Berättelserna av Torgny Lindgren

Vilken berättare han var Torgny Lindgren! Jag har bestämt mig för att läsa allt av honom. Hans böcker bör i första hand konsumeras med öronen då hans dialektala läsning förhöjer upplevelsen men också för att den muntliga traditionen låg honom varmt om hjärtat. Tydligen kunde han hålla långa texter i minnet.

Berättelserna är en novellsamling från 2015 med med Merabs skönhet och Brokiga blads vatten för att nämna några kända. Här finns historier med motiv från Västerbottens fattiga landsbyggd och magiskt realistiska berättelser om Selma Lagerlöf bland andra. Religion, filosofi, litteratur, psykologi, natur och historia är genomgående teman. Med varm hand skapar han sina udda karaktärer vars kulturer dansar i takt och ännu oftare i otakt.

”Det finns ingen mäktigare kraft i världsalltet än en moders förbannelse över sin son. En moders förbannelse är väldigare än åskan och norrskenet och skogsbranden och det forsande vattnet och termodynamikens alla lagar.”

Denna komediant skriver om det existentiella och filosofiska på ett sätt som inte sällan får mig att skratta till högt. Den som har läst Lindgren tidigare känner igen den hotande faran i tuberkulosen och galenskapen, båda dessa har författaren erfarit. De högtstående transcendenta spörsmålen finns alltid med, de mest heliga är inte sällan vanliga bondlurkar. Han tappar aldrig markkontakt, köttet är en viktig del av människan enligt Lindgren, händerna inte minst.

”Mycket av köttet hade fallit bort av honom, men han var botad. Och Gammburmans sade ”Bara han nu kommer ut i arbetet åter.” Men han sade ”Varför skulle jag taga uti och arbeta? Livet är förmer än arbetet. Att arbeta är icke detsamma som att överleva.””

Jag tycker mycket om att karaktärerna som Lindgren skapar och jag hermeneutiskt läser, tvingas underkasta sig antingen naturen, Guds vilja eller slumpen. Här finns inte ett spår av den urbaniserade självgoda människan som inte längre tror på slump och som vägrar acceptera att alla inte kan få allt. Och vad värre är, hon tror att allt det goda hon belönats med beror på hennes egen ansträngning. Den enskilda människan i Lindgrens berättelser förlorar flerfaldigt mot naturen när det kommer till att ta upp stubbar och stenar ur åkern samt att hitta vatten. Men det ska sägas att i Lindgrens texter finns ständigt en tvetydighet så att var och en kan finna sin tolkning.

En beskrivning jag fastnar extra för är att någon gräver, en annan äter gröt, i fyrkanter. Vilken fantastisk metafor för människans behov av att domesticera och kontrollera. Min favoritkaraktär är Moster Lydia i ”När prinsen kom till byn”.

”Hon var en tragisk människa men hon visste det inte därför kunde hon ofta unna sig att vara lycklig.”

Lämna ett svar