En överlevandes historia i två delar, publicerade som böcker 1986 och 1991. Art Spiegelman föddes i Stockholm (faktiskt) 1948, son till polskjudiska flyktingar. Mamma Anja tog sitt liv 1968 varför det främst är runt pappa Vladek handlingen kretsar. Han berättar för sin son om sina erfarenheter av Förintelsen. Vladek är en erbarmligt snål och svår person, inte lätt att tycka om, men som läsaren – och Artie – samtidigt känner stor medkänsla med. Människorna och relationerna är just så knepiga och komplexa som i det riktiga livet. Det älskar jag.
Men ändå gör första delen bara lite mer än medelmåttigt intryck på mig. Jag hade nog förväntat mig mer av denna omtalade och pulitzerprisade seriebok. De svartvita antropomorfa bilderna är i och för sig skickligt ritade. Människorna är enligt nazistiska manér kategoriskt indelade: Judarna är möss, icke-judiska polacker är grisar, tyskar och nazister är katter.
Här är det alltså inte Möss och människor utan möss ÄR människor. Maus är också namnet på en stridsvagn som konstruerades under andra världskriget.
Efter 160 sidor är det dags för Maus II, Och här börjar det svåra. Och då liksom smäller det till och blir svinbra. Antingen är det jag som kommit in i verket eller så är det Spiegelman som hittat stilen. Det känns mer personligt. När han berättar om sin tid som utgiven och om pappans tid i ”Mauswitch” blir jag berörd. Som läsare börjar man förstå bakgrunden till varför gubbjäveln är som han är – det hjälpte honom överleva i lägret. Men trots all självgodhet som pappan utstrålar är det tydliga budskapet här att de som överlevde gjorde det främst på grund av tur.
Jag vill rekommendera Maus till alla tonåringar och vuxna oavsett om man är van att läsa serieromaner eller ej. Men kanske att kattmänniskor ändå bör dra öronen åt sig..
Vad i hela helv…. är det här? En dystopi? Social satir? En Handsmaid´s Tale för 2000-talet?
Jag ska säga er vad jag tycker att Skolan för goda mödrar är: En katastrof. En bunt kontradiktoriska blad vars behållning är inget annat än förspilld pappersmassa, färg och tid. Inte ens framsidan är rimlig. Bilden med de rosa valven konnoterar mellanöstern eller en moské, men inget sådant finns i den här texten. Det finns nämligen ingenting av behållning i Jessamine Chans debutbok.
Jag har som regel att vara snällare mot debutanter, men jag känner ett oundgängligt behov av att ryta ifrån. Visst, jag fattar ju att författarens ambition är ett feministiskt samhällskritiskt verk om alltför höga krav på mammor. Det är absolut rimligt att diskutera människans behov av perfekta mödrar och hur det förhåller sig till klass, ras och kön. Problemet är att det är fruktansvärt dåligt gjort. Dels suger premissen att skicka mamma Frida till en anstalt som innebär övervakning och omskolning med föresatsen ”jag är en dålig mamma, men jag lär mig att vara en bra.” Dels är texten helt död. Karaktärerna beter sig inte som människor gör. Kunskaper om hur barn och vuxna tänker, beter sig och talar med varandra verkar fattas. Lunchklockan ringer mitt på dagen. (Nähä!) Frida kan inte tänka på något annat än slem. (Fast det gör hon.)
”De leker tillsammans och Frida frågar ’älskar du mig?’ Emanuel nickar. ’Har jag varit en bra mamma för dig?’ Emanuel petar Frida på kinden. ’Du okej.'”
Jaha, men en dystopi eller fars behöver ju inte vara realistisk, tänker ni kanske. Nej men gärna spännande eller rolig eller något. Jag känner mig övertygad om att författarens avsikt är att vi först ska komma nära Frida och anta hennes perspektiv för att sedan förfasas över hur hon blir behandlad, det står till och med på framsidan att hon ”hade en dålig dag”. Då vill jag vara tydlig med att jag har aldrig tänkt så många fördömande tankar om någon annan mamma någonsin. Inte alls för att en bok för att vara bra måste ha en uppbygglig protagonist, men för att alla mammor som befinner sig i den där jävla skolan verkar helt sjuka i huvudet. Jag hoppas att de aldrig kommer ut därifrån.
Chan vill nog diskutera om det finns universella normer för hur föräldrar ska ta hand om sina barn och vem som sätter reglerna. Jag hade gärna fördjupat mig, exempelvis i huruvida det är omoraliskt att beklaga sig i sociala medier över hur jobbiga barnen är. Men det blir aldrig någon diskussion. Frida är baserad på en verklig mamma som förlorade vårdnaden av sitt barn. Jag uppfattar Skolan för goda mödrar som en konservativ och antifeministisk bok för att den förbigår att värna barnen. Kanske är det för att jag har Lilla hjärtat i minnet som jag retar mig på den här smörjan. Det stör mig att hon utmålar socialarbetare som djävulen själv, att hon avfärdar depression, utmattning och moderskap som en vansklig kombination och mest av allt att hon försöker normalisera att lämna ett litet sjukt barn själv hemma för att gå till j o b b e t.
”För att de ska få öva sig på fattigdomsmedvetenhet har en av kvinnorna i rosa labbrockar klätt ut sig till tiggare, med trasiga kläder och mörk ögonskugga ingnuggad på kinderna. Alla mor- och dockpar måste gå förbi tiggaren som då frågar efter pengar. Dockan ska lära sig att se tiggare och dra sin mamma i handen, vilket betyder att den tänker på ett altruistiskt sätt. Mamman ska ge dockan ett mynt som dockan ska ge tiggaren med orden ’ha det bra’ eller ’sköt om dig’. Det resulterar i en dag av förvirring, förhandlingar och tårar. Inga altruistiska tankar förmedlas. Inga mynt delas ut. De har bara en dag på sig efter två månader som bara handlat om hur farliga främmande människor är.”
Den här romanen får mig – alltså tvärtemot dess syfte – att klandra mödrar värre än någonsin. Åtminstone här i Sverige är det parollen ”tillräckligt bra” som kablas ut. Det här var nog den mest onödiga bok jag läst. Och då har jag inte ens nämnt sci-fi-avsnitten som är lika bedrövliga som allt annat.
”Igår försökte jag spara i datorn, men misslyckades, som numera med det mesta av teknisk art. Idag öppnar jag en ny och oskriven flik. Lika bra att börja från början.”
Med dessa tre lättsamma rader inleder Agneta Pleijel sin tredje självbiografiska roman över vilken det för övrigt vilar ett stort allvar. Kanske väl stort för min smak. Det handlar bland annat om hennes tid som första svenska kvinnliga kulturchef på Aftonbladet. Men de karriäristiska framgångarna är bara som smörjmedel i livets maskineri. Det som i berättarjaget fall havererar gång efter annan. Eftersom det fattas en kugge gör smörjmedlet varken till eller från. Kuggen som fattas är kärleken, en man med stor M. Här finns bara substitut; deprimerade ”L” och en som visserligen kallas ”M” men som borde skrivas ”m”. Han älskar en annan kvinna – också. Han vill ”inte såra någon”, han vill inte göra slut med någon av kvinnorna, han vill med andra ord äta kakan och ha den kvar vilket gör att berättarjaget blir lämnad om och om igen. Hon tappar femton kilo under perioden hon irrar runt i hans helveteslabyrint.
”Man glömmer, man minns fel. Man blir partisk, patetisk och självupptagen. Och framför allt, vad tjänar skrivande till?”
Jag läser Pleijels roman som ett sista(?) eko av det skrik som psykoanalysens förvirrade offer utstöter. Berättarjaget må vara hur klok och intelligent som helst, men balansen mellan känsla och intellekt hittar hon icke. Det hjälper inte hur många drömmar hon än analyserar. Kanske var det en omöjlighet för heterosexuella kvinnor i en tid då män kunde göra som de ville utan konsekvenser. Kanske hade den här specifika kvinnan extrem otur i kärlek.
Som om saxen hon till sist kastar sätter sig i min kropp, smärtar det att läsa om Pleijels erfarenheter. När hon var i min ålder gjorde hon pinsamma misstag som ledde till massiv skuld gentemot sin dotter. Jag kan knappt fatta att hon delger detta. Sniglar och snö är en mycket generös, intim och modig roman, som kanske kräver en författare över åttio.
”Var finns visheten vi förlorade genom kunskapen? Var finns kunskapen som gick till spillo av informationen?”
Hon skriver också vackert om klimat, filosofi, poesi och om skrivande. Fiktionen kan spegla en verklighet men har sin egen dimension och den riktar sig till den som behöver den, skriver hon. En roman skapas också av läsaren. Kvinnan jag läser om i den här romanen får mig att tänka på det Kristina Lugn sagt om älskarinnerollen: ”Om inte gifta män var otrogna skulle sådana som jag aldrig få vara med.”
Men jag saknar humor och det lilla extra. Den vemodiga prosan är bra men inte så att det slår gnistor. Jag får en känsla av att jag läst något som liknar detta tidigare.
Det har redan gått tre år sedan Patrik Lundberg, Josefin Sköld och Alexander Mahmoud genom Dagens Nyheter granskade adoptionsindustrin och för Barn till varje pris belönades med bland andra Stora Journalistpriset. Adoptionerna är ett granskande reportage på närmare trehundra sidor som fördjupar sig i hur systematiska stölder av barn pågått trots svenska statens kännedom.
Adoptionscentrum som startades av Margareta Ingelstam 1969, var världens näst största adoptionsförening. Fram till 2020 hade över 25000 barn från 60 länder förmedlats till Sverige. Uppsåtet var åtminstone delvis gott, men också oaktsamt. Klarlagt är att det funnits en nationell självbild som sa att barn alltid fick det bättre i Sverige även om de hade föräldrar i sina hemländer.
”Jag har ju haft det bra i Sverige, men jag har också berövats mitt liv i Chile och min biologiska familj. De har saknats mig. Om man får vara bortskämd och säga så.”
Adopterade berättar om hur de utsatts för rasifiering, att de saknat familjemedlemmar att spegla sig i, osäkerhet kring sin egen föräldraförmåga när man tror att man är avkomma till en som övergivit sitt barn. En rapport från MFoF (2022) visar bland annat att ”internationellt adopterade löper fördubblad risk att någon gång vårdas inneliggande i psykiatrisk vård jämfört med infödda svenskar. Hög risk för skilsmässa och svårigheter att etablera partnerförhållanden leder till att internationellt adopterade betydligt oftare än andra i det svenska samhället lever ensamma som vuxna. Enligt rapporten är det troligt att detta bidrar till den höga risken för depression och självmord hos de internationellt adopterade.”
Författarna intervjuar mängder med människor från olika länder; Chile, Colombia, Sydkorea, Sri Lanka, Guatemala, Peru, Rumänien, Indien, Thailand, Vietnam, Brasilien, Lettland. De ser då att förfarandet är strukturellt. (Kina avviker där ettbarnspolitiken var anledning till att många nyfödda flickor blev offer för barnhandel.)
De som fick sina barn stulna var inte sällan fattiga ensamstående mammor på landsbygden med låg utbildning. Flertalet tillhörde ursprungsbefolkningen och kunde kanske inte landets majoritetsspråk. Några har kommit ifrån sina barn på grund av naturkatastrofer. De blev sen felaktigt beskrivna som mentalsjuka, prostituerade, kriminella.
I de flesta länderna fanns bestämmelser som avsåg att barnen i första hand skulle adopteras inom landet. Men detta kontrollerades dåligt och efterlevdes alltså inte. Sverige fortsatte att godkänna adoptioner från länder som inte skrivit under Haagkonventionen som skulle garantera rättssäkerhet. Den svenska tillsynsmyndigheten Nia hade ingen verklig funktion. Författarna visar i sin granskning att svenska politiker i flera regeringar fått information om mutor och korruption, kidnappningar och stölder av barn, babyfarmer med inlåsta mammor (adoptionsindustrin har fått allt större konkurrens av en annan smutsig kroppshandel; surrogatindustrin), men utan att ingripa.
”Vi hade avslöjat ett system som satte barnlösa svenskars längtan framför fattiga föräldrars rätt till sina barn, men i landet lagom gick folk vidare.”
Granskningen är skjutjärnsjournalistik när den är som bäst. Oegentligheter blottläggs, makthavare ifrågasätts, offer får upprättelse, andra får skämmas, kunskap och ökad medvetenhet sprids. För detta förtjänar dessa journalister en särskild plats i himmelen. Men tyvärr är boken ingen läsfest. Författarna har prioriterat kvantitet varför texten består av många korta avsnitt om många olika personer. Det blir splittrat och jag saknar att bli sådär drabbad och berörd som jag exempelvis blev av Skuldsatt. Jag finner det dessutom fullkomligt onödigt med små tillägg om väder och personers yttre.
Någon viskare är han knappast, Stefan Lindberg, som här i sin avslutande del i Kungsholms- eller Fridhemsplanstrilogin med ett makalöst driv orerar vad som ibland känns som rappakalja men lika ofta illusionsskapande skarpsinnig prosa. Endast fokuserade och tålmodiga läsare som är okej med olösta mysterier göra sig besvär. Jag älskade andra delen, Splendor, (första har jag inte läst) varför jag var sugen på den här. Men Lindberg är för smart för mig. Om man fick sätta diagnoser på böcker skulle den här ha ADHD. Den är så att säga ”all over the place”.
Viskarna består av åtta berättelser i dåtid och nutid med ett och samma berättarjag – Stefan Lindberg – som naturligtvis inte är författaren men som givetvis delar somligt med honom. Jag orkar inte engagera mig i vad som är vilket. En av bokens poänger verkar vara att makla hej vilt med fiktion och självbiografi, och det får man säga att han lyckas med. Lindbergs roman verkar i en annan värld och står med sin påhittighet som antagonist till allvarlig realism som Knausgårds Min kamp.
Handlingen är knepig att beskriva eftersom den berör en ohemul mängd saker. Det är den spionmisstänkte pappan, Havannasyndromet, Palmemordet, levande döda, åttiotal och nittiotal, artificiell intelligens, skrivandet, blinkningar till Paul Auster och mycket mycket mer. Det är humoristiskt, feministiskt, postmodernistiskt, charmigt, teoretiskt och alldeles för mycket. Det är utan tvekan stor begåvning som ligger bakom Viskarna, men den gör mig till en dum och trött läsare. Jag hade föredragit om boken varit kortare (än 345 sidor). Och frågan är om inte Lindberg överskattar läsarnas tålamod när han förutom allt annat i detta konglomerat av detaljer har källhänvisningar som refererar till sina egna böcker.
Elise och Otto Hampel hette två tyskar som via vykort agiterade antinazism under andra världskriget. Om dessa hjältar intensivskrev Hans Fallada (1893-1947) närmare 700 sidor kort före sin död. Jag har varit som bergtagen av detta mästerverk, uppläst av Reine Brynolfsson och översatt av Knut Stibbendorff och Per-Lennart Månsson. Alla inblandade förtjänar stor eloge.
Den här fantastiska romanen har allt jag kan önska. Det känns fel att försöka förklara att språket är bra, dialogen realistisk, karaktärerna komplexa och så vidare. Den är större än summan av delarna. Den tjänar som receptor för mitt litterära begär. Men jag vill försöka ändå. Ensam i Berlin är dramatisk, fruktansvärt hemskt förstås men också rolig, den säger mycket om människans väsen och får läsaren att se det okända i det kända. Det är en verkligt humanistisk roman som främst fokuserar människorna och genom dem gestaltar vad som pågår i Tyskland vid den här tiden där ena halvan av befolkningen går och lurar på den andra. Luften stinker av svek och ingen kan lita på någon annan. Fallada lyckas skriva om människor inklusive kvinnor så att de lever upp och drabbar mig utan pardon.
Det här är en bok jag rekommenderar alla att läsa. Jag kan verkligen inte komma på någon som inte skulle uppskatta den.
Gräsrötterna heter här Otto och Anna Quangel. Palindromparet förlorar sin son lill-Otto som stupar i kriget. Efter det träder de ut ur partiet och börjar skriva korten. De tillhör arbetarklassen, är intelligenta och de är varandras bästa vänner. Otto ser ut som en fågel eller en förbrytare, det älskar jag och det verkar författaren också göra för han återkommer till det igen och igen. Men det gör inget. Ensam i Berlin har ett rikt persongalleri och visst kan man nog uppfatta somliga av karaktärerna som tillspetsade, men inte heller det är negativt när Hans Fallada skriver. Han har mig helt i sitt grepp och där hade jag kunnat bli för evigt tror jag. Det känns som att jag aldrig kommer att glömma Anna och Otto.
Som person hade Hans Fallada eller Rudolf Ditzen det svårt, vad det verkar. Jag tycker mig känna hans förtvivlan och skuld i frågor om moral, gott och ont, vad man kan kräva av en människa angående motstånd. Är den tysta massan lika skyldig som initiativtagarna?
”- Jag tar väl inte någonting ifrån någon annan människa om jag lever ett lyckligt liv? – Visst fan gör du det. Du tar söner från deras mödrar, äkta makar från deras hustrur, pojkvänner från deras flickvänner. Så länge du ännu utan motstånd låter dem bli nedskjutna i tusental så länge du inte rör ett finger för att få slut på dödandet. Allt detta vet du mycket väl. Jag undrar rent av om du inte nästan är väl så brottslig som alla brunskjortade nazister.”
Här finns naturligtvis också väsentligheter för oss i modern tid att lära av.
Det här är en slags minnesbok som författaren skriver när hon är över åttio(!) år. Bara det tycker jag gör den intressant. En av sakerna som är kul med Margareta Strömstedt (1931-2023) är att hon började skriva självbiografiskt efter femtio. Och då framförallt om sin uppväxt och sitt kvinnoliv, den psykiskt sjuka mamman, kärleken till pappan och lillebrodern (som begick självmord). Jag blev helt ding när läste Natten innan de hängde Ruth Ellis och fattade att jag helt hade missat en fascinerande författare. Om man som jag dyrkar Kerstin Thorvalls hudlösa prosa kommer man att älska Strömstedts.
Jag skulle så gärna vilja förföra dig – men jag orkar inte är dock lite mindre bra jämfört med de andra självbiografiska verken. Ambitionen att skriva uppriktigt har alls inte falnat. Hon delger i sina texter högst privata och normativt skamliga saker som jag bara inte kan fatta hur hon vågar dela och dessutom helt utan bortförklaringar och försvar. Hon berättar om författare hon mött och övergrepp hon genomlevt. Om hur hon ljugit, plagierat, haft självmordstankar, onanerat och fått orgasm under övergrepp. Jag slås åter av Strömstedts mänskliga och förlåtande ansats som smittar och gör gott. (Perfekt som plåster på såren jag fått av att läsa Knausgård.) Men här handlar det också om femtiotalets syn på barn och psykologi och Astrid Lindgren som person samt hennes verk. Sånt som jag läst förut.
Jag kommer minnas Margareta Strömstedts böcker som en knuten, varm näve för systerskap.
”I skolan lärde de sig ju att vara emot allt som var ont och för allt som var gott. Ända fram tills vi insåg, eller i alla fall anade, att det som var ont kunde löna sig och började maskera det som gott.”
Nattens skola är en parafras på faustmyten. Kollektivromanerna Morgonstjärnan och Det tredje riket handlar om gränser mellan liv och död. Vargarna från evighetens skog handlar om odödlighet och teknikens framfart. I den här fjärde boken är det ondskan som står i fokus. Vår jagberättare heter Kristian Hadeland. Han är en målinriktad och ambitiös fotograf som så att säga säljer sin själ till djävulen. Han är bitvis otäckt lik den man vi kan läsa om i tidigare böcker av Karl Ove Knausgård och han har själv sagt att det kändes som om han sålde sin själ till djävulen med Min kamp. Kristian har även likheter med mig. Och dig.
”..om människor var hus som såg på varandra genom fönstren och kommunicerade genom att öppna dörren och släppa ut ljud saknade mitt hus en vägg mitt emot dem och deras hus en vägg mitt emot mig, så att vi kunde gå rakt in i varandra när vi var tillsammans. Det tyckte jag inte om.”
Berättelsen om Faust är också berättelsen om den moderna människan som köper sig fri från moraliska skyldigheter och med hänsynslös roffarmentalitet tar för sig av jordens resurser utan betänkligheter inför andra människor och djur. Detta kan mycket väl liknas vid att ingå en pakt med djävulen. Kostnaden? Evig fördömelse.
Nattens skola är en obehaglig bladvändare som säkert kan läsas fristående, men jag söker ivrigt efter röda trådar fästa i de tidigare romanerna. Kristian visade sig för prästen Kathrine i Morgonstjärnan, och begrovs sedan i en svart kista. Hon predikade helt spontant att ”döden helgar livet” vilket blev ifrågasatt. Jag vet tyvärr inte om han är med i andra boken. Men iDet tredje riket dyker han upp igen med sitt märkliga sätt. Först i Nattens skola får vi lära känna Kristian på djupet och i samma veva får jag några idéer om vad det är Karl Ove Knausgård söker efter i den här romanserien.
När författaren med sin raka och flödande detaljprosa gestaltar Kristian Hadeland inifrån undersöker han kampen mellan gott och ont i människan, hur egoismen (känslor för oss själva) och empatin (känslor för andra) påverkar våra handlingar. Bokens knappa femhundra sidor filtreras genom Kristians modus och ett tydligt mönster framträder: Han gör i princip ingenting för andra människors skull. Andras känslor påverkar honom inte, bara om de direkt innefattar honom själv. När hans syster inte går att väcka blir han inte orolig. När han hjälper till att duka av bordet gör han det för att slippa klander, inte för att han tycker det är rimligt att hjälpa sin mamma. Han verkar oförmögen att känna skuldkänslor. Han tycks kunna förstå hur andra människor tänker (alltså är han inte autistisk i så fall hade han varit ärlig inifrån och ut med sitt missnöje som Egils son Viktor (i Morgonstjärnan) som sår sönder saker) men feltolkar ofta och avfärdar andra som hycklare. Han är lågaffektiv utåt, narcissist, psykopat, misantrop och statuerar tydligt exempel hur farligt det blir när en människa är enbart rationell. Hans beteende är antisocialt, han förnekar godhet men spelar ibland på den.
På samma sätt som man är oförmögen att känna sin egen doft kan en människa som saknar empati inte förstå vad empati är och alltså inte veta att hon saknar det. Kristian har ingen som helst förmåga att se sig själv utifrån. Det kan dock ingen fullt ut. En av storheterna med den här boken är att Kristian nästan är vanlig. Unga män är ju inte kända för sitt konsekvenstänk precis, men Kristians grandiosa tankevärld växer inte bort. Knausgård visar att mellan ont och gott, mellan vardag och kaos finns ibland bara en tunn hinna. En gnutta ouppmärksamhet och barnet springer ut framför bussen, ett impulsivt slag i ansiktet och offret slår i huvudet och avlider. Olyckshändelser säger förstås inte mycket om ondska, uppsåt kan saknas men det finns också något som heter oaktsamhet. När Kristian orsakar olyckor försöker han inte bara slippa klander, (det gjorde Emil i Morgonstjärnan som lämnade Liam att falla ner från skötbordet också), han saknar förmåga att känna skam och skuld och kan därför inte lära sig av misstagen. I skulden och skammen möter den vi är inombords den vi är för andra. Det är väl därför man skäms mer som ung, man håller på och övar. Skuld och skam hjälper oss att välja rätt väg framledes, det som man kan kalla att mogna och utvecklas.
”..om jag bestod av jag och anti-jag, vem var jag? Det var så klart jag. Så då borde jag ha kvävt de små impulserna från anti-jag, det skulle vara lätt gjort, men det gjorde jag inte.”
Ondska rör sig längs en glidande skala och vi alla har mer eller mindre narcissistiska drag. Ondska är kanske att inte kväva de dåliga impulserna. Ondska är väl att använda andra människor som medel och inte se att varje människa är ett ändamål i sig själv. Ondska kan nog vara att som offentlig person/konstnär avslöja smutsiga hemligheter om sin familj för att det gynnar karriären. Ondska är ge upp hoppet, att sluta tro på det goda det vill säga alliera sig med djävulen som står för överskridelse av alla lagar, alla regler, alla tankar om medmänsklighet och solidaritet. Ondska är att få det till en sorts frihet. Ingen annan ska bestämma över vad man får och inte får göra. Exempel på djävulska idéer är att döden är regeln och livet undantaget, att inte bara låta ”döden helga livet” utan att välja döden och se på livet efter detta som det verkliga livet.
”Nattens filosofi… vad kunde den bestå av? En evig väntan på gryningen? Med ens slog det mig att döden var gryningen. Livet var natten, döden var dagen. Det var de levande som var de döda, de döda som var levande.”
”En bok vet mer än sin författare”, har Milan Kundera uttryckt. De är många trådarna och frågorna som uppstår i serien om Morgonstjärnan och fler ska säkert komma. Knausgård säger i en intervju att han har själv stora problem med att få ihop det. Jag vågar mig ändå på att gissa vad det hela handlar om: Dygderna tro, hopp och kärlek, de tre benen på lyckans pall.
Knusgård vill, tror jag, med sitt himlafenomen rikta vår blick mot himlen för att öka medvetenheten om den del av världen som inte är mätbar och inte kan fångas av det rationella. Vikten av att ha en tro, även om vi lever sekulariserat. ”Verkligheten är en komplicerad storhet som innefattar både det rationella som vetenskapen ägnar sig åt och det irrationella att en människa är något mer än biologiskt-materiellt.””Det är inte så att vi vet det vi ser, det är omvänt: vi ser det vi vet”, skriver han i Morgonstjärnan. Detta kan förklara varför vi upplever så få mirakler och syner i modern tid, jämfört med på Marlowes tid exempelvis. Till och med Kristian som man tror är helt renons på tro och hopp, ber Gud om hjälp i en svår situation.
”Vi bor i en värld av speglar nu. Så vi har blivit avstängda från livet, precis som Narkissos och Echo. Har du inte märkt hur allting blir mer och mer likt? Att allt blir samma? Det är inte bara logiken i monopolkapitalismen som gör det. Det är också spegelns logik. Alltså bilderna av oss själva. Vi lever i en loop.”
Jag var tvungen att rota fram mitt exemplar av Morgonstjärnan och hittade då avsnitten om Egil Stray. Han som idealiserade och längtade efter ensamhet i sin stuga på ön, samma stuga som Kristian kommer att bo i. Det som skulle vara Paradiset och som mycket riktigt påminner sig med en smak av (kunskapens) äpple i Egils mun, blir för en ensam människa inget Guds rike, kanske rent av ett helvete. Människan är ju fördömd. Kunskapen om döden betraktas som ett fall i Bibeln. Att ha ett dödsmedvetande försvårar det paradisiska tillståndet, att leva i ögonblicket. Människans tänkande innebär att hon kan tänka att hon tänker. Det för oss närmare varandra och kulturen men fjärmar oss från naturen. Morgonstjärnan är nog också ett tecken om att vi måste ta hänsyn till naturen, dels som i våra arkaiska behov, dels som klimathot.
Egil är inte lika narcissistisk som Kristian men han har vänt sin enda son ryggen och lever ensam med ingen annan längtan kvar förutom efter att dricka. Han har dock sin tro.
”Morgonstjärnan hette Lucifer på latin, och det betydde ljusbringare. Här var Lucifer morgonrodnadens son, och morgonrodnaden kunde svårligen vara annat än Gud, alltets skapare. Lucifer försökte bli hans like, men störtades ned från himlen till dödsriket, som han sedan enligt traditionen blev härskare över.”
Citatet ovan kommer från Egils essä som avslutar första boken. I Bibeln refererar Morgonstjärnan dubbelt, både till Djävulen och till Jesus. Precis som det finns gott och ont i varje människa (jag och anti-jag). Jesus var (också) en enstöring som avvisade sin mor och bror. Kristendomens teologi om att vända andra kinden till, att ta hand om sjuka och svaga, att möta vår nästa med kärlek, är i grunden tron på det sociala. Nietzsche menar att genom kristendomen finner de svaga ett sätt att kuva de starka. I de svagas tyranni blir det svaga det starka, det dåliga det goda och det sjuka det friska. Jesus tankar förändrar världen, Nietzsches förändrar bara tankarna. Man måste inte tro på hela paketet med av andra färdigskapade värderingar, man kan som Kierkegaard låta tron leda en till det sociala, kärleken till medmänniskorna.
”Jag kunde inte ha tänkt så klart utan att ha läst. Det var det de bästa böckerna erbjöd: Jag drog ut tankar ur dem som annars hade varit svåråtkomliga, de drog ut tankar ur mig som annars hade varit svåråtkomliga, till ett slags bord mellan oss, där de låg och lät sig beskådas och kunde funderas över ytterligare. […] Samtidigt ledde de inte till något, det kom ingenting ur läsningen, annat än det här tankarna, förstås, och vad skulle jag ha dem till?”
Tro, hopp och kärlek alltså! Inte trodde jag att alla dessa visserligen intressanta karaktärer, utläggningar och omvägar om allt mellan himmel och jord samt upprepningar om Knausgård själv skulle mynna ut i sådan klyscha.
Sverige är ett av världens rikaste länder med en av världens mest skuldsatta befolkningar. Vad det beror på går journalisten Lena Pettersson igenom i vad jag tror blir årets bästa fackbok. (Augustpris!)
Jag lär mig mycket av att läsa Skuldsatt. Arg blir jag, måste till och med gråta en skvätt till de överskuldsattas egna berättelser. Men jag blir upprymd också för att det är något så underbart med bra böcker. Den här är samhällskritisk och viktig, pedagogisk och välformulerad. Pettersson har hållit på med Skuldsatt i sju år, den tar några timmar att läsa. Det tycker jag verkligen man ska ge den alldeles oavsett om man är skuldsatt eller ej.
Hon börjar sin eminenta utredning om hur obetalda lån blev en lysande affärsidé med programmet Lyxfällan. Där normaliseras den för oss vedertagna idén att hela skulden kan läggas på de som tar lån. Men vem är det egentligen som är skyldig?
”Eva hade fått ett recept förnyat på vårdcentralen. Det hade kostat 80 kronor, en räkning som Eva betalat, men för sent. Dröjsmålsräntan på den försenade betalningen uppgick till 88 öre, en summa som räckte gott för att Intrums indrivningsmaskineri skulle ticka igång. Intrum tog den lilla men betydelsefulla skulden till Kronofogden och därmed blev Eva skyldig att betala 300 kronor i ansökningsavgift, 180 kronor för kravbrev och 380 kronor i ombudsarvode. Och så de 88 örena, förstås.”
Läsaren får lära sig om att kreditbolagen tjänar mest på de som inte betalar i tid. Om avräkningsregeln som fungerar som jetbränsle för skuldsättning. Om hur den som lånar ut kan strunta i bestämmelser kring kreditprövning. Om den summariska processen som möjliggör att kronofogden utan domstol kan driva in ogiltiga skulder (spel på kredit, orimliga lån, bluffakturor). Författaren tar läsaren genom historien och visar hur synen på fattiga, lån och ränta förändrats i Sverige och västvärlden. Mitt favoritavsnitt handlar om ocker i litteraturhistorien och semantiken.
”Ocker, däremot, producerar ingenting. Det är själva motsatsen till skapande, menar författaren, [Dante Alighieri] och inte nog med det. Eftersom ockrarna dessutom låtsas som att de gör något nyttigt är de dubbelt skadliga.”
Det som kommit att bli ett svenskt signum började redan i mesopotamiska tidevarv. Att den som har istället för att dela med sig, skor sig på att låna ut. Då fanns också traditionen med skuldamnesti vart sjunde år. Det kallades friår eller jubelår och har gett upphov till lovordet halleluja. Det är politiska beslut som drivit fram förändringar med syfte att öka utlåningen. 1985 togs begränsningarna bort för hur mycket bankerna fick låna ut. Året efter hade den genomsnittliga sparkvoten hos medborgarna som på 70-talet legat på 4% istället blivit en skuldkvot på lika mycket. Sverige är extremt i kreditsammanhang, här får de som lånar ut hjälp av staten att driva in pengar. Inom finans och politik värnas privatpersoners betalningsmoral väldigt högt men någon utlåningsmoral är det inte tal om. Vid finanskrisen på 90-talet inrättade staten en bankakut som tog över och löste bankernas förluster. Lagboken har idag en paragraf om ränteocker men den används inte, det finns registrerade långivare som tar ut ränta på över 100000 procent. Det senaste ockermålet i Sverige utdömdes 1995.
”Den som haft som affärsidé att locka in folk i spel kan få sina skulder strukna. För den som låtit sig inlockas i spel är det annorlunda. I det fallet blir skuldavskrivning ”stötande”, enligt svensk juridik. Konkurs är en rättighet. Skuldsanering är en nåd.”
Jag har inte hört att överskuldsättning sammankopplas med Sveriges höga självmordstal, men Pettersson skriver att var sjätte har försökt ta sitt liv. Människors ekonomiska desperation borde inte erbjuda en affärsmöjlighet som är fallet idag. Tack Lena Pettersson för klargörandet!
Den här boken levereras inlindad i rep. Jag gillar inte att böcker kommer med saker, men detta tilltag inger onekligen en viss förväntan. Titeln lovar i samma riktning; skrämmande lek mer än rättvist spel.
Läsaren har två rep att följa genom Fearplay. Den ena är fästad i unga Iris som åker till USA för att slippa sina föräldrar och träffa sin onlinedejt Toni. Den andra följer Iris mamma, pianisten Ba som lever i bortavaro från (Iris pappa) Michael. Hon har letat på alla barer men den här gången hittar hon honom inte.
”Han [Michael] är en människa utan utsida, tänkte hon. Han är innesluten i sin värld, kan inte beskriva den.”
Den beskrivningen passar lika bra på Iris som nog ärvt vissa av sin pappas svagheter. De är alla tre dåliga på att leva, att stå på egna ben och göra kloka val. Iris är uppfylld av sig själv och sin litenhet, hon använder sin nya tjej Toni som det passar henne. Michael utnyttjar Bas omhändertagande kärlek och Ba drar nytta av vännen Silas. Alla relationer i den här romanen skevar.
Tova Gerge fortsätter på samma spår som i Pojken med att undersöka hur makt, manipulation, underkastelse och kontroll tar sig uttryck. Det är mest i undertonen BDSM ljuder, på raderna handlar det mer om mellanmänskliga relationer och psykologi. Kruxet är att veta vad man själv vill och kunna förmedla det. Att vara snäll mot sig själv och mot andra. Repen och bondageleken presenteras som ett sorts språk. Att vara bunden ger Iris en ”form som får henne att passa in i sig själv och i rummet”, som att ”någon håller henne”. Det verkar fylla samma funktion som självskadebeteende det vill säga ett sätt att känna sin fysiska kropp och få tyst i huvudet. Men det fungerar ju uppenbarligen inte alls eftersom Iris tänker mest på hur det ser ut och gör sig på bild.
”Att bli bunden är den enda grejen som ger mitt liv en utsida.”
Jag är tyvärr inte alls bunden till den här berättelsen. Den är väldigt oklar, ibland mycket klok ibland inte klok alls faktiskt. Efter en del sökande hittar jag en röd skör tråd som utgörs av rädsla. Karaktärernas rädslor verkar orsaka de ojämlika relationerna. Men att blanda underkastelse och kontroll med medberoende och psykisk ohälsa känns inte helt lyckat.
En välvillig läsare skulle kunna jämföra Fearplay med den enastående Vegetarianen vars protagonist vill bli ett träd, Iris vill bli (och bindas som) en blomma.
Det oförblommerade språket funkar. Skildringen av karaktärerna Iris, Velvet och Tove intresserar mig först. Jag vet verkligen inte vad de ska ta sig för och vad som ska hända. Men problemet är att det aldrig händer speciellt mycket, de lever inte upp för mig. Varken tankegångarna eller prosan räcker till för att upprätthålla spänningen. Jag tröttnar.
Jag köper inte idén med kroppen som form heller. Kroppen hör samman med medvetandet på sätt som är långt mer komplexa än vad form implicerar, menar jag.
Det finns dock en fråga här som engagerar mig: Hur gör vi jämställda relationer? Det gäller ju att hitta en balans i givandet och tagandet. När vi tröstar, lär ut saker, skjutsar, lyssnar och ger råd, masserar, lagar mat, betalar etcetera gäller det att båda parter är generösa, sätter egna och är observant på den andras gränser. Det kan nog inte göras med annat än så kallad magkänsla.
”..jag blir dörren, inte rummet. Folk går genom mig för att komma dit de egentligen vill.”
Gerge skriver om att när vi ger en bit av oss själva blir det jobbigt sen när det tar slut, men alternativet att inte ge och att inte göra slut kan vara sämre. Här är det lyckliga slutet en skilsmässa.
Senaste kommentarer