sep 25 2022

Nattbitchen av Rachel Yoder

Hysteri (grekiska för livmoder): En forna diagnos som sattes på kvinnor med psykiska störningar eller på kvinnor som desperat protesterade mot tvång och orättvisor. Nattbitchen är ett satiriskt svar till Hippokrates (som myntade termen) från en kvinna i modern tid. Även om den regelrätta diagnosen inte längre används kallar man fortfarande kvinnor som inte vill eller klarar att underordna sig tvång och orättvisor hysteriska. Rachel Yoder proklamerar med sin debutbok ett välbehövligt försvarstal för kvinnor och moderskapet.

Välkommen till ditt feministiska uppvaknande! Varning, om du är rädd om dina idealiserade moderskapsfantasier.

”Det var inte hysteri om det som orsakade hysterin var sant, om de system i vilka man ingick från dag ett riggats att vara till nackdel för kvinnor.”

Jag hittar två viktiga och spännande frågor som motor i den här skildringen. Hur ska en mamma i det västerländska moderna samhället prioritera mellan sitt eget och sin avkommas välbefinnande? Vad skiljer människan från andra djur (hunden)?

Tänk att du är en vanlig människa som helt plötsligt finner att en cellklump växer inombords. Du förstår med hjälp av teoretisk kunskap du har erhållit att det ska bli ett barn. Ni delar blodomlopp. Snart är din mage så stor att du måste ändra ditt levnadsmönster. Du känner hur barnet rör sig inuti dig. Ditt civiliserande medvetande vet tack vare den gregorianska kalendern och din kropp vet instinktivt(!) när det är dags att föda ut barnet. Väl på utsidan livnär barnet sig inte sällan på bröstmjölk. En metamorfos påbörjas med målet att barnet ska bli en egen person och den vanliga människan är borta, hon är nu moder. Och med det en överhängande risk att hon också blir nattbitch. Det finns nämligen ingen annan mänsklig situation, vågar jag påstå, som är så livsomvälvande och samtidigt så nedtonad och bagatelliserad som förmågan att skapa liv. Att graviditet inte har en självklar plats i filosofins finrum är kanske ett av de tydligaste tecknen på att världen vi lever i är patriarkal. Om män kunde föda barn hade Platon skrivit om det. Dikotomiers förhållande som annars intresserar tänkande (män), människa-djur, kultur-natur, medvetande-kropp och civilisation-instinkter är på inget annat område så påtagliga.

Jag tycker mycket om att Yoder tar sig an svårigheten med att bli moder. Att dels drivas av något djupt arkaiskt (det kommer mjölk ur brösten när barnet skriker!) och samtidigt vara del i ett modernt civiliserat samhälle som handlar om förnuft, karriär, pensionssparande och identitet. När ungen är ett år ”ska man” lämna hen skrikande för att prioritera framtida karriär och pengar. Det är en skam menar jag – och vad det verkar Yoder – att det fortfarande inte finns förslag på ett rimligt förhållningssätt för en moder. Dessutom lägger vi extremt mycket ovett i moderskapet som försvårar ytterligare. Att vi ska göra barnen lyckliga exempelvis vilket är omöjligt eftersom människan ju inte är lycklig.

”Var det hennes fel att hon hade gått på den i samhället så vitt spridda myten om att en ung kvinna bara behövde skaffa sig en förstklassig utbildning för att sedan kunna frigöra sig från moderskapets historiska bojor, bara behövde ha en karriär för att när hon fått barn utan problem kunna börja jobba igen och kringgå tidigare generationers slit, fastän att få barn på inga vis innebar att pausa från ett jobb som kvinnan teoretiskt sett en dag skulle kunna återgå till. I själva verket ledde det snarare till en överhopning av arbete, en ofattbar arbetsbörda, en exponentiell ökning av arbete…”

Protagonisten ”Modern” låter konsten och karriären stå åt sidan för hemmamammeriet. Pappan reser bort i jobbet och tar noll ansvar. Hon blir arg och vreden ihop med pms tar fram djuret i henne. Det börjar med en pilonidalcysta som visar sig rymma en svans. Sen förlorar hon kontrollen över sitt mänskliga sinnelag och blir hundgalen.

”Känslor var ju bara någonting overkligt som flödade genom en människa, inte sant? Det brukade hennes make säga. Det stod en fritt att fästa avseende vid dem eller att låta bli. Hon sa åt sig själv att vara en likgiltig åskådare till sitt emotionella landskap.”

Romanen är av absurd och humoristisk art, men det är inte helt min humor. Jag finner den för lång, med för mycket stereotyper och för många förenklingar. Jag hade behövt och kanske tokälskat den här boken som småbarnsmamma. Det är snart ett decennium sedan och nu har jag blivit för stel och torr och förnumstig för att skratta åt ”rejäla tarmtömningar på gräsmattan”. Jag älskar däremot idén som litterär fantasi.

Jag mötte Lassie i mix med The square. Nattbitchen ska också bli film.

sep 22 2022

Löftet av Damon Galgut

Det är 80-tal när vi först möter den vita farmarfamiljen Swart på gården belägen utanför Johannesburg. De är tre barn, en pappa och en mamma som är dödssjuk. Hon vårdas av den svarta hushållerskan Salome. Innan ”ma” dör avkräver hon sin mans löfte på att Salome ska få marken och skjulet som hon bor i med sin familj. Men apartheidsystemet förbjuder svarta att äga och ingen i familjen förutom yngsta dottern Amor är intresserade av att infria löftet.

Vi följer sedan familjemedlemmarna vars antal successivt minskar, fram i modern tid. Parallellt med deras misslyckanden och motgångar går berättelsen om Sydafrika vars blodiga historia kastar långa skuggor. Alla människor i den här romanen har det dåligt. De vita är osympatiska och rasistiska, de missbrukar, drar på sig skulder, ljuger och bedrar. De svart utsätts för orättvisor, hoppar av skolan, mördar, rånar, sitter i fängelse.

Amor är undantaget. Hon infriar löftet och hon är löftet. Hon bor i London i nio år, lever som bisexuell, vegetarian och annat modernt. Hon är skildringens hjälte, hopp och ”white savior”. Jag tolkar hennes karaktär allegoriskt, att den nya generationen är löftet för landets framtid med sin känsla för rättvisa och jämlikhet.

Jättespännande att läsa om Sydafrika tänker jag först, men mitt intresse svalnar ganska fort. Tyvärr får jag ingen direkt känsla för någon av de här karaktärerna, de saknar komplexitet och dynamik. Inte heller den sydafrikanska kulturen eller Jacob Zuma får jag någon ökad kännedom om. Jag finner skildringen grund och förutsägbar. Sydafrikaner har inget sinne för ironi, skriver han generaliserande. Hushållerskan (Salome betyder fred) beskrivs flera gånger som ett spöke som alltid är där utan att synas, men djupare än så kommer vi inte. Ett antal skeenden och beskrivningar är överdrivna och irriterar mig: Desirees överdrivna person exempelvis, Antons skrivande borde strukits, när det bultar i Amors lilltå för att hon tänker på döden suckar jag djupt.

”’Hur är det med dig?’ ’Åh säger han, har det väl genomsnittligt.’ Det snabba ovänliga leendet igen. ’Jag är bara en genomsnittlig svart man i de här krokarna. Alltså har jag det inte bra alls.’ ’Det var tråkigt att höra.’

Det här var inget för mig och om det beror på mig, Galgut eller uppläsaren, det får vara osagt.

sep 21 2022

Den lodande människan av Patrik Svensson

Den prisade Ålevangeliet (2019) handlade om pappan, den här essäboken tillägnas mamman. Fin start och fint slut har den, men är ganska urvattnad där emellan. Han dyker alltför djupt och redogör alltför detaljerat, för min smak, om femtonhundratalets världsomseglare och kolonisatörer, challengerdjupet och pillesnoppen.

”Den lodande människan är den sökande människan.” Författaren filosoferar fint kring människans kunskapstörst och nyfikenhet. I avsnitten om dylikt trivs jag som fisken i vattnet. Han menar att människan ”i en alltigenom upptäckt, erövrad och upplyst värld förlorar något av sin mening och sitt syfte.” Människan vill undersöka, mäta och utveckla, finna något som kan ge själva existensen substans och mening. Men i takt med människans kartläggningar och erövringar avlägsnar hon sig från den evolutionära ordningen och framstår alltmer som en defekt, en störning.

Jag tyckte mycket om Ålevangeliet och kanske är det mina höga förväntningar som gör att jag inte nappar på Den lodande människan. Jag önskar mig mer filosofi och författarens egen röst och mindre fakta om västerländska mäns upptäckter. Män sjunger, män reser, män kolonialiserar, män jagar valar, män letar växter och män samlar fossiler. Det var nästan så att jag tänkte döma ut den här boken som gammaldags i hur den centrerar hjältelika och skurkaktiga, våghalsiga, maktgalna och egensinniga vita män. Men en slav fick visst vara med. Kvinnliga domäner lämnas dock därhän. Som lök på laxen råder här ett snoppfokus. Det är långa och det är tjocka penisar, det är den första penisen och det är penisar i L-form, det är Robert Dick och Moby Dick och det är tvåtusen liten sperma i ett valhuvud.

”Vi upptäcker något, vi erövrar det och vi förgör det.” Skriver Patrik Svensson. Men jag varken vill vara eller är inkluderad i hans ”vi” vad det verkar. Det tycks vara män (inte människor) han tänker på om natten. Men sen i den näst sista essän handlar det om vetenskapskvinnan och författaren Rachel Carson. Hon är en av dem som la grunden för det vi kallar ekologi när hon såg att naturen rättfärdigar sig själv oavsett vad det innebär för människan. Så inte kan man kalla det här en mansbok inte, i så fall bara till 80%.

The blue marble – Den blå spelkulan

Navigare necesse est. Att segla är nödvändig. På havets planet. Havet: den ursprungliga livmodern, alltings början och förutsättning. Som människan successivt förstör med jakt, trålning, uppvärmning, försurning och annan skit.

”så har människans nyfikna utforskande av havet lett till en rubbning av balansen vars fulla konsekvenser ingen idag kan överblicka.”

Hepp!

sep 19 2022

Andromeda av Therese Bohman

Välkommen in i en relationell labyrint vars innehåll lovar allt vad Jan Kjærstad menar att en god roman ska innehålla. Redan i ingången slås jag av Andromedas tankekraft då den utvidgar mitt medvetande och bryter med samtiden. Therese Bohman formulerar med exakta ord sådant jag upplevt men ej förmått konkretisera. Eftersom en äldre man fokaliseras i romanen och han har en relation med en ung kvinnlig praktikant tycker jag att skildringen besitter besynnerlighet, vilken enligt Kjærstad innebär etiskt betänkliga fenomen kanske rent av en ”en glimt från ondskans insida”. Jag stöter inte på någon ondska, däremot originalitet – dörren öppnas in i huvudet på en äldre manlig klassresenär. Dit in kommer jag med många fördomar men knapphändig förkunskap. Romanens efterglöd är svår att sia om då jag fortfarande är kvar i labyrinten, men det känns lovande. Den har många formuleringar jag låter rista i min minnesemalj. Romanens svaghet – som enligt Kjærstad paradoxalt nog är en styrka – är väl att Bohman lämnar mig kvar vilse, det är upp till varje läsare att välja väg ut.

Rydén är ett anrikt förlag med (oklara) kopplingar till Strindberg. Där jobbar The Gunnar: en välbevarad elitistisk gentlemangubbe med hybris som har jobbat på förlaget i evigheter och som startade bokserien Andromeda (med ”samtidens intressantaste röster”). Tack vare Gunnar får unga praktikanten Sofie anställning på förlaget. De utvecklar en relation som bland annat utspelar sig på Operas bakficka kryddad med torrt vitt vin. Där sitter de Gunnar och Sofie och kastar glitter i ögonen på varandra. De skapar varandra i sitt samförstånd om ”litteraturens väsen”, det stora och sanna.

————— SPOILERVARNING! —————

I Andromedas första del är Sofie berättare. Från hennes horisont framstår chefen Gunnar som avlägsen, erfaren, intressant, världsvan och beundransvärd. Lite som en stjärna som glittrar på håll, en annan galax, en Andromeda. Mest syns bara Sofie själv som hon tror att Gunnar ser henne. Vi får inte veta mycket om hennes bakgrund.

Bohmans språklycklighet känns ända in under benkläderna. Med en knivskarp och liksom ren prosa genomborrar hon den västerländska samtiden och oss som befolkar den med siktet inställt på de viktiga delarna: idealen, identiteten, relationerna, kärleken, karriären, självförverkligandet. Det är lagom cyniskt, samhällskritiskt, realistiskt, lågmält dramatiskt, psykologiskt mellan raderna, smart, tonsäkert och underbart. Hon lyckas med konststycket att hålla flera tankar i huvudet samtidigt, att kritisera och ansluta sig till feminismen, skildra både inifrån- och utifrånperspektiv, lägga sina sympatier både hos den unga kvinnan och den äldre mannen. Huvudkaraktärerna är komplexa och med ett intersektionellt perspektiv ser jag hur olika maktordningar som kön, ålder, klass verkar i dem. Och i mig. På sätt jag inte sett tidigare.

Proust menade att boken är blott ett redskap, ett slags optiskt instrument som erbjuds läsaren för att titta på sig själv. Andromeda är just en sådan bok. Författaren konstaterar och beskriver och lämnar åt läsaren att tolka och klargöra. Älskar det!

Att komma från Sofies tankebanor i del ett till Gunnars i del två är som att slå i skallen. Jag inser att ja just det ja, han är också en människa med känslor och självtvivel, som varit barn och som fortfarande känner sig liten och osäker emellanåt. Han är inte bara den med mest makt. Han lider också av ensamhet. Gunnar är idealisten och romantikern som vill att hans liv ska vara som i en roman av Hjalmar Söderberg. Han vill vara en borgerlig gentleman och imponera på sin omgivning. Därför faller han pladask för den han framstår som, i Sofies blick. Han är så gärna hennes hävstång. Om det inte vore för att Gunnar är korrekt (en rest från arbetarklassen?), hade det här kunnat bli en berättelse som platsat under rubriken metoo. Övergrepp är det absolut inte tal om, men en skevhet som skaver rejält. (Ja jag gick i den moraliserande fällan som jag misstänker att Bohman riggat.) Några läsare kommer säkert att tolka Gunnar och Sofies relation som oproblematisk men jag menar att det är bristande självförtroende och självinsikt samt makt som möjliggör den, verklighetsflykt och statusjakt som driver den och försämrade nära relationer som följer på den för båda parter, därtill en typ av ofrihet för Sofie. Likt mytens Andromeda som kedjas vid en sten.

”På ett annat språk, eller i en annan tid, hade Gunnars och min relation kanske varit en annan, kanske hade den erbjudits ett ord som rymde mer än svenskans platta ”kolleger” och ”vänner”.”

Musa är ordet!

Gunnar och Sofie har trots den ojämlika relationen en del saker gemensamt, de vurmar båda för Gunnar och för nostalgi. Kanske för att de upplever att de passar in dåligt i den kommersiella samtiden. Gunnars storhetstid är över och han är en klassresenär som lider av mellanförskapets osäkerhet. Sofie är ung och lite tillbakadragen och har ännu inte skapat sig någon arbetslivserfarenhet. De trivs med sig själva i den andres sällskap. Men mest avgörande, tror jag, är det hemliga och förbjudna som genomsyrar deras relation. Människan älskar förbjuden frukt.

”Allt verkar intressant när man inte vet så mycket om det. Och alla. Tänk hur lätt det är att romantisera en annan människa på avstånd, och så blir man besviken när man lär känna henne på riktigt. För att delarna var intressantare än helheten.”

Namnet Andromeda är flicknamn av grekiskt ursprung som betyder ”råda som en man”. Sofie lägger sig till med Gunnars åsikter och uttryck. Men båda fungerar som en Andromeda för varandra. Hon är för honom omöjlig att tränga in i, vacker på avstånd. Hon har sin ungdom att skylla för att hon låter sig bländas av hans stjärnglans. Hon blir anställd på grund av Gunnar men sen slår hon i glastaket. Trots slutet ser det ljust ut för henne tycker jag, hon kommer att mogna och bli sin egen en dag. Han har dessvärre inga barnsjukdomar att tillfriskna från, manlighet hör väl inte dit vad jag vet.

Perfekt bokcirkelbok. Mer än så: perfekt bok.

sep 17 2022

Om inte nu så när av Annika Thor

Åren mellan 1938 och 1945 var Sveriges flyktingpolitik skamligt restriktiv vilket gjorde att tusentals människor som kunde ha räddats gick under i Förintelsen. Annika Thors roman speglar den svenska tidsandan under de åren.

Berättelsen kretsar kring utlänningsbyrån där Ingrid, Bertil och Stig arbetar. Dit kommer Ilse, Arnold och Paul eftersom de är tre av få migranter som lyckats ta sig förbi den svenska gränsen. Ingrid raggar upp Arnold (20 år äldre än henne). Bertil har gjort en klassresa och alierar sig med rätt personer varför han kommer upp sig i karriären. Stig försöker motverka antisemitismen vilket är svårt. Tyska Ilse får sparken som kontorist på grund av ariseringen. Arnold är tidningsman och åker dit för spionage. Paul får ihop det med Ilse.

Bland annat. Det här är nämligen en väldigt lång och enormt detaljrik berättelse. Det känns som att författaren prioriterat att utförligt skildra både sanna och påhittade händelser och låtit känsla, fördjupning och karaktärsutveckling stryka på foten. Dessutom är det ett helt kompani med namn, jag orkar inte hålla reda på hälften. Förmodligen motiverat upplägg eftersom det ska spegla en historisk verklighet som är av stor vikt, men mig passar det inte. Som kvinna 40+ tycks jag ha blivit mätt på fakta om andra världskriget helt enkelt.

Jag gillar däremot den hemliga extradiegetiska berättaren. De andra karaktärerna bryr jag mig inte så värst mycket om faktiskt. Förutom Ilse, men henne handlar det väldigt lite om mot slutet. Språket är bra bortsett från några klyschor hit och dit. Exempelvis vad Ingrid tänker efter att ha sexat med Arnold:

”Det är som om jag har blivit en annan eller kanske som om jag först nu har blivit helt och hållet mig själv.”

Annika Thor lyckas också med den absolut äckligaste beskrivningen av en kyss:

”…tänderna pressades mot varandra, hon lät sin tunga glida in i hans munhåla som ett litet djur som söker skydd i en jordkula. Sen drog hon sig tillbaka och släppte in hans tunga som fyllde hennes mun med fuktig strävhet…”

Om inte nu så när är dock en angelägen skildring med substans, den får icke skojas bort. Hur Sverige brast i humanitet och neutralitet, utvisade och internerade människor är fakta att lära av. Detta får förstås aldrig upprepas.

sep 16 2022

Motellivet av Willy Vlautin

Kan olyckliga människor bli lyckliga?

Enligt arbetarklassförfattaren Willy Vlautin är svaret: ja! Han är troligen själv ett exempel. Vlautin växte upp med sin fabriksarbetande mamma och sin bror i Reno (Nevada, USA). Han slog igenom 2006 med den här debutromanen som handlar om just två talangfulla bröder med otur, från Reno. Storebror Jerry Lee tecknar och Frank – förstapersonsberättare – skriver. De saknar föräldrar och hem, kör runt mellan olika motell, försörjer sig på tillfälliga ströjobb, super, spelar och fantiserar om ett annat liv.

Precis som varje gång jag läser Vlautin får skildringen mig att störta ner i en stark sinnesrörelse. Jag landar åter på det amerikanska samhällets skuggsida och får träffa många sjaviga människor, mest män. Motellivet är en inifrånskildring vars prosa levandegör så fenomenalt att det är knappast tal om karaktärer här, utan människor av kött och blod. Dessa människor är så vana vid sin misär att de varken klagar eller kanske ens vet något annat. De är smutsiga och luktar illa, är fula i mun, småkriminella, ofta berusade och högljudda men flertalet har minst lika god moral som vilken entreprenör som helst vars spel och casinos är en anledning till samhällets olycka. Jag blir både förtvivlad och lycklig på samma gång av att läsa om dessa stackars människor som författaren berättar om med samma värme som om det var de egna barnen det handlade om.

Högvattnet stiger i min blick och vid ett flertal tillfällen är jag tvungen att lägga ifrån mig boken en stund för att samla mig. Broderkärleken vilken präglar Frank och Jerry Lees relation tar mig med storm. Det är uppfriskande och närapå feministiskt hur han skriver om pojkarnas förmåga att bry sig om varandra och andra. Jag känner en intensiv glädje och lättnad tillsammans med Jerry Lee när Frank delger sina fantasifulla berättelser. Vlautin lyfter fram berättelsers förmåga att avleda och bryta tankemönster, leda rätt, muntra upp, skydda, inge hopp, bjuda på en paus, rädda livet ta mig fan. Hurra för böcker!

Det här är feelbad som ändå stämmer upp mig ett tonläge. Jag lämnas med känslan av att det finns hopp om en inneboende godhet i människan. Vlautins axiom: Fattigdom, trauma, bristande trygghet och/eller känslan av att inte ha något att förlora kan leda till utsatthet och desperation som kan leda till att man gör dåliga saker, vilket man sedan mår dåligt över och kanske försöker dämpa med droger. Droger leder inte sällan till att man gör dåliga saker och så snurrar spiralen gärna på. Detta innebär dock inte att man är en dålig människa.

Vlautin skriver osentimentalt och rakt på utan krusiduller eller svåra ord vilket gör hans berättelser väldigt lättillgängliga utan att vara banala eller klyschiga. Jag tänker att ungdomar med fördel kunde läsa och berikas av hans böcker, gärna borgarbarnen.

Och vad glad och överraskad jag blev av att möta Charlie från Lean on Pete – honom tycker jag också mycket om. Jag känner att jag älskar män som grupp nu när jag läst den här boken, och det hör väl inte direkt till vanligheten.

sep 14 2022

Fara vill av Elin Ruuth

”I begynnelsen ropade Gud: ”Varg!” och sedan dess har vi haft svårt att ta honom på allvar.”

Elin Ruuth är däremot en kvinna att ta på allvar, trots att hon skojar mycket. Hon var bara 24 år 2010 när hon debuterade med Fara vill. I augusti i år utkom hennes nyaste bok Konsterna.

”Ibland ringer jag till Fröken Ur, vi pratar mest om tiden.
Jag kan ana en desperation i hennes röst.”

I underfundiga små prosalyriska stycken delger Ruuth en ung persons spörsmål om vad hon kommer ifrån, vem hon är, vem hon ska ligga med, var hon ska vara och vad hon ska svara när någon frågar vad hon ska bli. Dessa fragment bildar väl inte direkt någon helhet men är ändå ganska trevlig – om än ojämn – läsning.

”Männen jag träffar har inget hull på kroppen. Det sammanlagda underhudsfettet skulle nätt och jämnt fylla en liten, guldkantad kaffekopp. Men jag kunde smörja alla gnisslande dörrar med det, så vore det inte lika uppenbart; hur de kommer, hur de går.”

Aforismerna behandlar filosofi, feminism, ensamhet, vånda, kärlekslängtan och döden.

”Mamma vet många saker, men hon vet inte allt. Jag har lärt mig prata i telefon på ett sådant vis att det inte hörs när jag börjar gråta.”

”Ett leende är en ren anknytningshandling. Man lär sig snabbt att mimik är slöseri med energi när ingen finns i närheten för att uppfatta den.”

”Alltmedan jag har hälsan, gör bokslut, är en kattmänniska, lyssnar till institutionen och lurar radiotjänsten är jag dödens lilla lammunge.
En försmädlig liten vetskap, är det.”

”Man vill be om ursäkt för felprioriteringar man gjort i livet, för att man är missunnsam och på gränsen till rundnätt, för att man så sällan älskar sin nästa så som man älskar sig själv, för att det förekommer ofördelaktiga bilder av en på internet, för att man så ofta hemfaller åt diverse beroenden och för att känslan av otillräcklighet inte ligger i dåligt självförtroende så mycket som i övertygelsen om att alla missuppfattar en och därigenom förblir ovetande om ens briljans. Enligt grekisk mytologi är hybris den värsta synden, ens enda hopp om räddning är att förstå vad man gjort för fel, känna vördnad och fruktan inför gudarna och på så sätt rena sin själ. Katharsis. Jag tror aldrig att jag till fullo upplevt det, men en gång hölls mina handleder hårt fast ovanför mitt huvud och man sade till mig: Elin Ruuth, du är ett sånt jävla våp. Då var det nära.”

”Många människor inser inte att de är vilsekomna förrän de har gått i en cirkel. Själv upplever jag fenomenet varje gång det blir onsdag.”

Nu har jag dessvärre avslöjat de bästa här.. det var ju kanske inte så bra.. förlåt.

sep 13 2022

Amras av Thomas Bernhard

”Oavbrutet vilseledd in i minnet, in i minnet av minnet.”

Det här är mitt andra besök i Thomas Bernhards finrum. Med stor viljekraft och ansträngning lyckas jag nätt och jämnt trycka mig igenom den mycket trånga passage som leder in i rummet och som till min besvikelse, just som tre år tidigare, är fyllt av ogenomtränglig dimma. Vad ska jag hit och göra när jag inte är bjuden? Tänker jag. Sen irrar jag omkring där och känner mig ovälkommen, tycker mig kunna fästa blicken och åtminstone skönja några mjölkiga konturer men finner mig snart famlande i ett töcken igen.

”Det finns bara huvudskådespelare i birollerna.”

Feelbad är min favoritgenre men det här är kvävande lugubert och misogynt. Boken i min hand innehåller fyra kortromaner men jag orkar bara med den första innan jag måste ut och hämta andan. Kanske att jag återkommer till Bernhard om tre år igen. Bodil Malmstens favoritförfattare måste väl vara värd flera chanser?

Kortromanen Amras (1964) är väl en litterär uppgörelse med… eh ja det mesta; Tyrolen (Österrike), medvetandet, familjen, arvet, varat och intet, patriarkatet, döden, berättandet, könsroller, språket inte minst eftersom det i själva verket kanske är en rörelse bort från sanningen. Till och med bergen är emot människorna i hans värld:

”Bergen är emot människorna; grymheten med vilken de höga bergen klämmer ihjäl människorna …”

Det handlar om en familj bestående av en mamma sjuk i ”tyrolsk epilepsi”, en pappa som är skuldsatt, en vetenskapligt lagd storebror K som är förstapersonsberättare och hans musikaliska lillebror Walter som också har epilepsi. Familjen avser att begå kollektivt självmord på pappans initiativ men bröderna räddas av en morbror. Från tornet – i vilket de sedan lever skyddade från omvärldens skvaller – hoppar Walter och avlider, berättaren blir ensam kvar och sjunker allt djupare ner i vansinne.

”Jag var ett enormt antal existenser, ett enormt antal förhärjande existensmöjligheter som betydde allting… den gående och den synbarligen gående, skuttande, hoppande, blixtsnabbt stillastående, halvt galna… jag var alla existerande existenser tillsammans, jag var…men jag hade, under denna sista med Walter tillbringade eftermiddag, som en oavbruten, inför mig oavbrutet avbruten affekt, till slut effekt, behärskat mitt lidande…”

Berättelsen är ingen berättelse i vanlig mening, mer musikalisk än litterär kanske. Det är fragmentariskt, narrativ stiltje men med ett skiftande berättarperspektiv, inre upphackade monologer i avancerade meningsbyggnader med svåra ord (flogistisk, hylozoism) blandat med brev och anteckningar. Språket är svårtillgängligt (ibland på italienska), hamrande, repetitivt, rikt på aforismer, drastiskt och så allvarligt att det nästan blir komiskt. Nästan.

”Medvetenheten om att du inte är något annat än fragment, att de korta och längre och längsta stunderna inte är något annat än fragment… att städers och länders varaktighet inte är något annat än fragment… och jorden ett fragment… att hela evolutionen är ett fragment… fullkomligheten inte existerar… att fragmenten har uppstått och uppstår… ingen väg bort, bara ankomster… att slutet är utan medvetande… att sedan inget existerar utan dig och att följaktligen inget existerar…”

För mig handlar hans text om att livet är förvirrande och svårt. Att det är helt omöjligt att få en sammanhängande bild av verkligheten. Det finns ondska i världen och giriga människor. Om föräldrar inte kan hantera livet kan inte deras barn det heller. Mammans sjukdom skulle kunna vara en variant av den borgerliga kvinnans nervösa sjukdomar (hysteri/migrän) som ”går i arv” till sonen. En människas inre tillstånd avgör hur livet utanför ter sig. Klassamhället ska krossas, han är helt och hållet kritisk till borgerligheten. Kanske att en värld utan kvinnor och traditionellt sett kvinnliga värden blir omöjlig.

sep 12 2022

Malma station av Alex Schulman

Alltså den här börjar så otroligt bra. På ett perrong 1970. Där står åttaåriga Harriet tillsammans med sin pappa och väntar på tåget. Hon är en känslig unge som är observant på sin pappas känslor och han pekar på något och säger ”titta på den där killen”. Jag tycker mycket om Alex Schulmans känsliga prosa som behandlar de tunga frågorna. Stämningen han skapar gör att jag genast vill hoppa på hans tåg.

I andra kapitlet är vi ombord och färdas mot Malma station. Nu är det 2001 och Harriet har blivit vuxen. Bredvid henne sitter sambon Oskar. Schulman gör en supersnygg övergång i en tillbakablick när Oskar insåg att han ville ha Harriet till att beskriva våta gator och fuktigt luft. Harriet är fortfarande en karaktär som eggar mig inte minst för att hon är bibliotekarie. Hon säger: ”Ibland kan jag känna hur mina ben ger vika under tyngden av alla liv jag inte lever.”

Nästa kapitel handlar om Yana – Harriets och Oskars överviktiga dotter.

När de tre första kapitlen är klara är inte bara de tre karaktärerna och generationerna satta, jag upplever att hela romanen är klappad och klar. Här hade boken faktiskt kunnat sluta, jag har fått svar på mina frågor och blir redan i fjärde kapitlet utkastad ut diegesen. Det spårar ur med bröstvårtan som bits av och apan som dör av en boll i huvudet. Barnet som tar utmärkt hand om den där jävla ”ninen” (istället för att tröttna efter några veckor som ungar brukar) som sen dessutom trampas ihjäl. Alldeles för överdrivna händelser för min smak som tillsammans med den överambitiösa konstruktionen sänker upplevelsen. Den kalejdoskopiska uppbyggnaden hjälper föga, inte heller att Schulman valt att fokalisera feminina karaktärer denna gång.

Jag förstår utan problem Schulmans lustar som drivit honom att skriva den här romanen. Alla vill väl veta hur det såg ut i de gamla tider som man bara får fragmentariska glimtar av genom obeständiga berättelser, hur våra föräldrar hade det som barn och deras trauman. Det är till viss del tillfredställande att få förklaringen till varför människor beter sig som de gör. Men det är för friserat och ansträngt. Malma station blir för mig en besvikelse efter Glöm mig och Bränn alla mina brev.

Den svulstighet som Schulmans språk delar med Jonas Gardells kan falla väl ut och riktigt skaka om en, eller upplevas som alltför bombastiskt. Tyvärr tippar det här över åt det senare. Jag tycker dock mycket om ämnesvalen; dysfunktionella och kärlekslösa familjer med föräldrar som bråkar och chikanerar varandra och barnen, barn som lyssnar genom väggarna, halvt bortvända föräldrar som önskar frihet, lynniga pappor som styr familjen med sitt raseri, personligheter som går i arv, rädsla för ensamhet och att bli övergiven, att leva med dåligt samvete för något man gjort, att vara på flykt från sig själv. När förlorar man sitt barn? Den frågan ekar genom hela berättelsen. Varför vill man ha barn? Den frågan smyger fram mellan raderna. Det finns absolut berörande scener, de som är lågmälda och realistiska som exempelvis när barnet överhör sin mamma som bryter ett löfte och när ingen av Harriets föräldrar vill ha henne. Slutet är förstås helt i mitt tycke.

sep 11 2022

Min värld smälter av Line Nagell Ylvisåker

Line Nagell Ylvisåker är journalist och bosatt på Svalbard sedan 2004. Den norska ögruppen i Arktis gör sig inte bara känd för Hurtigruten, isbjörnar, den globala fröbanken, norrsken och att ungefär en femtedel av befolkningen byts ut varje år, här går också klimatförändringarna som snabbast med ständiga rekord vad gäller nederbörd, vind, temperatur, tö, laviner och snöskred. Temperaturhöjningen är sedan 1961 sex gånger högre än den varit globalt sett. Vintrarna på Svalbard är i genomsnitt nio grader varmare nu. Oavsett om man ”tror” på klimatkris eller ej tvingas människor här förhålla sig till högre makter: Spetsbergen.

Sukkertuppen. Husen står på pålar, upphissade högt över marken för att undvika uppvärmning av permafrosten. Vi snöskred händer det att hus glidit hela åttio meter. Bild från www.blv.no

Det här är en personlig berättelse som börjar 2015 när en lavin tog livet av två invånare. Nagell Ylvisåker bestämde sig för att ta reda på vad som händer med vädret på Svalbard. Hon gjorde efterforskningar och intervjuer vilka hon delar med sig av i sin debutbok.

Svalbard är en miljöparadox i det att ögruppen ligger i det område i världen som värms upp snabbast samtidigt är befolkningen här den som står för störst nedsmutsning. På grund av kolkraft och att det bara är 2600 invånare som ska dela, släpper man ut hela 75 ton koldioxid per år per invånare. Snittet per person i världen är 4,8 ton. Utsläppen per person i Sverige 2019 var 9 ton vilket kan jämföras med 1,74 i Indien. (Tro aldrig på vad Jimmie Åkesson säger.)

”Medan vädret knappt minns vad som hände igår, kommer havet ihåg allt i tusen år.”

Min värld smälter är en bladvändare och förstås en rysare eftersom vi lever mitt i ett pågående trauma. Utan att försöka plocka enkla poänger redogör författaren för ganska djupgående fakta om vilken betydelse golfströmmen, ytvatten, moln och mycket annat har. Jag får lära mig om Fridtjof Nansen (den första klimatforskaren), fåglar som tillhör familjen liror (med plast i magarna), att den djupaste punkten i havet är 11 km. Och viktigast av allt; Att de naturliga variationer i temperatur som hänger ihop med kraften och värmen i Golfströmmen ändrar sig helt naturligt över tid, men att det inte räcker för att förklara temperaturhöjningen.

”Perioden från 1930 till ungefär 1960 var varmare, och det varmare ytvattnet fick till följd att ytterligare havsis smälte, och när den kalla luften kom i kontakt med det varmare vattnet steg lufttemperaturen. Efter 1960 sjönk temperaturen, och isen började lägga sig igen. Perioden från 1962 till 1998 har räknats som kall, medan vi troligen befinner oss i slutet av den påföljande naturligt varma perioden.
När strömsystemet nu går in i en kyligare period kommer det troligtvis att kompensera något av den uppvärmning som människan orsakat. Men nästa värmeperiod kan bli varmare än någon vi tidigare upplevt.”

När vi röstar idag måste vi tänka framåt.

Naturskyddsföreningens enkätundersökning visar att Miljöpartiet med Vänsterpartiet tätt efter driver den tuffaste klimatpolitiken.