Ingen ro om natten av Karl Kofi Ahlqvist

När jag läser den här debuten är det lite som att jag läser en bok för första gången. Min annars ganska så välsorterade verktygslåda gapar plötsligt tom. Eller har ordningen bara kastats om? Berättelsen är egentligen bekant; en utsatt människa som förväxlas med ett objekt. Men här är objektet en man. Det är en mans bröstvårtor som styvnar i kylan, det är hans hud som bleknar om vintern, det är en man som får skämmas för sina fettvalkar och sin glupande hunger. Han säljer sex till äckliga och hårdhänta kvinnor (mzungu) som har möjlighet att välja honom, eller avstå. Oron om natten gäller inte – som när prostitutionen utförs av en kvinna – att bli misshandlad eller våldtagen. Oron gäller bland annat om torsken verkligen kommer att betala. Desperationen, destruktiviteten och kränkningen är däremot veterlig.

Människor är knappast så prydliga att man i en berättelse bara kan byta ut könet på huvudpersonen. Det är inte heller så det känns. Tvärtom upplever jag Karl Kofi Ahlqvists berättelse som mycket trovärdig. Han låter saker vara komplexa, han försöker inte förklara något och nämner inga strukturer. Och det är nog lika bra (det kan gå käpprätt om man försöker). Jag känner mig fortsatt styrkt i min övertygelse om att det blir allt mindre intressant att prata om ett patriarkat utan att också ta hänsyn till klass och ras. Jag kan knappast tänka mig ett bättre bevis på postfeminism än följande:

”Jag hade läst en del om vad manliga eskorter kunde tjäna i andra länder, andra städer och det blev tydligare för mig att Skandinavien kanske inte var den rätta platsen om jag tänkte fortsätta med det här. Ibland var det som om de förväntat sig att jag skulle vilja ha dem så pass mycket att jag var villig att ställa upp gratis, som om deras mogna kropp räckte för mig, som om det var de som gjorde mig en tjänst. Kanske tog jag fel? Eller hade det med deras självbild att göra – de var inte vana vid att betala för att få tillgång till någon annans kropp.”

Den här är som världens sämsta film Pretty Woman, fast precis tvärtom. Ingen ro om natten är en välskriven roman utan dramatisk kurva och utan lyckligt slut. En tragedi om en riktig människa, en svensk, svart, ensam, fattig man som är dålig på att sälja sex. Han söker efter en sugarmama, jobbar som flyttgubbe, inom hemtjänsten och så säljer han droger. Han har – till skillnad från Vivian – en kontext, en pappa som är från Ghana, för vilken berättarjaget oroar sig, men också vill komma närmare.

”Det var så mycket jag ville säga honom, men jag visste inte var jag skulle börja. Det blev ofta så stelt mellan oss att jag många gånger tänkte att det vore bättre om han var död, för då skulle jag sörja bilden av oss två och gå vidare med mitt liv i stället för att hela tiden känna mig tvungen att försöka närma mig honom, och bli besviken varje gång det inte lyckades.”

Han är 24 år och likt en osalig ande åker han mellan Malmö och Köpenhamn ”..det fanns inget som hindrade mig eller höll mig kvar, men det var också det som många gånger förlamade mig..” Han väntar på att livet ska börja ta form. Han vågar inte tro på något eftersom smärtan i att inte tro på något är mindre än smärtan i att tro för mycket på fel sak.

Det är inte bara huvudpersonen som är olycklig. Människor som är med i den här berättelsen är apatiska, i missbruk, fattiga, ensamma, alienerade. Några utnyttjar, andra utnyttjas men ingen pekas ut som ond eller god. Alla är offer för livet som skickar hotbrev. Simone de Beauvoir skrev att ”om ett verk beskriver hopplösheten innehåller det redan ett frö av hopp”. Det finns hopp i den här natten, till exempel att den unge mannen vill sluta röka och faktiskt snabbt släcker de cigaretter han tänder.

Med Ingen ro om natten vinner Karl Kofi Ahlqvist Katapultpriset 2024.