Det är trettiotal och depression. Arbetarklassen har det svårt och försörjningsansvaret ligger på männen. Båtkaptenen hårdkokte Harry Morgan säger först nej till att smuggla människor, men sen tvingas han säga ja till både det ena och andra, eftersom han är pank.
Det här med att ha eller inte ha pengar till mat och alla kroppsdelar kvar, det är hela saken. ”Hyggliga män” tvingas göra brottsliga grejer som att smuggla, stjäla och skjuta, för att kunna försörja sig och mätta familjens magar. Författaren hyser nog sympati för sina stackars karaktärer men jag känner mig inte helt övertygad om att det är speciellt hyvens killar vi har att göra med här.
Hemingway kan gestalta, växla mellan att beskriva detaljer och att zooma ut, skapa spännande karaktärer som samtalar realistiskt. Men den har åldrats väldigt illa den här mansberättelsen som är dränkt i sprit och kryddad med krutrök. Språket är macho, de manliga karaktärerna har ”cojones” och kvinnorna är hustrur. Det är rasistiskt och kvinnofientligt, dystert och våldsamt. Den har filmatiserats tre gånger, jag tänker inte se någon av dem.
Från början är det en linjär berättelse där Harry är berättaren. Sen växlar berättarrollen och det kunde ha blivit jättebra eftersom läsaren får se Harry utifrån. Men jag tycker istället att det blir väldigt rörigt i andra halvan.
Jag är inget övertygat Hemingway-fan, så det här var nog inte rätt bok för mig. Men jag gillar de delar av prosan som är mindre rostangripna, klassperspektivet och det olyckliga slutet.
Senaste kommentarer