Den här våta drömmen till debutroman är en blandning av Knausgårds Morgonstjärnan i sin kollektiva utformning och Clara Törnvalls lovsång till människans olikheter. Stacken är ett matriarkalt kollektiv – en grupp människor som istället för att på individnivå tvingas vara bra på allt kompletterar varandra som grupp. Likt myror i en stack har de olika roller och följer sin alfahona. De bor utanför samhället, avsides i skogen, de delar på allt och deras ledord är ekocentrism.
Här snackar vi feelgood som passar mig! Jag läser den här boken som en utopisk fantasi, en dröm att trösta sig med i det här jävla individsamhället vi har, där inte bara våld, kapitalism, klassklyftor och människors livspussel går åt helsefyr utan vi dessutom hela tiden får information om alla sorger i alla länder, alla tider på dygnet. Jag orkar inte. Det gör inte Emelie heller, vår första bekantskap som kastar sin Iphone i sjön. Hon är utbränd efter att ha ”visat framfötterna” på många tillfälliga arbeten och har nu dragit till skogs. Där kommer hon i kontakt med Stackens övriga sju medlemmar. Jag ser den här berättelsen som Annika Norlins diskussion med sig själv huruvida en annan värld är möjlig. Emilie representerar författarens rationella tänkande som med goda argument (sorgligt nog) avfärdar idén om att leva i ett kollektiv helt utanför samhället, det är en saga omöjlig att realisera.
Och tyvärr känner jag det väldigt tidigt i boken, att det här går ju inte. Det kommer aldrig hålla. Jag måste gång på gång styra upp mig, sluta tänka på hur det ska sluta och koncentrera mig på vägen dit. Dessvärre litar inte Norlin helt på sin läsare utan förklarar för mycket vilket gör att mitt intresse svalnar och att boken känns för lång. Men, den norlinska styrkan sitter i humorn och psyket. Hon har en fantastisk förmåga att förstå, gestalta och sätta ord på hur människor tänker och det gör hennes karaktärer ganska realistiska och komplexa. Jag lär mig saker om mig själv när jag läser Stacken, och det gjorde jag också när jag läste Jag ser allt du gör.
”Ett tag var alla helt tysta, och det slog mig att jag inte längre kände behovet att prata bort tystnaden. Det var länge sedan jag känt mig så avslappnad. Jag insåg att jag kanske hade tänkt fel när jag trodde att jag behövde ensamhet för att vara lugn. I stället, insåg jag, var andra människor själva förutsättningen för att kroppen helt skulle gå ner i varv.”
När Norlin skriver om Józsefs strategi att ”kasta första stenen på sig själv” i samtal med andra människor i syfte att få de att slappna av, inser jag att hon ju precis beskrivit det jag sysslar med. Tyvärr har jag märkt att detta bara i undantagsfall leder till önskad effekt, istället finner jag mig alltför ofta blåslagen av alla stenar jag får i skallen. Som om det vore okej att racka ner på mig bara för att jag själv gör det. Mången gång har jag bestämt mig för att genast sluta med detta sociala handhavande, men nästa gång jag träffar en bekant gör jag likadant igen.
Stacken bygger på en fantastiskt fin romanidé, ett intressant och samhällskritisk experiment. Men tyvärr är läsupplevelsen inte lika stor som jag önskar den vore.
Människan är en liten skit, våra brister och de fel vi gör lämnar spår i oss själva och omgivningen. Under #metoo 2017 var det många som började tro på karma när männen med hybris blev tvungna att tugga och svälja den kaka de själva bakat. Äntligen hängde lagen om orsak och verkan samman som den borde, tyckte man. Fram till förtalsdomarna kom.
Jag har läst Allt som var mittav Cissi Wallin och jag har läst Frostensons poetiska utbrott. Jag var inte alls lockad av att läsa Fredrik Virtanens rannsakning när den kom 2019 och det är knappt jag mäktar med den nu heller. Människan må vara en liten skit men varför servera sig själv och andra bajsmackor när det finns så mycket annat att knapra på?
”Min intellektuella feghet äcklar mig mer än alla pattar jag någonsin kan ha klämt på krogen”
Att läsa om hur Virtanen levde livet som ledde fram till anmälningarna är som att äta machosallad med carolina reaper, blodig biff och bacon. Det är äckligt och ohälsosamt, jag vill spotta ut och skölja munnen. Han var ett grisigt as som förnedrade sig själv och andra. Han knarkade och knullade, han knarkade och körde bil, han lurade i andra knark och han hade telefonen full med bilder på nakna tjejer som han knarkat med. Han tillstår också att ”värre saker har hänt”. Om det var så att han drogade Cissi Wallin och sen våldtog henne blir ingen som har läst den här boken förvånad.
Trots att Virtanen chockar mig med en livsstil som får Cornelis Vreeswijk att framstå som välvårdad i jämförelse, känns det än mer ofräscht och olyckligt när han ”rannsakar” sitt beteende. ”Då kände jag aldrig överläge,” skriver han. ”Jag tänkte inte på överläge. Jag såg kvinnor som starka och överlägsna och ouppnåeliga, de som bestämde över min bekräftelse.” Alltså tänkte han visst på överläge, men att det var tjejernas position. Den här typen av självmotsägelser återkommer genom hela den icke välskrivna boken. Ett annat exempel är att när han har ”slutat knarka” åker han dit för narkotikabrott. Utan nåd är inte bara en studie i patriarkalt maktmissbruk det är också ett av de tydligaste typfall jag stött på av en människas ”blind self”.
”Det vore så enkelt, så naturligt, att radikaliseras. Detta är materialet som bygger radikaler. Jag måste leta efter min linje. Jag måste leta efter mig.” Tyvärr måste jag meddela att du är här hela tiden Fredrik. Du är alltid du. Vad du tänker om dig, vad du skriver och tycker är lika bra försvar för ditt beteende som Kapten Klännings föreläsningar var för hans grova våldtäkter. Att proklamera idéer och tillhörighet till en grupp men samtidigt med sina handlingar gå på tvärs med egna uttalade rättesnören är osmakligt och om personan Fredrik Virtanen opartiskt hade läst den här snyfthistorien hade han inte varit nådig i sin kritik.
Till stor del handlar Utan nåd om medias handhavande, pressetiska haveri och den folktribunal som följde. Det är ett rimligt fokus men otroligt tråkigt att läsa.
När jag stänger igen den här icke rannsakande rannsakningen känner jag mig smutsig.
Ödesgudinnorna i antik grekisk-romersk tro var tre. Urd (det förflutnas gudinna), Skuld (framtidens) och Verdandi (nuets) var deras namn i fornnordisk mytologi. De vise männen var tre och det var också familjerna i Tolstojs roman Krig och Fred. Inspirerad av den ryske belletristen och med hjälp av tretalsmystik skapar författaren med tre namn en bred berättelse som utspelar sig i klyftan mellan att vara sina föräldrars barn och vara sin egen person, hela tiden med förbannelsen som alla människor måste förhålla sig till; ”allt som du älskar ska du förlora”.
Systrarna Mikkola är givetvis tre – som alla goda ting. Ina är äldst. Hon är jättelång, märkbart osäker, en typ A-människa som pluggar, skriver listor och tar ansvar. Evelyn är den vackra och karismatiska mellanbocken som oftare manipulerar än erkänner sitt behov av andra människor. Den minste björnen Anastasia är en stereotypisk lillasyster; kreativ och vild, en sökare som har behov av att trotsa. Hon blir retad i skolan.
”Varje gång jag läste i tidningen om en ny Jas 39 Gripen-krasch, i Vänern 1998, eller i Hanöbukten 2005, eller i Videl 2007, eller i Ronneby 2018, så tänkte jag på Mikkolasystrarna och undrade var de befann sig nu.”
Men inte skulle väl en författare som Jonas Hassen Khemiri skriva fram så enkelspåriga och statiska karaktärer? Ja och nej. Jag tror att de tre systrarna representerar olika sidor av författaren själv, eller åtminstone berättarjaget med samma namn. I diegesen finns nämligen också de tre björnarnas Guldlock och trollet som vill äta bockarna. Precis som i berättelsen om Tant Brun, tant Grön och tant Gredelin, finns här också Farbror Blå. Berättarjaget Jonas sammanfaller på alltför många och övertydliga sätt med systrarna – som i sin tur sammanfaller med författaren – för att jag ska kunna läsa det här som något annat än autofiktion. Jag blir nästan lite sur när jag inser att Khemiri leker Evelyn med mig. Han försöker förvandla sig till en författare med fantasi och feministisk agenda (systrarna va?!) när han egentligen (som många andra) skriver om sig själv och sitt. Mig lurar han inte!
”..det var något med andra människor som skapade ett tryck i henne, hon behövde vara beredd, redo att dra ett skämt, att berätta en historia, att bli omtyckt, och när människor tyckte om henne så föraktade hon dem för att de var så lätta att manipulera och om människor inte tyckte om henne så föraktade hon sig själv för att hon var så fruktansvärt medveten om andras gillande.”
Jag tycker att han lyckas väl med att fånga en människas komplexitet med hjälp av flera karaktärer vars många olika egenskaper dessutom förändras under tidens gång. Omslagsbilden med tre pixlade ansikten vars färger går igen i varandra förtydligar budskapet. Ansiktet längst fram är i multicolor. Jag tänker att varje prick kan stå för dagar, erfarenheter, gener, egenskaper som tillsammans bildar ett mönster, en hel människa, en livsberättelse. Beroende på objektivets inställning ser mönstret olika ut. Men hur man än tittar är det här 700 sidor om Jonas Hassen Khemiri och hans i och för sig intressanta liv. Han skriver om uppväxten i ”Draken” (en del av miljonprogrammet i innerstan), syskonkärleken som också innehåller rivalitet och avundsjuka, känslan av utanförskap och ensamhet, drömmar om att bli något stort, rasismen, pappaklausulen, skrivandet, kärleken, en väns självmord, flytten till New York. Han bjuder generöst på pinsamheter och tillkortakommanden.
Men efter ungefär femhundra sidor är jag mer än nöjd, då vill jag avbryta hans babblande. Han skriver med ett otroligt flyt, ofta bra och roligt, men det blir för mycket av det goda. Boken är för lång för sitt innehåll och de sista tvåhundra sidorna är inte i min smak. Tolstoj fyller ut sina långa böcker med fantastiska formuleringar och psykologiska fullträffar. Den nivån når alls inte Khemiri.
”..oavsett var jag befinner mig finns det en dröm om att hitta en annan plats, där jag kan passa in bättre, ett annat land, en annan stad, en annan bok, en annan värld..”
Avslutningsvis vill jag delge ett citat som handlar om den syster som inte bara med sitt namn hakar fast i mig. Ina hade alltid haft en sorg i sina ögon, ”hon hade tidigt tagit ansvar för sina systrar, hon hade en stark tro på att världen skulle gå under om hon slappnade av och njöt av livet, hon hade väldigt höga krav på sig själv, och ibland kändes det som om hon bara var riktigt lycklig när hon läste, för i böckernas värld slapp hon livets vardaglighet, där slapp hon sig själv, men i livet hade hon lite svårt att slappna av, hon var något av en perfektionist, men en perfektionist utan förmågan att vara perfekt, så hon var en ständigt besviken perfektionist (amen, skulle Anastasia ropa) och därför var det lite svårt att umgås med henne, för hon kände sig alltid utanför och ville alltid att alla samtal skulle vara intressanta och alla tankar skulle vara nya och varje ögonblick måste ha mening, på samma sätt som händelse hade mening i hennes ryska favoritböcker, och om inte allt var perfekt kändes det som om hon långsamt dog, och för att vara helt ärlig så var det fan svinjobbigt att vara hennes syster..”
Att vara barn och inse att man är en egen person, själv ansvarig för sitt liv och att ens mamma är en annan person som dessutom – om man har tur – kommer att bli gammal och dö, det utlöste en saftig kris hos mig. Jag behövde en vecka hemma från skolan för att gråta mig igenom den. Då var jag tretton år, lika gammal som bokens Iris när vi först möter henne. Vi blir omedelbart indragna i hennes krissituation.
Hon lever isolerat tillsammans med sin karismatiska mamma Grace Watkins på den brittiska landsbygden, utan syskon, vänner och släktingar, hemskolad och med okänd fader. Mamman spår i kort, odlar äpplen och berättar historier. Men ordningen rubbas när hon börjar kasta ut brev genom fönstret och när det kommer en man och frågar efter en Hope Watkins spricker hinnan runt puppan som utgjort Iris trygghet. Hon ramlar ut i den stora, kalla världen som också är en del av verkligheten. Till en början handlar den här romanen om barnets ensamhet som existentiell mognad innebär. Amanda Svenssons gestaltning väcker trettonåringen i mig, det är skönt obehagligt.
Omväxlande följer läsaren Iris som trettonåring och nittonåring. Iris barndom tar abrupt slut med en eldsvåda. Hon blir placerad på ungdomshem, hittar senare musiken och kärleken i jesusfiguren Rupert (tror de träffas på Satan´s). Hon inser att det finns en omvärld och i den råder ekonomisk kris. Pundet är lika obundet som mamma Grace är till huset de bor i. Det handlar om att inte få det man vill ha och att kunna behålla det man fått. Jag älskar att Svensson tar pengar och klass på allvar och skriver in det som avgörande i människors liv. Det är mycket realistiskt. Brist på pengar handlar inte bara om att vara hungrig eller inte hungrig – och därför är heller inte lösningen så enkel som havregrynsgröt. Fattigdom tär på själen. Det ska vi ha med oss nu när Sverige går in i en ny kris.
”Ingen blir fattigare utan att en annan blir rikare.”
Amanda Svenssons stil är pigg, otyglad och humoristisk. Lite skruvad som Sara Stridsbergs fast lättsammare och spretigare. Hon fastnar för detaljer som bara ibland väcker något i mig. Jag skulle vilja påstå att hon späder ut sin glasklara prosa med nonsens. Jag som älskar realism och minimalism är inte hela tiden nöjd med Amanda Svenssons sätt att skriva. Men ganska ofta känns det som att hennes prosa går förbi mitt skeptiska intellekt och rakt in i mitt väsen. Som när tändstickan mot ett gammalt plån äntligen fattar eld flammar en epifanisk känsla upp inom mig.
”Det är sanningens paradox: i samma ögonblick som man öppnar käften för att säga den såriga, snåriga sanningen yttrar man troligen den största lögnen i sitt liv.”
S.O.S som i Save Our Souls (eller Save Our Sally?) Med Själens telegraf försöker Amanda Svensson rädda våra själar. För mig är telegrafen en metafor för all kommunikation, som vida översträcker det vi brukar kalla språk. Vi har intuition, magkänsla, minnen, lögner, talande tystnad, arv, andevärlden, kroppsspråk, drömmar, tro, undertryckta trauman, fantasier, ärr, minnen etcetera. Det har kanske inte jättestor betydelse vad folk pratar, lovar, sätter på pränt, skriver under på. Språket är ett trubbigt instrument. Det mitt väsen uppfattar som en sanning är en sanning. Men frågan är om jag helt och fullt kan förmedla den sanningen till någon annan?
”Det finns det som aldrig dör. Åkerfräken, om man så gräver sex fot djupt, försöker plocka varje liten svartrutten rottråd. Fåglarna som följer skördetröskan i skymningen, fåren som följer herden. Systrarna Brontë på heden. Det omöjliga i att verkligen nå fram till en annan människa, och det lika omöjliga i att inte åtminstone försöka. Just det specifikt mänskliga dilemmat dör aldrig.”
Jag är mycket förtjust i mamman med många namn. Jag läser henne som en allegori över en moders komplexitet. En mamma kan vara ens allt, en trygghet, en hora, ett födgeni, en bedragerska, en kameleont. Grace funktion som medium, har sina likheter med terapeutens; de säger de rätta orden som människor vill höra.
”Nådens stora paradox: Om allt är förlåtet är inget förlåtet. Om allt är förlåtet är allting tillåtet.”
Det är inte bara mamman som är komplex. Alla Svenssons karaktärer är. En ungdomsbrottsling som bränt ner ett hus kan också tända en kreativ gnista, tro, hopp och kärlek.
En annan förtjusning är sagan om äpplet. En liten knopp blir en blomma som med rätt förutsättningar blir till ett saftigt väldoftande äpple. Det kan börja ruttna inuti trots att det fortfarande är fast och glansigt på utsidan. Rätt som det är faller det till marken. Ett äpple som släppt sin gren, eller en gren som släppt sitt äpple, har släppt för alltid. Som bekant faller äpplen bara en liten bit från sitt träd.
”..jag visste att ord bara var symboler. De var varken mer eller mindre farliga än de beskrev – de bara var. Som en del av världen och väven. Allt som fanns, fanns redan, vare sig man benämnde det eller inte. Och det som inte fanns, fanns inte, hur mycket man än påstod det.”
Ja, svarar Svensson, vi kan förmedla sanningar till varandra. Genom skönlitterära böcker, konst och musik. Jag vill lägga till; genom att leva med en människa i nära relation under lång tid. I Själens telegraf finns också djuplodande och välformulerade meningar som berör kärlek. Jag känner mig lycklig och lätt när jag slår ihop boken fylld med tillförsikt inför min egen själs telegraf.
Det här är en bok för unga autister om oss ”vanliga människor”, icke-autistiska så kallade neurotypiker (NT), ”en autistisk guide skapad av en autistisk guide.” Kul att författaren ”vänt på perspektiven”, det vill säga förmedlar minoritetens och sitt eget perspektiv.
”Att vara neurotypisk betyder att ens hjärna har utvecklats på ett speciellt sätt. Det gör att man tolkar världen enligt en viss mall och tänker, talar och rör sig annorlunda jämför med autister. […] Att vara normal eller vanlig är inget man kan rå för. Det har biologiska orsaker och beror inte på hur ens uppväxt har varit.”
Clara Törnvall hävdar att sju procent av Sveriges befolkning har en neuropsykiatrisk diagnos (NPF). Anledningarna till att diagnoserna har ökat hittar man i samhällets krav på individen redan i skolan, genom snurrdörrarna, i det flexibla arbetslivet och resten av livet. ”Varje människa ska vara ett eget multikompetent litet universum och själv sköta alla delar av livet. Vara bra på allt och kunna allt.”
Jag tyckte jättemycket om hennes tidigare bok ”Autisterna – om kvinnor på spektrat”. Den här är i och för sig snäppet roligare men också för kategorisk. Förmodligen är det svårare att undvika generaliseringar när man skriver för unga. Men ändå. Exemplen hon valt när hon beskriver neurotypiker känns ofta som de absolut sämsta. Ibland träffar hon mitt i prick, ibland skrattar jag, men ganska känns det överdrivet och farsartat. Lika kategorisk är hon när det gäller de diagnostiserade.
”Somliga neurotypiker kan ägna sig åt att närmast tvångsmässigt socialiserande både i telefonen och öga mot öga. De ägnar all sin tid åt alla underhålla sociala kontakter och träffa vänner vilket gör att annat kan bli lidande. Till exempel kan det bli svårt för dem att utveckla riktiga specialintressen. De hinner helt enkelt inte.
Jag uppskattar att få lära mig att det heter ”omständligt” och om ”Jomo– joy of missing out. Stanna hemma! Gå inte på samtidens myt att man måste stressa runt mellan en massa olika aktiviteter.” Och i det avslutande testet förstår jag varför jag inte känner igen mig i beskrivningen av den klassiska NT, jag får flest tvåor vilket då ska betyda att jag är introvert och känslig. Men ljuger om att dina fula byxor är snygga – det gör jag.
Jag kommer aldrig kunna göra den här boken rättvisa. Jag är chockad över hur starkt den påverkar mig. Det känns som att det är den bästa autofiktiva bok jag någonsin läst – förlåt Kerstin Thorvall. Prosan har en sådan dignitet och densitet att den öppnar något inom mig. Jag faller genom en spricka mellan världen och texten med en ljuvlig känsla av suveränitet och lycka.
”Ju längre jag lever desto mer skeptisk blir jag mot mina egna och andras barndomsminnen som autentiska bitar i en objektiv historieskrivning. De jag äger och tyder som sanning är fragment bara, av en historia som när den plockas upp som ett minne är belyst av den känsla jag bygger upp min självbild av. Barndomsminnena är subjektiva väktare av min historia så som jag vill ha den berättad just nu.”
Margareta Strömstedt (1931-2023), mor till Niklas Strömstedt (som föddes med cancer), man till Bo Strömstedt som avled 2016 – samma år som den här boken publicerades, bjuder här på berättelser från ett långt och innehållsrikt liv vars yta är sönderslagen, hon gör sig synlig för oss.
”Och barnens pappa, om han inte hade funnits på fotona kunde jag ha svurit på att han inte var där.”
Det börjar svinstarkt med barnet som möter en vuxen mans störda sexualitet. Hon blir kallad lögnare. Om den enda anförvanten moster Hilmas utskällning och kastanjen i fickan som en kraftsten. Det fortsätter lika starkt med uppväxten och mötet med sin egen sexualitet, kärlek och svartsjuka, så småningom rollen som fru och moder. Vi får vara med när berättarjaget håller på att färdigställa porträttet av sig själv och när hon möter människors hemliga liv. Hon visar oss det skalliga huvudet under peruken och valkarna fria från korsetten, kåtheten som göms i byxan, ilskan som sväljs ner men sen tar sig ut som ett skrik. Strömstedt låter oss se in bakom stängda dörrar och slutna ansikten.
”Älska mig! Älska mig, ropade det inom mig. Älska mitt fula gamla ansikte, det som finns djupt inne i mig och som hela tiden arbetar sig fram och vill bli synligt under de släta flickansikte jag för tillfället råka ha.”
Natten innan de hängde Ruth Ellis är en flammande feministisk appell, ett frihetsskrik som blivit till en skrift. En berättelse som ökar svikten på min trampolin. En hand i min. När boken är slut brusar livet rent och mäktigt inom mig. Jag lyssnar på Margaret Strömstedts egen uppläsning och hennes mjuka lite sköra småländska som växlar mellan att förmedla humor och dödligt allvar, är ett ”jag” som kunde varit ett ”vi” eftersom det anspelar på mänskliga erfarenheter som angår oss alla. Prosan glänser av siden och rostfritt stål, som en vass kniv skär den genom tillvaron. Jag är hänförd.
”Älskade han mig inte? Älskade han kanske någon annan som var vackrare och kvickare och lättare? Jag var ju så tung. Jag hade stora fötter och breda höfter och en tung själ. Som han jobbade på att få mig lätt. Han tog med mig ut i världen. Han gjorde konsten för mig. Läste dikter och berättade sagor. Har du en lycklig barndom nu, frågade han.”
”Men var inte orolig. Var framförallt inte orolig. Inget barn mår bra av en orolig mamma. Då försökte jag stå på ett ben och lyfta mig i håret och göra tulipanarosor. Det gick dåligt.”
”Min bror gick inte bort bara för att vi satte in en dödsannons.”
Förutom broderns självmord berör mig särskilt hur hon skriver om behovet av att förråda sitt eget ”lyckliga” äktenskap och hur det ledde fram till en vrede som kom att verka som frigörande kraft. Den dagen kvinnor kunde skrika och bli rasande utan att diagnostiseras hade feminismen tagit ett avgörande steg.
”Vi måste ta ansvar för oss själva och själva trösta det barn som skriker när svartsjukans demoner anfaller. Trösta oss själva. Men det är aldrig förbjudet att också trösta varandra. Kanske är det det som kallas kärlek?”
Ruth Ellis avrättades 1955 som sista kvinna i London efter att ha erkänt att hon sköt sin partner med avsikt att döda honom.
När jag läser den här debuten är det lite som att jag läser en bok för första gången. Min annars ganska så välsorterade verktygslåda gapar plötsligt tom. Eller har ordningen bara kastats om? Berättelsen är egentligen bekant; en utsatt människa som förväxlas med ett objekt. Men här är objektet en man. Det är en mans bröstvårtor som styvnar i kylan, det är hans hud som bleknar om vintern, det är en man som får skämmas för sina fettvalkar och sin glupande hunger. Han säljer sex till äckliga och hårdhänta kvinnor (mzungu) som har möjlighet att välja honom, eller avstå. Oron om natten gäller inte – som när prostitutionen utförs av en kvinna – att bli misshandlad eller våldtagen. Oron gäller bland annat om torsken verkligen kommer att betala. Desperationen, destruktiviteten och kränkningen är däremot veterlig.
Människor är knappast så prydliga att man i en berättelse bara kan byta ut könet på huvudpersonen. Det är inte heller så det känns. Tvärtom upplever jag Karl Kofi Ahlqvists berättelse som mycket trovärdig. Han låter saker vara komplexa, han försöker inte förklara något och nämner inga strukturer. Och det är nog lika bra (det kan gå käpprätt om man försöker). Jag känner mig fortsatt styrkt i min övertygelse om att det blir allt mindre intressant att prata om ett patriarkat utan att också ta hänsyn till klass och ras. Jag kan knappast tänka mig ett bättre bevis på postfeminism än följande:
”Jag hade läst en del om vad manliga eskorter kunde tjäna i andra länder, andra städer och det blev tydligare för mig att Skandinavien kanske inte var den rätta platsen om jag tänkte fortsätta med det här. Ibland var det som om de förväntat sig att jag skulle vilja ha dem så pass mycket att jag var villig att ställa upp gratis, som om deras mogna kropp räckte för mig, som om det var de som gjorde mig en tjänst. Kanske tog jag fel? Eller hade det med deras självbild att göra – de var inte vana vid att betala för att få tillgång till någon annans kropp.”
Den här är som världens sämsta film Pretty Woman, fast precis tvärtom. Ingen ro om natten är en välskriven roman utan dramatisk kurva och utan lyckligt slut. En tragedi om en riktig människa, en svensk, svart, ensam, fattig man som är dålig på att sälja sex. Han söker efter en sugarmama, jobbar som flyttgubbe, inom hemtjänsten och så säljer han droger. Han har – till skillnad från Vivian – en kontext, en pappa som är från Ghana, för vilken berättarjaget oroar sig, men också vill komma närmare.
”Det var så mycket jag ville säga honom, men jag visste inte var jag skulle börja. Det blev ofta så stelt mellan oss att jag många gånger tänkte att det vore bättre om han var död, för då skulle jag sörja bilden av oss två och gå vidare med mitt liv i stället för att hela tiden känna mig tvungen att försöka närma mig honom, och bli besviken varje gång det inte lyckades.”
Han är 24 år och likt en osalig ande åker han mellan Malmö och Köpenhamn ”..det fanns inget som hindrade mig eller höll mig kvar, men det var också det som många gånger förlamade mig..” Han väntar på att livet ska börja ta form. Han vågar inte tro på något eftersom smärtan i att inte tro på något är mindre än smärtan i att tro för mycket på fel sak.
Det är inte bara huvudpersonen som är olycklig. Människor som är med i den här berättelsen är apatiska, i missbruk, fattiga, ensamma, alienerade. Några utnyttjar, andra utnyttjas men ingen pekas ut som ond eller god. Alla är offer för livet som skickar hotbrev. Simone de Beauvoir skrev att ”om ett verk beskriver hopplösheten innehåller det redan ett frö av hopp”. Det finns hopp i den här natten, till exempel att den unge mannen vill sluta röka och faktiskt snabbt släcker de cigaretter han tänder.
Med Ingen ro om natten vinner Karl Kofi Ahlqvist Katapultpriset 2024.
Det är trettiotal och depression. Arbetarklassen har det svårt och försörjningsansvaret ligger på männen. Båtkaptenen hårdkokte Harry Morgan säger först nej till att smuggla människor, men sen tvingas han säga ja till både det ena och andra, eftersom han är pank.
Det här med att ha eller inte ha pengar till mat och alla kroppsdelar kvar, det är hela saken. ”Hyggliga män” tvingas göra brottsliga grejer som att smuggla, stjäla och skjuta, för att kunna försörja sig och mätta familjens magar. Författaren hyser nog sympati för sina stackars karaktärer men jag känner mig inte helt övertygad om att det är speciellt hyvens killar vi har att göra med här.
Hemingway kan gestalta, växla mellan att beskriva detaljer och att zooma ut, skapa spännande karaktärer som samtalar realistiskt. Men den har åldrats väldigt illa den här mansberättelsen som är dränkt i sprit och kryddad med krutrök. Språket är macho, de manliga karaktärerna har ”cojones” och kvinnorna är hustrur. Det är rasistiskt och kvinnofientligt, dystert och våldsamt. Den har filmatiserats tre gånger, jag tänker inte se någon av dem.
Från början är det en linjär berättelse där Harry är berättaren. Sen växlar berättarrollen och det kunde ha blivit jättebra eftersom läsaren får se Harry utifrån. Men jag tycker istället att det blir väldigt rörigt i andra halvan.
Jag är inget övertygat Hemingway-fan, så det här var nog inte rätt bok för mig. Men jag gillar de delar av prosan som är mindre rostangripna, klassperspektivet och det olyckliga slutet.
En pamflett tänker du kanske, men passa dig, det här är en ignorant utskällning. Jag förstår att Marianne Lindberg De Geer, 76 år, är sur, vår samtid är bitvis bedrövlig även för oss åttiotalister. Jag trodde vi var överens, men vi är arga på olika saker och på olika personer och av olika anledningar. Hennes argumentation håller inte och hon bortser från frågans komplexitet. Källhänvisningar saknas förstås, det här ska vara några lättsamma ord så där i all hast. Det blev inte bra. Jag tycker man ska tänka innan man talar, och läsa innan man tänker.
Föräldraskap Hon inleder med det hårt ansatta moderskapet som ju faktiskt är universums viktigaste och kanske svåraste uppgift, så det är väl egentligen fullt rimligt med höga krav. Hon menar att kvinnor är mer lämpade att vara med barnen på grund av mindre mängd muskelmassa och testosteron. Här hämtar hon ogiltiga belägg från djurvärlden och hävdar att män är mer benägna att slå ihjäl sina barn jämfört med kvinnor.
”Jag ser än idag pappor som skakar sina gråtande barn allt intensivare ju högre barnet skriker, som om det skulle hjälpa att chocka de små liven. Kanske är vi alla på väg att alieneras. Nu ser man tyvärr allt oftare både mor och far dunka små spädbarn i rumpan så hårt att det mer liknar aga än trygghetsskapande.”
Hon föreslår föräldrakurs för alla nyblivna föräldrar, mest för pappornas skull. Hur det nu kan hjälpa om det är muskelmassa och testosteron som avgör fattar inte jag, men i alla fall. Det finns redan kurser. Om jag likt författaren tillåter mig att använda anekdotisk bevisföring vill jag tillstå att jag vet snart ingen pappa i min generation som inte är engagerad i sina barn. Det var bedrövligt förr ja, men det är något helt annat idag. Nu ser man allt oftare män som sköter lejonparten av hushållsarbetet till och med.
Aborträtten bör värnas, extremhögern är farlig, där är vi helt överens.
Inte många ord i det här avsnittet om könsroller och socialkonstruktivism.
Sexualitet Marianne Lindberg De Geer med långt hår och målade röda läppar, vet inte, eller kanske att våldtäkterna skulle minska om tjejer klädde sig mindre utmanande. ”..om kvinnan dämpade sitt sexualiseringsbeteende, vad skulle hända då? Att hon skulle upptäcka en självständig kvinna, beredd att stå på egna ben?”
Män och kvinnor är biologiskt olika, fortsätter hon och argumenterar för det med deterministisk biologism i värsta Herman Lundborg-stil. Jag tror inte mina ögon, det här kan jag inte ens ta på allvar. För det första jämför hon mig med djurhonor som går nakna, slickar sig i röven och som aldrig läst en bok. För det andra finns det flera hundra exempel från djurlivet som pekar på det motsatta (albatrosser, pingviner, svanar, delfiner, apor, valar etc). Man ser det man tror att man ska se även inom vetenskapen.
Nu har hon tappat mig helt och jag läser resten av texten utan välvilja. Jag irriterar mig på språket också, att hon slänger in engelska meningar och jag har oerhört svårt att stå ut med den grunda analysen.
Innan hon går över till nästa kapitel delger hon att hon inte i någon ålder har känt sig ful. Vad skulle hända om hon varit lite ful? Att hon skulle upptäcka en empatisk kvinna, beredd att inse att andra inte har det som hon?
Utseende Här spottar hon i motvind. Först beklagar hon sig över att den feministiska kampen förvirras av att det feministiska samtalet alltjämt handlar om kroppen. Hon fortsätter med att hon alltid betraktats som snygg i den manliga blicken. Sen går hon vidare med att diskutera den kvinnliga kroppen.
Men så kommer faktiskt en sats om att kvinnor lärt sig förstå känslor och reaktioner genom århundraden av träning. Människan kan lära sig saker ändå alltså?! Då finns det kanske något hopp för jämställdheten?
Makt Hon vet redan ”allt om det som kvinnliga författare skriver om”, (inte kvinnor som skriver om nazism uppenbarligen). Men av Ulf Lundell har hon något väsentligt att lära? Plötsligt känner jag stor sympati för Kerstin Ekman som distanserat sig från ”kvinnligt skrivande”. Om en som ändå kallar sig feminist så lätt avfärdar kvinnors böcker. Jag undrar om Marianne Lindberg De Geer läst Jamaica Kincaid och Mukasonga Scholastique exempelvis, som skriver om makt. Bara någon sida senare skriver hon att alla intresserar sig för mannens berättelse, men bara kvinnor intresserar sig för kvinnans. Dubbelmoral i alla ära – det får vi alla brottas med, men det här är mer än jag kan tåla.
Kan förslaget att kalla sig kvinnlig bög vara något? Ha ha eller eh va? Skrattet fastnar i halsen. Att låta Hamlet spelas av en kvinna är bara korkat, raljerar hon vidare. Men när Jenny Andreasson försökte sätta upp en feministisk Hamlet fick hon sparken – det kan mycket väl finnas något värdefullt i att byta roller.
”Ibland får jag en känsla av att många kvinnor hellre lever i viss underkastelse än att själva ta fullt ansvar för sina liv.”
Det här är inte ”några ord till en ung feminist” det här snarare en smädesskrift till alla kvinnor som inte är den gamla Marianne Lindberg De Geer. Eller skriver hon till sitt unga jag, den mänskliga Mona som jag tyckte så mycket om? Här bjuder hon i alla fall på 72 sidor kvinnohat som likt misogyni från annat håll bygger på okunskap, bristande helhetsperspektiv och förståelse för dagens unga kvinnor och deras situation. Hon saknar helt intersektionell ansats, inte ett intressant ord om klass eller rasifiering. Tvärtom tycker hon det blir för krångligt med olika sorters feminismer. Bäst vore det om alla var precis som hon, verkar hon tycka.
”Min fråga blir, är vi egentligen i grund och botten inte väldigt nöjda med att det är männen som drar ut i krig, som nu i Ukraina? Eller att det är mannen som bär upp de tyngsta väskorna på vinden?” (Som om dessa två meningar ens har något gemensamt? Jag vågar lova att ingen feminist som har en närstående i krig är ”väldigt nöjd”.)
När hon väl läst någon studie använder hon den som 100% fakta och inte i enlighet med vetenskap och praxis. Att redovisa forskningsresultat är en sak, att tolka dem en annan. Jag har fått lära mig att det ska finnas minst två valida studier med samma resultat för att man ska kunna tala om vetenskaplig grund.
Men fortfarande är vårt land i grunden i stort sett patriarkalt. Med det menar jag att mäns ord fortfarande väger tyngst. Åtminstone i arbetslivet. Om det beror på att vi kvinnor spelar underlägsna vet jag inte, men att vi ständigt sexualiserar oss själva och gör oss till objekt för mannens blick med alla tänkbara grepp, är då ett som är säkert.”
Det finns ett avsnitt om åldrande också men jag orkar faktiskt inte mer här. Tanten har tappat det. Med sådana vänner behöver feminister inga fiender.
När jag var ung saknade jag berättelser med kvinnliga huvudpersoner som inte var vackra. Det var ju ett jävla tjat om skönheter hit och dit förr. Visst fanns det fula kvinnliga figurer men de var givetvis också elaka. Jag önskade mig en karaktär som var så spännande att utseendet hamnade i skymundan, tänk Snoken. Prisad vare Ulf Stark och Dårfinkar & Dönickar. Sen kom Coco Moodyssons Aldrig godnatt och Nina Hemmingssons alter ego som en nåd.
Jagberättaren i Avgrunderna heter Claudia. Hon är åtta år, ensambarn och förmodligen inte speciellt utseendemässigt lyckad. Det förstår hon av omgivningens reaktioner. Vad säger man till en flicka som inte är söt, att hon är intelligent? Det är väl inte det sämsta i och för sig. När jag läser om hur taffligt omgivningen bemöter flickan i Colombia på åttiotalet, slår det mig att all denna ”politiskt korrekta” information om hur vi ska och inte ska behandla barn, som regnat ner över oss på 2000-talet, är en välsignelse.
Oavsett om en kvinna är vacker eller ej är avgrunderna många för kvinnor att falla i. Natalie Wood ”faller” överbord, Karen Carpenters dör i anorexi, Grace Kelly kör av vägen, en hoppar från balkongen, en tredje försvinner spårlöst. Claudias mamma, som också heter Claudia, gör en Anna Karenina, det vill säga tröttnar på sin kärlekslösa relation med en karriärist och är otrogen.
Den stora Claudia är 28 och hemmafru. Hon odlar gröna växter och gör vardagsrummet till en djungel samt roar sig med skvallertidningar. Hon är vacker när hon målar sig och sätter upp håret i en ungdomlig hästsvans. Pappan är 49 år, tystlåten och jobbar jämt i sin mataffär. Det blir otroligt dålig stämning i gruppen när mammans otrohet uppdagas. Sen blir hon sängliggande i ”rinit” och slutar duscha.
Poängen med den här berättelsen, skulle jag säga, är barnperspektivet som gör texten suggestiv och öppen. Den lilla Claudia är orolig och rädd, men det är upp till läsaren att tolka hur illa ställt det egentligen är med mammans depression. Jag älskar det här greppet, men tycker tyvärr inte att det i Avgrunderna är helt tillfredställande. Jag tror inte helt på barnet Claudia utan får känslan av att det är en vuxen berättare som gömmer sig där bakom. (Vilket det ju alltid är såklart men det ska man ju helst inte tänka på. Elin Perssons Sommar är ett perfekt exempel.)
”Han log. Det var ett föräldralöst barns leende. Ett riktigt föräldralöst barn. Inte som mamma, som hade känt sig föräldralös utan att vara det.”
Det finns mycket här att tycka om bland stora, mörka fjärilar och myggor som biter genom kläderna. Scenen med kartan griper tag i mig, där är Claudia lojal med sin förälder på ett mycket trovärdigt sätt. Den blåögda dockan Paulinas öde är tankeväckande. Annars tycker jag det är onödigt många gånger, som mamman pratar om hur hon mår genom att berätta om andra kvinnor, och som det skrämmande gestaltas med stup, raviner och avgrunder. Textens initiala öppenhet minskar för varje upprepning.
Senaste kommentarer