Ditt lilla mörker i ljuset av Andrew Walden

Behovet av att ventilera det mörka och jobbiga i livet är större än behovet att prata om det som är lätt och ljust, för mig, för Andrew Walden, därför handlar krönikesamlingen Ditt lilla mörker i ljuset mest om det som skaver och oroar och som till syvende och sist mynnar ut i undergång.

Men han börjar med småbarnsåren, hur det för honom som pappa är en tid av ständig februari. Jag har lagt de åren bakom mig och det som jag inte trodde skulle hända har hänt – jag har glömt hur jobbigt det var. Min nutida ängslan handlar om att barnen blivit stora och snart kommer att flytta och jag kommer då att ångra – precis som de äldre sa – att jag inte njutit mer. Men nu kastar sig Walden på golvet och skriker, han grimaserar över sin onda rygg, suckar högt över att han inte joggat på sju år och jag minns plötsligt, som det var igår, hur f r u k t a n s v ä r t jobbigt det var med små barn. Ska det vara så här? tänkte man. Igen och igen.

”Och alla dessa leksaker, var kommer de ens ifrån? Innan du fick barn äcklades du av uppgiften att svenska barn i åldern tre till fem år har i sitt 538 leksaker. Nu vågar du inte räkna längre. Du har tappat kontrollen. Du städar och hittar leksaker du aldrig har sett förut. Det är som att leksakerna ligger med varandra, att de liksom förökar sig nattetid”

Med sin formidabla formuleringsförmåga och humor visar Walden att han är kolumnernas mästare. Kanske kommer någon tycka att det blir tjatigt med krönika efter krönika, som bokformatet medför, men man kan å andra sidan inte begära mer av en bok med samlade krönikor. De är nämligen som oftast av det perfekta slaget; underhållande, språkligen imponerande, intressanta, utbildande, välbalanserade när det kommer till mjuka och hårda värden, personligt och filosofi, politik och rymden.

”Den som på riktigt tror att ingen kränktes av bögskämt på sjuttiotalet har förmodligen bara aldrig varit bög på sjuttiotalet.”

Jag känner att livet är trevligare och liksom lättare att leva för att Andrew Walden finns. Han ogillar att sova eftersom det är att blöda livstid (jag med). Han är konflikträdd och fräck, neurotisk och modig samt hypokondrisk. Han vill inte skratta åt fyrtiotalisterna som aldrig pratar om klimathotet men vars miljöpåverkan är mycket låg. Han eftersträvar en sömlös tillvänjning till mörkret för sina barn (mjuktraumatisering) och där kommer Astrid Lindgren väl till pass. Han argumenterar väl för varför så kallade ”godhetsapostlar” ska vara stolta över att sträva efter anständighet och godhet. Och gubbarna som tjatar om lättkränkthet får svar på tal. Walden bjuder på mindfuck-fulness och kosmologiska kallsupar när han fördjupar sig i diskursen där filosofin möter fysiken i svarta hål, stjärnor och singulariteten. Jag älskar det!

”När jag var barn gick tiden alltid för sakta. Nu går den alltid för snabbt. Jag tänker att jag måste ha passerat en brytpunkt på vägen hit där tiden rörde sig alldeles lagom.”

Han skriver om människor som tigger och om de som pryder Masterminds omslag. I hans mest älskade och hatade kolumn analyserar han filmen Lejonkungen och hur den kungör fascism och riskerna med att sakna perspektiv.

”Friheten att inte behöva tänka sig för har aldrig varit demokratisk fördelad, den är bara på väg att bli det.”

1 kommentar

    • Anonymmaj 10, 2024 kl. 10:52 f m
    • Svara

    Köpte denna när jag förälskat mig i Jävla karlar. Den har legat på nattduksbordet tills nu! Hans aktuellare kåserier ligger ute på DN om du inte läst dem. Kräver prenumeration förstås.

Lämna ett svar