maj 10

Underlandet av Hanna Nordenhök

Hanna Nordenhök är doktor i litterär gestaltning så inte är det något besvär att upprätthålla intresset trots att jag efter hundra sidor fortfarande inte fattar vad den fragmentariska Underlandet handlar om. Jag läser nämligen inte baksidestexter. Här är molnen riven bomull och mörkret som gyttja i ansiktet. Stämningen är förtätad och hoppet obefintligt.

Hela amsagan utspelar sig i vår samtid som hon hävdar är postsanningens tidevarv. Den röda tråden är en slips som dras åt runt strupen på bedragaren – den som finns i oss alla. När jag väl hittat mönstret i handlingen ser jag att det är tre huvudspår och resten är korta fallbeskrivningar. Dels följer vi fotografen som avslöjar en prisbelönt journalist som visar sig fejka sina reportage (i stil med #spiegelgate), dels lyxhustrun/influencern i huset på slätten som blundar för sin mans hemligheter samt en hemlös medelålders kvinna som låtsas att hon är ett barn i nöd (finsk dito?). Därtill möter vi ett barn som fejkar skador, doping, ekonomisk brottlighet, en politikers arbete, fillers och låtsasbröst med mera.

Nordenhök undersöker lögner, bedragare och självbedrägeriet, dess olika skepnader, konsekvenser och avslöjandets mekanismer. Kanske mer nu än någonsin – när vi kan skapa bilder av oss själva i sociala medier – tvingas flertalet att bära känslan av att vara osanna. Sociala medier ljuger, reklam ljuger, politiker ljuger och det finns nyheter som är lögner. Samtidigt som vi måste förhålla oss till att själva brista i autenticitet reagerar vi väldigt starkt på andras lögner. Som att vi gärna tar chansen att skjuta ifrån oss skulden vi själva känner. Människan har många ansikten och det är naturligt att ljuga för att passa in i sociala mönster och säkra grupptillhörigheten. Den avvikande bedragartypen är jag mindre intresserad av däremot eggas jag mer av vardagliga lögner och normaliseringsprocesser. Underlandet hjälper läsaren att rannsaka sig själv, fundera på var gränser går och vilka följderna blir av att leva efter devisen ”fake it till you make it”.

Jag känner själv att jag håller på att utveckla en inställning som innebär att jag inte tror på någonting. Därför älskar jag skönlitteratur, som aldrig utger sig för att vara sanningen.

Lögnen är tung att bära och Nordenhök funderar på om inte bluffandet kan smitta också. Människorna som ljuger mår piss och anhöriga som drabbas likaså. Men även den som gör sig ett namn på att avslöja någon annans lögn får sitt samvete frestat. Det råder en undergångsstämning i Underlandet, som att något när som helst ska brista, att karaktärerna ska rasa ner i mörkret. Det är genial feelbad som undviker explicita övergreppsbeskrivningar.

Jag älskar temat i Underlandet och jag älskar prosan men inte kompositionen, den är alltför upphackad. Jag kommer aldrig riktigt nära karaktärerna. Fallbeskrivningarna fladdrar bara förbi, jag har redan glömt dem. Läsupplevelsen får stå tillbaka för kärnfrågan. Sen är det lite väl mycket tvättande, många schampoflaskor och hårsnoddar. En gång för mycket lyser det blåaktiga skenet, zoomar hon in en porig yta, svävar de vita ovalerna i rummet.

Titeln är lyckad. Den är för mig laddad med misstankar. Jag tycker mycket om hur författaren skildrar den avslöjande fotografen och hur han har svårt att vara nära sin mamma. Som om hon likt en moralisk sensor när som helst kan börja signalera. En annan sak som fångar mig är hur influencerns panoramafönster bjuder en vy över den flacka slättens oändliga landskap. Detta konnoterar frihet vilket står i skarp kontrast till hennes fängelse, huset där lögnerna bor. Det är oerhört intressant med människans förrädiska medvetande. Vi kan förtränga, förvrida, glömma, minnas, fantisera, drömma, göra lögner sanna och ljuga om sanningen.

maj 06

Kärlek på svenska av Marit Kapla

”Ja jävlar också vad man har varit med om!”

Att vara med om den här f a n t a s t i s k a boken är något jag rekommenderar alla. Den rammar mig och utlöser hela känsloregistret. Kärlek på svenska är läsning som hjälper mig i acceptansen av vad ett mänskligt (svenskt) liv får, kan och bör vara.

”’Du skulle träffa den här killen nedanför Arvidsjaur. Han hade du passat bra ihop med. Gud, vilken frän kille vi har sett till dig.’ Nej, har jag sagt. Ingen idé. Jag stannar kvar här. Men kommer det nån över fjället, här till Parenjarka och den personen har varit ute i en annan sfär, inte i det här samhällstjohejet. Då tror jag jag åker dit.”

Den bygger på intervjuer med Staffan Julén, till en dokumentärfilm med samma namn. Idén kommer ursprungligen från Svetlana Aleksijevitj och Lyubov – kärlek på ryska som kom 2017. De som berättar är mellan åttio och tjugo år gamla, från Karesuando till Ystad och flera stycken är boende här på Gotland. Den röda tråden är kärlek och allt vad den innebär, men det handlar också om barnlängtan, dans, dubbeltäcke, döden, ensamhet, glesbygdsliv, konst, kristendom, kärnfamilj, saknad, sex, sorg, synd, tacksamhet, Tinder, trygghet, tvåhetsnorm.

Den första berättaren får mig att gråta en skvätt när han berättar om sin fru som flyger genom rummet (i lyft) och hur hon ler med sina spruckna läppar och hugger efter vätskepinnen. Kvinnan från Bolivia berättar också otroligt starkt om hur hon kommer ur dåliga relationer och börjar bry sig om sig själv. Jag ler brett när Aslat som enligt egen utsago inte är mycket av en romantiker, smider sin älskling en ros i koppar. André som aldrig haft någon långvarig relation påverkar mig också häftigt. Han säger:

”Jag tycker illa om kärleken egentligen. Kärleken är bara ett gissel. Oftast känner jag att jaget försvinner när man möts i två. Man måste lämna över sitt eget jag till en annan person. Jag tappar taget. Jag försvinner in i kärleken. Jag går in så hårt i henne, i hennes värld. Jag släpper allting annat. Jag blir osynlig. Jag blir en toffel. Och då blir jag ganska ointressant tillslut. Jag visar allt. Efter det blir man ganska ointressant. Var det inte mer?”

Jag gapar inför denna kör av röster som uttrycker sig oavbrutet intressant och kärnfullt. Förtjänsten är förstås också Staffan Julén som intervjuat och Marit Kapla som valt och gjort poesi av utsagorna, men jag får i alla fall känslan av att människor är fantastiska. Underbart när misantropen i mig får på käften! De är så öppna och modiga som delar med sig och visar sig sårbara, de är väldigt kloka och fina. Jag känner att jag tycker om dem. Det ska bli kul att se filmen och se om jag känner samma.

”Det som jag tror är farligt, det är att man när man är äldre har gått på en massa minor så man vill inte let go. Man pallar inte vara en idiot som blir kär. Som bara är som en unge. Som bara embracar allt. Men det är det kärlek är, att våga ta de där riskerna.”

På frågan vad kärlek egentligen är finns det kanske lika många svar som det finns människor. Kärlek är både ock. Varken varken eller eller, som Gunnar Ekelöf sa. Kärlek är både känslor och handlingar. Den går inte att förutse, kontrollera eller planera. Kärlek kan vara att göra kaffe i rätt tid, utan att man blivit ombedd. Svartsjuka är inte ett mått på hur mycket man älskar en person. Man ska inte underskatta slumpen heller, att man faktiskt kan ha tur i kärlek också.

”De starka känslorna, det är dem jag tror på. Jag tror inte på det här sättet att långsamt kliva ner i någon sorts källartrappa i en annan människa och långt där inne i mörkret och fukten så ska det finnas något som går att gripa tag i. Eller som ska dra tag i den. Utan jag tror att det känns direkt.”

Någon menar att man kan bli mer sig själv med rätt sorts livskamrat, det är jag dock tveksam till. Men att kärleken och en partner ligger tätt inpå det egna jaget står klart. Jag tycker att när man älskar älskar man å då älskar man rejält. Men man får för den skull inte ge upp sig själv heller. Det handlar om att kompromissa och anpassa sig, att vilja göra det är kärlek tänker jag. Kärlek är lite som att gå, knäsvag, på en lina som ens partner håller sträckt – förhoppningsvis. Det är en balansakt att träna på.

”Förälskelsen, den kanske inte uteslutande är i den här människan som jag har mittemot mig utan det är vad den människan gör med mig. Vem blir jag i den här situationen.”

maj 05

Den siste vite mannen av Mohsin Hamid

”En morgon vaknade Anders, en vit man, och upptäckte att han hade blivit mörk och omisskännligt brun.”

Mohsin Hamid inleder i samma stil som Franz Kafka i världslitteraturens kanske mest kända novell Förvandlingen. Det är en absurd start som öppnar läsaren – även den som inte läst något av Hamid tidigare – och varskor henne om att här är allt möjligt. Jag är beredd!

Med det surrealistiska greppet lyckas författaren lyfta ett oerhört väl genomgånget ämne på ett sätt som känns både nytt och ganska spännande. Hamid tar ett gediget grepp om rasismens trop och diskuterar skarpsynt hur idén om ras påverkar hela det komplexa jaget. Det behöver inte vara våld inblandat, även subtila förhållandevis små saker har betydelse. Blickarna Anders med vit hud får, skiljer sig från dem han får som brun, även blickarna i spegeln. Människor agerar annorlunda runtom Anders vilket i sin tur förändrar hans eget beteende och synsätt på sig själv och omvärlden. Inte enbart till det sämre. Om man som Proust tänker sig att ”jaget består av alla de tillstånd man i tur och ordning befunnit sig i, lagrade på varann” är det självklart att Anders är en karaktär som utvecklas och det gör han på ett trovärdigt sätt.

Det är oklart var och när diegesen utspelar sig, och det är bara skönt att slippa veta. Den sparsmakade scenografin lämnar plats åt essensen. Ord som vita privilegier, rasism och fördomar nämns inte, det tycker jag är snyggt. Vi slipper pedagogiken och inte heller går Hamid in på varför det blivit grupperingar i samhället. Vi får istället följa med Anders och ta del av hur han i konkreta situationer på grund av sin hudfärg inverkar på andra och sig själv, hur han både medverkar till och utsätts för rasifiering.

”..att ses som ett hot, så mörk som han var, var att riskera att en dag bli utplånad.”

Givetvis ballar högerextrema ur totalt när alltfler människor blir bruna (jämför vår verklighet med islamofober som tror att muslimer ska ta över Europa). Det blir våldsamt upplopp, osäkerheten som råder i Anders samhälle verkar föra redan bekanta människor närmare varandra – bakom stängda dörrar. Det blir tydligt att ett samhälle med många individualister som lever singelliv är ett tryggt dito.

Det är absolut inte bara våld och tråkigheter i Den siste vite mannen, det finns kärlek också. Mellan man och kvinna, mellan förälder och barn. Kärleken är alls icke problemfri, däremot ömsint och realistiskt skildrad vilket stärker läsarens övertygelse om att de här människorna är som vi. De behöver – liksom vi – förhålla sig till döden och manlighet också.

Det finns mycket att tycka om här; temat, språket, nyanserna, realismen, komplexiteten, tankekraften och att boken bara är på drygt 150 sidor. Precis när jag avslutat boken, är bokhälsan visserligen på topp, men jag tycker ändå att romanen saknar den extra lilla knorren för fullt betyg. Men sen smäller det till i topplocket och jag inser att det är ju en utopi Hamid skildrar. Min tolkning förstärks av det ystra omslaget. Han löser ett världsproblem med en ny idé: Utan vithet, ingen vit makt, inga vita privilegier, ingen vit skuld, inga vita räddare, inga vita kränkta män, ingen rasism. Med bonus: Mindre risk för hudcancer. Mohsin Hamid skänker mig en dröm att vila i.

maj 04

Tusen och en natt

Man blir väl aldrig för gammal för sagor, tänkte jag och såg det också som ett sätt att bättra på allmänbildningen när jag tog mig an det historiska dokumentet Tusen och en natt. Tyvärr visade det sig ganska snabbt att jag visst blivit åt helvete för gammal.

Det går nämligen inte att imponera på mig med våldsamheter eller övergrepp, slaveri eller prostitution, vackra prinsar eller prinsessor, djinner eller feer, trollkarlar, enucker, svartkonst, ebenholtshästar som kan flyga eller drakar som kan spruta eld. Inte heller pärlor, guld, kristaller, sidentyger, oljor eller rökelse entusiasmerar. Däremot går jag igång på vinet, frukterna och blommorna.

Tusen och en natt har ingen namngiven författare, den antas vara från 800-talet med ursprung i Iran. Det är en samling berättelser varav jag (och säkerligen många med mig) känner igen Aladdin och den underbara lampan samt Alibaba och de fyrtio rövarna (sesam öppna dig). Här får jag också kännedom om Magnetberget, Fågeln Rock, Sinbad sjöfararens resor, Visiren Nuraeddin och hans bror med flera.

Ramberättelsen handlar om den galna och sadistiska kungen Shahriar (för tanken till Sharia) som tar sig en ny fru varje kväll, och avrättar henne varje morgon. Scheherazade är hjälten som med sagornas hjälp får kungen att sluta halshugga unga kvinnor. I natt efter natt berättar hon skickligt sammanvävda sagor och efter 1001 nätter vill kungen gifta sig med henne och samla hennes utsagor i en bok.

Med andra ord är berättarperspektivet en dödshotad kvinnas som försöker underhålla en förövare, vilket kan förklara att innehållet inte imponerar på mig. Det är vackra jungfrur med vit hud, rosenfärgade kinder och korallröda läppar. Salarna är stora och Allah är störst. Slavarna är vita och/eller kvinnor, juden är snål och dvärgen har puckelrygg. Det handlar väldigt lite om att vara god som i snäll och mer om att bli rik, tala sanning, att motstå frestelser, att lyda hierarkier.

Felräkningen är uppenbar (inte är det 1001 sagor inte), förenklingarna är många, nästan allt är dumt och orealistiskt, karaktärerna är stela på ett sätt som får Charlotte Kalla att framstå som mjuk och dansant i jämförelse.

maj 03

Rymmerskan (På spaning efter den tid som flytt #6) av Marcel Proust

”Vanan lägrar sig över oss med en börda
tung som kölden och djup nästan som livet.” /Wordsworth

Så har jag hittat både in och ut genom den sjätte dörren i Proust labyrint. Jag har lärt mig att Proust skulle dissa Tinder (han tycker att ”brev innehåller så litet av en människa”), blivit stärkt i min övertygelse att han avfärdar snobbism och att han var en oväntat god feminist för sin tid. Här har jag strövat trogen berättarens blick, med instrumentialiserade sinnen och förnuftet i off-läge. Tekniken går ut på att hela tiden vara lojal förnimmelserna, inte vetskapen. Proust stilkonst förvekligar John Ruskins konstlära: ”Konsten bör eftersträva en ögats oskuld, ett barnsligt seende som ger sinnesförnimmelserna svängrum innan vanetänkandet lagt sin kalla hand över världens friskhet.” Om det handlar om något berättaren ser så förmedlar han först ett gäng röriga synintryck så som de landat på hans näthinna. Snart börjar skeenden ordna sig i mönster, förnuftet städar upp bland hypoteserna och synintrycken blir så småningom till ett säkerställt vetande. Denna perceptionsteknik äger en enastående komplexitet och rikedom och lär ha inspirerat bland andra Knausgård.

”Att bestå bara av en samling ögonblick är förvisso en stor svaghet för en människa, men det är också en styrka; hon är underordnad minnet, och minnet av ett ögonblick vet ingenting om vad som har hänt därefter; det ögonblick det har inregistrerat varar alltjämt, lever alltjämt, och med det människan som en gång avtecknade sig mot det. Och denna spjälkning ger inte bara liv åt den döda, den mångfaldigar henne. För att få tröst hade jag måst glömma inte en Albertine, utan otaliga. När jag väl lyckats uthärda sorgen över att ha förlorat just denna, måste jag börja om på nytt med en annan, med hundra andra.”

I den sjätte delen av À la recherche du temps perdu rymmer den fångna, Albertine, ur sitt fängelse, hon lämnar sin gevaldiger (berättaren) och reser tillbaka till Balbec. Detta orsakar en vånda som kräver ett par hundra sidor att knåda. ”Man älskar bara det som man inte äger helt” skrev han i den tredje delen. Att det är avståndet till det begärda som gör det begärligt visar han med all tänkvärd tydlighet, samt lite till, när han tragglar om Albertinas försvinnande som vore det en fantomsmärta. Att han själv varit inne på att göra slut spelar ingen roll när stoltheten fått sig en törn. Han går igenom hur medvetandet bearbetar smärtan avseende omvänd psykologi, önskningar, längtan, vanan, glömska, minnen, drömmar. Han gråter mycket i Rymmerskan och så åker han med sin mor till Venedig. Han debuterar också – äntligen! Inledningen på berättarens författarbana sker med en publikation i Le Figaro, en artikel som i verkligheten speglar Impressions de route en automobile från 1907. Den handlar om honom själv och hans kära chaufför Agostinelli (Albertes förebild) som åker bil genom småstäder. Han skildrar ett öga i rörelse vilket ger den livlösa omgivningen mänsklig skepnad. ”I Prousts värld slår farten upp dörren till ett nytt universum” skriver Sara Danius i Prosts motor och påminner om att den modernistiske Proust var en av de allra första författarna att skildra nyskapelser som telefonen, automobilen och flygmaskinen.

Stoffet i Rymmerskan består av kunskapsteoretiska och filosofiska problem som rör sanning och minne och hur detta står i relation till fotografikonsten. Fotografiet förmår bryta upp vaneseendet men är enligt Proust ingen konstart och inget som kan möta sig med det mänskliga minnet. Fotograferna sätter press på målarna, de sistnämnda representerade via Elstir, då fotograferna är överlägsna i avbildandet av natur- och stadslandskap. Målarna börjar utforska en ny estetik som utmynnar i impressionismen, vägen dit är den samma som Prousts, den rena perceptionens väg, det vill säga att låta de sinnliga intrycken gå före intellektet.

”Ty våra minnen tillhör oss visserligen, men de gör det på samma sätt som en fastighet med små lönndörrar som man ofta själv inte vet om men som en granne öppnar för en, varför det kan inträffa att man kommer in i sitt hus från åtminstone en alldeles ny sida.”

Det är egentligen inga nyheter och inget som överraskar här. Mitt sug efter att läsa en skildring med Albertine som protagonist slår ut i full blom. Jag ser att Anne Carson har skrivit Albertineutredningen, den lär jag ju läsa efter att jag läst den sista och avslutande delen av På spaning efter den tid som flytt, förstås. Hoppas att den kommer med något lite nytt.

apr 29

Mansfield Park av Jane Austen

I Mansfield Park från 1814 får vi ta del av Jane Austens intressanta diskussion huruvida människans egenskaper beror av arv eller miljö. Författaren intresserar sig för om kön, ras och klass är centrala determinanter för en människas personlighet och hur utbildning, religion, förväntningar och normer inverkar och förmår förändra en människa.

Det är 1806. Fanny Price är som första dotter tillkommen i ett fattigt äktenskap initierat av kärlek. Hennes två mostrar prioriterade framför kärlek att klättra på den sociala stegen och blev lady Bertram och mrs Norris. De åtar sig vårdnaden om Fanny som kommer till sir Thomas Mansfield Park när hon är nio år. Där växer hon upp som en kuvad och olikvärdig passopp.

Fanny är utformad som en askunge-hjälte och det är ingen hejd på hennes goda egenskaper. Hon är respektabel, artig, oförstörd, med starka och sunda åsikter (att man ska gifta sig av kärlek exempelvis), hon älskar att läsa och skriva berättelser. Läsaren fattar omedelbart tyckte för henne och står på hennes sida genom hela berättelsen. I den dumma överklassens ögon är hennes rationella och vetgiriga sida manhaftig. Hon vågar stå upp för sig själv och sin övertygelse mot patriarken sir Thomas som försöker påverka henne att gifta sig med den bigotta smörbullen Henry Crawford (han är en sådan som vill bli älskad, inte älska). Fanny svimmar inte trots att det är 1800-tal, hon tål regn, hon är inte barnslig utan allvarlig och uppmuntrar ilska. Hon har ett ”kärleksfullt hjärta och rent sinne”.

I princip alla andra är dumma i huvudet, förutom Fannys manliga motsvarighet; Edmund. Han är den andra sonen på Manfield Park och han vill bli präst. Edmund är visserligen lite halvförtjust i en annan böna först men man vet ju hela tiden att det är Fanny som gäller. Det är bara de som är dygdiga både vad gäller karaktär och intellekt, bara de har därför möjlighet att bli lyckliga ”på riktigt”. Dessutom delar de intresset för god litteratur.

Det här är en i sin 1800-talskontext feministisk, idealistisk och revolutionerande roman. Fanny och Edmund proklamerar religiösa värden, jämlikhet, asketism, systerskap, att leva sunt och sant och utan att exploatera andra människor (slavar, kvinnor). Visst skriver Austen med skarpsinne, humor och stor formuleringskonst och inte förnekar jag att det är uppfriskande att läsa om dygdighet vilket jag faktiskt saknar i vår samtid. Jag tycker ändå inte att det är jätterolig läsning på grund av förutsägbarheten, de stela och stereotypa karaktärerna och den i överkant krångliga texten. Då är faktiskt filmen avsevärt roligare. Men även den slutar klassiskt (och tråkigt) med att vi lämnar det lyckliga kärleksparet Edmund och Fanny när de precis får varandra. Vad ett äktenskap faktiskt innebär mellan dessa två hjältar kan vi bara fantisera om.

apr 26

Märit av Ing-Marie Eriksson

Utan förväntningar börjar jag läsa boken som på sextiotalet fick författaren dömd för förtal. Jag intresserar mig för hur böcker i genren autofiktion förhåller sig till sanningsanspråk och tryckfrihet. Domen för Ing-Marie Eriksson och förlaget blev dagsböter, men det är inte det mest uppseendeväckande med Märit.

”Alla hade varit tvungna att ha besvär med henne [Märit], avsky henne, söka henne, slå henne eller tycka synd om henne och inför henne grubbla över livets lidande gåta. Men min syster och jag hade älskat henne.”

Det är trettiotal i en liten by (Sikås) i Jämtland. Märit är en vuxen kvinna med intellektuell funktionsnedsättning som bor granne med två små flickor; författaren och hennes yngre syster. Berättarperspektivet är flickornas ”vi” vilket ger en särskild klang i förhållande till Märit som är ensam. Hon är idioten som luktar och hennes beteenden är bortom normen vilket gör henne till en främling. De lite skälmska systrarna låter fascinationen överstiga rädslan och blir hennes lekkamrat. I ett böljande maktspel kan de ömsom styra henne, ömsom är de ”stumma vittnen i våldets rike”.

Det här är en djupt drabbande, realistisk och brutal debutbok som tack vare det naivistiska perspektivet skakar om bland fördomar och tabun. Det blir extra laddat när lekkamraterna ger uttryck för sina sexuella lustar i en kroppens sexualitet. Barnen är som rena, raka och enkla, mer natur än kultur, mindre självmedvetna och oförstörda än vuxna varför deras handlingar är mer talande för människan i stort. Eriksson är en duktig hantverkare som bygger upp ett verk som jag utan störningsmoment flyttar in i. Min blick växlar mellan att tillhöra barnens svartvita och min egen mer nyanserade. Det är ett jäkla rännande mellan horisonter, men jag har en fantastisk vy där jag springer. Språket är aldrig så skimrande när Eriksson skriver om den gäckande barndomens mystik, livets förunderlighet och skogens idyll. Jag känner klöverängarna under mina fötter, ser den gröna tjocka väggen av bladverk från vilken det droppar klara regndroppar som tårar, doften från det nybakade brödet kittlar min näsa, jag hör ledarkossans bjällra och barnens kvillrande skratt. Det är vansinnigt vackert.

Men det är fult också precis som det ska vara. För Märit blir i andras ögon en överkvinnlig kvinna. För att hon är mindre kultur blir hon mer natur, mer djurisk, mer sexuell, med tjockare hud, starkare och smutsigare. Hon jämförs med en hund och jag ser systrarna som hennes valpar när de suger på hennes bröstvårtor. Märit är ett naturelement med intelligens som en växt, ett träd och ostoppbara drifter som ett djur, en vildhäst som i vild galopp flyr torparområdet.

Märit är en feministisk skildring med komplexa feminina karaktärer, de få män som finns verkar genom våld i periferin, det är uppseendeväckande. Det är en comin-of-age-berättelse om en annorlunda kvinna som bland annat genomgår det vi idag kallar könsdysfori, det är uppseendeväckande. Prosan är oavbrutet fängslande och är det är mest uppseendeväckande med Märit.

Livet sår sitt frö där det ser en bädd, skriver Ing-Marie Eriksson vackert och vidare att livet väljer inte efter klarhet i huvudet.

Ing-Marie i nioårsåldern. Intill henne sitter »Märit«, som i verkligheten hette något annat.

apr 24

Ut ur min kropp av Sara Meidell

”Jag minns alla mina barnkläder och hur jag en gång gifte mig i en spetsklänning från H&M i storlek 140.”

Jag tänkte verkligen inte läsa den här (heller), såg Sara Meidells instagram och störde mig på alla likeade selfies av den magra flickkvinnan. Jag brukar undvika alla former av ”thininspiration”. Men så blev det ju en debatt om vad litteratur får och inte får vara och då kunde jag inte låta bli. Den negativa kritiken om att boken kan trigga och fungera som reklam för anorexi har varit så omfattande att författaren ansett sig måste skriva ett svar.

Jag vill påstå att det här är en riktigt bra bok. Meidells prosa är bråkig, suggestiv och poetisk och erbjuder läsaren ett inifrånperspektiv av ätstörningen. Hon skildrar sjukdomens olika sidor, inklusive de positiva. Hon vägrar ta rollen som förebild, hon undviker det tillrättalagda och enkelheter som besvarar våra svåra frågor. Det är väldigt typiskt och tråkigt att man fortfarande sammanblandar böcker av en kvinnlig författare med själva författaren och att man förväntar sig att hon ska ta ansvar för berättarens beteende.

Jag önskade som ung att jag kunde svälta mig, men det gick över när jag blev hungrig. Det här är mina första erfarenheter av att tänka anorektiska tankar. Det är för mig helt nytt och djupt obehagligt. Det tycks handla om kontroll, att tänka bort kroppen, stå emot impulser och stänga av känslor. Det handlar ganska lite om hur kroppen ser ut – även om spegeln ofta lockar – och väldigt mycket om vad man väl måste kalla allvarlig psykisk störning. Bäst stämmer det, menar Meidell, när man jämför anorexi med drogberoende då svält försätter kroppen i ett extremt vaket och narcissistiskt tillstånd som hon kallar ”jägarläge”. Hon dementerar att det handlar om dödslängtan, tvärtom, hon vill leva men under andra omständigheter. Precis som Thorvall vänder sig berättarjaget redan som litet barn mot uppmaningen att hon ska vara snäll. Hon vill varken vara snäll, lydig eller växa upp till kvinna. Anorexi är en protest mot rådande omständigheter, ett sätt att placera sig i en annan position. Från sitt jägartorn kan berättarjaget titta ner på alla andra vanliga lönnfeta slashasar.

Men hur trivsamt hon än har det där uppe, så är hon ensam. Det blir skilsmässa. Barnen är medberoende. Hennes kropp far illa. Hon hittar samhörighet med andra anorektiska författare; Blixen, Didion, Glück, Carol Oats med flera. I deras och andras texter och i journalanteckningar söker hon efter upphov och förklaringar. Det är uppfriskande att Meidell undviker att söka orsaken hos sina föräldrar, mer än i deras gener möjligen.

För min del har jag nog aldrig velat ha anorexi så lite som efter att ha läst den här skildringen.

apr 23

Jag är glad att mamma dog av Jennette McCurdy

”Det är bra för mamma att ha något i mitt liv att se fram emot.”

Att projicera sina drömmar på ett barn kan väl vara en kärlekshandling, utförd i god tro? Säkert är det anledningen bakom flera barn som blivit stjärnor (<– en avlägsen släkting till mig). Men Jennette McCurdys mamma är en tokig fan. Hon drillar för hårt och beter sig alltför narcissistiskt för att det ska falla under begreppet kärlek. Vansinne är ordet. Ett exempel: Mamman duschar Jennette (Net) tretton år tillsammans med storebrodern som är sexton.

Självbiografier skrivna av kända människor från USA lockar normalt inte mig, men när Tone Schunnesson tipsade om den här i Cyklopernas land, blev jag nyfiken. Och det stämmer som hon sa; McCurdy är en mycket modig, rolig och generös berättare.

Tyvärr är den också lite som jag befarade; en lång räcka hemska saker som drabbar barnet Net, vilket gör åtminstone första halvan till en smått ytlig eländesskildring. Jag funderar på vad det är för mening för mig att läsa traumaporr där allt dessutom står klart upp och ner och jag som läsare inte behöver tolka eller knappt tänka. Vad får jag ut av att läsa detta? Att det är dåligt för en människa att bli känd som barn vet vi ju redan.

”Mamma får inte veta att jag gillar lila, eftersom hon föredrar rosa. Hon skulle bli knäckt om hon fick veta att jag har bytt favoritfärg till en som inte också är hennes. Det är ett privilegium att mamma älskar mig så mycket att något så litet som en egen favoritfärg kan göra henne förkrossad. Det är sann kärlek.”

Men Jag är glad att min mamma dog kan utgöra en viktig påminnelse om den maktställning en förälder alltid har i förhållande till ett barn och hur det maktmissbruket kan te sig. Ett barn kan inte lämna giltigt samtycke. Samt att man som vuxen har ett ansvar att larma när man ser andra barn fara illa. (Varför gör ingen i Nets omgivning något för att stoppa övergreppen?) En tonårsförälder som tycker sig lida av kontrollförlust kan bli lugnad av att läsa om lydiga barn som ett tecken på misslyckat föräldraskap.

Jennette McCurdy, född 1992, börjar spela in film redan som sexåring. Hennes galna mamma är fattig, mormon, hoarder och anorektisk. Hon behandlar sin lilla dotter som en utställningshund som tävlar i agility mot målet att bli en framgångsrik barnskådespelare. Net får med hjälp av mamman aneroxi som preteen och spelar samtidigt rollen som den matälskande Sam Puckett (iCarly). Det är nämligen ”roligt” med en smal kvinna som vräker i sig, om hon varit tjock och storätare hade hon säkerligen fått mail där folk ”informerat” om att det inte är bra att vara överviktig. En kvinna ska helst ha en kropp som ett barn och aptit som en vuxen kvinna.

Jag inser att det finns absolut något här att fundera kring ändå. Skildringen fångar något som är större än en narcissistisk mor och hur hon kontrollerar sin dotter. Anledningen till att somliga unga flickor till varje pris vill behålla din barnkropp är förstås att de tjänar på det. Flickkvinnan premieras på ett sjukt sätt i vår värld.

Net tänker dock saker som ”det är vidrigt att vara människa” inte ”det är vidrigt att vara jag”. Hon sjunker sakta men slår inte i botten förrän – ungefär i mitten av boken – när mamman dör. Då glider McCurdy in i nattsvart mörker och landar på en ny nivå av misshandel. Hon blir självdestruktiv med alkoholmissbruk och bulimi som följd. Det är brutalt. Den andra delen av boken är intim, berörande och stark.

”Utan mamma vet jag inte vad jag vill. Jag vet inte vad jag behöver. Jag vet inte vem jag är.”

Jag tyckte det var en i överkant provocerande titel, men nu tycker jag tvärtom att titeln belyser det sanningsanspråk som McCurdy ska ha eloge för. Det här är en bra biografi.

”Jag undrar hur det skulle vara om alla var kända för sådant de gjorde när det var tretton: […] Högstadieåren är till för att famla och vackla och borde sedan sopas under mattan så fort de är över, eftersom man redan växt ifrån dem när man fyllt sexton.
Men inte för mig. I folks medvetande är jag för alltid den jag var då. En person jag växt ifrån för länge sedan. Men världen låter mig inte vara någon annan.”

apr 22

Det tredje riket (#3) av Karl Ove Knausgård

Vi har ju haft det lite knaggligt genom åren, Knausgård och jag, men på sistone har det slagit gnistor. Därför är jag välvilligt inställd och skärpt redan vid första meningen som lyder: ”Det sägs att depression är stelnad vrede.” Jag som nyss hävdade att jag var trött på att läsa om depressioner. Första sidan och jag bara sitter och ler dumt, första kapitlet och jag är helt till mig. Karln med stor K, kan tydligen skriva om vad som helst – och jag älskar det. Fast karaktären Tove med depression har också psykoser. Jag tänker lite på hans ex eftersom jag antar att det är hon som gett upphov till Tove. Men äsch, skit i Linda! Vad gör det att han kanske inte har någon fantasi att skryta med, ingen har allt, jag älskar honom ändå. Han kan göra världen ny för mig och det är stort.

Det tredje riket är fortsättningen på Vargarna från evighetens skog som är fortsättning på Morgonstjärnan. Jag fullkomligt älskade den första och blir därför svinglad när jag inser att den här är Morgonstjärnan igen, med samma människor, men de som hade biroller då (kvinnorna) får nu kliva in i rampljuset och överta berättarjaget. Spännande postmodernistiskt grepp som påvisar att allt är relativt, tänker jag först. När det går upp för mig att det också är samma händelser som i första boken, alltså exakt samma, blir jag kall inombords. Ska han skriva samma bok två gånger?

Det börjar alltså med Tove, som struntar att ta sin medicin trots att hennes alkoholiserade man litteraturvetaren Arne från Morgonstjärnan gång på gång påminner henne. Sen är det läraren Gaute som är ihop med prästen Kathrine. Helge är arkitekten som fyller sextio år och är ihop med den yngre Vibeke. Line är sjuksköterskan Solveigs dotter. Djävulen Kristian Hadeland begrovs i Morgonstjärnan men dyker nu upp igen. Han säger så här:

”- Folk blir ofta förnärmade när jag gissar rätt, sa han. Ingen vill vara lätt att läsa. Alla vill vara speciella.
– Kanske för att alla faktiskt är speciella?
– Det är en vacker tanke! Men är den sann? Nej. I viss mening träffade kommunismen som ideologi klockrent. Alla är lika. Till förväxling identiska. Samtidigt kunde det aldrig gå. Alla är lika, men ingen vill erkänna det, inte egentligen, och det är förstås därför som kapitalismen är så framgångsrik. Den klarar av konststycket att få alla att känna sig unika i det likadana. Det är ett konststycke som tidigare var förbehållet religionen. Så det har alltid funnits där.”

Syvert (Alvetinas bror) från Vargarna.. är ihop med Lisa, Solveigs syster. Helge från del ett kopplas här samman med Syvert från del två. Några helt nya figurer finns här också exempelvis den extremt charmige och övertygande Valdemar som likt Hitler kan få med sig folk på vad helst som faller honom in. Han och Line blir typ tillsammans.

”När han pratade om det tredje riket var det inte nazisterna han pratade om, utan något som de hade trott på under medeltiden, att det första riket var Guds tid, det andra riket Jesu tid och det tredje riket den heliga andes tid.”

Morgonstjärnan utspelade sig under två preapokalyptiska dygn. Den nya stjärnan lyser alltjämt och det är hett vilket för tankarna till klimathot, ett hot från rymden, kärnvapen. Nu kliver vi över tröskeln in på det tredje dygnet. Kristendomens tretalsmystik går på i ullstrumporna. Här avhandlas det tredje ögat och den helige andens tredje rike. Det finns också ett black metal-band som heter Det tredje riket. Knausgård vill fortsatt omkonnotera ord som hör samman med nazismen; Min kamp, Det tredje riket, arier, runor.

Det handlar om människan, liv och död, verklighet och vanföreställning, begär, musik, konst, religion, vetenskap, språk, vardagen och djävulen. Killarna från black metal – bandet är döda med huvudena bakochfram. Människor slutar att dö. Tove hallucinerar, kanske är hela berättelsen hennes psykos? Via läkaren Jarle som forskar på hjärnan tar Knausgård, som brukligt, djärva kliv mellan essä och dieges. Han intresserar sig för olika medvetandetillstånd; dröm, sömn, koma, rus, psykisk sjukdom och hur mediciner, maskiner och AI kan flytta gränser för vad vi kallar medvetande. Intressant i och för sig, men…

Ni kan inte tro vad som händer, ungefär i mitten av boken. Jag, knausgårdianen, kan det knappt själv. Förälskelsens dimmiga blick klarnar och plötsligt ser jag att det är en bunt papper jag håller i mina händer, det är varken liv eller magi. Äkthet, innerlighet, humor och intimitet saknas alltför ofta. Triptyken kollapsar mitt framför ögonen på mig, Knausgård rasar ner från piedestalen. Han gastar fortsatt om sina teorier men jag har tröttnat, det blir för teoretiskt. När han försöker locka mig med polisen Geir som ska lösa mordgåtan, vänder jag honom ryggen. Jag fräser åt honom att det är dags att han slutar rädas kvinnlig sexualitet, han är över femtio år, herregud.

Hört ryktas om en del fyra, men jag vet inte, jag ska nog undersöka om inte Linda kommit ut med någon ny..