Nikki av Malin Skogberg Nord

Malin Skogberg Nord debuterar med en jättefint illustrerad ”coming-of-age” serieroman om Nikki som börjar gymnasiet.

När man läser om Nikki kan man kanske tro att hennes problem är att hon är tjock. Men problemet är verkligen inte hennes stora kropp, utan ångesten – väl underhållen av hennes mamma – som kommer av att vara tjock.

Man kan leva med en känsla av värdelöshet på (minst) två sätt:
1. Må skit, hata sig själv och undvika andra människor för att man vill förskona dem.
2. Må skit, hata sig själv och ty sig till andra människor grundat på att man får kompisarna att känna sig bättre för att de får glänsa i jämförelse med en själv.

Nikki klarar inte alternativ två på grund av social ångest, så hon kör på alternativ ett. Det leder till utanförskap och en ond cirkel som gör att hon mår ännu sämre. Jag hade möjlighet att välja alternativ 2. Det ledde till att jag insåg att jag var en rolig person att vara med och att fanns mycket att tycka om mig för. Det satte i sin tur fart på en god spiral. När tonåren var över förstod jag att anledningen till självhatet var ogrundad.

Jag tycker att det här är en mjuk och vacker roman om att hitta den där knepiga identiteten, åtminstone för stunden. Ett väldigt härligt sätt att göra det – tror jag- är att slippa de binära könskategorierna. Jag tror att jag hade älskat att läsa den här när jag var i Nikkis ålder. Den inger hopp och kommer med flera bra tips; att söka sig till likasinnade, våga stå upp för sig själv och att välja estetiskt program på gymnasiet, (man måste inte ha någon talang).

Talang har dock Skogberg Nord, blyertsteckningarna är fantastiska och smäller högre än texten.

Den afrikanska farmen av Karen Blixen

”Jag hade en farm i Afrika, vid foten av Ngong-bergen.”

Mitt Afrika – vem har inte sett den prisade filmen från 1985? Jag, visade det sig. När jag började läsa Den amerikanska farmen så fattade jag inte att det var boken bakom den kända filmen, som jag hört talas om flera gånger. Jag trodde rent av att jag hade sett den. Senast jag hörde om den var när Lena Andersson berättade att hon sett Mitt Afrika mellan 30-40 gånger och att den filmen ”förändrade hennes liv”. Nu har jag läst boken och sett filmen, båda är riktigt bra.

Så blev jag konfunderad igen. Att Karen Blixen kunnat gå förbi mig, genom genusvetenskapliga och litteraturbaserade studier. Jag har i år läst Babettes gästabud, med stor behållning. Men först nu när jag också sett filmen Mitt Afrika förstår jag vilken gigant vi har att göra med här. Danska Karen Blixen, 1885-1962, en enormt fascinerande person, en livsförebild, en feministisk hjälte rent ut sagt.

Men nu till boken, som publicerades 1937. Den består av en samling självbiografiska berättelser från hennes tid i Afrika, Kenya närmare bestämt. Hon åker dit tillsammans med sin man som hon ingått ett resonemangsäktenskap med. Han ska driva en kaffefarm, men det blir i själva verket hon som driver den. Hon är med om gräshoppsinvasioner, kaffeprisets fall, syfilis, barn som vådaskjuts med mera.

Det tog ett tag innan jag accepterade att läsa den här boken i sin kontext. Den speglar sin tid och har på vissa sätt inte åldrats väl. Sedan länge vet vi att inte referera till Afrika som ett land. Här möter herrefolket ”infödingarna”, civilisationen möter vildmarken. Det är en romantiserad beskrivning av den blodiga och grymma kolonialismen ur den vita rika kvinnans perspektiv. Stereotyperna haglar. Det är rasistiskt, ofta i form av exotifiering. Författaren kritiserar visserligen kolonialmakten Storbritannien och försöker förbättra för folket. Men på vissa sätt framstår hon lika dum som sin samtid.

Det finns dock mycket att tycka om här också. Det poetiska språket om avvägningen mellan vad människor kan påverka och inte. Vad som är människans vilja och behov. Vad kan vi äga och vad som är sitt eget. Vattnet exempelvis ”bor i Mombasa”, det är vad kikuyuer, somalier och massajer förhåller sig till. Efter att ha försökt fördämma ett vattendrag ger Blixen upp och inser att vattnet bor i Mombasa och flödar som det vill.

Blixen kommer till Kenya och är i stort behov av alla sina lyxiga saker. Hon blir tillsagd att bara umgås med britterna för de svarta kan man inte tala med. Eftersom vi har att göra med en egensinnig och modig person så lär hon sig att tala amor fati. Hon allierar sig med folket, arbetar och försvarar sig mot vilda djur. Hon lär sig att älska sitt öde. Den röda tråden är hur människorna och naturen i Kenya förändrar henne – till det bättre. Hon lär sig att bemöta omgivningens svårigheter med lugn och humor.

”Man måste gilla ormar för varje gång man ber Gud om en fisk får man en orm.”

Sen blir hon förälskad också. Boken handlar inte alls lika mycket om kärlek som filmen gör. Boken å andra sidan innehåller mer humor än filmen. Men snälla nån vilken fantastisk kärleksfilm Mitt Afrika är (eventuellt ny favorit tillsammans med Dirty Dancing). Meryl Streep gör en fantastisk insats. Även kärleken genomsyras av samma intressanta frågeställningar om äganderätt och om att hitta sin egen väg.

Det mest fantastiska som både filmen och boken ger mig är att få vetskap om personan Karin Blixen. Vilken livsglädje. Vilket mod. Hennes mål är utan tvivel att leva ett rikt liv och då är material bara en del. Filmen tolkar jag som en hyllning till henne. Boken är en hyllning till Afrika med dess människor och natur. Och till konsten, vikten av berättelser.

”Jag går alltid fram till avgrundens kant, jag ser ner i den och sen mår jag bättre.”

Hjärtlinjer av Brit Bennett

Tvillingarna Desiree och Stella bor i den lilla staden Mallard i Louisana tillsammans med sin mamma. Det är en stad där många svarta med ljus hy bor och där rasism i form av ”coloring” går hårt fram. Deras pappa har blivit dödad av en grupp vita män. Systrarna är tvungna att sluta skolan för att städa åt vita vilket får dem att rymma till New Orleans. Inom kort smyger Stella iväg även från Desiree och deras vägar skiljs åt. Vi följer tvillingarna på varsitt håll mellan 1968 – 1988 och sedermera deras barn Jude och Kennedy.

Hjärtlinjer har ett narrativ med framåtanda. Det handlar om flera olika intressanta personer i växlande tider så det händer ganska mycket. Men bäst av allt är själva andemeningen som strålar fram mellan raderna.

Det verkligt intressanta temat i Hjärtlinjer är nämligen identitet och identitetspolitik i förhållande till ras, kön och klass. Till vilken sociokulturell grupp hör en svart person som passerar som vit? En transman före och efter korrigering? En fattig flicka som gifter sig rikt? Jag hör ibland att begreppet identitetspolitik används som skällsord (att det skulle vara något dåligt att tala ” i egen sak”). Men om vi tänker på arbetarna som skapade sin sociokulturella grupp när de organiserade sig och engagerade sig politiskt för att kunna förhandla sig till bättre villkor, eller svarta, kvinnor, homosexuella, transpersoner och så vidare så förstår vi att identitetspolitik är något fantastiskt bra och absolut nödvändigt.

Identitet är knepigt. Identiteten är kanske något man ska ”hitta” för att kunna definiera sig själv men det är också beroende av biologi, arv, miljö och konventioner det vill säga omständigheter vi inte kan styra över. Vi kan alltså välja fritt att sälla oss till en identitet som arbetare, politiker eller förälder. Problemet är att gränserna som innesluter också kommer att stänga några ute. En man med könsdysfori uppfattar sin identitet som kvinnlig. Jag uppfattar det som att Brit Bennett sticker ut hakan här som vågar öppna upp för jämförelser mellan identiteter gällande ras, klass och kön.

En svart flicka som Jude, mobbad för att hon är den enda med riktigt mörk hud, kan hon känna sig som en ljusare person? Hon försöker göra sin hud ljusare med olika preparat vilket inte fungerar. Jude tvingas acceptera hur hon ser ut. Transmannen injicerar steroider och opererar sig för att kroppen ska matcha identiteten. Stella är en svart person som passerar som vit, lurar sin omgivning och lever som vit. Gör det henne vit? Nej, det gör inte det för hon glömmer inte själv sitt ursprung. Hon känner sig hela tiden falsk.

Ibland är det lite väl orealistiskt, och lite spretigt. Författaren har fått in väldigt mycket i en och samma bok. Men det är mestadels väldigt bra och intelligent. Utan att skriva på näsan öppnar författaren upp för ett rejält tankearbete. Det här är en bok som lämpar sig väl för diskussioner. Som vanligt är originaltiteln mycket bättre än den svenska: The Vanishing Half. HBO ska tydligen göra tv-serie av den.

Tack Albert Bonniers!

Men fatta då! Tonåringar i familjen av Jesper Juul

Jag har läst de flesta av Jesper Juuls tidigare böcker om barn. Hans föräldrafilosofi passar mig; att man ska sträva efter att vara en autentisk människa (ej professionell pedagog) med sina barn, visa vad man känner, berätta vad man tänker med ett personligt språk (som börjar med jag). Lita på att barnet är kompetent, och att det gynnar barnet när en förälder visar sina egna behov (i rimlig utsträckning förstås). Straff och fördömanden ska undvikas eftersom det på lång sikt är kontraproduktivt. Det bidrar mest troligt till att barnen lever ”dubbelliv” och ljuger mycket.

I den här boken är tonåringarna i fokus. Eller egentligen föräldrarna och hur de måste släppa kontrollen. Först och främst proklamerar Juul att tonåringar är människor som ska respekteras. Att prata ner tonåringar som att de är galna, hormonmoster eller egoister är givetvis inte ok och inte heller sant. De gör precis det de ska, tränar på att bli självständiga och ansvarsfulla. De flesta (alla?) barn och tonåringar tar hänsyn till sina föräldrar på olika sätt, förhoppningsvis minskar detta i tonåren varför vi föräldrar felaktigt kan bli provocerade.

Det som är grejen med tonåren är att uppfostringsfasen är över och att vi som har barn i den åldern måste fatta det. Det vi har förmått lära våra barn upp till att de är tolv år, ska nu barnen själva lära sig att applicera i livet. Vi föräldrar har lyckats – menar Juul – om barnen klarar att ta reda på vad de själva vill, vågar testa sig fram och göra fel, vågar lita till sig själva och ta egna beslut. Tonåringar som aldrig överträder föräldrarnas gränser eller regler kan ha bristande självtillit. Barn som vågar gå emot sina föräldrar är dels självsäkra, dels säkra på att föräldrarnas kärlek är konstant även om regler bryts eller prestationer uteblir.

”Ungdomsåren består av tusentals experiment, och ungdomar mognar bara om det också finns plats och möjlighet att dela de misslyckanden de gör med sin familj. Ju mer isolerade, straffade, undervisade och kritiserade de unga blir, desto mindre lär de sig om sig själva, om sina starka och svaga sidor.”

Det föräldraansvar som kvarstår gäller relationen till tonåringen. Juul menar att föräldern fortsatt ska verka som sparringpartner och stöttepelare. I det samspelet kan de vuxna med fördel fråga barnen hur vi kan hjälpa dem. Kanske vill de inte ha vår hjälp utan prova att ta eget ansvar. Då accepterar vi det, och sen kan vi fråga efter ett tag igen. Om vi fortsätter med uppfostran i en tid när barnet ska prova sina vingar riskerar vi att bli dess fiende.

Boken börjar med en introduktion där Juul presenterar sina tankar om hur föräldrar måste ställa om från uppfostran till relation. Sen kommer ett avsnitt med brev från rådvilla föräldrar som Juul svarar och där upprepas egentligen bara samma filosofi som redan presenterats i introduktionen. Frågorna gäller skärmtid, ansvar för skolarbete, fult språk, alkoholkonsumtion och att hjälpa till med hushållssysslor – saker som jag tror alla tonårsföräldrar känner igen sig i. Sista avsnittet består av dialoger från ett seminarium där tio familjer träffade Jesper Juul och samtalade om sina problem. Och samma råd kommer från Juul igen. Egentligen har Juul samma svar på alla frågor, vilket blir långrandigt i en bok kan man tycka men när det gäller föräldrafilosofi som i det här fallet känns det väldigt enkelt plötsligt. Det här ska jag klara, tänker jag.

Inget välmående barn valde en väg någonsin för att en förälder sa det. Barnet måste alltså av egen lust välja den väg vi vill att de ska välja. Ha ha! Eller en annan lika bra väg.

”Strategier hör ihop med krig och reklam!”

Guds barmhärtighet (Vargskinnet #1) av Kerstin Ekman

Guds barmhärtighet från 1999, är den första delen i trilogin Vargskinnet.

Hillevi, född 1860, är berättelsens huvudsakliga protagonist. Hennes mamma dör i barnsäng och hon växer upp som fosterbarn i en borgerlig familj i Uppsala. Ett gripande möte med en skicklig barnmorska får henne att utbilda sig till detsamma. På grund av kärleken till Edvard flyttar hon till en fjällby i Jämtland. Där ställs hon inför det fattiga Sverige, glesbygdskulturen, patriarkalt våld, dialektalt språk (tigandet!) och det som förstås drabbar henne hårdast; kvinnor och barns utsatthet. Armodet i början av 1900-talets första halvsekel gäller inte minst de samer som också bor i området. Undanskuffade och förtryckta kämpar de för sin rätt.

Hillevi är en litterär karaktär som är väldigt lätt att tycka om. Hon har en positiv drivkraft som vill mer än att bara bli gift. Hennes självtillit är inspirerande. I mötet med mörkret och hopplösheten i byn brottas hon med att värna sin egen person och bli en del av miljön. Vi följer henne under två decennier och hon utvecklas på ett trovärdigt och intressant sätt. Jag tycker lite extra om hur hennes lust skildras.

Romanen har tre olika spår som varvas. På samma gång som Hillevis liv som ung barnmorska pågår vid Svartvattnet rymmer Elis från sin våldsamme far. Vi får följa hur pojken med konstnärsdrömmar bekämpar kyla, hunger och tuberkulos. Det tredje spåret utgörs av Ristens blick. Det är Hillevis fosterbarn som i modern tid delar sin syn på Hillevi med flera och mera.

Guds barmhärtighet är vad jag misstänker början på en fantastisk släktkrönika. Det är en gripande berättelse där läsaren kommer nära personerna, en historisk översyn och stor litteratur som rör sig kring livets stora frågor. Vad är meningen med livet? Hur talar man kärlekens språk? Vad innebär förlåtelse? Kring detta dividerar Ekman med sin poetiska prosa, ständigt med fötterna på jorden. Den bifokala blicken håller hela tiden naturen OCH människorna i fokus, tillsammans och i samspel.

Den är inte helt lättläst dock. Berättartekniskt lite rörig med många namn. Dialekt och norska gör att jag måste googla (storsa=tjej). Men bara avsnittet med den 13-åriga flickan vars barn Hillevi hjälper att förlösa, gör mödan värd. Jag gråter sällan när jag läser böcker, men då grät jag.

En bön för de stulna av Jennifer Clement

Jennifer Clement, född i USA men uppväxt i Mexiko, har under tio års tid lyssnat på kvinnor som berättat om hur våldet på grund av Mexikos narkotikakultur fördärvat deras liv. Enligt amerikanska utrikesdepartementet smugglas mellan sexhundratusen och åttahundratusen människor över nationsgränserna årligen, antalet kvinnor som utsätts för trafficking i Mexiko är mycket stort. Utifrån detta faktabaserade helvete skrev Clement romanen En bön för de stulna.

”Jag var en mellanstor mörkbrun blandning av spanskt och aztekiskt blod från mexikanska Guerrero, med krulligt lockigt hår som visade att jag även hade lite afrikanskt slavblod i mig.”

Huvudpersonen Ladydi är en av flickorna som bor i den gudsförgätna bergsbyn Guerrero, ett argt hörn i världen vars samhälle förstörts av knarkkartellernas härjningar. Här bor främst kvinnor och barn då männen flytt Mexiko och utvandrat till USA. Fattigdomen är så stor att Ladydis mamma syr i knappar med sina egna hårstrån. Förutom faran med hettan, giftigt ogräsmedel från skyn, skorpioner och bitande myror finns den överhängande risken att som flicka bli kidnappad och används som sexslav. För att undvika att få sina tonårsflickor stulna gräver mammorna gropar i marken där barnen måste gömma sig för knarkkartellens medlöpare. De svärtar sina döttrars tänder med tusch, klipper deras hår kort för att de ska likna pojkar och försöker få dem att gå raka vägen hem efter skolan till huset med det stampade jordgolvet.

Det är här så mycket feelbad det kan bli. Och jag tycker Clement gör det väldigt bra. En bön för de stulna är sträckläsningsmaterial. De litterära karaktärerna är psykologiskt trovärdiga och mångsidiga. Här finns varken hjältar eller titaner, bara vanliga människor. Vissa är både offer och förövare. Kvinnorna är otroligt utsatta men har agens i sina prekära situationer. Ladydi är romanens berättare och hennes röst är personlig och autentisk den lilla utsikt över världen som en enskild ung kvinna kan ha.

Det ligger nära till hands att jämföra den här romanen med Amerikansk jord som också utspelar sig i Mexiko och är skriven av en ”utomstående” som förkovrat sig via research. Debatten om huruvida författare får framställa berättelser om ämnen de själva saknar koppling till, tycks inte ha blossat upp i det här fallet. Jag tycker att författare får skriva om allt, men de får vara beredda på kritik framförallt om de inte skriver bra. Jeanine Cummins bok innehåller klyschor, rasistiska stereotyper, fåniga karaktärer, dåligt språk och en förutsägbar och tvivelaktig story. En bön för de stulna är en bra roman, det är den stora skillnaden enligt mig.

Det jag gillar mest av allt är hur Clemens får fram systerskapets lysande starka kraft. Genom hela romanen går en röd tråd av klassmedvetenhet och feministisk dito.

”Det alla visste var att kön med besökare som väntade på att få komma in i kvinnofängelset var kort. Kön med besökare till männens fängelse var lång och ringlade nedförvägen i minst tio kvarter /…/ Ingen besöker kvinnorna. Alla besöker männen. Behöver vi veta något mer om världen än så?”

Modersakter av András Forgách

”Lögner är en sorts diplomati.

Det här är ett genreöverskridande verk av András Forgách som han skrev efter att i vuxen ålder fått reda på att hans mamma Bruria Forgách (alias Fru Pápai) arbetat som hemlig informatör för det kommunistiska styret i Ungern.

Den första delen är en skönlitterär berättelse försedd med rikliga fotnoter vilka baseras på den autentiska akt som nedtecknats under 70-80-talen. Narrativet rör Fru Pápais uppdrag som inkluderar rapporter om hennes egen familj. Hon övertar rollen som angivare efter att hennes man Marcell insjuknat i debilitet. Som utvandrad från Israel (eller Palestina som hon själv föredrar att kalla det) har hon relevanta kunskaper och vänskaper därtill talar hon både hebreiska och ungerska. Makarna Pápai är judar, patrioter och kommunister som vill bekämpa sionismen.

Del två består av dikter utformade på samma tema och egentligen med samma information som vi redan fått i del ett.

Tredje och sista delen är författarens egen berättelse där han med egna ord kommenterar och reflekterar över aktens innehåll.

Det som slår mig starkast är hur oerhört besynnerligt det måste kännas för författaren att få den här informationen i vuxen ålder, när föräldrarna inte finns kvar att fråga. Jag förstår att han ville skriva en bok om detta. Den har rönt stor uppmärksamhet i Ungern. Kanske saknar jag tillräckligt intresse, jag fick nämligen kämpa mig igenom den här. Den första delen är en slags spionroman, inte min förtjusning. Jag saknar gestaltning och psykologiskt fokus. Det känns torrt och jag kommer inte karaktärerna nära. Det framgår tydligt hur övervakningssystemet som den kommunistiska regimen använde sig av är oförsvarbart och gränsar till hjärntvättning men i övrigt handlar boken (tyvärr) väldigt lite om kommunistisk ideologi.

Det är rörande att följa författarens varma känslor för sin moder som på vissa sätt svikit honom stort. Jag uppskattar avsnitten som handlar om relationer, men tyvärr tyckte jag de var för få.

”De [författarens föräldrar] var inte hemma någonstans, varken ungrare, judar, utlänningar, kamrater eller patrioter. För kamraterna var de förvisso judar, och för judarna kommunister, för kommunisterna var de ungrare, och för ungrarna främlingar.”

Tack Albert Bonniers förlag!

De tre grottornas berg av Per Olov Enquist

De tre grottornas berg är något så spektakulärt som en barnbok av den fantastiske författaren Per Olov Enquist. Den börjar också spektakulärt med en tillägnelse som indicerar att berättelsen bygger på en verklig händelse. Det höjer spänningen, tycker nioåringen. Boken utsågs till årets bästa barnbok i Tyskland 2003 men den tycks inte ha uppskattats lika mycket i Sverige, (den har ingen (!?) svensk recension på Goodreads).

Det börjar storslaget med att Mina sex år drömmer om att en krokodil biter henne i häcken. Hennes föräldrar avfärdar hennes oro med att det bara var en mardröm.

”Det var första gången Mina blev biten av en krokodil, för hon var bara sex år. Hon vaknade och kände att det gjorde ont. Först låg hon och kände efter hur ont det gjorde, om det var jätteont eller bara lite, eller om det var nödvändigt att vråla som en tok så att pappa eller mamma kom. Hon kunde nästan inte bestämma sig, men sen mindes hon hur förfärligt det varit när den gröna krokodilen angripit henne och tuggat på hennes stjärt: då bestämde hon sig för att det var förfärligt, och började gråta.”

Minas morfar – i enlighet med Stina Wirséns illustration väldigt lik författaren – griper in. Han är lång och stilig, alltid snäll och har inte så mycket att göra för att han saknar ett riktigt jobb, han sitter mest och skriver. Morfar tar Minas rädsla på allvar och hans lösning är att genomföra en fruktansvärt farlig expedition så att ett angrepp från en krokodil ”känns som någonting skitsmått”. Han ska tillsammans med Mina och hennes kusiner och sin hund bestiga de tre grottornas berg.

Det här är riktigt roligt, kanske mest för vuxna ändå. Tonläget är smått sarkastiskt på gränsen till nedlåtande ibland, och det är kul. Jag skrattar högt flera gånger. Det är dock ganska många svåra ord för nioåringen att högläsa. Författaren tar ställning i vargjakten och han återkommer några gånger till feminism.

”Gunilla var feminist, hade morfar förklarat, och det betydde att morfar fick städa själv och aldrig fick fråga om han skulle ”hjälpa till” med hushållet, för det skulle vara så självklart att man inte fick fråga.”

Spännande är det också för expeditionen går inte helt enligt planen, och det blir verkligen så farligt som morfar utlovat. Det allra finaste i den här berättelsen är ändå hur kapabla barnen är, kloka och förståndiga.

Om P.O.E. bara har en gnutta av den sisu som morfar i boken har, så är jag djupt imponerad. Det här är verkligen en källa till inspiration för mor- och farföräldrar.

Gräset sjunger av Doris Lessing

1950 kom nobelprisade Doris Lessing med sin debutroman Gräset sjunger. Den utspelar sig tio år tidigare i den brittiska kolonin Sydrhodesia, (nuvarande Zimbabwe). Författaren växte upp i Sydrhodesia medan hennes pappa odlade majs med målet att bli förmögen (vilket inte lyckades).

När jag läser om Doris Lessing intressanta bakgrund står det klart att hennes debutroman på flera sätt speglar hennes erfarenheter, inte minst i protagonisten Mary. Hon är en intelligent och självständig kvinna som när hon flyttat från sitt fattiga barndomshem bor tillsammans med andra unga kvinnor i stan. Hon har stort socialt umgänge, försörjer sig själv, går på bio och trivs med livet. En i allra högsta grad kapabel kvinna. Men hon är inte ”giftasmaterial”, hon är varken vän eller moderlig. Hon gifter sig ändå mer eller mindre motvilligt (för vad är egentligen fri vilja?) med Dick Turner. Han är en snäll och passionerad farmare som behandlar jorden väl men lyckas sämre med förtjänsten. Han är kort och gott fattig.

Jag älskar dessa karaktärer som utan förenklingar eller klyschor lyfter den mänskliga komplexiteten och de tvingande könsrollerna. För med gamla traditionella mått mätt är Mary den som lämpar sig för att ansvara för försörjningen och Dick den barnkära. Mary är den aggressiva rasisten och Dick lugn och naiv. Att inte uppfylla de normerande kraven leder till självhat och psykisk ohälsa. Och som det så ofta tycks bli, är Mary helt plötsligt precis som sin föraktade mor.

Förutom den omställningen som äktenskapet innebär tvingas nu Mary förhålla sig till ”infödingarna” som arbetar för Dick. Det här är till väldigt stor del en roman som tar itu med kolonialismen. (Lessing fick inreseförbud i Sydafrika efter publiceringen.) Den brittiska kolonin huserade vita rika, vita fattiga och svarta. Det finns en regel om att vita ska hålla ihop mot de svarta och att något som ”vita fattiga” (makarna Turner) inte finns. De svarta, som enligt lag är fria behandlas mer eller mindre fortfarande som slavar. Lessing punkterar den så kallade postkolonialismen.

Författaren lägger korten på bordet redan från början. Vi får inledningsvis veta att Mary mördas. Sen berättas resten av diegesen i analeps om vad som lett fram till Marys död.

”När en vit man av en händelse ser en infödd i ögonen och märker att denne är en mänsklig varelse (den viktigaste regeln är att inte märka det) känner han sig skyldig, förnekar skuldkänslan och förvandlar den till ett vredesutbrott. Han tar till piskan.”

Det här är en otroligt välskriven och fint gestaltad roman om hur jordbrukets kapitalisering försvårar för småbönder, om postkoloniala raslagars bristande funktion och om hur könsroller plågar människor. Jag är gripen från första till sista sidan.

Pengar på fickan av Asta Olivia Nordenhof

Pengar på fickan är första delen i en heptalogi (sjudelad svit) med titeln Scandinavian Star. Båten med samma namn eldhärjades 1990 utanför Norges kust vilket orsakade 159 passagerares liv. Romanens berättarjag diskuterar i ett avsnitt huruvida branden var anlagd med syfte att få ut pengar på försäkringen. En fruktansvärd på samma gång otroligt intressant händelse att skapa skönlitterärt material runt, där klasskillnader och kapital åtminstone i den här första delen utgör fundamentet.

”När jag läser om affärer, om miljontals dollar som delas upp och växer, försvinner och växer, blir svindeln total.
Jag försöker ändå. Jag vill.
Jag vet att det är ett av affärsmannens verktyg. Det är hans triumf att han verkar på ett språk som manar till tystnad. Hans triumf att jag tror att jag är dum.”

I resterande avsnitt följer vi Kurt och Maggie. Två fattiga, olyckliga och krångliga karaktärer som var kära en gång. De har båda erfarenheter av att använda sina kroppar som varor på grund av fattigdom.

Jag tycker mycket om Nordenhofs täta prosa och jag älskar karaktärerna som bjuder motstånd. Hon låter läsaren komma nära personerna samtidigt som hon placerar dem i en samhällelig politisk miljö.

”…han har inte velat tänka på att döden börjar i en kropp som fortfarande lever. Han har tänkt livet och döden som två totalt olika saker som inte är sammankopplade.”

Jag är väldigt sugen på del två.

Tack Norstedts!