Hem av Karin Erlandsson

Hon är havets författare Karin Erlandsson. Det visade hon redan med Pärlfiskaren. Jag vet ingen annan som skriver så vackert och träffande metaforiskt om havet. Den här romanen skulle man kunna läsa bara för naturbeskrivningarna. Därtill får läsaren lära sig om Ålands historia ur ett kvinnligt perspektiv.

In media res börjar den här berättelsen år 800, med att Lia föder Ragnar. I nästa avsnitt bygger Ragnhilds pappa Birger en medeltida kyrka. På 1700-talet tvingas Karla fly undan ryssarna. Berta flyr undan svenskarna på 1800-talet. Berättelserna fortsätter in i modern tid.

Hem är en lättläst kollektivroman/novellsamling som bjuder på korta nedslag hos några åländska kvinnor genom tiderna. Nästan oavsett vilket århundrade vi landar i är kvinnorna kvar i land, väntande på männen som via havet lämnat familjen och härden. Erlandsson centrerar handlingen runt vikten av hemmen där kvinnorna arbetar med omsorg av barn, män och gamla. De odlar, bakat bröd, berättar sagor, tröstar och stödjer. Någon tvingas uthärda slag, en annan övergrepp, en tredje sorgen efter ett omkommet barn.

En grå sten med en vit ring är vårt ankare som återkommer i varje berättelse. Den har en utzoomande effekt som påminner om hur havet, stenen, naturen finns kvar och vi människor byts ut. Vi andas samma luft, tittar på samma sol och simmar i samma vatten som tidigare generationer. Normer, kultur och levnadsvillkor ändras men de grundläggande behoven är bestående.

Det här är en jättefin episk roman med bra balans mellan mänskliga relationer, historiska fakta och miljöbeskrivningar. Jag tycker mycket om Erlandssons språk men anser ibland att hon skriver med lite väl stora bokstäver som täpper till alla mellanrum. Det är fint att hon är lojal med och vill hylla kvinnorna men jag hade önskat att de var lite mer komplexa. Flera av karaktärerna skulle jag vilja läsa mer om. Hur gick det till exempel för Ragnar som föddes slapp som en vedklabb på vikingatiden? Den här romanen kunde gärna ha varit längre.

Tack Forum!

2 kommentarer

  1. ”Det här är en jättefin episk roman med bra balans mellan mänskliga relationer, historiska fakta och miljöbeskrivningar.” – därtill en fin presentation av boken. Tack för den, liksom för att du uppmärksammar så många böcker som, i likhet med den här, riskerar att inte komma med i den vanliga recensionsströmmen. Men som man får lust att läsa. Verkligen inget fel att skriva om ”Löpa varg” eller Daniel Bergmans bild av Käbi Laretei och Ingmar Bergman, men det är roligt att också hamna i den åländska skärgården år 800 och framåt. Alla goda önskningar inför det nya året. Keep it up.
    /Wille

      • Ninadecember 29, 2021 kl. 9:40 e m
        Författare
      • Svara

      Tack så väldigt mycket, detsamma till dig.

Kommentera