Förut läste jag Höst och nu är det vinter. Man vill ju göra rätt va, men vad fick jag ut av det? Det oklart (än så länge) vad årstidstitlarna vill säga i Smiths kvartett. Medan jag har läst Vinter har jag funderat mer på kopplingarna mellan böckerna än vad jag njutit av Vinter som en bok i egen rätt. Dumt ju, men så blir det ibland.
Det börjar med att nästan alla saker utom spöken är döda – en omvänd skapelseberättelse – så som det delvis är och framför allt kan kännas på vintern. I bakgrunden har vi Brexit, inhuman flyktingpolitik, en kaotisk värld med sociala medier och en överhängande klimatkatastrof. Det är minst sagt vemodigt, (Vinter är dock inte den sista boken). Och sen har vi de små människorna som oavsett rena eller smutsiga andar ska navigera i en utmätt tid som är nu men som också utgörs av vad som redan hänt och vad som komma skall. Här är det två sjuttioåriga systrar och antagonister – den ena entreprenör, den andra klimataktivist – en son (kung Arthur?) och en kvinna han betalat för att vara med, som tillsammans firar jul.
Det som är väldigt likt i böckerna är författarens skruvade stil som också tangerar översättaren Amanda Svenssons; avspänd och språkglad med fria associationer som spritter iväg väl långt för min smak. Dialogerna sker mellan karaktärer men också mellan berättare och läsare. I texten som är väldigt teatral finns humor, litteraturreferenser och mysterier – jag får ibland en otäck känsla av att jag missar poänger. Böckernas teman sammanfaller när det gäller tid, minnen, svåra familjerelationer, samhällskritik, krig och klimat. Gränsen mellan verklighet och fantasi är suddig. Den vänsterorienterade politiska övertygelsen lyser igenom och även fast jag delar den övertygelsen är jag inte helt nöjd. Jag tror jag håller på att utveckla intolerans för böcker som är ”kloka”. Jag tycker texten är ojämn och min känsla under läsningen pendlar mellan dum (vad har jag missat?) och uttråkad (när det är förnumstigt). Men däremellan finns också plats för mys och måttligt intresse.
”Inget av detta händer här. […] Alla platser är ett här, inte sant?”
Tyvärr får inte Hoppets gröna klänning eller Lyckans röda äpple, Shakespeare eller Dickens, en naturintresserad bloggare som föredrar Twitter mer än andra fåglar, konstnärerna Pauline Boty eller Barbara Hepworth det att spritta i min bralla som jag tror det gör hos Jeanette Wintersons fans. Men jag kommer i alla fall att läsa fortsättningen. Måste. Knäcka. Nötterna.
Senaste kommentarer