Några ord till en ung feminist av Marianne Lindberg De Geer

En pamflett tänker du kanske, men passa dig, det här är en ignorant utskällning. Jag förstår att Marianne Lindberg De Geer, 76 år, är sur, vår samtid är bitvis bedrövlig även för oss åttiotalister. Jag trodde vi var överens, men vi är arga på olika saker och på olika personer och av olika anledningar. Hennes argumentation håller inte och hon bortser från frågans komplexitet. Källhänvisningar saknas förstås, det här ska vara några lättsamma ord så där i all hast. Det blev inte bra. Jag tycker man ska tänka innan man talar, och läsa innan man tänker.

Föräldraskap
Hon inleder med det hårt ansatta moderskapet som ju faktiskt är universums viktigaste och kanske svåraste uppgift, så det är väl egentligen fullt rimligt med höga krav. Hon menar att kvinnor är mer lämpade att vara med barnen på grund av mindre mängd muskelmassa och testosteron. Här hämtar hon ogiltiga belägg från djurvärlden och hävdar att män är mer benägna att slå ihjäl sina barn jämfört med kvinnor.

”Jag ser än idag pappor som skakar sina gråtande barn allt intensivare ju högre barnet skriker, som om det skulle hjälpa att chocka de små liven.
Kanske är vi alla på väg att alieneras. Nu ser man tyvärr allt oftare både mor och far dunka små spädbarn i rumpan så hårt att det mer liknar aga än trygghetsskapande.”

Hon föreslår föräldrakurs för alla nyblivna föräldrar, mest för pappornas skull. Hur det nu kan hjälpa om det är muskelmassa och testosteron som avgör fattar inte jag, men i alla fall. Det finns redan kurser. Om jag likt författaren tillåter mig att använda anekdotisk bevisföring vill jag tillstå att jag vet snart ingen pappa i min generation som inte är engagerad i sina barn. Det var bedrövligt förr ja, men det är något helt annat idag. Nu ser man allt oftare män som sköter lejonparten av hushållsarbetet till och med.

Aborträtten bör värnas, extremhögern är farlig, där är vi helt överens.

Inte många ord i det här avsnittet om könsroller och socialkonstruktivism.

Sexualitet
Marianne Lindberg De Geer med långt hår och målade röda läppar, vet inte, eller kanske att våldtäkterna skulle minska om tjejer klädde sig mindre utmanande. ”..om kvinnan dämpade sitt sexualiseringsbeteende, vad skulle hända då? Att hon skulle upptäcka en självständig kvinna, beredd att stå på egna ben?”

Män och kvinnor är biologiskt olika, fortsätter hon och argumenterar för det med deterministisk biologism i värsta Herman Lundborg-stil. Jag tror inte mina ögon, det här kan jag inte ens ta på allvar. För det första jämför hon mig med djurhonor som går nakna, slickar sig i röven och som aldrig läst en bok. För det andra finns det flera hundra exempel från djurlivet som pekar på det motsatta (albatrosser, pingviner, svanar, delfiner, apor, valar etc). Man ser det man tror att man ska se även inom vetenskapen.

Nu har hon tappat mig helt och jag läser resten av texten utan välvilja. Jag irriterar mig på språket också, att hon slänger in engelska meningar och jag har oerhört svårt att stå ut med den grunda analysen.

Innan hon går över till nästa kapitel delger hon att hon inte i någon ålder har känt sig ful. Vad skulle hända om hon varit lite ful? Att hon skulle upptäcka en empatisk kvinna, beredd att inse att andra inte har det som hon?

Utseende
Här spottar hon i motvind. Först beklagar hon sig över att den feministiska kampen förvirras av att det feministiska samtalet alltjämt handlar om kroppen. Hon fortsätter med att hon alltid betraktats som snygg i den manliga blicken. Sen går hon vidare med att diskutera den kvinnliga kroppen.

Men så kommer faktiskt en sats om att kvinnor lärt sig förstå känslor och reaktioner genom århundraden av träning. Människan kan lära sig saker ändå alltså?! Då finns det kanske något hopp för jämställdheten?

Makt
Hon vet redan ”allt om det som kvinnliga författare skriver om”, (inte kvinnor som skriver om nazism uppenbarligen). Men av Ulf Lundell har hon något väsentligt att lära? Plötsligt känner jag stor sympati för Kerstin Ekman som distanserat sig från ”kvinnligt skrivande”. Om en som ändå kallar sig feminist så lätt avfärdar kvinnors böcker. Jag undrar om Marianne Lindberg De Geer läst Jamaica Kincaid och Mukasonga Scholastique exempelvis, som skriver om makt. Bara någon sida senare skriver hon att alla intresserar sig för mannens berättelse, men bara kvinnor intresserar sig för kvinnans. Dubbelmoral i alla ära – det får vi alla brottas med, men det här är mer än jag kan tåla.

Kan förslaget att kalla sig kvinnlig bög vara något? Ha ha eller eh va? Skrattet fastnar i halsen. Att låta Hamlet spelas av en kvinna är bara korkat, raljerar hon vidare. Men när Jenny Andreasson försökte sätta upp en feministisk Hamlet fick hon sparken – det kan mycket väl finnas något värdefullt i att byta roller.

”Ibland får jag en känsla av att många kvinnor hellre lever i viss underkastelse än att själva ta fullt ansvar för sina liv.”

Det här är inte ”några ord till en ung feminist” det här snarare en smädesskrift till alla kvinnor som inte är den gamla Marianne Lindberg De Geer. Eller skriver hon till sitt unga jag, den mänskliga Mona som jag tyckte så mycket om? Här bjuder hon i alla fall på 72 sidor kvinnohat som likt misogyni från annat håll bygger på okunskap, bristande helhetsperspektiv och förståelse för dagens unga kvinnor och deras situation. Hon saknar helt intersektionell ansats, inte ett intressant ord om klass eller rasifiering. Tvärtom tycker hon det blir för krångligt med olika sorters feminismer. Bäst vore det om alla var precis som hon, verkar hon tycka.

”Min fråga blir, är vi egentligen i grund och botten inte väldigt nöjda med att det är männen som drar ut i krig, som nu i Ukraina? Eller att det är mannen som bär upp de tyngsta väskorna på vinden?” (Som om dessa två meningar ens har något gemensamt? Jag vågar lova att ingen feminist som har en närstående i krig är ”väldigt nöjd”.)

När hon väl läst någon studie använder hon den som 100% fakta och inte i enlighet med vetenskap och praxis. Att redovisa forskningsresultat är en sak, att tolka dem en annan. Jag har fått lära mig att det ska finnas minst två valida studier med samma resultat för att man ska kunna tala om vetenskaplig grund.

Men fortfarande är vårt land i grunden i stort sett patriarkalt. Med det menar jag att mäns ord fortfarande väger tyngst. Åtminstone i arbetslivet. Om det beror på att vi kvinnor spelar underlägsna vet jag inte, men att vi ständigt sexualiserar oss själva och gör oss till objekt för mannens blick med alla tänkbara grepp, är då ett som är säkert.”

Det finns ett avsnitt om åldrande också men jag orkar faktiskt inte mer här. Tanten har tappat det. Med sådana vänner behöver feminister inga fiender.