jul 28 2022

Lean on Pete av Willy Vlautin

Med en glasklar och driven prosa trollbinder han mig. Utan metaforer eller abstraktioner, utan psykologisering och snitsiga formuleringar. Han gestaltar rakt upp och ner, osentimentalt utan att väja för det som är brutalt och äckligt. Jag som tror att jag är en läsare som framförallt gillar vackert språk inser när jag läser Vlautin att jag också älskar berättelser. Om de berättas väl. Willy Vlautin gör karaktärer till människor jag aldrig mött och tar mig med till platser jag aldrig varit på. Böcker kan vara otroligt olika, Vlautins skiljer verkligen ut sig ur mängden.

Fattigdom, svordomar, hunger, ärr, smuts, bekymmer, missbruk, smärta, damm och alkohol är ingredienser i den fond som vår huvudperson femtonåriga Charley marineras i. Han flyttar runt med sin pappa som tar olika ströjobb, när vi först träffar honom är de i Portland. Här möter Charley ljuset i mörkret; hästen Lean on Pete (me). Och det är så rörande att jag tror jag aldrig kommer att glömma den här läsupplevelsen.

Det är en hård och manlig värld som skildras men utan att jag som kvinnlig läsare känner mig negligerad. Författaren lyckas med konststycket att skriva om pålitliga kvinnor på ett realistiskt sätt utan att ens snudda vid något som liknar sexism. Men mest handlar det om utsatthet och ensamhet genom femtonåriga Charley som kämpar sig igenom motgång efter motgång.

Charley springer vilket är en praktisk och fysisk syssla som utan att det nämns i ord får mig att känna hopp. Löpningen betyder att pojken har driv, han kan förflytta sig i rummet och kommer väl också kunna förflytta sig från proletariatets botten, hoppas jag.

Lean on Pete finns också som film.

jul 25 2022

Jag vill skriva sant av Jesper Högström

Författaren Tora Dahl (1886-1982) är för mig en ny bekantskap. Så vitt jag förstår kan böckerna om hennes alterego Gunborg jämföras med Cora Sandels Alberteserie, varför jag givetvis måste läsa dem. De har legat på att-läsa-listan i fem år. Nu har jag i alla fall läst Jesper Högströms skildring av Tora Dahl som bygger på hennes dagböcker vilka blev offentliga 1994.

Det här är en snaskig och bitvis obehaglig berättelse med hög skvallerfaktor. I alla fall för den som intresserar sig för 30- och 40-talens stora författare som Gunnar Ekelöf, Ivar-Lo Johansson, makarna Martinsson, Jan Fridegård med flera. De utgjorde tillsammans en svensk variant av modernisterna i Bloomsberrygruppen i Toras villa på Parkvägen (Lidingö). Men i vad som verkade vara en progressiv litterär salong rådde ett patriarkalt klimat, förstås. Tora utnyttjades dels genom att hon fick sköta markservicen, dels som spökskrivare. Hon var olyckligt gift i ett resonemangsäktenskap, hennes man Knut Jaensson intresserade sig för yngre kvinnor och män. Tora hade förhållanden med Gunnar Ekelöf (missbrukare) och Erik Lindegren (misshandlare).

Jag gillar hur Högström skriver men tycker inte det är jätteintressant vilka svinerier som försiggick på Parkvägen för snart ett sekel sedan.

jul 23 2022

Meningarna av Johanna Ekström

”Jag längtar efter att inte spela teater i mitt eget liv.”

Meningarna handlar om författarens liv och hennes mamma Margareta Ekström som också var författare och översättare (av bla Virginia Woolfs verk). Johanna var bara tjugo år när hennes mamma fick en stroke med afasi som följd. Det handlar om språk.

Två saker ekar i mitt medvetande under läsningen: Vilken stilkänsla Johanna Ekström har! Hade. Jag tänker också på att hon dog. Hon skrev en bok om sin mamma och döden 2020 (den här), året efter dog mamman. Året efter det, bara 51 år gammal, dog hon själv i cancer.

Bortsett från de brackiga divalaterna är det här en fantastisk läsupplevelse. Ekström gör sig sårbar och låter läsaren komma nära. Hennes skira prosa är byggd i korta luftiga avsnitt på små sidor. Lättläst kan man tro, men på samma gång som att ligga under ett tyngdtäcke en kvalmig dag.

”Jag läser poesi om mödrars händer, deras godhet, deras läkande kraft. Jag lyssnar till berättelserna om mammorna men jag hör inte min egen mamma beskrivas i dem. De andra tycks bo i ett landskap av moderskap. En gemensam sfär. Min mamma ville inte vara en mor bland mödrar.”

Det här är feelbad om att ha en mamma som inte alls stämmer överens med normativa förväntningar och om sjukdomen stroke. Den här mamman beträder förbjudna områden; hon vill bli buren av sin dotter, vara hennes vän, ta över hennes pojkvänner. Den här mamman är en belastning, en black om foten, ett ”mammabarn”. Man förväntar sig en superhjälte till mamma som ska veta och råda bot på alltifrån hunger till existentiell ångest, ensamhet, smärta och rädsla och vad får man? En vanlig dödlig människa med brister och behov. Ibland tror jag att det är de orimliga förväntningarna som är problemet, inte de dåliga mammorna. För mor och dotter Ekström var det dock stroken.

”Mellan oss har nästan aldrig någonting brutit ut. Vi har aldrig övat oss. Vi har aldrig synbart haft sönder något. Aldrig heller lagat.”

jul 22 2022

Vår del av natten av Mariana Enriquez

Den här tegelstenen på över 600 sidor tillhör en genre som jag inte brukar läsa; skräck och magisk realism. Som tur var är den välskriven och innehåller minst lika mycket brutal realism och samhällskritik – vilket är genrer jag trivs bättre i. Jag är omedelbart idel öra och fullkomligt älskar de första femtio sidorna. Sen sätter det overkliga igång.

Handlingen kretsar kring en ovanlig familj vars medlemmar har övernaturliga förmågor. Gaspar är ett barn som ärvt sina mediala förmågor av sin pappa Juan. Juan är hjärtsjuk och hela tiden nära döden, därför lämpad att av Orden tas till medium under slavliknande förhållanden. Mamma Rosario är försvunnen.

Jag slås av hur otroligt snyggt Mariana Enriquez skriver normbrytande (queer), dels i hur hon skapar sina karaktärer men också att hela narrativet vilar på en feministisk grund. Här finns en ond mamma och en blond, stor, manlig, invandrad, bisexuell hjälte som gråter. Kvinnorna är starkare (de har sin kraftplats i sig själva, män måste söka efter sin) och invandrarna är från Skandinavien.

Tidsperspektivet hoppar mellan 1960-1997 och berättarperspektivet växlar också. Först är det pappa Juan som fokaliseras, sedan sonen Gaspar. Mamma Rosary som är död/borta får också ta plats på scen och när hon som ett jag träder in i berättelsen, stjäl hon huvudrollen och driver diegesen framåt. Jag tolkar det som att Enriquez blinkar till patriarkala verk som låter döda sina kvinnor och placerar dem liggande i vackra passiva positioner. Sen får vi till oss en journalists perspektiv. Då placeras läsaren nära en utomstående som (liksom jag den första halvan av boken) inte tror på övernaturliga saker, men se nu har Enriquez fått mig lojal med mediumfamiljen så nu tycker jag att journalisten är trög och stelbent. Snacka om att få med sig sin läsare!

Det här är en spännande (bitvis jävligt läskig, jag hade en mardröm) och en mycket skickligt sammanfogad berättelse som är realistisk inom sin egen ram. Karaktärerna är komplexa och innovativa. Trots att den är otroligt lång blir det inte tjatigt. Som ”Lost” fast tvärtom – det vill säga här följs alla trådar upp och säcken knyts samman på ett bra sätt.

jul 16 2022

Vad är egentligen fascism? Av Kalle Johansson med Lena Berggren

Det här är något så fiffigt som en tecknad folkbildande serie (från 2017) om vad fascism faktiskt är, hur den kom till och dess betydelse genom historien och i modern tid. En populärvetenskaplig fullträff helt klart. Jag fick lära mig några nya saker.

Kalle Johansson tecknar och Lena Berggren, docent i historia, delger fakta. Det är grafiskt tydligt, ibland humoristiskt, ömsom symboliskt, ömsom avbildade foton. Trots att det är en grundkurs är nivån oväntat hög – vilket givetvis är en bra sak. Här får vi en bredare berättelse än stereotyperna som den bruna byxans ideologi brukar förknippas med. Man behöver inte vara forskare för att hitta liknelser med Sverigedemokraternas politik, det råder inga tvivel om att den bygger på fascistiska ideal.

Fascismen uppstod 1919 dels som en antirörelse mot den ryska kommunismen dels som en reaktion på förlusten i första världskriget. Fascismen innefattar (kultur/stats-) nationalism, rasism och nazism. Den rönte framgångar i framför allt Spanien, Italien och Tyskland. Här är de två sistnämnda länderna som står i fokus.

Efter att ha läst den här boken behöver man inte undra hur vanliga människor (37%) kunde rösta på en fascistisk ledare (Hitler). Han lovade och utförde också flera förbättringar för de människor som räknades in i nationen. Fascismen har liksom andra ideologier en positiv politisk vision, det är alltså inte bara ondskefulla grejer som står på agendan. Vi vet dock med all säkerhet att det blir följden.

jul 14 2022

Är det här jag? av Anna Schulze

Det är åttiotal och Iris 17 år är helt ensam i världen. Hennes mamma är död och som så ofta när en mamma inte kan ta sitt föräldraansvar står barnet utan förälder. Iris har dock en vän i Lucy och de lämnar Stockholm för att gå på konstskola i Malmö.

Det här är en klassisk feministisk bildningsroman där ung osäker kvinna möter patriarkala värden i världen vilka hon inledningsvis bortförklarar med egna tillkortakommanden. Vi följer Iris inifrån på jakt efter sitt jag.

Problemet är att Iris är så vansinnigt jag-svag, hon vågar inte säga vad hon tycker och hon nedvärderar sig själv konstant. Detta sammantaget med en i princip helt igenom ond omgivning gör stämningen orealistiskt svart/vit. Släktingar, klasskamrater, pojkvänner och lärare är jubelidioter (nästan) hela högen. Iris är alltid osäker men verkar ändå göra det goda. Det blir lite för mycket när Iris blir oskyldigt utskälld och anklagad av en galen svärmor och även då förhåller sig korrekt. Jag uppfattar inte karaktärerna som mänskliga.

Jag tycker däremot mycket om Schulzes undersökande ansats vad gäller normer, vuxenblivande och hur kön förhåller sig till sex, konst och beteende. Men hemskhet på hemskhet gör läsandet som en lång golgatavandring. Till och med saker som jag tror egentligen alla uppfattar som bra problematiseras exempelvis att Iris älskar att laga mat. Jag ömsom irriterar mig på Iris, ömsom lider med henne. Det här är en fint gestaltad roman men alltför lång. Mot slutet irriterar jag mig på det mesta; de retoriska frågorna, övertydligheten, seriestripparna och slutet.

jul 11 2022

Häng city av Mikael Yvesand

Men hallå vilken jäkla debut! Utan direkt handling om tre killar och ett stillastående sommarlov efter sexan lyckas Mikael Yvesand skapa en tät och rolig roman. Som jag har skrattat, också tack vare strålande uppläsning av Sven Björklund. Debutören har fångat barnets oförmåga att se helheten med blicken fäst på detaljer samt tidsandan präglad av frihet, osäkerhet och tvärsäkerhet i en speciell kombination. Men framförallt är det hans extremt underfundiga språk som imponerar, genomtänkt som det är ut i minsta stavelse.

Det är nittiotal i Luleå och det är Davve, Jocke och jag. Inga vuxna i närheten. Ålder och kön gör att smällare är en stor del av deras identiteter och det känns genant att göra något snällt. Kritik och gliringar (bög!) ligger alltid redo på tungan. Det handlar mycket om att konsumera läsk, porr, banana skids, musik, nudlar, cigg och snus. Om att bryta regler, bygga koja, undvika aids, åka skateboard, tända eld på något, snatta och kolla på z-tv. Jaget klurar på hur han bäst ska lägga upp sitt godisätande för att få i sig största möjliga mängd. Tjejer får dem att tappa koncepten och det interna tugget avstannar.

”Jag trampar snabbare och känner tårar rita raka sträck bak mot tinningarna. Är jag snabb eller ledsen? Jag kommer hem och borstar tänderna i tio minuter för att kompensera för något. Karies, eller ett hål i mitt hjärta. Vi inväntar resultaten.”

Jag tycker (fortfarande) att tonårspojkar är ett knepigt släkte, skulle nästan vilja insinuera att de kommer från mars eller så. Yvesand lyckas dock göra sina tre kanaljer likable utan att tulla på realismen. Men även om jag gillar dem så blir det tjatigt, boken är för lång.

Bäst: Innegångsförbud! Att jag aldrig tänkt på det.

Sämst: Mordhistorien, borde ha uteslutits.

jul 10 2022

Starka band av Vivian Gornick

Vivian Gornick amerikansk feminist, skrev Starka band för trettio år sedan och gör nu retrospektiv karriär. Memoarerna handlar om uppväxten i Bronx med sin dominanta gränslösa mamma i ett hyreshus fullt med andra judiska kvinnor med rötter i Östeuropa. Ramberättelsen följer mamman som 77-åring på promenad med sin vuxna dotter. De grälar och skrattar, minns fyrtiotalet när Vivian var liten, rultig, surmulen och överlägsen. Författaren är tretton år när hennes pappa dör och mamman går in för den sörjande änkans identitet som hon sedan behåller livet ut.

Det här är en brutal och osentimental skildring av en sårig mor- dotterrelation litterärt gestaltad med en tät och intelligent prosa. Mor och dotter är fångna i en trång sfär av intensiv och oavvislig förtrolighet. Deras relation präglas av ömsom vrede ömsom utmattning. Gornick snålar sannerligen inte med de komprometterande uppgifterna. Sådan mor sådan dotter kanske? Den ena är lika frispråkig, olycklig och svartsynt som den andra. Delvis kan förklaringen finnas i rådande förutsättningar där utseende betyder allt, intelligens ingenting och hemmafru är enda tänkbara målbilden.

Jag är fascinerad av mamman som är en ovanligt komplex och krånglig karaktär. Hon säger gräsliga ord på ett varmt sätt, hon kan göra en vansinnig på ett trevligt sätt. Jag har däremot lite mer problem med Vivan som är mer lojal med skrivandet än med sin mamma. Hon dömer väl hårt utan att själv ha provat på mammarollen. För mig framstår hon som en stereotyp feminist av andravågen som tillsammans med gifta män jagar älskogens flyktiga sekunder av lyckorus utan moraliska betänkligheter. Det handlar också om hennes utbildning och skrivande. Jag gillar hennes egna inre rum, det är ett sådant som litteraturen skänker även mig.

Löjligt, är det i alla fall inte! Förstås vill jag läsa fortsättningen Den udda kvinnan och staden då Vivian nått samma åldern som mamman är i Starka band. Kanske vågar man hoppas på försoning?

jul 09 2022

Om sommaren (Årstidsböckerna #4) av Karl Ove Knausgård

Att läsa Knausgård är att se världen för första gången. Och det kan man gärna göra igen och igen. På sistone har jag läst många böcker av honom och jag vill utnämna honom till gestaltningens mästare. Han kan alltså med sin särpräglade rena stil skriva om vad som helst och det väcker mitt intresse. Här blandar han essäer och dagboksanteckningar med vackra bilder av Anselm Kiefer.

Det finns en fiktiv karaktär (en äldre dam faktiskt) som mellan varven får ta över berättarjaget i dagboken. I början tycker jag det är konstigt och spretigt. Men sen blir texten om henne nästan intressantare än den autofiktiva. Mest blir hon ett uttryck för att Knausgård kan göra hur fan han vill i sina texter. Han är en diva!

Man kan inte jaga den heliga graalen med barnvagn, sa Karin Blixen och det är Knausgård som uppmärksammat mig på citatet, men är det inte just vad han gör?! Hans drivkraft tycks vara att tränga in i motsättningen mellan den oändlighet som bor i oss, och vår kroppsliga begränsning. Han vill penetrera det viktiga. Årstidskvartetten är ett fyrdelat brev till en yngsta dotter. De fyra böckerna har till stor del handlat om barn och om att vara förälder. Det som han generöst delade i Min kamp del två, hur feminiserad han kände sig som nybliven pappa, tycks han ha kommit över. Han framstår här som tryggare i sin föräldraroll, eller snarare övermodig. Vid ett av många tillfällen när han äter glass med sina barn, undrar ett av barnen om han kan få en glass till. Inte du, men jag, svarar han och köper ytterligare en glass till sig själv och slickar i sig framför ögonen på barnen. Det är en typ av maktmissbruk som jag finner djupt obehaglig. Man kanske inte kan döma en far som ”bara” köper en glass till sitt barn men visst är det elakt och konstigt provokativt? Ibland när han skriver om sig själv exempelvis skammen över att prata så mycket om sig själv, känner jag igen mig, men ibland blir jag skrämd av hans person och lynne.

Det här är dock den första boken av Knausgård som jag inte får lust att citera något ur. Det finns självklart avsnitt jag fastnar för, exempelvis det han skriver om campingplatser och pengar. Att lyx hör ihop med kostnad och inte frihet. Här förklarar han det som han fick kritik för i sin debutbok, en vuxen lärare som inleder en relation med ett barn, med att det var längtan efter att själv vara barn som var drivkraften till den texten. Det låter väldigt mycket som en efterkonstruktion i mina öron, men vad vet väl jag.

Jo! Jag vet att han har fel när han (ironiskt?) hävdar att det saknas bra författare som har hund. Kerstin Ekman, Vigdis Hjorth, Per Olov Enquist, Lina Wolff och Torgny Lindgren är några exempel som motsäger det.

Bäst av de fyra i den här serien finner jag Våren.

jul 07 2022

Inlandet av Elin Willows

Elin Willows debut handlar om en ung kvinna som lämnar storstaden och flyttar till en liten ort högt upp i norr. Hon var tillsammans med en kille som kommer därifrån men det tar slut mellan dem redan innan flytten. Mellan ”platsen” som den kommer att kallas, och bokens subjekt pågår en typ av invasiv relation som är intressant.

Jag lyssnade på boken som är uppläst av författaren själv och det var kanske inte helt lyckat (borde ha lästs av Iris Smeds). Willows strama prosa, lika kall och karg som miljön den utspelar sig i, tilltalar mig. Jag älskar hur hon valt orden med omsorg, inte ett enda för mycket. Många korta kapitel gör det här till en lättläst men inte lättviktig historia.

”Jag har gjort mitt val och nu lever jag med det tills nästa val. Och något sådant är jag inte redo för just nu.”

Vi vet inte vad huvudpersonen heter och vi vet inte vad (om) hon vill. Vi får veta mycket lite om henne men vi märker att hon är väldigt passiv. Här finns gott om luckor för läsaren att själv fylla. Det är med hjälp av gestaltning och med fokus på vardagens göranden och låtandet som texten spinner på i sakta mak. I diegesen finns ändå en liten rörelse, ibland knappt skönjbar, men dock. Tack vare författarens stilistiska briljans håller jag mig alert, jag väntar på något. Precis som huvudkaraktären gör, och som kanske är vad en ung människas liv handlar om…

”Att tillbringa så mycket tid ensam borde innebära att jag lär mig allt om mig själv. Men det är tvärtom. För dag ut och dag in upplever jag samma situationer som får mig att reagera på samma sätt. Men jag lär mig inget nytt.”

Inlandet är något så underbart som en svensk variant av favoriten Ett år av vila och avkoppling. En motvikt till samtidens bedrövliga narrativ om carpe diem/hitta dig själv/identitetssökande/ständig utveckling/leva sin dröm som bygger på idén att alla har en stark drivkraft och målfokus. Jag som växte upp före tiden då alla människors liv ser att att vara en ständig fest (före sociala medier), minns villrådigheten. Hur ska egentligen en ung människa veta vad hon ska ta sig till i livet och kunna välja: plugga, influera, resa, jobba, flytta, bilda familj eller gud vet vad?

Som en antites till den duktiga flickan finns Inlandets huvudkaraktär till tröst och lindring. Boken har blivit film också, den ska jag se. Och definitivt läsa mer av Elin Willows.