Rakt in mörket ska vi! In i Bengts olyckliga och villrådiga medvetande. Han är 54 år, ensamstående pappa, änkeman, snickare och protagonist i den här berättelsen som utspelar sig helt ur hans perspektiv. Mitt favoritgrepp (som är omöjligt att skriva om utan att spoila).
Hans dotter Melissa är 13 år, med andra ord i TONÅREN. (Därav en tunnel på omslaget kanske.) Det där med att vara förälder till en trettonåring vet jag mycket om. Jag känner igen oron, känslan av kontrollförlust, det sorgliga i att glida ifrån sitt barn, bli allt taffligare i sina försök att uttrycka sin kärlek, att också förlora lite av sig själv och sin idé om hur man ville vara som förälder. På 1177 läser jag att tonåringen kan vara extremt självupptagen, ha en pessimistisk livssyn, låg självkänsla och lida av nedstämdhet. Hen blir mer självständig men behöver givetvis fortfarande sin förälder. Det är nödvändigt för utvecklingen att experimentera och ta risker fast hjärnans bedömningsförmåga är långt ifrån färdig. Inte konstigt att man som förälder ballar ur. Hur fan ska man inte förgås av oro och samtidigt visa tillit och lyckas putta sin lillstora älskling genom tunneln mot ljuset på andra sidan?!
Att läsa den här boken är att få vara tonårsförälder för en stund. Att vara i Bengts huvud innebär att nästan inte veta något alls om vad som händer Melissa vilket är skrämmande realistiskt.
Bengt har dessvärre den nackdelen att han är en trångsynt man och han är dålig på vad han kanske skulle se som ”kärringgöra”. Att axla föräldrarollen ensam blir för övermäktigt för honom. Han vill och försöker det gör han verkligen men hans maskulinitet som innefattar aggressivitet, mindervärdeskomplex, självhat, fördömanden, självupptagenhet, missbruk, främlingfientlighet, kontrollbehov etcetera ställer till det. Hur galet det egentligen går för Bengt och Melissa är oklart. Är han Don Quijote som slåss mot väderkvarnar eller Mattis som faktiskt får tillbaka sitt barn?
”Depression är skryt. Man jobbar på. Det fick i alla fall jag lära mig. Man tar en dag i taget utan att känna efter hela tiden. […] Vår granne var sjukskriven ett halvår när jag var liten. Han var lärare. Vi skrattade åt honom.”
Med en tät och passande monoton prosa skapar Jesper Larsson en klaustrofobisk och manisk stämning. Kapitelindelning saknas vilket förstärker intensiteten. Jag är djupt imponerad av karaktärsbygget Bengt som trots sina tillkortakommanden väcker medlidande. Jag älskar när det finns luckor för läsaren att själv fylla i, här kan läsaren till och med välja sitt eget slut. Det här är en helt fantastisk roman som lämpar sig mycket väl för diskussioner.
Den dagen den sorgen – om den inträffar.
Jag förstår att författaren prisades (med Sverige Radios romanpris 2022) för hur han placerar Bengt tillsammans med läsaren i glappet mellan två världar. Mellan fantasi och verklighet, sundhet och sjukdom, liv och död. I det mellanrummet råder sorg, ensamhet och desperation, ändå ville jag inte därifrån.
Senaste kommentarer