Är mor död av Vigdis Hjorth

Jag är en stor beundrare av Vigdis Hjorth. Jag älskade Arv och miljö och kan med glädje meddela att den här är ganska lik både stilistiskt och tematiskt. Det var omöjligt att läsa Är mor död utan att relatera till Arv och miljö och dess efterkommande debatt kring konstnärens ansvar och om en konstutövare får hänga ut sina anhöriga. Den här romanen avhandlar en målare, Johanna, som behandlar barndomen i sina verk, till familjens stora förtret.

Det är alltså modersrelationen som är temat här. Släkten är värst, sägs det. Och det stämmer nog, av den anledningen att man blir inte av med dem. Även om man slutar träffa varandra finns man i varandras medvetande. Som att gå med en sten i skon. Den förälder som matat, tvättat och nattat en – oftast en mamma – betyder mycket kanske i resten av livet, vare sig man vill det eller inte. Det tycks innebära ett stort lidande att ha en icke-relation med sin mamma. Kan en mamma ens dö, eller kommer hon för alltid att vara kvar i ens tankar?

Berättarperspektivet är Johannas och hon gissar sig till vad hennes mor och syster gör, tänker, tycker. Hon har inte träffat sin mamma på 30 år men nu vill Johanna prata med sin mor, till sin systers förtret. Johanna vill ta reda på om hennes minne stämmer med verkligheten. Romanen är en mycket lämplig introduktion till den opålitliga berättaren, lättbegriplig men alls icke banal. Vi följer Johannas tankar, göranden, minnen medan hon försöker komma i kontrakt med sin mor . Det är en långsam berättelse men väldigt spännande, enligt mig. Bilden klarnar sakta och sympatierna böljar fram och tillbaka mellan att vara med mamman och dottern.

Diskussionen om relationen mellan barn och förälder är oerhört intressant tycker jag. En livslång och sund relation mellan förälder och barn kräver ett avancerat samspel, lyhördhet, mycket tålamod, icke-dömande förhållningssätt och förändringsbenägenhet. Mamman kommer från en tidigare generation, har mer erfarenhet och har inledningsvis makt i egenskap av förmyndare. Sen sker en maktförskjutning när barnet blir vuxet. Det vuxna barnet är yngre, starkare och en del av nutidens diskurs. Mamman blir gammal vilket ofta väcker medlidande. Det vuxna barnets frontallob utvecklas vilket ofta ger en bredare förståelse för varför mamman har handlat si eller så. Föräldrar har en livslång förpliktelse mot sina barn, säger man. Men när barnet blir vuxet har väl även det förpliktelser?

”Och om hon [systern] verkligen menar att det är skadligt för mammas psykiska hälsa att jag skriver eller ringer kunde hon ha skrivit att mamma blir helt utom sig så hade det varit ett medgivande om delaktighet och ansvar. Men hon skriver som om mamma bara alltid gjort vad hon kunnat och när allt inte gått bra beror det på tillfälligheter och andras, särskilt mitt, fel.”

Relationen mellan förälder och barn ska också uthärda tonåren och frigörelsen. Hjorth för fram att det är viktigt att brista och bli arg som ett sätt att visa att man bryr sig. Att i stridens hetta visa sig sårbara och nakna inför varandra gör att man kan gå vidare och få en mer jämlik relation.

Ett annat tema som återkommer i Hjorths romaner och som jag älskar är hur konstverk och sanningsanspråk förhåller sig till varandra.

”Verkligheten är ointressant. Sanningen är intressant men svår att greppa och nå. Verkets förhållande till verkligheten är ointressant. Verkets förhållande till sanningen avgörande. Verkets sanningsvärde ligger inte i dess förhållande till den så kallade verkligheten utan i den verkan det har på åskådaren.”

Jag vill också vara med av Kerstin Thorvall

Jaget som också vill vara med syftar på Katarina 21 år. Hon har en sambo och en liten bebis. De har nyligen flyttat till det politiskt omvälvande Chile. Leif jobbar och umgås med vänner, pratar politik och är en del av ett politiskt socialistiskt sammanhang. Katarina är utanför. Hon får ta hand om hemarbetet och bebisen. Men hon vill också vara med!

Det här är en liten roman på drygt 100 sidor, riktad till unga vuxna. Den undersöker den lilla och stora revolutionen. Att hitta och göra plats för sig själv. Vikten av att känna efter vad man vill, våga stå upp för sig själv även om det går emot människors förväntningar. Den stora revolutionen avser det polariserade Chile innan Pinochets kupp. Socialisternas fredliga kamp och representation i form av den folkvalda marxistiska presidenten Allende, 1970. Jag uppskattar hur Thorvall drar paralleller mellan olika sorters revolutioner och att hon försöker lyfta hur privilegier fungerar.

”’Snart ska det inte mera vara så att somliga går i lera, med två hinkar vatten och två barn bredvid sig, medan andra bor i vackra, varma hus med badrum och varmvatten…’ (Som jag. Som jag bor. Och ändå är jag inte glad. Inte alls glad.)”

Språket är som alltid stilistiskt tonsäkert.

”Det är det fina med gråt. Den kan ersätta timmars prat och tröttsamma frågor. Så innehållsrik är den att den säger detsamma på alla språk.”

Det här var, för mig, bok nummer 46 i Thorvalls bibliografi.

Lena Nyman Dagböcker och brev 1962-1974 av Isabel Andersson

Innan Lena Nyman dog (2011) lämnade hon sina dagböcker och brev till förfogande för offentligheten. Det är avgörande för min läsupplevelse, att hon medgivit min läsning. Jag påstår inte att jag avhållit mig från att läsa annars, jag menar att upplevelsen hade varit annorlunda.

”Rolf vaknade kl 07. Och ville ligga med mig. Jag dödstrött. Vi hade sovit 3,5 tim.”

Det är 480 stycken, mer eller mindre hastigt och täta nedtecknade sidor, med förkortad meningsbyggnad och ibland namn som för mig inte väcker adekvata associationer. (För den intresserade finns personförteckning.) Den språkliga tjusningen ligger enligt mig i söderslangen, ”klyket”. Hon är ”på örat” och människor är ”helsköna”. Alla vi som sett Lena Nyman skådespela kan nog höra hennes ljuva röst i huvudet.

Texterna handlar om självtvivel, killar hon gillar och inte gillar, fester, yrket, sex, bantning, självkänsla och viljan att vara fri. Lite tjatigt blir det, kanske skulle den tjänat på att redaktör Isabel Andersson kortat ner den ytterligare. Jag vet att hon bara tagit med en bråkdel av allt material. Som helhet är det här i alla fall ett mycket intressant historiskt dokument över en kvinnas försök till frigörelse via det som kallas ”fri kärlek”.

Temat är jakten på frihet! (En annan bra bok om Lena heter just ”Jag vill ju vara fri”.) Att våga vara ensam, att gå sin egen väg och att inte kuvas av någon man. Men som jag ser det, är friheten en omöjlig målsättning under de premisser som råder. Eventuellt är den frihet som Lena Nyman eftersöker en absurditet som strider mot flockdjuret människan. Men då (och ofta fortfarande) betydde giftermål och familjebildande slutet för en kvinnas karriär. Lena Nymans fokus låg i första hand på att bli en skicklig och erkänd skådespelare varför hon retirerade inför att leva monogamt med en man. Då kom den så kallade fria kärleken väl till pass. Det blir tydligt att idén uppstod som ett svar på konventioner och borgerlighet, men också för att man utgick ifrån att män inte kan vara trogna. Den enda väg som varit framkomlig för kvinnor är den som män redan trampat upp. Kvinnor som försöker hitta ett eget, så kallat kvinnligt sätt att bete sig, straffas hårt. Jag som redan innan, dömt ut påfundet ”fri kärlek” får vatten på min kvarn. Det fungerar inte i praktiken, och läser man mellan raderna är det också vad Lena Nyman erfar.

”Ju mer oreserverad, och ju mer jag kan ge upp av mig dess finare får vi.” (Vi = hon och Janne som hon är kär i.)

Lärdomen om fri kärlek har hon delvis fått från sin pappa:

”Att man aldrig fick bli så kär att man gav upp sig själv. Man fick inte hänge sig så att man förlorade sig, sin människa, sin integritet. Det var absolut livsviktigt.”

Jakten på frihet tycks resultera i ångest, vilket leder till självmedicinering av alkohol, tobak och sömntabletter. Men frågan är om det fanns någon väg för en kvinna som Lena Nyman att gå, utan att fara illa psykiskt. Jag tror tyvärr inte det. Troligen hade giftermål och den inledningsvis ljuva känslan av att ge upp sig själv för att (så gott det nu går) sammansmälta med en annan människa, också resulterat i psykisk ohälsa på sikt. Eftersom hon då antagligen tvingats försaka skådespeleriet. Det är hemskt sorgligt. En fröjd för oss som fått ta del av hennes konst, men hjärtslitande sorgligt.

Lena Nyman var en av de som gick före och bidrog sannolikt till att jag kan vara kär utan att förlora känslan av frihet.

En annan – än mer destruktiv – tråd som går genom hennes texter är bantningen. Hon vill hela tiden bli smalare och svälter sig periodvis. På grund av detta utvecklar hon en idé om att hon har dålig karaktär och hela njutningen med förtäring går om intet. Att Nyman bantar bort halva sitt liv, beror enligt mig till 100% på att rollerna skrevs av män, för magra flickor. För att män ska få känna sig stora och starka, för att kvinnor ska backa upp mäns ego genom att vara sköra och svaga, tvingades skickliga skådespelare, verkliga kvinnor, känna sig fel och svälta sig för att passa in i de misogyna fantasierna. Också för att hålla kvinnorna nere, antar jag, och det fungerar. Vem fan kan behålla en sund själ på morotsjuice?

”Vilgot tycker jag är lagom i figuren nu. Precis som jag ska vara. Han tycker jag är mycket sötare så här. Vi hade skittrevligt. Han är så djävla rar.” (Detta är efter att hon bantat ner sig från 56 till 51 kg på två v.)

”Kände mig alldeles slut inför det olösliga problemet som min bantning är. Kände mig kräkfärdig på alltihop. Det är precis olösligt för jag kan ej banta och jag kan ej se ut så här.”

”Helt plötsligt tyckte Rolf jag skulle banta.”

Kritiken efter Nyfiken-filmerna handlade delvis om hennes estetiska kropp. Ett infantilt uttalande handlade om att hennes kropp var själlös och dum. Någon skrev att man skulle inte ta av sig kläderna om man såg ut som Nyman.

Anmärkningsvärt är att journalister, regissörer, Nymans olika älskare, hennes pappa, vården – alla utom hennes mamma uppmuntrar henne till att banta.

Eftersom texten fokuserar Nymans utseende mycket, var jag glad att det inte finns några bilder i boken. Kanske till och med fotot på omslaget är överflödigt? Varför inte ha en bild på hennes handskrivna böcker istället? Men sen kom jag till bilderna.

Jag fick blodad tand och såg om filmerna Nyfiken gul och blå. Kanske inte helt lyckade filmer, men intressanta ur ett samhällskritiskt perspektiv och hur utnyttjandet av skådespelare och regissör kan fungera. Det är dock svårt att se på Vilgot Sjöman utan att känna enorma aversioner, efter att man läst Nymans dagböcker.

Lena Nyman sätter i sina skarpa funderingar fingret på människans förmåga att spela teater. Är det kanske först på en scen som vi kan få reda på sanningen. I vårt vardagliga liv spelar vi illegitimt olika roller. Albert Camus protagonist Clarence kände sig avspänd endast när han såg på sport eller teater. Teatern och filmen kan vara ett vilorum från att spela sig själv då har man rätt att spela någon annan.

Astons presenter av Lotta Geffenblad

Jag tyckte väldigt mycket om föregångaren, Astons stenar, så jag hade höga förväntningar på den här. Jag blev inte besviken även om den här inte riktigt når samma höjder.

Det börjar med att Aston sitter i köket och slår in presenter. När pappan som lagar mat, behöver saltet, visar det sig att Aston slagit in det. Aston fyller år om några dagar, alltså tänker han mycket på presenter. Istället för att passivt vänta och längta aktiverar han sig vilket gör nuet roligare. Sen kommer mamman inrusande. Kissnödigast i världen! På toaletten väntar en ”rolig” överraskning. Här kan man inte låta bli att skratta.

När födelsedagen kommer blir Astor väckt av kraxig sång och frukost. Vi ser stenarna och pinnarna från Astons stenar ligga nedbäddade i små sängar och lådor på golvet. I en av presenterna finns en planka med som förpackningsmaterial. Den vill Aston absolut behålla, och mycket riktigt kommer den till användning.

Jag gillar Geffenblads stil både när det kommer till text och illustrationer. Hundfamiljen är så charmigt formgiven, jag älskar deras små kobenta tassar. Det finns små detaljer och bakgrunden utgörs av ljuva pastellfärger som fyller ut hela sidorna. Texten flyter fint, och även den har sin charm. Plankan blir som en familjemedlem och skrivs med stort P.

Det här är en rasande charmig barnbok, vardagsrealistisk med både glädjeämnen och små konflikter. Jag tror Astors uppfinningsrikedom och tankesätt om återanvändning kan inspirera. Med fantasi kan man göra mycket av sakerna som finns omkring oss. Fint med en lite obetänksam mamma som spelar gitarr, och en pappa som hålls i köket och har förkläde. Att karaktärerna är hundar gör dessutom att våra stela mönster för könsstereotyper mjukas upp. Hundarna ser ut på samma sätt i ansiktet, här finns inga långa ögonfransar eller färgade läppar. Mamman bär kjol, pappan tröja, Astor är naken. Jag tror att den här boken lämpar sig för barn från tre år och uppåt. Barn utan syskon kan känna igen sig i Astor som är ensamvalp.

Jag tycker Lotta Geffenblad lyckas otroligt bra med sina böcker, och hon verkar leva som hon lär. Hon är kreativ och skapar istället för att skrika: DET FINNS FÖR FAN PINNAR OCH KOTTAR ATT LEKA MED.

Tack till Bonnier Carlsen!

Shuggie Bain av Douglas Stuart

Shuggie Bain, vinnare av Bookerpriset 2020, är en delvis självbiografisk roman om att växa upp utan pappa, i fattigdom, med en svårt alkoholiserad mamma i Skottland. Inledningsvis, i ett kort avsnitt, möter vi Shuggie som 16-åring, året är 1992. Efter det följer drygt 400 sidor från 1981 fram till 1992, där cirkeln sluts. Alltså vet vi under hela läsningen att Shuggie åtminstone kommer att överleva. Det är skönt.

Det här är en berättelse som i första hand drivs framåt av otäcka händelser. Det är övergrepp av kvinnor och barn, våld, misär och förnedring. Jag tvekar kring om det är effektsökeri eller bara berättelser om en överjävlig tillvaro. Jag tänker på de bevingade orden ”verkligheten överträffar dikten” och har därför svårt att kritisera autofiktionen för att vara våldspornografisk. Det är i vilket fall inte språket, eller läsupplevelsen som lockar mig till vidare läsning, det är händelserna och frågan om hur det kommer att gå. Jag tycker också att den känns onödigt lång och detaljerad. Det blir väldigt mycket öl som skvimpar runt i magen. Man skulle kunna likna romanen vid Éduoard Louis böcker, men då bleknar Stuarts prosa ytterligare.

Något som Stuart behärskar väl är kvinnoporträtten. Författaren har ett i positiv bemärkelse, avmätt förhållande till kvinnokroppen. Som vore den av kött och blod som vilken människokropp som helst. Den beröringsrädsla, i förhållande till bröst, kön och underkläder om de inte är med i sexualiserande syfte, som är vanlig bland manliga författare lyser här med sin frånvaro. Detta brister dock lite i beskrivningarna av den vackra mamman. Men jag förstår att han vill förmedla hur hon även när hon var djupt nere i sitt missbruk som sista länk till ett normalt liv omvårdade det yttre.

Men vad viktigare är, hon gav inte upp som mamma. Eftersom hon var sjuk och inkapabel att ta hand om barn, kan man tycka att pappan skulle ta vid. Men nej. Så mamman tog sitt ansvar så gott hon kunde. Hon uppmanar sin son att fortsätta dansa fastän folk skrattar. Det är rörande. Jag uppskattar också att ett normkritiskt perspektiv genomsyrar texten, både när det gäller kön och klass. Manligheten och Margaret Thatcher får, som sig bör, rejäla kängor.

Min favoritscen är när Shuggie och en tjej, sitter bredvid ett annat hånglande par. Tjejen, som är tänkt för Shuggie, säger att han får känna på hennes bröst om han vill. Nej tack, säger han, men jag kan gärna kamma ditt hår. Suckande drar hon ur hårtofsen och lämnar sitt skimrande hår i Shuggies händer.

Jag är som bekant petig med berättarperspektivet. Jag älskar inte det allvetande perspektivet som råder i den här romanen. Jag tycker det blir lite konstigt att ibland vet berättaren vad andra tänker, ibland inte. Jag är lite tveksam till om författaren verkligen hittat karaktären Shuggies röst. Det är tydligt att han är en ”feminin”, artig och relativt välvårdad pojke. Men den här förnumstigheten när han exempelvis frågar sköterskan om man kan ta bussen till himlen, tycker jag inte om. Det känns konstlat. Sen tror jag att översättningen brister bitvis också.

Stort tack till Albert Bonniers, för recensionsex men också för att de var ett av de första förlagen att tro på Stuarts roman.

Fallet av Albert Camus

Vilken roman alltså! Jag är rosig om kinderna och nästan lite svettig i händerna efter läsningen. Jag fattar egentligen inte varför jag inte bara läser böcker av favoritförfattare jag ännu inte läst. Tur att gamla ädelstenar ges ut i nytryck, så att man får en påminnelse om att de finns. Detta är fallet med Fallet. Nyöversatt av Jan Stolpe och med förord av Lydia Sandgren.

Det här är en existentiell roman om flockdjuret människan och människors förhållningssätt till varandra, livet och varat, ontologi. Människan är i grunden ensam med sitt medvetande, sin personliga vilja och möjlighet att (åtminstone till stor del) välja sina beteenden och sin moral. Hon kan hela tiden välja vad hon ska säga och göra, om hon ska ljuga eller tala sanning.

”Man ska framförallt inte tro på sina vänner när de ber en att man ska vara uppriktig mot dem. De hoppas bara att man ska upprätthålla den goda föreställning som de har om sig själva genom att man låter dem hämta ytterligare bekräftelse ur ens utlovade uppriktighet.”

Romanens hundra sidor är en oavbruten monolog som Jean-Baptiste Clamence håller. Han är en parisisk advokat som tidigare varit mycket respekterad och omtyckt för sitt arbete med att att hjälpa fattiga och utsatta. Nu sitter han försupen på en krog i Amsterdam. När han återberättar om tiden som hyllad, beskriver han sig själv som omnipotent och driven av Jesuskomplex. Han var likgiltig inför andras känslor, hjälpte människor enbart för egen vinning, för att få beröm vilket gynnade hans ego. Han kunde inte acceptera att bli dömd av någon och levde egentligen bara för att bestå oförvitlig. Men så gjorde han något dåligt som motbevisade tesen om hans helt igenom goda gestalt. Då började han falla. När han som i en spegel fick syn på sig själv, inklusive sina dåliga sidor, slocknade självkärleken. Han försöker fly skulden och sanningen med hjälp av alkohol och orgier. Men det finns ingen återvändo. Han vet nu att han är en människa med brister. Han slutar spela teater och börjar istället bete sig som en riktig skitstövel. Fallet ner från piedestalen han utformat åt sig själv, var mycket smärtsamt och frågan är om han slagit i marken än.

Fallet skildras ur ett ”rent” berättarperspektiv, som jag tycker så mycket om. Det är en andrapersonsroman. Clamence riktar sin bekännelse mot en lyssnare. Jag lyssnar. Men jag litar förstås inte fullt ut på honom, inte minst då jag får följa vad han säger, inte vad han tänker. Och som bekant kan en människa välja hur hen lägger fram orden. Han pratar om att han tidigare spelat teater och det finns inget som säger att han inte gör det även nu.

”Jag ville slå sönder den fina skyltdockan som jag visade upp överallt, så att alla kunde se vad den hade i magen.”

Frågan är om existentialisten Camus skriver fram Clamence som ett odjur eller som en vanlig människa, som du eller jag? Troligen det sistnämnda. Texten fungerar som en slags spegel för läsaren, vilket en läsare av idag sannerligen kan behöva. Jag tolkar texten som en sardonisk anmälan över människans strävan efter makt, berömmelse och njutning. Clamence har offrats på individualismens diaboliska scen. Vi kan inte bara jaga efter mera, vi måste fundera på varför vi gör saker och ting. Kant förklarade att plikter som man utför med andra motiv än den goda viljan, saknar moraliskt värde. Om man alltså som Clamence hjälper en blind man över gatan för att få erkännande av omgivningen, saknar handlingen moraliskt värde. Jag vill påstå att det ändå är rätt sak att göra. Men i ett sekulariserat samhälle där inte religiösa rättsnormer styr människors handlingar, står det var och en fritt att formulera sin moral. Det är ett slags sisyfosarbete som kräver tankemöda och tålamod, vars knutna näve vi måste behålla höjd.

”Jag visste inte att friheten inte är en belöning och inte en orden som man firar med champagne. Inte heller en gåva för den delen, en ask godis som ger njutning för läpparna. Nej nej, friheten är tvärtom ett hårt arbete och ett långdistanslopp, mycket ensamt, mycket utmattande. Ingen champagne, inga vänner som lyfter glasen och ser på en med rörelse. Ensam i en dyster sal, ensam i båset inför domarna och ensam om att bestämma, inför sig själv eller inför de andras dom.”

Clamences misstag är att han låter sin moral gå i linje med Nietzsches.

”Men jag hämnades genom att offentligt förbanna humanitetens anda; jag meddelade att jag tänkte ge ut ett manifest som fördömde det förtryck som de förtryckta utövade på hederliga människor.”

Clamences misstag är förresten många. Han har en svartvit syn på sig själv, livet och människan i stort. Är han inte fullständigt älskad av en människa, kan han lika gärna vara helt oälskad. Står han inte högst i rang kan han lika gärna vara på botten. Ljuger man ibland kan man lika gärna ljuga hela tiden. Men perfekta människor finns inte. Ingen människa är fri från brister, man får försöka minimera dem så gott det går och nöja sig. Clamence har låtit sin nihilistiska håg springa iväg med honom. Istället för att komma till bukt med sina närhetsproblem har han utvecklat sina asociala sidor. De kollektiva svårigheterna förtydligas med monologen som på inget sätt är en dialog. Det enda som kan rädda människan – enligt mig – är just nära relationer. De är meningen med livet. Eftersom han inte klarar att tillgodose sina mänskliga behov av kärlek faller han, och han försöker dra med oss andra i fallet. Hans sätt att minska skuldkänslorna är att berätta om dem. Genom att påtala sina egna brister kan han fortsätta upprepa dem.

Och tro det eller ej, men i den här fantastiska romanen om mänskligheten är kvinnorna också representerade.

”Mitt förhållande till kvinnorna var naturligt, obesvärat, enkelt som man säger. Det var ingen list med i spelet, eller bara den uppenbara list som de betraktar som en hyllning. Jag älskade dem, som det vedertagna uttrycket lyder, vilket är liktydigt med att jag aldrig älskat någon. Jag har alltid tyckt att misogyni är vulgärt och enfaldigt, och nästan alla kvinnorsom jag känt har jag ansett vara bättre än jag själv. Men samtidigt som jag satte dem så högt utnyttjade jag dem oftare än jag tjänade dem. Hur reder man ut det här?”

”Är inte kvinnan allt vad vi har kvar av det jordiska paradiset?”

Det är fruktansvärt mörkt det här. Ångestframkallande men också tankeväckande. Människor är flockdjur som trots den existentiella ensamheten behöver varandra. Vi är alla (utan gudstro) dömande domare och friande advokater. Vi dömer och blir dömda av varandra, det får vi acceptera. Vi ljuger och spelar teater, men inte hela tiden. Vi behöver kunna balansera mellan självförakt och självgodhet. Det är svårt men jag tycker nog att Camus kan underlätta balansakten.

”Ska man sluta upp att vara tvivelaktig måste man helt enkelt sluta upp att finnas till.”

Tack Albert Bonniers Förlag!

Jag, Lilly och resten av världen av Alexandra Maxeiner

Det här en barnbok av en tysk författare. Det lockade mig (har just sett klart serien Weissensee och saknar). Men trots att jag varit uppmärksam hittar jag inte något som skiljer sig från en svenskförfattad bok.

Det handlar om Hanna och hennes mamma, pappa och tre systrar. Mellan systrarna råder konkurrens. En är fjäskig, en är förpubertal, den tredje är bara några år gammal. Hanna tycker systrarna är jobbiga. Det är vinsten med den här boken skulle jag säga, att det är realistiskt. De bråkar, skriker, gråter och grälar. Men det är med milda toner.

Tråden jag gillar bäst är den om demokrati. Pappan föreslår förnumstigt att familjen med hjälp av en demokratisk process ska bestämma färg på deras framtida hus. Det är väldigt vågat när det är fler barn än vuxna i familjen…

Lite smårolig är den, om hur det är att ha syskon. Ett ensambarn som saknar syskon skulle nog kunna uppleva den här som en spark i magen.

Nioåringens betyg: 3,5/5.

Tala mera om det av Kerstin Thorvall

Tala mera om det är samlade kåserier publicerade 1973. Thorvall har nu kommit ut på andra sidan genom småbarnsåren. Den yngsta sonen är tio år och de äldsta har blivit så pass stora att hon kan luta sig tillbaka och känna att det gick rättså bra det där ändå. De blev både livsdugliga och självständiga, barnen hennes. Det märks i hennes texter att hon är lugnare, har mer tid för sig själv att vara kreativ och att resa.

Kerstin Thorvall förde talan för barnen, tonåringarna, småbarnsmammorna, kvinnorna och dess sexualitet, psykiskt sjuka och slutligen de åldrande. ”Det” vi ska tala mera om, syftar på psykisk hälsa eller snarare ohälsa, psyksjukdomarna som hon kallar dem. Hon försöker avdramatisera det faktum att många människor blir sjuka i ”själen” och hon delar med sig av sina egna erfarenheter i ämnet.

Jag skulle vilja kalla Kerstin Thorvall för naturalist. Hennes texter involverar alla sinnen och sätter kroppsliga upplevelser i fokus. Hon skriver om njutningar på ett sätt som vissa bedömde som barnsligt. Men jag finner det mänskligt och härligt. Jag känner också, när jag läser om värmande solstrålar, smältande glasspinnar, mjuka pälsar, gnikande tulpanstjälkar, färggranna blommor och vackra linjer. Hon fick som barn lära sig att glädje och njutning är farligt och det är väl en revolterande Thorvall som använder hela kroppen för att uppnå maximal njutning.

En av hennes skrifter heter mammor och där dividerar hon kring vad en duktig mamma är för något och om den omvårdande ”instinkten”. Det är intressanta komplement till hennes skönlitterära böcker där samma frågeställningar gestaltas med karaktärer.

Istället för maskros och orkidé använder hon pion och pelargon som blommiga metaforer för olika personligheter. En pion lever intensivt, överdådigt och utmanande. ”Den bjuder ut sig. Blir stor och grov och vulgär. Fortfarande är den ju vacker. Men desperat, överdrivet.” Pelargonen är strävsam och anspråkslös, hederlig, livskraftig och trivsam. De är vackra utan att pråla eller bjuda ut sig. De är inte äventyrliga och får inga hysteriska utbrott. ”De [pelagonerna] talar om för mig att bara man är hel och ren och snäll går det bra för en. Pionerna och jag vet att de ljuger.”

Om välgörenhet skriver hon att den är förödmjukande och ovärdig både för den som ger och den som tar. ”Välgörenhet vill ingen likställighet. Den lever helt på sociala orättvisor.” Klokt ju.

Jag har börjat skriva en lista på alla likheter jag finner mellan mig själv och Kerstin Thorvall. Den visar sig bli väldigt mycket längre än vad jag föreställt mig. Oklart vad jag ska ha den till. Men listor kan man väl aldrig få för många.

Singulariteten av Balsam Karam

Precis som författarens debut Händelsehorisontens titel relaterar till svarta hål, gör Singulariteten. Ett tillstånd i singulariteten – en specifik punkt i rumtiden – kan inte beskrivas med konventionella fysiska lagar. Newtons lag slås ut, graviditeten får oändliga värden. Två massor upptar samma plats och avståndet mellan dem är noll. Jag tycker Singulariteten är ett otroligt snyggt namn på denna imponerande triptyk om sorg och förlust – det allra svartaste svarta, som omformulerar förståelsen av tid och rum. Titeln kommer från vetenskapen, men ingen vetenskap i världen kan öka förståelsen för huvudpersonerna i Singulariteten där generation efter generation tvingas uppleva förlustens söndertrasande tillstånd.

Den första delen handlar om en mamma som söker efter sin försvunna flicka. Vi är i ett okänt land, kanske i mellanöstern, i en fattig gränd, kanske ett flyktingläger. En gravid kvinna bevittnar mammans sökande, hon fokaliseras i del två som flätas samman med första delen på ett elegant sätt. Del tre utspelar sig kanske i Sverige, tidsligt före del två, kanske samtidigt som del ett.

”Under lunchen frågar din systers kollega om din syster tvingats in i sitt giftermål. Ja alltså jag har läst att det kan gå till så i din kultur, säger hon – att man liksom inte får välja. Senare berättar din syster att hon hade velat fråga om kvinnans man brukar åka utomlands och köpa barn – jag har hört att det går till så i din kultur ville jag säga, men jag kunde inte säger din syster i telefon – jag har inte råd att lämna det här jobbet och dessutom behöver jag bara träffa rassekärringen två gånger i veckan så det är okej.”

Vägen mellan havet och bergen, strandpromenaden kallad cornichen, går som ett omkväde genom alla delar. På cornichen möts fattiga flyktingar och rika turister. Därifrån försvinner flickan. Där befinner sig också den gravida kvinnan.

Singulariteten är väl sammansatt, fragmentarisk och bitvis suggestiv. Stilen är skimrande, originell och fåordig, med stort innehåll. Bra gestaltning, ofta med hjälp av dialoger. Personerna är alla kvinnor, de hör samman via sina upplevelser av att leva i exil, trauman, förluster av barn, kultur och språk. Utan sentimentalitet skriver Karam fram en berörande och tankeväckande berättelse. Det är en magisk läsupplevelse som tar slut alldeles för snabbt. Det känns olustigt att skriva så med tanke på att det som skildras är erfarenheter som aldrig tycks ta slut.

Tack till Norstedts!

En uppblåst liten fittas memoarer av Aase Berg

Det här är en sort fiktiva memoarer och feministiskt manifest i ett. Ett ironisk svar på ”stora mäns” levnadsminnen. Feminismen är i sin rakaste form, sådan den ofta uppfattas som provocerande. Sylvass och medveten om strukturer (inklusive klass), utan att vara tvungen att försvara kvinnliga individer och deras beteenden. Om titeln skriver hon ”Ja, uppblåst liten fitta är ett skällsord som ofta används av en särskild individ i Svenska Akademien när han vill förringa intelligenta kvinnor.”

Författaren Aase Berg skriver fram protagonisten Aase Bergs memoarer med multipel blick. Berättartekniken tar plats i texten på ett sätt som jag gillar. Protagonisten är kungsörnen som ser sig själv med fågelperspektiv. När hon syftar på huvudpersonen växlar hon mellan ”hon” och ”jag”, ingen av dessa (eller båda) är dock Aase Berg själv. I en intervju sa hon att händelserna i boken inte är sanna, men att känslorna är det.

Det första som möter läsaren, när hen slår upp boken, är en bild där Aase Berg står vid ett gigantiskt svart as till monstertruck på vars registreringsskylt det står AASE. Ska man skratta eller bli förbannad? Vem ÄR denna människa, tänker man. Det är det man inte vet, inte Aase Berg heller. Jag väljer att skratta.

Romanen är utlämnande utan att kladda. Det är litterärt utan att kännas krystat. Det är djupt men också humoristiskt. Referenserna är många och slående och väl avvägda. Det är komplext och tankeväckande utan att vara obegripligt. Tonen är bitsk och skarp utan att vara lamenterande.

Moderskapet
”Hon är en usel morsa, eller en utmärkt morsa i en usel värld.” ”När en mamma beter sig som en pappa brakar allt.” ”Hon ska när hon går in i ett rum omedelbart börja amma alla i rummet.” Det låter överdrivet. Men det är det inte. Oj vad kvinnor ammar i sina dagar. Det är enda sättet att få vara med. Om hon inte ammar, vallar, berömmer, frågar, lockar, pockar och tar ansvar för att mötet ska bli trevligt, blir det inget möte alls. Då är hon inte intressant.

En tråd jag uppskattar mycket är problemet med modern som inte kan släppa sina barn fria. Symbiosen mellan mor och barn måste omvandlas till tillit. Hon liknar förhållandet där barn och moder klänger på varandra, för klängiga barn bli följden av en klängig mor, vid drogberoende (som kräver avtändning) och sublimerad incest. Att mödrar klänger sig fast vid sina barn har sin förklaring att det kanske är det enda området en kvinna har möjlighet till makt.

Via den fiktiva sonen Björk parerar Aase Berg för epitetet inte alla män. Hon duckar för kritiken på förhand. Den oberäkneliga mannen som plötsligt kan bli våldsam gestaltas i katten Morris. Bokens barnkaraktärerna klargör hur kaputt vårt samhälle är. Det är omöjligt att uppfostra barn ”genusmedvetet” eftersom dessa barn blir omöjliga. Aase frågar sig ”Hur kan det vara ett misstag att göra sina barn starka och fria?”

”De enda kvinnor som klarar sig, om än till ett högt pris, är de som lägger sig platt, som smyger längs väggarna och anpassar sig helhjärtat efter beklämmande tjej- och kvinnoroller.”

Möjligen har vi tagit oss ur den lilla buren men utanför den finns voljärens galler, flätade av skam. Berg skriver om hur våldtäkt och dess kultur är en del av den skadliga hederskulturen. ”Och rädslan för våldtäkt är lika desarmerande som en reell våldtäkt, bara mer lågintensivt.” ”Våldtäkten är en metod för marknadsföring av skräck och bibehållandet av heder…” Hon avråder uppmaningar ”våldtäkten är INTE ditt fel”, och ”du ska INTE skämmas”, eftersom dessa uttalanden är kontraproduktiva. De implicerar just skam och skuld.

Aase Berg, den intellektuella ilskans förespråkare som påtalar vredens drivkraft och argumenterar mot dubbelmoralen. Hon gjorde det i Haggan och hon gör det i den här romanen. ”Hon föraktar människor som ägnar sig åt ytlig godhet, och hon bryr sig inte om att denna i grunden sunda misstänksamhet har kidnappats av iskalla högerspöken på nätet.” Hon för en hård ton mot svenskarna som inte läser annat än ”barnlitteratur av typen deckare och feelgood.” Liberalism förklarar hon som en samhällssyn blind för samband. ”Det finns inga strukturer, ingen biljardboll studsar någonsin mot en annan och ändrar sin egen och den andras riktning.” Hon är en kärleksfull misantrop. Cynisk är ordet! Hon ser människan som ett rovdjur. ”Man tager vad man haver, eller vad någon annan haver.” (Alla borde ha lika mycket.) Med genomskådande blick punkterar hon människans luftslott och hon väjer inte för sina egna.

Kungsörnen dör på grund av klimatförändringar och Aase Berg slutar imitera de megalomana hanarna. Örnen var besmittad med manlig fantasi. Inte hade den roligt heller, jobbandes dygnet runt för stilla sin rasande hunger. Hon tittar in i den döda vinkeln, frågar sig varför hon inte intresserat sig för sin mamma. Och där har vi dissociationen, igen. Dissociation är ett begrepp som jag skulle vilja påstå binder ihop romanen. En psykisk mekanism som människan tack vare sitt medvetande kan använda sig av för att avskärma sig känslomässigt, från sin kropp, från minnen eller vetenskap.

Tack Albert Bonniers Förlag!