jag vet inte vart jag ska och varför jag är här, tills jag hittar porten in till berättelsens syfte. Då börjar fåglar sjunga. Det är först efter 200 sidor jag förstår att det här är en idéroman om att vara en identitetssökande människa (eller snarare man). Övre port, nedre port handlar om vilsna män i olika generationer som i sin strävan att inte framstå som löjliga blir just det. Det är svagt att inte våga visa sig svag.

Jag ryser när jag läser avsnittet om hur identiteten kan bli ett litet rum utan fönster och stängd dörr. När en pappa tvingas släppa taget om sin tonårsdotter blir jag rörd och jag nickar instämmande när samma tonårings nycker och snabba svängar mynnar ut i en spännande analys om rigida versus rörliga personligheter. Men freds- och vapendiskussionen som slutar i ett försvar för vapenfabriker lämnar en obehaglig eftersmak.

Det finns många väl gestaltade avsnitt som får mig att hålla andan, men också flera alltför detaljerade scener som inte påverkar mig alls. Romanen saknar driv bitvis, känns slarvigt sammansatt och helhetsintrycket blir därför mediokert.

jul 29 2024

Din tid kommer av Carl-Johan Vallgren

Deckare är inte min genre, men nu har jag ändå lyssnat på den här.

Det är nittiotal i Falkenberg.
En mager flicka hittas död, en mordgåta ska lösas. (Åh nej, känner jag som hatar mordgåtor där unga flickor är offer.)
Kommissarie Björlings fru har nyligen dött i cancer, han sörjer. (Carl-Johan Vallgrens skildring av sorg vilken också är självupplevd, är berörande och bokens största behållning.)
Johanna från rikskrim kommer från trakten men har inte pallat återvända förrän nu. (En äldre manlig kommissarie och en ung ”tuff” kvinna med bagage känns kanske lite gjort.)
Björlings dotter Malin förvinner och det verkar höra samman med brottet som utreds. (Alltid dessa osannolika sammanträffanden i spänningsromaner, snark…)

Det här var ändå alls icke plågsam läsning. Författaren gör mödan värd tack vare en fin prosa som liksom osar av gott hjärta. Jag gillar att den existentiella nivån hela tiden finns närvarande. De sympatiska karaktärerna, kärleken till människor, djur och natur bidrar med ett ljus i den annars sorgliga berättelsen.

Vem som var mördaren har jag dock redan glömt.

jul 28 2024

Hjortronmyren av Ulrika Lagerlöf

Det här är första delen i romanserien Timmerfolk om kvinnornas roll i det norrländska skogsbruket. Författaren är kommunikatör inom skogsbranschen och bokens huvudpersonen Siv är baserad på författarens mormor som jobbade som kocka i en skogshuggarkoja på 30-talet. Siv vill bli lärarinna men familjen har inte råd och därför hamnar hon i kojan tillsammans med tio män.

Parallellt löper en nutida berättelse om Eva som jobbar på ett skogsbolag. Ulrika Lagerlöf lyckas skapa två skilda världar och det blir väldigt effektfullt att som läsare hoppa mellan dåtida normer och begränsningar i skogskojan och den digitala nutiden med en ensamstående pappa, influensers och mediakaruseller, debatter som rör skogsbruk, rennäring och miljörörelse.

Genomgående i både berättelserna är de frodiga personporträtten och att erotiken ges utrymme. Hjortronmyren är en välskriven bladvändare, intressant och upplysande, men också aningens slätstruken och tillrättalagd. Det bränner aldrig riktigt till.

Jag tar med mig att ett bra svar på frågan hur man mår är ”jag vet inte” och att hämnd får hjärtat att ruttna. Att den missunnsamma ältaren skjuter sina medmänniskor ifrån sig. Jag fastnar för hur Lagerlöf beskriver skogssamernas osynlighet i historien som eftersträvansvärd och att vi som lever idag tyvärr lämnar outplånliga spår. Jag blir berörd av John som verkar ge sig in i samma typ av livslögn som Elias i Genans och värdighet och jag är spänd på fortsättningen.

Men, en sak förbryllar mig, hur kunde Eva ringa Mattias när Fanny hade hans mobiltelefon?

jul 17 2024

Släpp ångesten, fånga livet av Pia Callesen

Jag får be om ursäkt, det är väl knappast passande att så här mitt i semestern, på en naggande god lillördag mitt i juli, komma dragandes med ångestpalaver. Men här kommer det i alla fall, för den som har lust med det.

I västvärlden har vi nu grubblat och självreflekterat oss in i ett nytt paradigm. I terapins tidevarv är samtalets hälsoeffekter övervärderade. Vi tror att det är nyttigt att prata om och på så sätt bearbeta dåliga upplevelser, jobbiga tankar och plågsamma känslor. Det är inte en gång jag fått, eller hört andra få, rådet att söka upp en professionell samtalsterapeut. Det var först för några år sedan när jag läste Tjatter som jag förstod varför jag inte sällan mår sämre av att prata om jobbiga saker. Sedan läste jag Pia Callesens första bok Lev mer, tänk mindre om metakognitiv terapi (MCT eller MKT). Släpp ångesten, fånga livet är väldigt lik den första men med fler praktiska exempel från patientmöten.

Med metakognitiv terapi har vi alltså kommit hela varvet runt och psykologen utplånar behovet av sin egen profession. MKT visar att den snabbaste vägen ut ur ångest, oro, tvångssyndrom, depression med mera är att inte bearbeta. Callesen och andra MKT-anhängare menar att oro handlar om vanor. Vi som oroar oss gör det för att vi gör det, inte för att det är medfött eller för att vi varit utsatta för något speciellt. Tidigare behandlingar har handlat om att analysera ångestens orsak och prata om trauman från barndomen (psykoanalys), självreflektion med fokus på sitt inre och sitt mående, exponera sig för det som utlöser ångesten och bearbeta tankars innehåll (KBT). Men dessa beteende (som kallas CAS) kan i bästa fall ge kortsiktiga vinster och i värsta fall försämra problematiken.

”Låt lorten ligga, ju mer du pillar i den ju mer stinker den!”

Vi ska enligt MKT inte justera vårt eget nervsystem, psyket är självreglerande och stabiliserar sig självt om vi låter tankar och känslor vara. Det vi känner ebbar ut inom en vecka om vi låter bli bearbetningen (jämför pilla på ett sår).

Det är alltså inte tankar eller känslor som utlöser ångest, det är hur vi hanterar våra tankar och känslor som kan ge oss ångest. Att oroa sig lite lagom är att tänka sig för, att oroa sig mycket är en strategi som blir en destruktiv vana.

Man måste givetvis skilja på känslan ångest som är helt normal och som vissa till och med söker upp frivilligt genom att se skräckfilm eller åka bergochdalbana, och ångest som en psykiatrisk sjukdom. I krisperioder är det helt normalt att uppleva ångest. Den kommer successivt att minska med tiden om vi ser på tankar som hjärnans fisar. Släpp dem bara! Håll inte in dem, analysera dem inte. Låt dem komma och gå. Lämna dem i fred.

Jag förstår att magiskt tänkande (att man kan förändra världen med sina tankar) och oro för oron, (rädsla för att man man håller på att bli galen) är återkommande problem hos Callesens patienter. Hon påminner om att tankar inte kan få oss att ändra grundläggande syfte och värdegrund. Vi skadar inte med tankar. Tankar är alltså alltid ofarliga.

Metoden för att kunna styra hur mycket man vill grubbla och hänge sig åt sina tankar och känslor kallas ”losskopplad uppmärksamhet”. Callesen anger flera praktiska exempel på hur hon tränar med sina patienter. Exempelvis kastar hon papperstussar (som representerar tankar) på sina patienter som de först ska ducka för och sedan bara låta sig träffas av. Hon tar med patienterna på promenad och ber dem fokusera först på gula bilar och sen på vattenpölar för att bevisa att de kan styra sin uppmärksamhet och byta fokus. För det är vad det hela handlar, att vi ska rikta vårt fokus utåt istället för inåt.

”När det gäller tankar står nyttan inte till proportion till tänkandet.”

jul 14 2024

Genans och värdighet av Dag Solstad

”Tar du livslögnen från en genomsnittsmänniska så tar du lyckan från honom på samma gång.” /Henrik Ibsen (Vildanden).

I min Solstadsdebut är det Elias Ruklas livslögn som ska avslöjas. Det är en smärtsam historia mest för Elias själv. Han försöker hålla lidandet på avstånd genom att gömma sig bakom sin vackra hustru Eva men varken hon eller jag ömkar Elias nämnvärt. Vi är ju alla ensamma åldrande individer som plågas -mer eller mindre – av tillvarons meningslöshet, men att skylla sin ångest på andra är verkningslöst. Elias är en dum jävla karl till protagonist men också en människa att känna igen sig i och kanske lära av – det är en fröjd att läsa om honom.

”Han försökte le, överseende, åt livet och sin egen roll i det, men fick inte till det.”

Han är läraren som luktar gammal alkohol och totalt insnöad i sitt eget ämne utan någon som helst pedagogisk anpassning till eleverna lägger ut texten om detaljer i Ibsens verk. Jag ser honom som en mix av Nina Lykkes Knut och Bengt Eklund (som Sigge berättade om i sitt eminenta sommarprat). Han är i femtioårsåldern och har liksom helt fastnat i negativa tankemönster och beteenden. Knut la all energi på att förakta det moderna samhället, Bengt Eklund hatade Ingmar Bergman och Elias Rukla förtvivlar i sin existentiella och fysiska ensamhet men förlägger det i fruns övervikt. Dessa tre män har gemensamt att de törstar efter ungdomens söta vin som porlade ur halvfulla flaskor, rymmandes hopp om en lycklig framtid och fler tillfredställande glas. Nu är det sprit i Elias flaskor och de är mer tomma än halvtomma. Elias tycks ha avslöjat den mänskliga livslögnen som handlar om att vi försöker skaffa oss en meningsfull tillvaro med hjälp av utbildning, arbete, bostad, familjebildning och vänner. Han kan inte acceptera att livet inte har annat ”än detta” att erbjuda och längtar efter att ha någon att tala filosofi och kultur med. Det ytliga samtal om fotboll, räntesatser och politiker som pågår i lärarrummet och som han visserligen deltar i, gör att han nästan känner sig sjuk så svältfödd han är. Bakfyllan, ironin, intellektuella människor reducerade till låneslavar, ointresserade bortskämda elever och tillvarons meningslöshet får honom att braka loss fullständigt i en oförglömlig scen med ett paraply som vägrar samarbeta. Vi får se en man som i sin idoga jakt efter värdighet faller ner i största genans.

Genom att följa Elias tankeströmmar blir han som person och hans livslögn synlig för läsaren. Han lever med en kvinna som inte älskar honom, hans barn inte är hans och trivs inte längre med sitt arbete. Som ung deltog han i diskussioner genom att upprepa andras åsikter. Han styr inte livets skuta utan verkar åka med som passagerare. Och det jävliga är att han har gett upp kampen och drömmarna om att inta platsen vid rodret.

Istället för att fokusera på vad han måste acceptera och vad han möjligen själv kan förändra låter han sina olustiga tankar studsa mot Eva. Han resonerar kring den löjliga och slumpmässiga skönheten som hon berikats alternativ belastats med, främst under de första decennierna av sitt liv, hur det påverkat hennes identitet, personlighet och till och med yrkesval. Jag är hela tiden mer eller mindre förnärmad men också oupphörligen intresserad – vad ska han komma fram till? Jo, att en vacker kvinna blir kokett (det var denna tillgjordhet Elias fastnade för hos Eva) och kan tillåta sig arbeta med något andefattigt. När hon i medelåldern slipper ur sin skönhets fängelse kan hon bli en naturlig människa, då vill hon kanske utbilda sig och jobba med något viktigt.

”..skönhetens krav på hennes uppträdande hade tyglat hennes naturliga anslag och benägenheter.”

Tyvärr måste jag ändå tillstå att vad som kanske är mest genant och ovärdigt här är Solstads kvinnoporträtt. Resonemanget exkluderar moderskapet vilken jag menar är en minst lika viktig identitetsfaktor som utseende. Elias misogyni säger förstås mer om honom än om kvinnan men jag grinar ändå illa när jag läser om att den overkligt vackra Eva är både skir och skör, stillsam, ständigt lyssnande, möter inte blicken rakt, pratar osäkert med beslöjad röst, hon bär sitt ansikte till beskådan, hon måste beskyddas och huvudkaraktären älskar det. Det är en kort bok men Eva Linde hinner ändå sitta vid sminkbordet två gånger. Sen blommar hon över och blir fet och ful. När Eva inte längre spelar på sin kvinnlighet, när hon kanske äntligen vågar möta hans blick, framstår hon som vulgär för Elias. Klart han är olycklig!

Jag ser ändå Genans och värdighet (1994) som en slags omvänt psykologiskt feministisk undersökning av hur osäkerhet och ångest hos män förhåller sig till missbruk och misogyni. Jag kommer helt klart läsa mer av Dag Solstad (f. 1941).

Frågan som ekar genom boken och som läsaren själv får besvara lyder; Är det (som Relling säger i Vildanden) bäst att hålla livslögnen vid liv?