Autisterna – om kvinnor på spektrat av Clara Törnvall

Här bjuder Clara Törnvall de kvinnliga autisterna upp på scenen, de som tidigare varit osynliga (fram till 1980-talet betraktades autism som ett tillstånd reserverat för pojkar). Hon har själv fått diagnosen högfungerande autism (tidigare Aspergers syndrom) i vuxen ålder vilket fick henne att gå från att vara ”en misslyckad neurotypiker till en vanlig autist”. Hon går med brusreducerande hörlurar, äter som en orm (ofta men sällan), går vilse i sin egen hemstad, kan inte läsa mellan raderna utan älskar klarspråk, hon har haft svårt med kvinnlig vänskap och har ett kraschat äktenskap bakom sig.

”Att ha vuxit upp med odiagnostiserad autism är att ha lidit av svårigheter som inte fanns. Kvinnliga högfungerande autister existerade inte som en kategori. Ändå var jag en av dem.”

Med en slående kombination av mycket välskriven sakprosa, intervjuer och personlig essä lyfter Törnvall hur autisterna representerats på film (Alice i underlandet), hon ger en historisk överblick (man trodde det berodde på känslokalla mödrar), hon går igenom myter och inte minst litteraturens framstående (förmodade) autister; Elin Jelinek, Birgitta Trotzig, Virginia Woolf, Emily Dickinson, Doris Lessing, Patricia Higsmith med flera. Det är makalöst intressant och underhållande! Jag tänker mycket på ”vanemässig varseblivning”, som både är en välsignelse med sin automatisering och ett hot då livets företeelser slukas och riskerar att försvinna obemärkta. En stor del av livets mening, tänker jag, är förmågan att förundras.

Trots att jag läst mycket om autism lyckas Törnvall hålla mig intresserad även under faktaavsnitten. Autism är biologiskt och ärftligt, det uppstår under fosterstadiet och är kopplad till hjärnans utveckling. Det finns ingen medicin och terapi hjälper inte, tillståndet är livslångt. Autistiska barn växer upp till autistiska vuxna. 75% har också andra diagnoser. Möjligen har de ett ökat avstånd mellan stortån och tån bredvid (?). Jag får lära mig skillnad på emotionell empati och kognitiv empati, autister har enligt Törnvall ofta svårt för senare. Eftersom flickor från tidig ålder tränas mer i socialt samspel än pojkar blir de ofta väldigt duktiga på att maskera sina tillkortakommanden därför brukar kvinnliga autister inte ha svårare att hitta en manlig partner. Hur det är för lesbiska autister nämns inte.

Därtill infogar hon en adekvat samhällskritik om vår tids normer som tack vare gigekonomi, tillfälliga anställningar, digitalisering etcetera kräver trevliga, multitaskande, strömlinjeformade medborgare. Algoritmer ersätter alltmer mänskligt omdöme vilket gör att utrymmet för olikheter minskar, menar Törnvall.

Det råder inga tvivel om att författaren är nöjd med sin diagnos då den hjälpt henne att förstå sig själv. Diskussionen om var gränsen mellan sjukt och friskt går tillfredsställer dock inte mig. Törnvall jämför autismdiagnosen med att vara 2,30 lång – det är normalt men leder till svårigheter med tanke på hur samhället är utformat. Christian Rück är inne på samma spår i sin bok Olyckliga i paradiset. Han menar också att diagnoser ställs alltför frekvent delvis på grund av att vårdsektorn har privatiserats. Å andra sidan kan autism ligga bakom ätstörningar och depressioner. Autister begår självmord i högre grad och har i genomsnitt 16 års kortare livslängd.

”Jag var autistisk och visste inte om det. Jag förstod inte att likhet inte är detsamma som närhet. Jag förstod inte att en kärleksrelation också är ett skådespel. Jag kunde aldrig lägga band på mig. Jag trodde att jag jämt kunde leva ut mina känslor i hans sällskap, oavsett arten av dem. […] Hur dödstrött man än är måste man ibland klistra på ett leende och knipa igen. Hålla god min och spela lite teater.”

Kommentera