Allas vän av Emi Guner och Maja Säfström

Allas vän fokuserar Paola som gillar ord, som ofta dagdrömmer, som inte känner sig riktigt som andra. Hon har en bästis, men i deras relationsmaskineri har det kommit grus. Paola har också en katt som heter Kerstin vars vackra gestalt pryder var och varannan sida tack vare Maja Säfström. Boken tycks vara som klippt och skuren för kattälskande feminister.

Den är lite smårolig ibland och har en ton som jag gillar. Att det förekommer svåra ord är bra, och de kommer med förklaringar, men de gör tyvärr att nioåringen (som inte älskar svåra ord) tappar intresset lite emellanåt. Lyckligtvis har inte mitt barn någon erfarenhet av en person som likt karaktären Natalie är snygg, populär och taskig. Det har faktiskt inte jag heller. Däremot har jag förstått att denna person finns, och för er som upplevt henne kanske den här berättelsen gör underverk. Storebror Mille är ju underbar, just en sån bror jag själv drömde om som barn. Men frågan är om han finns? Jag tycker nog att karaktärerna, förutom Paola, är en aning platta.

Sammantaget blir det en småmysig och lite ljummen läsupplevelse.

L-ngta hem L-ngta bort av Kristoffer Leandoer

I den här tätskrivna essän dyker vi på djupet i kulturens värld. Kristoffer Leandoer, denna kulturgargantua, diskuterar hur konst förhåller sig till flykt och allt vad den implicerar. Just nu är fler på flykt än någonsin i människans historia, 3% av mänskligheten. I ett rasande tempo bara brakar vi igenom vad som känns som tusen referenser från framförallt västerländsk litteratur, konst, musik och film. Tidsintervallet sträcker sig från antikens Grekland till modern tid. Personregistret kräver nio sidor. Vissa känner jag till, andra är helt nya för mig. Många boktips får jag.

Författaren är bland annat verksam som översättare och därför har han en otrolig känsla för språk. Det märker vi tydligt redan i det första avsnittet Viskleken. Här redogör han för hur all litteratur är omskrivningar och appropriering av tidigare litteratur och hur kulturen formas av samhället och tvärtom.

Vissa essäer intresserar mig mindre (Fantastiska världar) och somliga är jätteintressanta (”Flykten från mamma” och ”Hey, Lolita, hey. Flykten från ansvar”).

Jag gillar Leandoers lättsamma stil och hur han samtidigt tar kulturen på största allvar. Han resonerar kring politik, religion, historia, kolonialism och migration. Han går till angrepp mot stereotyper, misogyni och rasifiering. Plus för att han har många kvinnliga referenser.

”Hur kan det svenska folket, som valt utvandringen till sin berättelse framför andra, undgå att känna igen sin egen historia när den kommer hem till oss och klappar på vår dörr?”

För att det här ska bli en angenäm läsupplevelse krävs mycket förkunskaper. Stundtals är det här överkurs för mig. Jag är inte tillräckligt beläst. Ännu.

Nämen Gunnar! av Kerstin Thorvall

Nämen Gunnar! inleds med ett förkunnande om att en av författarens fyra söner heter Gunnar och att det är han som har ritat omslaget.

Den här publicerades 1970, (37 år innan Barbro Lindgren skrev Nämen Benny som varit en favorit här hemma). Bokens protagonist är Gunnar, 11 år. Det är berörande att följa honom inifrån, hans tankar och känslor. Hur han likt en vante tvingas hänga med och förhålla sig till sina föräldrars nycker. Thorvall ringar in barndomens förutsättningar, hur man liksom är livegen. Oavsett hur demokratiska, medvetna eller vurmande för fri uppfostran föräldrarna är, är barnet oförmöget att uppleva fullständig frihet. Föräldrarna är på samma gång fundament och boja. Barnet är – om det är som det borde – på vissa sätt extremt nära föräldrarna. De är där jämt och en förutsättning för nästan allt. Men ändå får barnet inte lära känna dem riktigt. De tröstar barnet när hen är ledsen men barnet får inte trösta tillbaka.

Gunnar föräldrar har en fnurra på tråden vilket upptar en väldigt stor del av Gunnars medvetande. Jag kan tycka att den här boken i överkant egentligen handlar om just föräldrarna. Som att syftet är att läsaren ska känna hur svårt det kan vara att leva i äktenskap och ha barn. Men det hade naturligtvis ett stort värde då att lyfta ämnet skilsmässa. Kanske upplever vissa Gunnar som överdrivet snusförnuftig, men jag vill påstå att mellanstadiebarn visst kan tänka sådana ”vuxna” tankar.

Det slog an i mig när Gunnar beskriver sin mamma på ”tivolihumör”. Jag minns dessa stunder tydligt från min egen barndom. Sen är det ju svindlande när ordet pizza måste förklaras, ”ungefär som pannkaka”.

Dagarna 2011-2012 av Klara Wiksten

Jag älskade Hjärnan darrar (2016) och därför ville jag självklart också läsa föregångaren Dagarna (2012). Jag skulle vilja påstå att den här är nästan lika bra.

Det handlar om hur svårt livet kan vara med social fobi och panikångest i ett samhälle som kräver duktiga människor. För att få pengar från soc måste hon söka jobb, arbetsträna, praktisera gratis och träffa jobbcoacher. Tyvärr medför dessa möten att självkänslan försämras ytterligare. Det viktigaste för Wiksten är att känna att hon duger och att sluta skämmas för att hon blir rädd och ledsen ibland. Mycket i det här livet handlar om att bita ihop om sina känslor, för oss som inte är bra på det blir det uppförsbacke och dubbelbestraffningar. Jag har också gråtit på en och annan toalett i mina dagar.

Wiksten visar sin sårbarhet i bild och text och jag blir helt tagen och känner en otrolig tacksamhet inför att få ta del av hennes erfarenheter. Dagarna är faktiskt hemsk rolig emellanåt också. Det är så befriande att hennes självtvivel och osäkerhet – även kring själva skapandet – får breda ut sig i serierutorna. Alla kreativa människor borde läsa den här, jag tror det kan leda till sänkta trösklar och ge en skjuts i rätt riktning. Alla ”känslomänniskor” borde läsa den här, för att få känna sig mer normala och mindre ensamma. Äsch va fan ALLA MÄNNISKOR borde läsa den här. Punkt.

Peter möter Cecilia av Kerstin Thorvall

Peter är ensambarn och bor med sin pappa som är konstnär och sköter hushållet och sin mamma som förvärvsarbetar. De har nyligen flyttat från en lägenhet i stan till ett hus i en förort. Peter har svårt att skaffa nya vänner men så möter han sin granne, Cecilia.

Det här är en fin liten barnbok om utanförskap, könsroller och att ha en kompis av annat kön. Om det knepiga att man bryr sig om vad andra tänker fastän man tycker de är dumma. Och om hur beskäftiga och modiga vissa barn kan vara.

Just som Thorvall brukar hittar hon barnets röst. Med pricksäkert språk, mycket empati och en slående finkänslighet navigerar hon mellan att föra fram kloka åsikter utan att skriva på näsan eller ge några förenklade svar.

Och tro det eller ej men den här har faktiskt ett lyckligt slut.

Drunkna tyst av Åsa Leijon

Leijons ambitiösa debut börjar riktigt bra. Jag gillar småbygdsskildringar där människor lever som under en glaskupa. De går i samma klass som barn och bor sedan grannar som vuxna. Det här verkar vara ett skickligt romanbygge, tänker jag inledningsvis. Vi bli inkastade in media res, någon är försvunnen. Pusselbitarna får vi en efter en. Bra språk och gestaltning.

Efter ungefär 100 sidor börjar jag ana oråd. Det blir nog svårt att få ihop alla trådar utan att det blir för överdrivet, tänker jag. Det är väldigt många karaktärer, stor del av dem lider misär. Tankarna går till trilogin om Jana Kippo. Men till skillnad från i Smirnoffs mästerverk får jag inte riktigt grepp om karaktärerna i Drunkna tyst. Det saknas nästan helt beskrivningar av hur de ser ut. Det brukar jag uppskatta men här är det faktiskt något jag saknar. Kanske beror det på att de är så många och det kräver koncentration att hålla isär dem. Jag upplever dem som regisserade för att passa i narrativet, istället för det önskvärda tvärtom. Jag kommer inte in i känslan av att vara med i berättelsen utan upplever hela tiden att jag läser en påhittad bok.

Den tappar fart i mitten och mitt intresse falnar (vilket brukar ske när jag läser spänningsromaner). Och sen rasslar det på alltför hastigt i slutet. Jag tror den hade tjänat på att kortas ner. Författaren har en försmak för ordet vimsa. Och jag måste säga att det här romanbygget är en aning vimsigt, eller snarare spretigt. Berättarperspektivet varierar mellan ett all-vetande och ett jag perspektiv. Det blir otydligt och lite krystat eftersom temat går ut på att ta reda på vad som faktiskt hänt med den försvunna.

Jag tycker ändå att det här är en ganska bra debut, framförallt delen om mänskliga relationer tycker jag att författaren behärskar väl. Jag läser gärna något mer av Åsa Leijon.

Tack Albert Bonniers Förlag.

Flickan i verkligheten (Lena #3) av Kerstin Thorvall

Det här är den tredje och sista delen om Lena, som nu är runt 20 år. Jag har skrivit om del ett och del två tidigare. Nu har Lena och Mikael gift sig och han tilltalar henne ”barnet mitt”. Fräscht! Det har sin förklaring i de roller som parterna spelar gentemot varandra. Lena är på vissa sätt otroligt naiv och hon framtonar sina barnsliga och hjälplösa sidor i sin roll som hustru. Hon tycks använda modetidningarnas drömska beläten som målbilder. Mikael å andra sidan ska vara stark och trygg och försörja familjen.

De har nu gått klart sina utbildningar. De sätter bo och söker jobb. Och här träder nu med ett brak flickan in i verkligheten. De älskande tu börjar nämligen gräla. Det visar sig vara svårt för Micael att leva med den talangfulla Lena. Ska han ta hand om hushållet då medan hon arbetar? Problem som Thorvall satte ord på långt före sin tid, men som vi fortfarande idag inte kan lägga helt bakom oss.

Hela trilogin utgör en bra helhet. Titlarna på de två första verken implicerar ”flicka” i obestämd form. Den tredje bokens titel använder ”flickan”. Ett litet ”n” gör den stora skillnaden i det att Lena nu börjar få konturer. Hon upptäcker sitt jag vilket märks genom att hon står upp för sig själv och vågar ta egna initiativ. Fortsättningen om Lena hittar jag i flera andra av Thorvalls böcker, då heter hon något i stil med Inger, Signe eller Anna.

Glöm allt men inte mig av Philomène Grandin

Den mysiga programledaren från Philofix har debuterat med en uppväxtskildring som framförallt fokuserar hennes excentriske pappa Izzy Young. Han var någon form av kulturlegend som drev Folklore Center i New York och i Sverige. Han banade väg för superstjärnor som Bob Dylan och Patti Smith. Grandin gör nedslag i olika tider och berättar om situationer som hon erfarit med sin pappa. Tidigt in i berättelsen förstår vi att i slutet av sitt liv fick pappan alzheimers sjukdom.

Vi får följa med i en bergochdalbana som slingrar sig genom Philomène Grandins liv. Det är ofta ont om pengar men gott om kärlek. Med bravur tecknar hon bilden av den växelverkan som sker mellan far och dotter. Det är varmt och berörande. Hon hyser en enorm lojalitet mot sin pappa men lyckas undvika att romantisera. Det är svårt att låta bli att fundera på det som hon inte skriver om, mamman. Utifrån sett är Grandins barndom oroväckande otrygg och det är otroligt hoppfullt att en förälder som misslyckas på många plan ändå med kärlek och intresse kan komma en bra bit.

Jag lyssnade på boken och tyckte mycket om författarens egen inläsning.

Gunnar vill inte klippa håret av Kerstin Thorvall

Det här är alltså en barnbok, med måttligt inspirerande titel men vilken läsupplevelse. Jag skulle bara börja lite för att sedan läsa den ihop med ett barn, men kunde inte lägga ifrån mig den förrän jag läst till slutet. Här tycker jag Thorvall överträffar sig själv och smäller huvudet rätt på spiken. Hon använder sin egen erfarenhet av utanförskap och att ”vara omöjlig” för att skapa karaktären Bertil. Åh Bertil! Han är barnet som vi alla träffat, som inte blir bjuden på kalas och som är utan vänner. Man förstår att hen inte har det bra, men man vet inte riktigt vad som är fel. Man tycker synd om hen men är samtidigt glad att det inte är man själv som är utanför. Och vad kan man egentligen göra åt detta? VAD KAN MAN GÖRA? Man kan tvinga barnen att vara med hen, man kan vädja till deras empati om att inte låta någon vara ensam, man kan ha möten med föräldrarna med mera. Men kan man göra barnet till en i gruppen, det är frågan?

Sen det med ”skivan”. Hur man chansar och gör sig sårbar när man bjuder till fest. Som barn framförallt. Jag minns min egen rädsla i kombination med suget efter att ha kalas. Och så håret då. Hur vuxna lägger sig i ens frisyr och hur ovant det känns att vara nyklippt. Det finns mer här att förundras över, hur realistiskt och lätt hon beskriver syskonbråken och osämjan kring matbordet. Som läsare känner jag mig förankrad och mer normal efter en omgång med Thorvall. Hennes ord liksom ledstänger att hålla i. Det här är definitivt en av de bästa barnböcker jag läst, just nu känns det som att det är den bästa.

Amerikansk jord av Jeanine Cummins

VARNING FÖR SPOILER!

Den här romanen är kraftigt kritiserad vilket är en av anledningarna till att jag ville läsa den. Att jag stod ut ända till slutet är en bedrift jag är stolt över. (Eller nej egentligen inte. Varför kan jag inte bara sluta läsa när en bok är dålig?) Kritiken handlar om att en vit författare berättar om marginaliserade grupper. Det hjälper inte att författaren ägnat mycket tid åt research, hon har ingen egen erfarenhet av migration. Dessutom menar man att Cummins skapat rasistiska stereotyper. Härligt med mycket kritik, tänker jag som tycker diskussioner är av godo. Jag är inte rätt person att instämma i den kritiken. Jag skulle hellre vilja såga Amerikansk jord för att den helt enkelt inte är bra. Det den vinner i spänning sker genom traumapornografi. Författaren lyckas inte skapa ett språk som bär upp de känslor och stämningar som matchar vad karaktärerna erfar. Språket är överdrivet, klyschigt, motsägelsefullt med konstiga metaforer. Fel ord används, kanske översättningens fel? Det är för många ovidkommande detaljer.

”Hon hatar honom så mycket att hon kan mörda honom på hur långt håll som helst med endast önsketänkande.” (Eh nej, det kan hon inte.)
”..orden klingar som en klocka i hjärtat.” (Pling plong!)
”Hon kurar ihop sig till en liten boll på stolen och gråter tyst.” (Som en boll verkligen?)
”Deportationen av honom är makalöst löjlig.” (Kan en deportation vara löjlig?)
”Hon andas in det ändlösa regnet. Skyfallet upphör.” (Då var det inte ändlöst alltså!)

Temat med migration är intressant och jag uppskattar försöket att spegla en fruktansvärd verklighet av rasism, våld och kriminalitet som har sin grund i att Amerika byggde sin ekonomi på annekteringen av mexikanska landområden. Handlingen fokuserar Lydia och hennes son Luca vars hela familj och släktingar mördas av en knarkkartell och de tvingas fly för livet. Mot slutet visar det sig att den man som är skyldig till morden är så kär i Lydia att han förstås aldrig skulle skada henne!?!?

Luca drabbas av mutism. Det är inte alls svårt att tro att barn som utsätts för trauma lider av mutism. Men hur Cummins skriver om detta fungerar inte för mig. Mutismen går nämligen helt plötsligt över bara så där, utan att det nämns och sen tar Luca på eget initiativ ton och vågar ställa frågor till en beväpnad mördare. Hela den här berättelsen saknar realism. Jag tror inte på den och därför känner jag inget annat för karaktärerna än irritation.

Jag tycker också att romanen är mycket oklar berättartekniskt. Den allvetande berättaren är inkonsekvent. Gestaltningen lyser med sin frånvaro. Karaktärerna är stereotypa och värst är den åttaårige Luca. Han är så som man skulle önska att barn var, men aldrig är. Han tänker saker som ”det enda som betyder något är att mamma är oskadd”. Att det alltid ska vara ett så märkvärdiga barn i populära romaner. Luca är klok och modig och ansvarsfull och naturligtvis har han fotografiskt minne. Som att man inte skulle kunna känna empati med ett riktigt barn som trotsar, snorar och ljuger?

Nej nu får det vara paus från amerikanska författare.