Madonnan vid Nilen av Scholastique Mukasonga

Med hjälp av eleverna på en kristen flickskola redogör Scholastique Mukasonga för hur hierarkier, fördomar, hat och våld mellan hutu (majoriteten) och tutsier i Rwanda kunde se ut, vilket nådde sin kulmen 1994 med hutuernas folkmord på ungefär en miljon tutsier. Madonnan vid Nilen från 2012 är dramatisk, välskriven och saklig, kraftfull och oavbrutet intressant om än ingen skildring som låter läsaren komma karaktärerna nära. Mukasonga är träffsäker i sin satir när hon skildrar nationalism, patriarkat och eurocentrism.

Författaren föddes i Rwanda 1956 som då var en belgisk koloni, och hon flydde därifrån 1992. Hennes mor, far och fem av hennes syskon dödades. Precis som judarna hatades för sina framgångar och rikedomar var tutsierna favoriserade av kolonialmakten och närmast att jämföra med adel. När Rwanda blev självständigt 1964 var grogrunden för animositet bördig och trots att det officiellt rådde fred mellan folkgrupperna – vilket exempelvis inkvoterade tutsier i elitskolor skulle bevisa – marginaliserades och förtrycktes minoritetsbefolkningen.

I den här prisbelönta romanen är det år 1979. Flertalet av eleverna på Notre-Dame-du-Nil-skolan kommer från socialgrupp A, men trots att de kommer från pengar är det många som vill utnyttja, styra, skamma och straffa flickorna som ”bildar förtrupp till kvinnofrämjandet”. De bör se upp för förbannelser, onda andra, myter, magi och Guds ilska. Likaså för vita och män i synnerhet vita män samt de katolska nunnorna som driver skolan. Det är många nivåer av makt som kuvar huvudkaraktärerna. De är unga, svarta, flickor och somliga dessutom tutsier och deras syfte är att dra hem stora hemgifter åt sina familjer.

Notre-Dame-du-Nil är även namnet på den madonna-staty som står i närheten av skolan. Den svarta madonnan har en liten rak näsa, så kallad tutsi-näsa vilket av den mest skoningslösa hutu-flickan på skolan Gloriosa, inte kan accepteras. När Gloriosa med hjälp av lögner trissar upp den hatiska stämningen kallar hon det politik. Det är fruktansvärt obehagligt eftersom läsaren vet vad som ska komma att hända femton år senare.

Jag är tacksam för att Mukasonga går emot någon slags tradition som går ut på att underhålla hemlig information allrahelst från vita ”som vill veta allt och som inte begriper ett dyft”.

” – Va? exploderade hon, är det de vita som har upptäckt gorillorna nu också, precis som de har upptäckt Rwanda, Afrika och hela jorden! […] Det finns till och med en vit kvinna som lever tillsammans med dem. Hon avskyr alla människor, särskilt rwandier. Hon lever med aporna året runt. Hon har byggt sitt hus mitt bland dem. Hon har öppnat ett hälsocenter för gorillorna. Alla vita människor beundrar henne. Hon tar emot mycket pengar till gorillorna.

Kuriosa: Ellen de Generes öppnade 2022 en fond i Dian Fosseys namn.

2 pingar

  1. […] lätt avfärdar kvinnors böcker. Jag undrar om Marianne Lindberg De Geer läst Jamaica Kincaid och Mukasonga Scholastique exempelvis, som skriver om makt. Bara någon sida senare skriver hon att alla intresserar sig för […]

  2. […] Nya länder för 2023 är: Syrien, Andorra, Senegal, Kroatien, Moçambique, Kuba, Estland, Rwanda, Lettland, Litauen, Pakistan, Kamerun, Belgien, Slovenien, Egypten, Trinidad och Tobago samt […]

Lämna ett svar