Djuret av Lisa Taddeo

Fragil fyrtioårig fröken förutan familj flyttar. Försvunna föräldrar fantomsmärtar fortfarande. Fager, fal, föraktfull, förargad f.d. from flicka, fiskar fula fiskar, fokuserar fallosar. Förtär farmaka, fajtas famöst fadersvälde. Funderar febrilt, förlåter föga. Författarens frapperande falkögon framkallar fruktansvärda företeelser feministisk feelbad. Fri från faktiska fadersfigurer. Fackbok? Fuckbok? Flickbok?

Förlåt, ätit för mycket f-müsli i mina dagar.

Djuret är en mörk och ilsken stridsskrift, ett modernt västerländskt feministiskt storverk som undersöker kvinnors möjligheter i ett alltjämt patriarkalt samhälle. Det handlar om hur män förstör kvinnor, om den vrede, sorg och smärta som kommer därav samt sökandet efter kärlek.

”Han frågade hur det kom sig att jag flyttat till Kalifornien. Jag sa skådespelardrömmar. Jag sa så till alla för att slippa tjat. Min tanke var att det var så pass skämmigt att försöka bli skådespelare när man närmade sig fyrtio att folk inte skulle ställa fler frågor.”

Hon är ”slampan” som ligger med din man. Epitetet älskarinna skulle vara en uppgradering. Joan är vår avmätta självdestruktiva huvudperson som blivit utsatt för stort trauma och dåliga män. Hon ”tänder” på allt som har med giftig maskulinitet att göra sen fejkar hon orgasm. Hon är besatt av skönhet, förstår sig inte på andra kvinnor, visar sig aldrig sårbar, blandar ihop vad hon tror hon behöver och vad hon faktiskt vill. Hon använder sex som medel och inte som mål och hon ser våldtäktslusten i alla män hon möter. Med andra ord, hon har kapitulerat inför det paradoxala patriarkala regelverket, för henne är män djur och kvinnor byte. Hennes mål är att vara ett rent objekt utan behov.

”Folk vill inte veta hur många hemskheter som en enda person kan råka ut för. Eller dra till sig. När det händer en hemsk grej kretsar kollegorna kring en på jobbet och skaver med handflatorna mot ens axel. Händer det en hemskt grej till är man inte längre någon de vill testa sin storsinthet på.”

Men Joan är mer än ett offer. Hon gör som många andra kvinnor och tar på sig skuld och ansvar. Hon minns sin mamma som kall för att denne vägrade behandla sin dotter som värnlös och sin gränslösa pappa som kärleksfull. Jag har läst så många böcker av framförallt män men också av kvinnor om faderslängtan. Beror det på att pappa är viktigare än mamma för dessa skribenter? Inte nödvändigtvis nej, det kan bero på att pappan var den som snålade med kärleken till förmån för något annat (jobb/hobby/öl/kompisar/annan kvinna). Här är det mamman som stöter bort sitt barn vilket resulterat i längtan efter just mamma.

Lite spretig och oklar i upplägget är den men det vägs upp av Lisa Taddeos språk, hennes enastående blick för detaljer och för att skriva dialoger. Jag älskar hur hon sticker ut hakan med den här romanen. Det är en brutal och nattsvart skildring som borrar sig ner i ensamhetens lov, jag blir inte förvånad när jag läser att Taddeos föräldrar dog när hon var tjugo år. Jag trodde att det här skulle vara en het backanalisk roman om sex, men det är enligt mig tvärtom en sedesam historia som avstyrker heterosexuellt sex som motbjudande. Förutom i förökningssyfte då det enda som kan motverka självhatet och alltså är meningen med livet är: barn.