Människan är en liten skit, våra brister och de fel vi gör lämnar spår i oss själva och omgivningen. Under #metoo 2017 var det många som började tro på karma när männen med hybris blev tvungna att tugga och svälja den kaka de själva bakat. Äntligen hängde lagen om orsak och verkan samman som den borde, tyckte man. Fram till förtalsdomarna kom.
Jag har läst Allt som var mitt av Cissi Wallin och jag har läst Frostensons poetiska utbrott. Jag var inte alls lockad av att läsa Fredrik Virtanens rannsakning när den kom 2019 och det är knappt jag mäktar med den nu heller. Människan må vara en liten skit men varför servera sig själv och andra bajsmackor när det finns så mycket annat att knapra på?
”Min intellektuella feghet äcklar mig mer än alla pattar jag någonsin kan ha klämt på krogen”
Att läsa om hur Virtanen levde livet som ledde fram till anmälningarna är som att äta machosallad med carolina reaper, blodig biff och bacon. Det är äckligt och ohälsosamt, jag vill spotta ut och skölja munnen. Han var ett grisigt as som förnedrade sig själv och andra. Han knarkade och knullade, han knarkade och körde bil, han lurade i andra knark och han hade telefonen full med bilder på nakna tjejer som han knarkat med. Han tillstår också att ”värre saker har hänt”. Om det var så att han drogade Cissi Wallin och sen våldtog henne blir ingen som har läst den här boken förvånad.
Trots att Virtanen chockar mig med en livsstil som får Cornelis Vreeswijk att framstå som välvårdad i jämförelse, känns det än mer ofräscht och olyckligt när han ”rannsakar” sitt beteende. ”Då kände jag aldrig överläge,” skriver han. ”Jag tänkte inte på överläge. Jag såg kvinnor som starka och överlägsna och ouppnåeliga, de som bestämde över min bekräftelse.” Alltså tänkte han visst på överläge, men att det var tjejernas position. Den här typen av självmotsägelser återkommer genom hela den icke välskrivna boken. Ett annat exempel är att när han har ”slutat knarka” åker han dit för narkotikabrott. Utan nåd är inte bara en studie i patriarkalt maktmissbruk det är också ett av de tydligaste typfall jag stött på av en människas ”blind self”.
”Det vore så enkelt, så naturligt, att radikaliseras. Detta är materialet som bygger radikaler. Jag måste leta efter min linje. Jag måste leta efter mig.” Tyvärr måste jag meddela att du är här hela tiden Fredrik. Du är alltid du. Vad du tänker om dig, vad du skriver och tycker är lika bra försvar för ditt beteende som Kapten Klännings föreläsningar var för hans grova våldtäkter. Att proklamera idéer och tillhörighet till en grupp men samtidigt med sina handlingar gå på tvärs med egna uttalade rättesnören är osmakligt och om personan Fredrik Virtanen opartiskt hade läst den här snyfthistorien hade han inte varit nådig i sin kritik.
Till stor del handlar Utan nåd om medias handhavande, pressetiska haveri och den folktribunal som följde. Det är ett rimligt fokus men otroligt tråkigt att läsa.
När jag stänger igen den här icke rannsakande rannsakningen känner jag mig smutsig.
Senaste kommentarer