A – Andra tankar av Katarina Frostenson

Frostenson fortsätter i A på samma tema som i K och F. Det handlar givetvis om den oförrätt som hon anser sig och hennes man vara utsatt för. Men ilskan riktad mot flocken som likt döda fiskar följer drevets ström tycks avtagande till förmån för sorgen. Händelsen när den har hänt, liknas först vid ett berg som ligger där orubbligt. Eller är händelsen som en flod som driver bort? Det är bitvis glimrande vacker poesi och jag gillar att hon skriver om konst. Men diktsamling är lite ojämn och spretig tycker jag.

”de slet av dig ditt namn
skakade det som en trasa
likt ett utnött skinn
de gjorde det till ett skällsord
du kunde knappt bära det mer
de tänkte: det var gott det
var det rätta
att göra en till ingen
de var många
var tillsammans
stolta att straffa
fostrade att döma
snara att fördöma
glada att få stampa på”

Trolovningen av Lena Cronqvist (1970-tal)

Frostenson skriver om Trolovningen av Lena Cronqvist, ansedd som en av de viktigaste målningarna i Sverige under sent 1900-tal (såld för >11 miljoner). Den är en parafras på Arnolfinis trolovning av Jan van Eyck (1400-tal). Konstnären tycks säga att kärleken mellan två individer (på bilden Lena Cronqvist och Göran Tunström) är en sammanhållande kraft, en länk till det universella, inte ett ägande – vilket förmodligen Frostenson skulle hålla med om. Den individuella ensamheten kvarstår i tvåsamheten, troligen också den individuella friheten vilket skulle kunna betyda att inget sådant som otrohet är möjligt. Kvinnan håller inte sin hand över barnet som i Van Eycks original, utan öppet och utåtriktat, i luften precis som mannen.

Författaren tycks i sina dikter ifrågasätta hur lag förhåller sig till moral. Vad skammen gör för något mer än att färga kinden röd. (Skam kan få sunda människor att inte passera andras gränser, tänker jag.) Förmodligen kommer hon inte – som Karlsson fantiserar om i Smuts – erkänna Arnaults skuld även om hon i A vidrör pudeln. Livet är orättvist, menar hon, och det kan jag och säkerligen också Arnaults offer hålla med om.

Angelus Novus (den nya ängeln) av Paul Klee (1900-tal)

Ett andra konstverk Frostenson nämner. Om Angelus Novus skrev filosofen Walter Benjamin under det att han var på flykt undan nazisterna, att ängeln med sin vida blick har fäste på olyckan. Han blickar tillbaka mot katastrofen alltmedan ruinhögen framför honom växer upp till himlen. Men paradisets stormvindar fångar hans vingar och tvingar honom mot framtiden. Frostenson kopplar troligen den lilla människans kamp mot barbariet till Arnaults situation.

2 kommentarer

    • Johannajanuari 27, 2022 kl. 12:18 f m
    • Svara

    Arnault är av judisk börd, om jag inte missuppfattat Frostensons tidigare bok K, och hon framställer det som att det i ”drevet” mot honom finns ett element av antisemitism. Referenserna till kända och förföljda judiska konstnärer används för att förstärka det narrativet. Liksom Paul Klees konstverk som du nämner från hennes senaste bok (som jag inte läst). Kan vi hoppas på att hon tar sig ur självbedrägeriet och livslögnen i någon kommande utgivning?

      • Ninajanuari 27, 2022 kl. 7:03 f m
        Författare
      • Svara

      Ja precis, hon anser Arnault vara utsatt av ”hopens värld, dess gråa, trista, mediokra massa” pga att han är jude och överklass samt begåvad. Undran huruvida hon kommer att sluta lura sig själv drev mig att läsa boken. Men nej, jag tror inte det.

Kommentera