Jag tänker på filmen Stromboli (1950), som utspelar sig på ön med samma namn, vars huvudkaraktär spelas av Ingrid Bergman. Hon gestaltar en kvinna som vill bort. Bakom kameran står regissören Roberto Rossellini med vilken Bergman inleder en relation trots att de båda är gifta. För detta straffas sedan Bergman hårt, dels av publiken som anser henne vara en depraverad kraft och vill bannlysa hennes filmer, dels av Rossellini som vägrar låta henne medverka i någon annans filmer (tills hans blir kär i en annan).
Emeli Mårtenssons debutroman går i samma vulkaniska anda. I modern tid reser en svensk kvinna Monika tillsammans med sin italienske man Piero och femåriga dotter till Lipari. Det är ingen väpnad konflikt den här familjen flyr, utan ett vardagens krig som gjort författaren Monika psykiskt sjuk, eller om det är psykisk ohälsa hon lider av. Liparisemestern med vackra omgivningar och kravlös tillvaro bär förhoppningar, inte minst om goda nätters sömn. Monikas panikångest som signalerar fara i tid och otid, matchar den överhängande risk för vulkanutbrott som ständigt gör sig påmind på ön. Lavan rör sig med tröga rörelser under marken och riskerar bryta fram för att ödelägga allt i sin väg, ungefär som Monikas inre liv.
Jag ser den här romanen som tvådelad. Diegesen kretsar kring flera olika dikotomier och kontaktytan däremellan; män och kvinnor, Sverige och Italien, varmt och kallt, öppet och stängt, inre och yttre samt mellan blå och röd. Det sistnämnda åskådliggörs vackert på den bild författaren målat. Bokens pärmar är under omslaget blå. Blå är också Pieros favoritfärg, vilket är lämpligt eftersom han valt att leva med en blå kvinna, tänker jag. Fast snart visar det sig att han har slutat måla med blå nyanser, han älskar kanske inte blått längre. Monika är blå och sval utanpå men inombords glöder hon och hettar lika starkt som cigaretten hon suger på i mörkret. När Piero och deras gemensamma vänner förpassar Monika till att vara ensam med barnen, och sen inte ens det, ser även jag rött.
De hyr alltså ett vackert hus tillsammans med andra vackra medelklassmänniskor från Sverige. De medelålderskrisar på olika sätt, vilket resulterar i överdriven träning och kosthållning, kvinnorna är med barnen medan männen rullar traktordäck. Sen badar de tillsammans i poolen och dricker alkohol. Det sistnämnda blir Monikas medicin för att klara av dagarna. Den annalkande katastrofen orsakar en mycket tät stämning. Första halvan av boken är jag med där på Lipari. Jag njuter av vinet, musslorna och vitlöken, citronträden och språket. Jag säger till Monika (i mitt huvud) att hon ska vara mer autentisk och släppa ut sina känslor pö om pö istället för att låta dem bränna henne inombords. Till de andra säger jag högt att de är mobbande idioter.
”Hon fattar att hon har betett sig fel men kan inte förstå vad det är hon har gjort. Hon har ju varit följsam hela dagen, uppmärksam. Betett sig som alla andra, bjudit till.”
Lipari är härligt obekväm feelbad. Människorna är osympatiska, ytliga, egoistiska, äckliga rent av. Som människor tyvärr är ibland, i verkligheten men också i Clines Gästen eller i Eklunds Gruppen. Relationen mellan Monika och Piero påminner mig om Hemmingssons Rum utan titel och Mårtenssons prosa är ibland lika slående som Duras. Hon gestaltar väl, exempelvis hur killarna inte lyssnar på tjejerna som inte lyssnar på barnen, och hur svårt det är att vara mamma och samtidigt någonting mer. Solens hetta, fyllans unkna smak, orons krypningar, frihetslängtan och den klaustrofobiska känslan fyller även mig.
Men så når den dramatiska kurvan sin topp och jag rullar handlöst utför berget. Den tonträff som jag njutit av i första halvan klingar nu plötsligt falskt i andra. De retoriska frågorna stör mig, de darriga händerna är för många och kroppar måste ha stöd igen och igen. Diegesen spårar ur, realismen är borta. Att söka upp expojkvännen är väl en sak men att få syn på honom blir för mycket. Att ta in på pensionat är väl en sak men den märkliga vänskapen med Mara stör mig. Jag hade hoppats på mer djupgående diskussioner om italiensk kultur och språk, ett mer olyckligt slut och färre övertydligheter.
Första halvan får fem i betyg. Andra halvan får två. Det blir 7/2=3,5 som avrundas till 4. Alltså en riktigt bra debut ändå.
Senaste kommentarer