Skuggkungen av Maaza Mengiste

Italien under ledning av Mussolini invaderade och kolonialiserade Etiopien (Abessinien) 1935-1941. Etiopierna var inte förberedda och hade svårt att värja sig mot Italiens förhållandevis moderna och rikliga krigsmateriel (inklusive stridsgas). Kanske var det därför en kvinna drog med sig flera och deltog i striderna för Etiopien. Den här berättelsen handlar om dem och deras kamp mot fascismen.

Vi följer de två sidorna som avslutningsvis möts i ett crescendo, upplägget påminner om ett antikt grekiskt drama. Å ena sidan Etiopiska sidan med patrioter/arbegnoch. Å andra sidan kolonisatörerna, ferenji (främling) som förutom italienare, somliga med judisk bakgrund, hade etiopiska medlöpare, ascari, på sin sida.

Afrikansk historia och inte minst kvinnlig sådan, må vi läsa och lära om. Men tyvärr tycker jag verkligen inte om att läsa om krig. Det hjälper bara marginellt att soldaterna är kvinnor. Dessutom kryllar det av namn här, ganska svåra att hålla isär. Men författarens ska inte belastas för att jag har skrala språkkunskaper och bristande krigsintresse. Hon har tagit uppgiften att skriva en skönlitterär berättelse för att belysa historiens skuggsidor, på största allvar. Hon lyckas undvika både stereotyper och förenklingar. Det är mycket bra gjort. Men jag tycker ändå att boken är för lång (528 sidor).

Jag känner mig lite dum och liksom ego som inte kan engagera mig fullt ut. Kanske beror det på att jag tack och lov saknar någon som helst erfarenhet av krig. Det ligger väldigt långt utanför mig själv. Men när jag läser Skuggkungen – vars författares gammelfarmor var en av kvinnorna som tog värvning – slår det mig att det kanske inte bara är mig det beror på. Krigsförfattarna har kanske många gånger inte heller upplevt krig och därför kan de heller inte skriva om det på ett brännande sätt?

Skriva kan hon dock, Maaza Mengiste. Hennes prosa är mycket poetiskt och fin, faktiskt i en utsträckning som inte alltid passar med temat och ibland nästan överskuggar det. Förmodligen medvetet gjort eftersom alla grymheter, våldtäkter och mord hade blivit för jobbiga att läsa om annars. Men det skapar samtidigt distans till karaktärerna och känslan av att vara där med dem infinner sig icke. Eftersom diegesen inte riktigt bjuder in mig passar avsnitten som ändå inte ingår däri mig bäst; mellanspel, kören och foto.

”Foto
En ung man, ursinnig och stolt, med okammat hår som blåser fritt i vinden. Vassa kindknotor, smal haka och halvt hopknipna ögon som inte är rädda för att blänga på fotografen. Ett pekande finger, en anklagelse, en evig fördömelse.”

Fotoarkiv finns här: Project3541

Det finns dock avsnitt som berör mig på djupet (unga Asters första natt med Kidane och Hirut som kämpar för rätten till sin fars gamla vapen exempelvis). Den kvinnliga kroppen som ett ständigt slagfält gör mig arg och äcklad. När italienare kallar vuxna etiopiska män för barn vill jag gråta. På vilket sätt författaren lyckas skapa komplexa karaktärer som förhåller sig realistiskt till intersektionella villkor som etnicitet, klass och kön imponerar stort.