Den här våta drömmen till debutroman är en blandning av Knausgårds Morgonstjärnan i sin kollektiva utformning och Clara Törnvalls lovsång till människans olikheter. Stacken är ett matriarkalt kollektiv – en grupp människor som istället för att på individnivå tvingas vara bra på allt kompletterar varandra som grupp. Likt myror i en stack har de olika roller och följer sin alfahona. De bor utanför samhället, avsides i skogen, de delar på allt och deras ledord är ekocentrism.
Här snackar vi feelgood som passar mig! Jag läser den här boken som en utopisk fantasi, en dröm att trösta sig med i det här jävla individsamhället vi har, där inte bara våld, kapitalism, klassklyftor och människors livspussel går åt helsefyr utan vi dessutom hela tiden får information om alla sorger i alla länder, alla tider på dygnet. Jag orkar inte. Det gör inte Emelie heller, vår första bekantskap som kastar sin Iphone i sjön. Hon är utbränd efter att ha ”visat framfötterna” på många tillfälliga arbeten och har nu dragit till skogs. Där kommer hon i kontakt med Stackens övriga sju medlemmar. Jag ser den här berättelsen som Annika Norlins diskussion med sig själv huruvida en annan värld är möjlig. Emilie representerar författarens rationella tänkande som med goda argument (sorgligt nog) avfärdar idén om att leva i ett kollektiv helt utanför samhället, det är en saga omöjlig att realisera.
Och tyvärr känner jag det väldigt tidigt i boken, att det här går ju inte. Det kommer aldrig hålla. Jag måste gång på gång styra upp mig, sluta tänka på hur det ska sluta och koncentrera mig på vägen dit. Dessvärre litar inte Norlin helt på sin läsare utan förklarar för mycket vilket gör att mitt intresse svalnar och att boken känns för lång. Men, den norlinska styrkan sitter i humorn och psyket. Hon har en fantastisk förmåga att förstå, gestalta och sätta ord på hur människor tänker och det gör hennes karaktärer ganska realistiska och komplexa. Jag lär mig saker om mig själv när jag läser Stacken, och det gjorde jag också när jag läste Jag ser allt du gör.
”Ett tag var alla helt tysta, och det slog mig att jag inte längre kände behovet att prata bort tystnaden. Det var länge sedan jag känt mig så avslappnad. Jag insåg att jag kanske hade tänkt fel när jag trodde att jag behövde ensamhet för att vara lugn. I stället, insåg jag, var andra människor själva förutsättningen för att kroppen helt skulle gå ner i varv.”
När Norlin skriver om Józsefs strategi att ”kasta första stenen på sig själv” i samtal med andra människor i syfte att få de att slappna av, inser jag att hon ju precis beskrivit det jag sysslar med. Tyvärr har jag märkt att detta bara i undantagsfall leder till önskad effekt, istället finner jag mig alltför ofta blåslagen av alla stenar jag får i skallen. Som om det vore okej att racka ner på mig bara för att jag själv gör det. Mången gång har jag bestämt mig för att genast sluta med detta sociala handhavande, men nästa gång jag träffar en bekant gör jag likadant igen.
Stacken bygger på en fantastiskt fin romanidé, ett intressant och samhällskritisk experiment. Men tyvärr är läsupplevelsen inte lika stor som jag önskar den vore.
Senaste kommentarer