Lilly är ett lyckligt ”olycksbarn”, hennes smeknamn är sälflickan för att hon simmar väl. Hon har vad jag gissar är en intellektuell funktionsnedsättning men får stöd och kärlek av föräldrar och syskon. Hennes bror Harry är romanens berättare, han är likt profeten Teiresias gammal, blind och vis och berättar om sina upplevelser och lärdomar från barndomen, det året då Lilly var femton år.
Sälflickan är en sedelärande kortroman som utspelar sig under tiden för andra världskriget. Den handlar om att vara tonåring och vilja visa att man är något, om nazismen och dess attraktionskraft, om konst, om kärlek mellan syskon och vänner, om att ångra saker man gjort och om synen på människan.
Jag läser den här högt för mitt barn, som visserligen tycker att den är tråkig, men den ger jättebra underlag till samtal om skatt, solidaritet och människovärde.
Dock tycker jag den känns lite väl snäll. Att pojken Harry inte skäms mer och försöker undkomma att synas med sin avvikande syster känns för bra för att vara sant. Överlag känns Annika Thors berättelse något tillrättalagd och övertydlig.
Men det finns mycket att tycka om här också. Jag reagerar på att Thors förklaring sammanfaller med Lena Anderssons när det kommer till varför det går bra för vissa och inte för andra, det beror på förmågan att ta in världens skönhet.
”Jag undrade om Eskil såg och upplevde samma som jag eller om han var blind för all ljuvlighet som omgav oss. Lusten att förstöra, kunde den vara starkare än lusten att leva?”
”Litteraturen är en nödvändig återspegling av vår verklighet” och att den verkligheten inte är snygg framgår extremt tydligt i Yellowface. Är du stark nog att tumla runt i en hypermodern och urban, ytlig och kapitaliserad uppmärksamhetsekonomi som svänger efter populism och drev i sociala medier befolkade av okunniga domare ivriga att döma trots bristande underlag, där moralen tycks fastslagen av Ayn Rand varför rasism och egoism är stöttepelare, då tycker jag absolut du ska läsa Rebecca F. Kuangs (f. 1996) cyniska och smarta samtidsroman. Själv blir jag alldeles matt av att vara i den amerikanska hetluften där Taylor Swift är en vit makt-barbie och Trump-väljare är tillräckligt många för att påverka marknadens behov. Jag tycker synd om oss som lever nu och det har jag sällan känt så starkt som när jag läser Yellowface.
”Det bästa sättet att komma undan med en lögn är att tala högt om den.”
Ploten får högsta betyg av mig. Jagberättaren amerikanskan June ger ut en storsäljande bok om ett relativt okänt kapitel i historien; hur kinesiska arbetare utnyttjades under första världskriget, vars manus hon stulit från en död klasskompis. Jag tänker att det här är den anda boken jag läser i år med Fausttema där protagonisten gör något omoraliskt som vore hen i maskopi med djävulen.
”Det som spelar roll är vad publiken vill ha, och ingen bryr sig om grubblerierna hos en vanlig vit hetero tjej från Philly. De vill ha det nya och exotiska, de vill ha mångfald, och om jag vill hålla mig flytande är det vad jag måste ge dem.
June är opålitlig som person och som berättare. Egentligen tycker jag inte att hon är så bra på att ljuga, men hon är en skamlös narcissist, okunnig och korkad varför hon också lyckas lura sig själv. Det är väl något vi människor håller på med mer eller mindre, men här på en nivå som jag inte tror någon kan känna igen sig i. Hon är vit och känner sig ”tråkig och överflödig”. Hennes skrivande kretsar kring avundsjuka, marknadsbudgetar och pengar. Hon (inbillar sig att hon) avundas kassapersonalen för att de har ett ”okvalificerat arbete att fördriva tiden med”, själv kan hon inte ta ett sådant för att hon ”vill att världen ska vänta med andan i halsgropen” på hennes nästa alster, hon vill bli odödlig. Jag har sett att flera läsare sympatiserar med henne, det gör inte jag. Kärringen är ju psykopat!
Med tanke på hur mycket jag äcklas av huvudpersonen och miljön är det svårt för mig att hylla den här boken. Det var en jobbig läsupplevelse och jag hade inte slutfört den utan självdisciplin. Jag tycker att Junes karaktär är onödigt överdriven och övertydlig samt ojämn. Vissa stunder är hon närmast svagsint och i andra känns det som att F. Kuang kikar fram, då June plötsligt slänger sig med referenser och kunskaper som inte passar in i bilden. Kanske hade en roman i tredjeperson tilltalat mig mer, då hade F. Kuang kunnat briljera fritt och texten hade inte behövt vara så ytlig och historielös. Jag är inte helt förtjust i den dramatiska kurvan och tycker boken är för lång.
Dock är idén, metagreppet och spörsmålen om författande, marginaliserade grupper, lidande, rasism, tolkningsföreträde och plagiering så jävla bra.
Jag skulle egentligen läsa Den siste Teaterdirektören: Berättelsen om Benny Fredriksson men jag orkar inte med en till bok om vår trista verklighet med digitaliseringe och sociala mediers haveri. Jag skulle gärna läsa en bok som utspelar sig i Asien.
”Jag läste någonstans att asiaters artighet beror på ett kulturellt koncept som går ut på att låta den andra rädda ansiktet. De kan döma skiten ur en på insidan, men på utsidan låter de en åtminstone slippa undan med stoltheten i behåll.”
”Ge mig en askkopp och du får en novell”, lär han ha sagt dramatikern och novellkonstnären Anton Tjechov (1860-1904). Damen med hunden (1899) är ett av hans mest betydande verk. Jag har läst versionen från 1955 översatt av Asta Wickman. Det finns givetvis nyare översättningar och upplagor av denna klassiker, men jag kan varmt rekommendera den här.
Tjechov är känd för geväret och det märks i Damen med hunden som består av tjugofem lättlästa och kärnfulla sidor. Själva damen ifråga är nog egentligen en ganska ung kvinna som heter Anna (hon också) och förutom hund har hon också barett (typ basker). Banktjänstemannen och protagonisten Gurov är på semester i Jalta (Krimhalvön) när han blir bekant med Anna (och hennes hund. Jag tror författaren försöker säga att det är bra folk som har hund, han själv inkluderad.) De är båda olyckligt bortgifta, Anna med en lakej och Gurov är rädd för sin fru. Under cypresserna skugga, i doften av blommor förälskar de sig i varandra och sommarvädret matchar deras inre ljus och hetta. Gurov är en notoriskt otrogen man, Anna är kvinna och eftersom världen är patriarkalisk håller hon på sig för att Gurov inte ska tappa respekten för henne och för att hon inte ska tappa respekten för sig själv.
Det fungerar. De blir verkligen kära vilket är som att vakna till livet 2.0. Deras kärlek växer och eftersom skilsmässa knappast var ett alternativ på den här tiden saknar den här berättelsen lyckligt slut. Även för oss damer med spets blir det höst.
”Trädens lövverk rörde sig inte, cikadorna gnisslade och det dova, entoniga brusandet från havet där nere talade om den frid, den eviga sömn som väntar oss. Så hade det brusat där nere när ännu varken Jalta eller Oreanda hade funnits, så brusar det nu och så kommer det att brusa, lika likgiltigt och lika dovt när inte vi längre finns till.”
Ett förbannat plank får illustrera hindret mellan de älskande, vars bräder förmodligen består av konventioner, äldre släktingar och ekonomi. Damen med hunden är en tjusig liten pamflett mot resonemangsäktenskap och för känslor (kärleken!) som grundval. Det mest anmärkningsvärda förutom den utmärkt gestaltande prosan är den feministiska förståelse som Tjechov besitter. Hans protagonist ser ner på kvinnor men berättaren påtalar att ”.. utan denna ’lägre ras’ skulle han dock inte ha kunnat leva två dagar sträck”.
Jag blir alltid lika överväldigad när jag läser gamla texter som fortfarande är aktuella. Även här finns det bedagade damer klädda som unga flickor. Liksom vi brottas Gurov och Anna med moraliska spörsmål om kärlek, otrohet och livets två sidor, den yttre och den inre. Jag delar Tjechovs intresse för insidans skeenden och funderar på om ett sätt att uppnå lycka är att minimera skillnaden mellan hur jag upplever mig och hur andra upplever mig. Men det är nog en olöslig ekvation, när Gurov ser sig själv i spegeln är han gråhårig trots att han för första gången upplever sig vara i färg.
”Dränk mig inte” står det på Rávdnás skylt när hon demonstrerar mot fördämningarna som ska ge det moderna Sverige el via vattenkraft men som samtidigt lägger samebyar under vatten. Elin Anna Labba har tidigare skrivit om tvångsförflyttningarna av samer som skedde i början av nittonhundratalet. I debutromanen Far inte till havet gestaltar hon ett annat, lite senare, men lika mörkt kapitel i Sveriges historia som också finns att läsa om i Älven i mig. Far inte till havet är en skönlitterär bok som bygger på människors, främst kvinnors, erfarenheter av olika sorters förtryck.
Huvudpersonerna som vi följer under många år, är syskonen Ánne och Rávdná samt den sistnämndas dotter Ingá, men här har även naturen en egen berättarröst. Jag uppskattar Labbas ekokritiska synsätt och att hon försöker skapa ett rum som inte är tapetserat med antropocentriska idéer, men resultatet blir flummigt. Överlag är tonen i den här berättelsen väl mystisk för min smak. Ibland glittrar texten lika ljuvt som Áhkkás glaciärer; ”värme var något man om morgonen nästan mindes”, folket i Sápmi är ”de tysta protesternas mästare” och sjön är inte en kopp som man kan köpa och sälja, fylla och tömma. Jag känner författarens ilska och sorg över hur svenska staten kolonialiserat, exotifierat och dubbelbestraffat urbefolkningen, och jag berörs av och beundrar engagemanget. Men jag upplever texten väl naturromantisk, sentimental och självhögtidlig. Jag saknar humor, komplexitet, krånglighet och luckor.
Puttana Short Dress goes Margaret Thatcher i poeten Andrew McMillans romandebut. Puttana är dragshowartist och heter egentligen Simon. Han bor i en postindustriell engelsk gruvort, jobbar på ett callcenter, tjänar extra genom att vika ut sig på OnlyFans och är tillsammans med Ryan. Simons pappa, farbror och farfar jobbade i den kolgruva som en gång utgjorde samhällets nav. Synd är en bok om klass, manlighet, sexualitet och identitet.
Det är en liten bok med korta avsnitt och flera protagonister. Språket växlar beroende på vem som fokaliseras. Forskarna pratar gärna om narrativ och när ordet går över till ”folket i orten” är det talspråk som gäller. Jag gillar att McMillian breddar diskussionen och inte bara utgår från sina egna erfarenheter, men det känns lite för kategoriskt. Han är något på spåren när han skriver om skärmarnas funktion och hur vi ser på varandra och oss själva genom dem, men jag saknar en djupare analys.
Jag blir tyvärr aldrig helt indragen i den här fragmentariska och övertydliga romanen. Den är lite för storslagen, det händer lite för mycket och sen köper jag inte grundpremissen att man kan vara ”helt sig själv” utklädd och bejublad på en scen.
Jag tycker mycket om att McMillan gestaltar hur tiderna och tingen förändras men att människorna är desamma. Klassamhället består och könsrollerna lever även om det är långt fler idag som vill, vågar och kan trampa över dem.
Trots att han är poet hittar jag märkligt nog inget avsnitt jag vill citera.
Torgny Lindgren (1938-2017) har skrivit några av mina favoritböcker; Ormens väg på hälleberget och Hummelhonung. Ljuset från 1987 är inte en av dem. Denna burleska medeltidsallegori är som Lindgrens verk brukar; humoristisk och gravallvarlig om stora existentiella frågor och enkla dåraktiga människor.
”Döden har tappat synen och förståndet och griper runt om sig i blindo.”
I en nordligt belägen by vid namn Kadis blir det tystlåtna och allvarsamma folket fångad inuti en skröna som ger upphov till flera skrönor. Av de som var ett litet folk återstår bara några få efter att en förfärlig farsot i stil med digerdöden drar fram. Här är det inte ”smutsiga råttor” utan gulliga kaniner som kommer med de smittbärande lopporna. På grund av manfallet uppstår allmän kris och rättslöshet i byn. Åkrar, vägar och moraluppfattningar gror igen, folket ”irrar som myggor”.
Lindgren använder sin enorma berättartalang och fantasi när han gestaltar vad det är att vara människa, hur vi liknar och skiljer oss från andra djur. Jag brukar gilla författarens stil som kanske kan beskrivas som magisk realism. Orden tycks uppstå ur den smutsiga jorden och drar mot himlen och de transcendenta. I Ljuset beskrivs både tidelag och incest vilket gör mig matt och avog. Däremot gillar jag hans filosofiska tankeutbyten om att människan är tillfällig, att kunskapen (om gott och ont) är en tung börda och att två goda saker med människan är hennes förmåga att hysa medlidande och drift att jaga efter rättvisan (det är jakten som är själva rättvisan).
”Människan är visserligen Guds avbild, men det finns även en Gud som har skapat kaninen till sin avbild. Det är en munterhetens och sprittningarnas och skvätträddhetens och förökningens Gud.”
Med Ljuset sätter Lindgren strålkastaren på egenrättfärdighet och fenomenet skenbar fromhet. Det är ett tema jag gillar. Men tyvärr roar mig icke berättelsen så värst, inte blir jag berörd heller. Jag fastnar varken för Könik, Jaspar eller kaninkärringen Maria, jag tycker inte det är så fyndigt att galten och prästen heter samma sak eller att Öndö som alltid säger sanningen också är av ondo.
Men det här är ändå en läsupplevelse jag kommer att minnas på grund av den närmast explosiva aha-upplevelse jag plötsligt får när barnet Ädla samtalar med sin pappa Avar. För mig öppnar sig nya dimensioner av ett spörsmål jag funderade kring mycket; hur kunskap och kärlek förhåller sig. Avar tror att människan står i centrum, han slår grisarna med en käpp för att få godare fläsk och han gör värre saker än så. Ädla vet bättre, hon är benådad för hon vet ”ingenting”, (det lilla hon vet ryms på en lillfingernagel). Är det därför vi älskar och skyddar barnen, slår det mig, för att de är naiva och vet så lite. Kunskapens frukt som gjorde människan medveten ledde till syndafallet. Att veta är en börda och ett straff. Nu verkligen f a t t a r jag det för första gången.
Jag har fortfarande Klingsor, Dorés bibel och Batseba kvar att läsa, men det får nog dröja ett slag.
”Nu när jag fått Nobelpriset hoppas jag att åter få fler läsare. Det är mycket värdefullt för mig, även om jag menar att det skulle ha mottagits av Kobo Abe.” Sa Kenzaburo Oe när han fick priset 1994. Kvinnan i sanden (1962) är Kobo Abés (1924-1993) mest kända roman (den finns också som film). Och vilken roman sen! Den här måste ni bara läsa (innan ni läser min text).
Det är en väldigt enkel och väldigt udda historia som likt en lök består av åtskilliga lager. För oss som gillar Haushofer och Kafka är den här allegorin en självklar och skimrande pärla att trä på bokhalsbandet. Romanen utforskar tillvarons villkor och lockar till reflektion kring arbete, frihet och livets mening. Läsare som helst slipper att tolka och reflektera kan underhållas av en spännande och absurd fabel.
Som titeln belyser handlar Kvinnan i sanden väldigt mycket om sand, däremot ganska lite om kvinnan. Hon är änka, bosatt i ett sandbrott beläget i en liten ökenby. Huvudpersonen är ”mannen”, misantropisk lärare och hobbyentomolog, på semester för att ägna tid åt sitt stora intresse, studera insekter. Han missar sista bussen och blir rådd av några bybor att övernatta hos kvinnan i sandbrottet. På morgonen när han ska klättra upp ur gropen är repstegen borta och han är själv som en insamlad insekt. Kvinnan arbetar dagligen med att skyffla undan sand för att skydda byn från att begravas. Det är mannen läsaren får komma nära, hans flyktplaner, hans upplevelser av sanden och hans tankar om livet. Kvinnan fokaliseras aldrig och används mer som ett medel än ett mål vilket jag väljer att tolka välvilligt, att författaren erkänner patriarkatet. Mannen och kvinnan representerar det mänskliga släktet och ger boken en universell karaktär.
”Och en dag vaknade han upp till den himmelska ellipsens enkla cykel och till sandens rike, styrt av 1/8 mm korn.”
Abé gestaltar mästerligt och realistiskt hur kroppen reagerar på att leva under sandens tryck. De sträva kornen tar sig in överallt, grusar ögon och skaver sönder huden. Hettan och vätskebristen gör saliven till klister i munnen. Jag kan nästan känna hur det knastrar mellan mina egna tänder. Sanden fungerar som en metafor för tiden, den flödar oavbrutet och begraver allt.
”’Hjälp!’ Det vanliga uttrycket. Ja, just det, det vanliga ordet duger bra för mig nu. Vad hjälper personlighet, när man håller på att dö?”
Dock är det mellan raderna som jag finner min skatt, en metafysisk upplevelse. Först tänkte jag att mannens vistelse i hålet handlar om alienation. Han har flytt plikternas plåga och tillvarons intighet för att vara bland sand och insekter. Livet i hålet gestaltar kanske mannens alienation från kollektivet, så småningom också från sin egen mänsklighet och verklighet. Moralen brister hos inburade som fråntas sin identitet och sitt sociala sammanhang.
”Kärleken är som en skjorta som måste strykas varje morgon. Den blir gammal så fort man tagit den på sig.”
Sen tänkte jag att författaren vill berätta om ett mardrömslikt tvångsäktenskap där paret i gropen är vanmäktigt utlämnade åt släktens mäktiga män vilka representeras av de vid gropens kant som levererar vatten och transporterar bort sand. Om rovbaggen skriver han: ”Dessa skalbaggar heter på japanska helt romantiskt ’Kärlekens sändebud’ och ser vackra och tilltalande ut. Men de har skarpa käkar och är grymma och mordiska och äter till och med varandra.”
”Den fisk man inte lyckades fånga är alltid störst.”
Men sen – pang! En existentiell insikt landar i mig och jag njuter av att ta del av hur filosofin friserar människotankens trassliga hårsvall för att sedan släppa loss det på nytt. Människan tycks vara ämnad att längta och jaga efter ett drömtillstånd, vi vill ha mer, bättre, större och ännu mer. Eftersom den perfekta tillvaron inte finns kommer vi ju aldrig kunna nå den vilket frustrerar oss. Myten om Sisyfos påvisar människans villkor, i romanen gestaltat som sandskyfflandet; ett sisyfosarbete som kan verka meningslöst eftersom sanden rinner tillbaka. Därför bör man som Camus: ”tänka sig Sisyfos lycklig”. Abé skriver att ”detta livets mål och mening – kanske var det just att stanna här i detta ögonblick” vilket kvinnan i gropen insett. Hon är en slags kvinnlig Sisyfos som insett att livets mening ligger i varje ögonblick, i livet självt, i görandet, i resan – inte i målet.
Mot slutet avstår mannen att fly när möjligheten äntligen finns. Beror det på att han har domesticerats och gett upp sin egen vilja eller på att han blivit kär i kvinnan? Ja kanske, men jag tror att han slutat förvänta sig att få se enhörningar på gräsmattan. Lycka är summan av verkligheten minus förväntningarna.
Ellen har tagit livet av sig och hennes vänner tvingas bearbeta sorgen och rannsaka sig själva, hårdast tar det på bokens huvudperson Matilda som var Ellens bästa vän.
”Tänk om jag aldrig någonsin mer kan känna mig bara lycklig?” (Jag undrar också.)
Det här är en ojämn debutbok som inte lämnar några tvivel om att författaren varit i en liknande situation som Matilda. En av oss kommer dö ung är bitvis mycket realistisk och klok, rolig och träffande. När Matilda släpper ut sin filterlösa frustration – sorg kanaliserad som ilska – över sin familj och en ung stackars skoförsäljare, fångar hon mig. Jag tycker om rättframheten med vilken författaren låter Matilda klaga över intetsägande avskedsbrev, att hon har mage att kalla den döda för dramaqueen och annat nedsättande. (Jag tycker man ska minnas döda som de var i sin komplexitet. Tänker extra mycket på det idag då det är precis två år sedan min pappa dog.)
”Är det inte så alla tänker? Det måste vara något fel på mamman, varför var hon inte där?”
Flera av Astrid Billengrens fina formuleringar ger mig aha-upplevelser exempelvis om vänskapsrelationer, moderskapet och om att det inte gick att byta identitet när man började högstadiet. Jag skrattar högt när hon låter Matilda slänga sin sons krans överbord och när hon i ringen runt midsommarstången väser till den stackars kranslösa sonen ”men dansa då”.
”Jag hade aldrig sett några män ha en sådan gemenskap som jag hade med mina tjejkompisar. Män gjorde saker tillsammans men de var mer som små barn, de lekte bredvid varandra, inte med varandra. Det måste vara därför vissa tjejer sa att de gillade att hänga med killar, att allt var så enkelt med killar.”
Mellan varven känns det dock som att jag läser en privat hyllningsbok. De nostalgiska avsnitten som handlar om författarens tillbakablickar på barn- och ungdomsåren med Ellen är inte speciellt intressanta. (Men gillar man Kalmars jägarinnor, gillar man nog den här också.) Det här med att festa ”bort” problem och på så sätt skaffa sig nya dito blir tröttsamt att läsa om. Jag får ingen klar bild av Ellen heller. Hon är å ena sidan en smått extrem person som förför gränslöst, klättrar högst och festar hårdast, samtidigt är hennes största önskan man och barn (som Anna). Jag har själv aldrig mött någon sådan person. Alla extroverta festprissar jag mötte som ung ville inte ha barn (då). Egentligen tycker jag inte att plotten med hemligheten fungerar riktigt. Det är paradoxalt att Matilda på detaljnivå kan läsa sin mammas kroppsspråk samtidigt som samma mamma kunnat bära på en smärtsam hemlighet vilken Matilda dessutom hela tiden har en saftig ledtråd till. Men okej Matilda är väl en sådan som kan förtränga grejer, vad vet jag. Antagligen är det väl det hon gör när hon knappt reagerar på sin mans otrohet.
”Människor brukar säga att man blir skör av att få barn. Att man inte vet hur man ska göra rätt. Så kände inte jag. Jag kände mig stor och mäktig. Nu hade jag honom och inget kunde någonsin komma åt mig. Hjalmar skulle älska mig oavsett vad jag gjorde.” (Byt ut barnnamnet där så kunde det varit skrivet av mig.)
”Alla gör vi misstag här i livet. Mitt var att bli kliniskt galen.”
Det är alltid en oländighet att recensera personliga texter, det kan kännas som att bedöma människor. Den här till formatet lilla boken är kanske den största och mest intima jag läst i år.
Eller, vänta nu, här begår jag kanske just det fel som Robert Myhreld varnar för; att anse det vara mer utlämnande att vara öppen med hur man tänker än att exempelvis spermie och ägg inte vill fastna i ens slemhinna. Hjärnan och livmodern delar belägenheten att båda vara organ. Jag kan inte förklara varför det känns mer skamligt att vilja ta sitt liv än att inte kunna skapa liv, men det är så i alla fall. Därför är Myhreld en riddare och hans bok en dragen lans för ”psykpatienten”.
”Jag känner mig sjukt frisk på det här stället.”
Han har perioder då han vill ta sitt liv, diagnosen heter bipolär sjukdom och på grund av detta spenderar han sex veckor på en sluten psykiatrisk avdelning. Den här gången har han packat med sig en tillräckligt kort sladd så att han kan hålla liv i sin mobil. De dagboksanteckningar han skriver ner hamnar först på @marginalanteckningar och senare i den här boken.
”Jag är vid mina sinnens fulla missbruk.”
Hans tankar, vården och medicinerna han får, möten med andra patienter och personal beskrivs i korta och koncentrerade rader. Han är en van skribent och har en underbar svart humor. Jag älskar hans maximer! Det komiska filtret tillsammans med den fragmentariska formen gör läsupplevelsen lite lagom berörande, (jämfört med exempelvis Linda Boström Kanusgårds Oktoberbarn). Jag misstänker att det är avsiktligt. Han vill avdramatisera psykisk sjukdom och hur det är att vara ”inlagd på psyk”. Han lyckas. Den psykiatriska avdelningen gestaltar sig för mig som en mjuk och tillåtande plats, som saknar tak och är helt fri från den äckligt hurtiga entreprenörsandan. Jag får samma känsla i kroppen som när jag läste Dyksommar.
”Depressionen är en magnet. Den är en enorm himlakropp som får allt att gravitera kring den.”
Jag uppskattar att Myhreld för att försöka förstå självmordet och annat analyserar litteratur och delar med sig av boktips samt väl valda citat. Jag blir sugen på att läsa Victor Klemper som i LTI: Tredje rikets språk skriver att ”Ord kan vara som mycket små arsenikdoser: de sväljs helt obemärkt, de tycks inte ha någon verkan med efter ett tag verkar giftet ändå.”
En av de saker jag vill ta med mig från Ibland är det alltid samma sak är att vi måste sluta sammankoppla feghet och egoism med självmord. ”Det är djupt oansvarigt att anklaga någon som vill dö för att vara självisk. […] Att denna handling är behäftad med så mycket skam, att det ses som den feges lösning, den vekes flykt, är motbjudande.”
Tack riddare Robert för att du ville dubba mig med ditt opus.
Vad hände just? Jag blev utbränd. Jag blev ensam, eller i alla fall utan den absoluta samhörighet som min familj innebär. Jag blev vikarie i mitt eget liv. Jag blev Anna.
Att vara Anna är som att springa i en snårig mörk skog, utan ficklampa och hela tiden snubbla. Ingen ser hur jag kämpar, ingen hör när jag ropar, ingen hjälper mig upp. Det är alldeles underbart och lagom hemskt tack vare David Norlins klockrena prosa. Vikarien är en tegelsten värd varenda sida (928 stycken).
”Jag hade velat säga till honom att ensamhet inte var en egenskap utan belägenhet. Det var inte människorna som var ensamma, det var världen som utsatte dem för ensamheten.”
Anna har levt i ungefär tre decennier och har under den tiden fått en bästis i Malin, förlorat sin mamma, gått lärarutbildning (men inte gjort examensarbetet), lämnat en relation med Lars och varit utbränd. Hon tycks ha fastnat i det utanförskap som började på skolgårdens ensamma raster. Nu har hon blivit en ambitiös vuxen som inte gillar kaffe. Som vikarie är hon utanför den ordinarie arbetsgruppen, som singel är hon utanför tvåsamheten, som barnlös är hon utanför moderskapet. Hon kommer under bokens gång att träffa någon och bli ”bonusmamma”, men även då är hon utanför familjegemenskapen. Hon ligger vaken på natten när alla andra i huset sover. Hon är utmattad, utbytbar och utanför, hon blir utnyttjad, utlasad och utkastad. Anna uppfattar andras lycka som hotfull. Hon vill inget hellre än befinna sig på den plats där man allra tydligast kan ”höra pulsslagen från livets bultande hjärta.”
”Vart jag än gick kastade mamma sin osynliga skugga över mig.”
Anna vill inte tänka att ensamheten beror på henne själv, Malin verkar inte enig. Hon ger Anna en bok i stil med Hemligheten. (Att Anna och Malin inte ryker ihop är en av få saker som inte är realistiska i boken.) Den bild vi har av oss själva stämmer nog sällan med andras. Min bild av Anna är förmodligen inte lik din, min Anna är mänsklig, mestadels vanlig och ”normal”, men ändå inte helt som hon ska. Norlin överlåter åt läsaren att fundera på om det är något och i så fall vad som felar. Hon har intresse, tid och kärlek (och stickgarn) att överösa sin omgivning med, men hon blir aldrig någons nummer ett. Hon visar prov på lika stor medmänsklighet som teaterchefen Isa Stenberg gjorde. Den sorten som omtalas som omöjlig, destruktiv rent av, man bör ju inte ”ta med sig arbetet hem”. Jag funderar på hur förlusten av mamman står i relation till Annas personlighet och utanförskap. Problemet med att förlora en förälder när man är barn är att man är för liten att handskas med insikten att det som är farligt är verkligt. Det är meningen att barn ska ta sin mamma för given och tro att hon alltid kommer finnas där.
Anna säger vid ett tillfälle att hon är trött på att leva livet som vore det plan B, att hennes ”riktiga” liv, ”om bara” mamman inte dött skulle varit bättre. Hon kan föreställa sig skeenden som bilder och kliva in i dem, men sen blir det inte som hon föreställt sig (fast en gång blir det det). Har hon för höga förväntningar kanske? Klart för mig är i alla fall att hon brister i omtanken om sig själv, hon har ingen tydlig gräns. Eller så har hon bara otur?
”..det som alla andra såg, ögonen och munnen och händerna och det jag gjorde och sa, var bara ett hölje omkring det osynliga tomrummet.”
Trots sin tjocklek går det otroligt snabbt och lätt att läsa Vikarien. Scen efter scen avlöser varandra i ett mjukt flöde, en form som skapar naturliga mellanrum. Norlins värld är berikad med vardagliga småsaker som levandegör Anna. Texten är tät men samtidigt avskalad, här finns inga ovidkommande detaljer, märken eller egennamn. Romanen är helt igenom välskriven, stringent och fängslande, ofta vacker. Istället för att skriva ”det gäller att leva i nuet” eller ännu värre ”carpe diem” skriver han: ”Nu föll solens första ljus på grenarna och fick det att skimra om deras tunna lager av rimfrost. Det skulle vara över inom loppet av minuter. Sedan skulle samma solstrålar som gjorde iskristallerna så vackra att se ha fått dem att smälta bort. ”
Norlin är psykolog och det märks på karaktärernas begåvade sätt att sätta ord på hur de känner. Han beskriver också precis vad jag stör mig på med den terapeutiska situationen: ”Det var som om hon kungjort sitt domslut eller gjorde anspråk på att formulera mina egna insikter åt mig. Som om hon kunde betrakta mitt liv utifrån och avgöra vad det var jag egentligen behövde.”
Det är helt makalöst hur trovärdigt han lyckas förmedla en kvinnas psykiska och fysiska belägenhet. Här hamnar mensen realistiskt mellan skinkorna och ner i madrassen när hon sover.
Till skillnad från Anders Hansen som menar att kvinnor som drabbas av utbrändhet gör det för att de är ytliga perfektionister som lägger för stor vikt vid vad de ska ha på sig, ger Norlin en komplex och sann bild av hur utbrändhet och depression kan uppstå. Jag älskar att han låter bli att knipa politiska poänger och ge lätta svar på svåra frågor. Han skulle ha kunnat skapa Annas arbetsplats helt olidlig med tanke på vad vi läser om skolan och lärares situation. Visserligen får vegetarianen Anna lammfärs i håret och visst är det flera lektioner som fylls ut med filmvisning, men det är bara två av många olika situationer som utspelar sig i Norlins skola.
Det är förresten många saker jag älskar här. Att han ironiserar över Paulo Coelhos budskap. Att han lyfter arbetet bakom vävda handdukar med broderade initialer. Hur väl han gestaltar hur vänskapsrelationer successivt sjunker undan för partner och barn. Att han påminner om att det mest betydelsefulla är att vara behövd för att det försvarar rätten att finnas till och gör livet meningsfullt. Jag älskar att han låter den unga tjejen komma till tals och hävda att män som inte själva tar ansvar för preventivmedel får räkna med barn om de har sex. Hur han formulerar vad som kan hända med kärleken mellan föräldrar: ”Till slut känns det som om man var kolleger på ett dygnetruntöppet dagis.” Norlin skapar en varm och humanistisk stämning i vilken det är ljuvligt att vara. Jag slipper ta del av författarens eventuella frustrationer och fördömanden. Han låter sina karaktärer handla så klokt de kan, även om de förstås också infaller i svartsjuka, ilska, panik och begår fel. Det här med att ge barn knivar exempelvis..
När ett barn frivilligt kastar sig nerför en gren för att landa i en vuxens utsträckta armar börjar jag gråta, ganska vildsint faktiskt. Jag tänker på hur jävla fantastiska barn är, hur deras kärlek och tillit är det mäktigaste vi har i den här världen. Vi gnäller över hur jobbigt det är att ha barn, och det är det ju, men att inte vara förälder är för många ett mycket sämre alternativ. Barnen är herrens gåva ta mig fan! Men Norlin formulerar det bättre. Han skriver att en mors röst för en nyfödd är ”musiken från det förlorade hemland som du ännu inte glömt.”
Jag älskar framsidan också. Målaren som gjort omslagsbilden Självporträtt heter Anna Bilińska – Bohdanowicz (1857-1893).
”Det var förunderligt hur tankarna i det längsta klamrade sig fast vid illusionen om att de styrde över världen.”
Att läsa är att leva flera liv. Missa inte chansen att vandra en stund i Annas hemstickade tofflor.
Senaste kommentarer