Det är 1996 och kvarteret i Queens (New York) är hela trygga världen. Där har den här ungdomsromanens ”jag” sin pålitliga gemenskap och bästa vän Neeka. De sitter på trappan tillsammans i ur och skur. Men en dag kommer en tredje ung tjej: D. Hon spräcker deras bubbla.
”Jaget” och Neeka känner redan till delar av den hårda verkligheten trots sina blott tretton år. Neekas bror sitter oskyldigt dömd i fängelse på grund av hatbrott och rasism. Men när D med sitt sneda leende lyfter på glaskupan vidgas perspektiven och förändringens lekande vind drar fram. D bor i fosterhem, (därav den märkliga titeln) och saknar alltså den trygga kärna av mammor runt vilka Neeka och jaget kretsar. D besitter en frihet och kunskap som de två andra avundas dessutom är hon mycket hemlighetsfull vilket ytterligare ökar dragningskraften.
De kallar sig tre gånger tuffhet och delar intresset för rapparen Tupac och hans texter som handlar om erfarenheter av att vara svart i ett rasistiskt samhälle.
”Kanske började Tupac fundera på sitt Stora Syfte medan han satt i fängelset? Det var så D kallade det. Det Stora Syftet. Alla har ett, sa hon. Vi måste bara lista ut vad det är och sedan uppfylla det.”
Jag tycker det här är en fantastisk roman för både ung och vuxen. Jacqueline Woodson fångar väl hur tonåren är en omtumlande bitvis skrämmande resa från station Hemlängtan via Växtvärk till Introvert vurmande för någons storebror med slutstationen Längtan ut i stora vida världen. Jag älskar att hon skriver fram mammor som människor och inte som ideal. Karaktärerna, prosan som berättar lagom mycket och inifrånperspektivet går hem hos mig. Det är realistiskt och berörande.
Men översättningen är märklig och tjejernas dialoger känns manierade med alla upprepningar av ”girl”.
Sen är det väl lite provokativt att skriva en hyllning till Tupac med tanke på att han dömdes för sexuella övergrepp.
Läs den här, kanske helst på engelska.
Senaste kommentarer