apr 23 2023

Jag är glad att mamma dog av Jennette McCurdy

”Det är bra för mamma att ha något i mitt liv att se fram emot.”

Att projicera sina drömmar på ett barn kan väl vara en kärlekshandling, utförd i god tro? Säkert är det anledningen bakom flera barn som blivit stjärnor (<– en avlägsen släkting till mig). Men Jennette McCurdys mamma är en tokig fan. Hon drillar för hårt och beter sig alltför narcissistiskt för att det ska falla under begreppet kärlek. Vansinne är ordet. Ett exempel: Mamman duschar Jennette (Net) tretton år tillsammans med storebrodern som är sexton.

Självbiografier skrivna av kända människor från USA lockar normalt inte mig, men när Tone Schunnesson tipsade om den här i Cyklopernas land, blev jag nyfiken. Och det stämmer som hon sa; McCurdy är en mycket modig, rolig och generös berättare.

Tyvärr är den också lite som jag befarade; en lång räcka hemska saker som drabbar barnet Net, vilket gör åtminstone första halvan till en smått ytlig eländesskildring. Jag funderar på vad det är för mening för mig att läsa traumaporr där allt dessutom står klart upp och ner och jag som läsare inte behöver tolka eller knappt tänka. Vad får jag ut av att läsa detta? Att det är dåligt för en människa att bli känd som barn vet vi ju redan.

”Mamma får inte veta att jag gillar lila, eftersom hon föredrar rosa. Hon skulle bli knäckt om hon fick veta att jag har bytt favoritfärg till en som inte också är hennes. Det är ett privilegium att mamma älskar mig så mycket att något så litet som en egen favoritfärg kan göra henne förkrossad. Det är sann kärlek.”

Men Jag är glad att min mamma dog kan utgöra en viktig påminnelse om den maktställning en förälder alltid har i förhållande till ett barn och hur det maktmissbruket kan te sig. Ett barn kan inte lämna giltigt samtycke. Samt att man som vuxen har ett ansvar att larma när man ser andra barn fara illa. (Varför gör ingen i Nets omgivning något för att stoppa övergreppen?) En tonårsförälder som tycker sig lida av kontrollförlust kan bli lugnad av att läsa om lydiga barn som ett tecken på misslyckat föräldraskap.

Jennette McCurdy, född 1992, börjar spela in film redan som sexåring. Hennes galna mamma är fattig, mormon, hoarder och anorektisk. Hon behandlar sin lilla dotter som en utställningshund som tävlar i agility mot målet att bli en framgångsrik barnskådespelare. Net får med hjälp av mamman aneroxi som preteen och spelar samtidigt rollen som den matälskande Sam Puckett (iCarly). Det är nämligen ”roligt” med en smal kvinna som vräker i sig, om hon varit tjock och storätare hade hon säkerligen fått mail där folk ”informerat” om att det inte är bra att vara överviktig. En kvinna ska helst ha en kropp som ett barn och aptit som en vuxen kvinna.

Jag inser att det finns absolut något här att fundera kring ändå. Skildringen fångar något som är större än en narcissistisk mor och hur hon kontrollerar sin dotter. Anledningen till att somliga unga flickor till varje pris vill behålla din barnkropp är förstås att de tjänar på det. Flickkvinnan premieras på ett sjukt sätt i vår värld.

Net tänker dock saker som ”det är vidrigt att vara människa” inte ”det är vidrigt att vara jag”. Hon sjunker sakta men slår inte i botten förrän – ungefär i mitten av boken – när mamman dör. Då glider McCurdy in i nattsvart mörker och landar på en ny nivå av misshandel. Hon blir självdestruktiv med alkoholmissbruk och bulimi som följd. Det är brutalt. Den andra delen av boken är intim, berörande och stark.

”Utan mamma vet jag inte vad jag vill. Jag vet inte vad jag behöver. Jag vet inte vem jag är.”

Jag tyckte det var en i överkant provocerande titel, men nu tycker jag tvärtom att titeln belyser det sanningsanspråk som McCurdy ska ha eloge för. Det här är en bra biografi.

”Jag undrar hur det skulle vara om alla var kända för sådant de gjorde när det var tretton: […] Högstadieåren är till för att famla och vackla och borde sedan sopas under mattan så fort de är över, eftersom man redan växt ifrån dem när man fyllt sexton.
Men inte för mig. I folks medvetande är jag för alltid den jag var då. En person jag växt ifrån för länge sedan. Men världen låter mig inte vara någon annan.”

apr 22 2023

Det tredje riket (#3) av Karl Ove Knausgård

Vi har ju haft det lite knaggligt genom åren, Knausgård och jag, men på sistone har det slagit gnistor. Därför är jag välvilligt inställd och skärpt redan vid första meningen som lyder: ”Det sägs att depression är stelnad vrede.” Jag som nyss hävdade att jag var trött på att läsa om depressioner. Första sidan och jag bara sitter och ler dumt, första kapitlet och jag är helt till mig. Karln med stor K, kan tydligen skriva om vad som helst – och jag älskar det. Fast karaktären Tove med depression har också psykoser. Jag tänker lite på hans ex eftersom jag antar att det är hon som gett upphov till Tove. Men äsch, skit i Linda! Vad gör det att han kanske inte har någon fantasi att skryta med, ingen har allt, jag älskar honom ändå. Han kan göra världen ny för mig och det är stort.

Det tredje riket är fortsättningen på Vargarna från evighetens skog som är fortsättning på Morgonstjärnan. Jag fullkomligt älskade den första och blir därför svinglad när jag inser att den här är Morgonstjärnan igen, med samma människor, men de som hade biroller då (kvinnorna) får nu kliva in i rampljuset och överta berättarjaget. Spännande postmodernistiskt grepp som påvisar att allt är relativt, tänker jag först. När det går upp för mig att det också är samma händelser som i första boken, alltså exakt samma, blir jag kall inombords. Ska han skriva samma bok två gånger?

Det börjar alltså med Tove, som struntar att ta sin medicin trots att hennes alkoholiserade man litteraturvetaren Arne från Morgonstjärnan gång på gång påminner henne. Sen är det läraren Gaute som är ihop med prästen Kathrine. Helge är arkitekten som fyller sextio år och är ihop med den yngre Vibeke. Line är sjuksköterskan Solveigs dotter. Djävulen Kristian Hadeland begrovs i Morgonstjärnan men dyker nu upp igen. Han säger så här:

”- Folk blir ofta förnärmade när jag gissar rätt, sa han. Ingen vill vara lätt att läsa. Alla vill vara speciella.
– Kanske för att alla faktiskt är speciella?
– Det är en vacker tanke! Men är den sann? Nej. I viss mening träffade kommunismen som ideologi klockrent. Alla är lika. Till förväxling identiska. Samtidigt kunde det aldrig gå. Alla är lika, men ingen vill erkänna det, inte egentligen, och det är förstås därför som kapitalismen är så framgångsrik. Den klarar av konststycket att få alla att känna sig unika i det likadana. Det är ett konststycke som tidigare var förbehållet religionen. Så det har alltid funnits där.”

Syvert (Alvetinas bror) från Vargarna.. är ihop med Lisa, Solveigs syster. Helge från del ett kopplas här samman med Syvert från del två. Några helt nya figurer finns här också exempelvis den extremt charmige och övertygande Valdemar som likt Hitler kan få med sig folk på vad helst som faller honom in. Han och Line blir typ tillsammans.

”När han pratade om det tredje riket var det inte nazisterna han pratade om, utan något som de hade trott på under medeltiden, att det första riket var Guds tid, det andra riket Jesu tid och det tredje riket den heliga andes tid.”

Morgonstjärnan utspelade sig under två preapokalyptiska dygn. Den nya stjärnan lyser alltjämt och det är hett vilket för tankarna till klimathot, ett hot från rymden, kärnvapen. Nu kliver vi över tröskeln in på det tredje dygnet. Kristendomens tretalsmystik går på i ullstrumporna. Här avhandlas det tredje ögat och den helige andens tredje rike. Det finns också ett black metal-band som heter Det tredje riket. Knausgård vill fortsatt omkonnotera ord som hör samman med nazismen; Min kamp, Det tredje riket, arier, runor.

Det handlar om människan, liv och död, verklighet och vanföreställning, begär, musik, konst, religion, vetenskap, språk, vardagen och djävulen. Killarna från black metal – bandet är döda med huvudena bakochfram. Människor slutar att dö. Tove hallucinerar, kanske är hela berättelsen hennes psykos? Via läkaren Jarle som forskar på hjärnan tar Knausgård, som brukligt, djärva kliv mellan essä och dieges. Han intresserar sig för olika medvetandetillstånd; dröm, sömn, koma, rus, psykisk sjukdom och hur mediciner, maskiner och AI kan flytta gränser för vad vi kallar medvetande. Intressant i och för sig, men…

Ni kan inte tro vad som händer, ungefär i mitten av boken. Jag, knausgårdianen, kan det knappt själv. Förälskelsens dimmiga blick klarnar och plötsligt ser jag att det är en bunt papper jag håller i mina händer, det är varken liv eller magi. Äkthet, innerlighet, humor och intimitet saknas alltför ofta. Triptyken kollapsar mitt framför ögonen på mig, Knausgård rasar ner från piedestalen. Han gastar fortsatt om sina teorier men jag har tröttnat, det blir för teoretiskt. När han försöker locka mig med polisen Geir som ska lösa mordgåtan, vänder jag honom ryggen. Jag fräser åt honom att det är dags att han slutar rädas kvinnlig sexualitet, han är över femtio år, herregud.

Hört ryktas om en del fyra, men jag vet inte, jag ska nog undersöka om inte Linda kommit ut med någon ny..

apr 20 2023

Kärlek i fem akter av Daniela Krien

”Länge leve matriarkatet!” Hehe

Jag blev liksom tagen på trampolinen när jag insåg att här finns nästan allt jag önskar av en roman. Kvinnor, kvinnor, kvinnor och deras inre liv, kärlek och okärlek, realism och lättsmält prosa med hög densitet. Hela rasket snyggt förpackat i fem avsnitt och med en framsida som stjäl mina blickar.

Kärlek i fem akter handlar om att människor vill vara tillsammans, men att det är väldigt svårt för människor att vara tillsammans. Att den som letar efter den perfekta människan kommer att få hålla på. Att frihet har biverkningar.

De är fem stycken kvinnor som alla är i samma generation, vita, medelklass och utan långvariga stabila kärleksrelationer. Deras liv hakar i varandra på ett tjusigt sätt vilket medför perspektivförskjutningar. Först får vi läsa om Paula som jagberättare, hon är vän med Judith, som är berättare i andra kapitlet. Näst kommer Brida vars skilsmässa Judit har inverkan på och så vidare. Kvinnorna genomlever kärlek, lust, moderskap, kreativitet, patriarkat, skilsmässa, singelliv, nätdejtande, barnlängtan, klasskillnader, systerskap, abort, otrohet, horstämpel, sorg med mera. Det är oavsett ämne, hela tiden intressant.

”Du vill bara ha honom tillbaka för att du inte längre kan få honom och gör han slut med den andra vill du inte längre ha honom. Du behöver honom inte, du klarar dig själv.”

Daniela Krien har stor psykologisk medvetenhet och en formidabel förmåga att sätta ord på den västerländska nutidsmänniskans angelägenheter. Jag känner igen mig, ibland nästan skrämmande mycket. Saker som jag trodde var unika för mig och mina medmänniskor har denna tyska hantverkare kännedom om. Lärdom: Tro aldrig att du är unik!

”Inte alla gränser begränsar.”

När samtiden sätts under lupp ser vi att ökade valmöjligheter som gör oss fria också kommer med baksidor. Självständighet är positivt men en av dess beståndsdelar kan vara ensamhet. Att kunna försörja sig själv, att få välja och byta ut sin partner, göra karriär och möjligheten att leva ”aktivt” singelliv är alla goda ting men förändrar inte människans arkaiska behov av mental och fysisk närhet. Här ger också författaren ett konkret förslag på hur man kan leva fritt och tillsammans utanför heteronormen.

”Skriva i lugn och ro. I årtal önskade hon sig inget annat än att få göra just det. Nu när hon bara har barnen halva tiden, bara upplever hälften av deras tid som barn, hälften av deras glädjeämnen, hälften av deras bekymmer, då kommer det inga ord längre.”

Ett extra plus för ställningstagandet mot surrogatmoderskap. Att ge bort eller sälja ett barn är att likna vid en våldshandling riktad mot den födande kvinnan. Att kända barnköpare inte stött på kritik eller ifrågasättande är oroväckande och därför är jag glad för uppropet som handlar om att surrogathandel borde förbjudas eftersom det inte är förenligt med kvinnors och barns rättigheter.

Att äldre män lever i kärleksrelationer med yngre kvinnor kvarstår som realitet i konservativa såväl som moderna samhällen. Krien vidgar min förståelse varför. Män som attraheras av yngre kvinnor gör nog det inte av enbart ytliga och fysiska orsaker. Ungdomens lättsamhet och naivitet tror jag lockar stort. Hur de lyser, skrattar, nyfikenhet, hopp, livsöverskott. Färre erfarenheter och kunskaper gör att saker är enklare, mer svartvita för en ung person vilket är både en last och en tillgång.

Jag skulle mycket gärna se en fortsättning där karaktärernas barn berättar om sina liv.

apr 16 2023

Som har inget redan hänt av Niklas Rådström

Det här är boken, när han börjar den, som kanske skall bli hans sista bok. Men som mer troligt är hans senaste. Niklas Rådström tillhör inte gruppen av vita manliga döda författare, men det var nära.

2017 får han diagnosen leukemi – ”blodets galenskap” – och påbörjar mångårig behandling med cellgifter och stamcellstransplantation. Från att ha tillhört de friskas värld går han över till de sjukas. Hans älskade fru finns bredvid som anhörig vilket betyder att de två inte längre delar samma värld. När han beskriver sin belägenhet skapar han i mig en känsla för sjukdomens ensamma plats. (Jag blir rädd och bokar tid till vårdcentral för att kolla upp mina leverfläckar.)

Som har inget redan hänt är en oerhört fin skrift om Rådströms erfarenheter av sjukdom och vård, barndomsminnen och filosofiska spörsmål om människans medvetande, liv och död. Det är en hoppingivande och stärkande skildring med kopiösa mängder klokskap. I hans behagliga prosa vilar jag, trygg. Rädslan lägger sig och någon slags acceptans infinner sig, (men tiden är redan bokad).

”Du bygger inte kryptan för att minnas den du förlorat. Du bygger kryptan för att minnas din förlust.”

Eftersom min pappa dog i leukemi förra året vill mina tankar hela tiden jämföra vården, sjukdomsförloppet, mediciner och biverkningar. Mitt sorgeår pågår fortfarande och jag tillåter mig att älta och processa vilket känns extremt lämpligt att göra i Rådströms sällskap. Han träffar mig på flera ställen då han skriver om faderslängtan, medmänsklighet och nyfikenhet.

”Jag tänker mig att grunden för all känsla av närhet till det levande är nyfikenheten. Utan nyfikenheten kan du inte bry dig om annat än dig själv. Utan nyfikenheten kan du inte tycka om andra. Nyfikenheten hör till dem av våra egenskaper som jag föreställer mig är minst utforskad. Kanske beror det på att många tidigt får lära sig att ett alltför nyfiket beteende är skamligt. Vi uppmanas redan som små att inte lägga näsan i blöt, att vi ska hålla oss på vår kant. […] Naturligtvis kan den nyfikne förirra sig i voyeuristens vattensjuka sankmarker i de stunder då nyfikenheten saknar skam och inte låter sig begränsas av tabun. Men den goda nyfikenheten tänker jag mig är knuten till en ljus livskänsla och i grunden vilar den på tillit och tilltro till omvärld och medmänniska.”

Och sen kommer slutet och då måste jag faktiskt gråta en skvätt. Glädjetårar!

Ett litet post scriptum bara för att han insinuerar att hans (kalla) mamma hindrat hans pappa från att träffa honom som barn, trots att det mesta i berättelsen tyder på att pappan inte var speciellt intresserad av att träffa honom. Jag vet naturligtvis inget om Rådströms föräldrar, men vill tillägga hur extremt vanlig jag tror att den uppfattningen/förhoppningen är. Att lägga skulden på mamman blir som ett skydd mot sanningen om en pappas bristande engagemang. Det finns pappor som inte får träffa sina barn, det finns också pappor som inte vill träffa sina barn.

apr 14 2023

Plikt av Tyra von Zweigbergk

Den här supersnygga debutromanen som illustrerats av Tyra von Zweigbergk själv handlar om psykisk sjukdom och ohälsa genom sex generationer. Den börjar mycket starkt med hur det var för berättaren att bli mamma.

”Jag viker mig ned för ödmjukhetens kraft, klivet försiktigt ur min dräkt av hur allt är och lägger den bredvid mig.”

Hennes son går nu i högstadiet (kanske i åttan) på en skola i Stockholm som tidigare var Konradsberg mentalsjukhus. Han blir som deprimerad och ”hemmasittare” vilket förstås tar sönder mammans hjärta. Detta krossade hjärta lägger hon – generöst och modigt – i läsarens hand. Jag blir djupt berörd angående allt som rör sonen och instämmer nickande i den kritik hon framför om dagens misshandlade skola.

”’Hur mår han?’ undrar folk. ’Dåligt.’ ’Vad säger han?’ ’Ingenting.’ ’Vad får han för hjälp?’ ’Ingen.’ ’Ska han inte prata med någon?’ ’Han kan inte prata.'”

Med ena foten i modern tid – med son och man, konstutställningar, många glas vin, samtal med pappan, postkodlotteri – och andra foten hundra år tillbaka, fungerar berättaren som ett kontrastfilter. Vi får tillsammans med henne dyka ner i Kungliga Bibliotekets arkivlådor med material om bland annat hennes farfars far Otto von Zweigbergk, chef på Dagens Nyheter som försvann under tystnad. Berättaren förkovrar sig om skolan, som man idag skulle vilja kalla Dårarnas slott (även om det inte är personerna på själva skolan som är dårarna, de riskerna väl dessvärre att bli) och som faktiskt kallades så när hennes förfäder led av psykisk sjukdom.

”Vid inskrivningen på Konradsberg har man antecknat vad patienterna lider av. År 1861 är det 26 personer som lider av ursinne, 25 av tungsinne, 9 av vansinne och 17 av förryckthet. 21 personer är inskrivna som svagsinta och 12 som fåniga.”

Jag förstår och uppskattar ansatsen att varva vad som nästan liknar dagboksanteckningar från samtiden med Zweigbergkarnas egen historia. Det ger en känsla, om än ytlig, för hur samhällsnormer förändrats gällande exempelvis psykisk sjukdom och kvinnor. Men som så ofta med släktforskning är det nog ändå mest spännande för släktingarna själva. Romanen känns onödigt lång, inte tjatig, däremot splittrad med all denna information som berör berättarens vardag, sonen, skolan, sjukhuset och släkten. Jag tror berättelsen tilltalat mig mer om den hade redigerats hårdare.

Berättaren är en protagonist som bjuder motstånd. Hon framstår som högfärdig och kokett, en extremt privilegierad ”stockholmsdam” med ”kängor och trasig skjorta”, latte i pappersmugg, som tycker sig stå över regler. Hon märker inte när hon står i vägen för ”gubbarna” som släpar säckar från en byggarbetsplats. Det handlas på NK, bilen är en Mercedes, datorn från Apple och någon lampa är Josef Frank. Skildringen utspelar sig i överklassen varför släktträd, namedropping av märken och celebriteter, konst, ostron och champagne inte förvånar men irriterar. Det vägs inte upp av att pappans byxor kommer från Jula. Jag känner mig allt lite mätt på överklassens depressioner och terapisessioner.

apr 13 2023

Husmoderns död av Sara Danius

”När allt kommer omkring är ju idoldyrkan bara en annan form av narcissism. Vill vi analysera våra samtida idoler bör vi skärskåda våra djupast liggande fantasier.”

Sara är min idol. Jag vet inte vad det säger om mitt ego, men drömmen vore ju att kunna analysera och skriva om samhälle och litteratur som hon. Jag är vansinnigt förtjust i den torra humorn som genomsyrar hennes rika och akademiska språk och hur hon uppehåller sig vid både det sublima och vardagsnära. Finns det ens någon annan som skulle säga ”textila transformationer” om klädbyten.

Den här essäsamlingen från 2013 inleds med Husmoderns död. Den är min favorit, då hon konstaterar att den så kallade utvecklingen som skett av samhället sedan 60-talet är tragisk. Den slutsatsen drar hon på goda grunder genom att analysera en kokbok.

”… fem decennier av svensk civilisation ligger förborgade i kokbokens transformationer. // Det säger sig självt. Om behovet av föda är Natur, men sättet att tillreda och äta födan Kultur, då har kokboken en del att berätta om samtida svensk civilisation.”

Förr var köket kvinnornas domän och där ingick det Danius kallar ”dirty realism”. Vi hycklade inte på samma sätt då, flydde inte undan naturen, skyggade inte för dödandet som är villkoret för köttätarens leverne. Kvinnoarmar instuckna i blodiga gummihandskar slet skinnet av ålen, satte kniven i hummerhuvudet, flådde haren, högg, slaktade och styckade. Idag betecknas den sortens handlingar som barbariska och är förpassade till historiens sophög.

”…husmoder var både kvinna och man, siren och slaktare, Eros och Thanatos. Husmor var suverän.
Undra på att ett besynnerligt vakuum uppstår i avmaskuliniseringens tid. När det svenska köket är tömt på manliga dygder börjar vår tids husmödrar gå på jakt efter kökets förlorade manlighet.”

Husmoderns tidevarv är till ända och köket står öppet för andra ”husmödrar” att erövra; Jens Linder med långkoken, Morberg med geväret, halvnakna Plura, arga kocken och senare flirtiga Benjamin, trallande Taylor med flera.

”Borta är inte den ömma, bullbakande och saftkokande kvinnovarelsen. Borta är husmor som slaktare. Lieman. Tortyrmästare. Borta är hon som ägde konsten att skilja mellan liv och död. Borta är hon som höll i förskäraren.”

Men mest av allt handlar det ändå om litteratur. Först går hon igenom männen; Camus, Sartre, Proust, Adorno, Calvino, Flaubert, Balzac, Strindberg, Tranströmer, Swedenborg, Torgny Lindgren, Thomas Mann, Thomas Bernard, Nabokov, Freud med flera. Sen kvinnorna vars verk tyvärr allt för ofta sammanblandades med deras liv; Jane Austen, George Sand, Woolf, Djuna Barnes, Simone de Beauvoir, Stina Aronsson, Birgitta Isaksson, Dubravka Ugrešić med flera. Jag inser att jag har många klassiska författare kvar att läsa.

Hon skriver också om filosofi, historia, andra världskriget, feminism, estetik, mode, glaskonst och barndomen med en gammal pappa.

Flakong är ordet jag plockar med mig och vetskapen är: ”Världen är ingen persika, den är en lök.”

Obegripligt är det vad hon såg i Antoine de Saint-Exupérys Lille prinsen. Men det förlåter jag henne givetvis. Min gräns går vid Alkemisten.

apr 12 2023

Räv och jag av Catherine Raven

”Om en liten andel av alla rävar söker människors sällskap, är det då inte troligt att en liten andel av alla människor har genetiska anlag för att bli vän med rävar?”

Ja det verkar inte bättre. För mellan det vilda och domesticerade, det civiliserade och naturliga, mellan fakta och fabel uppehåller sig Catherine Raven tillsammans med Räv som besöker hennes mark.

”När vi tillbringar tid med våra sällskapsdjur blir de mer som vi. När jag tillbringade tid med Räv blev jag mer som han.”

Hon har levt som ensamvarg sedan hon lämnade sitt dysfunktionella föräldrahem som femtonåring. Människor ljuger för mycket och imponerar inte på Raven, det gör däremot djur och natur varför hon utbildat sig till biolog. Men det är viktigare att ha ett mål än ett yrke, menar författaren som i brist på trygg anknytning lever med djur och växter. Hon försörjer sig genom att skriva och undervisa.

”’Varför dör män före sina fruar?’ Jag pausar innan den slitna poängen. ’För att de vill det.’ Jag berättar för dem att honorna lever längre än hanarna för att vapitier är däggdjur. Bland däggdjuren lever det kön längst som har ansvar för avkomman. […] ’Hanar ägnar sig åt aktiviteter’, säger jag, ’som inte är evolutionärt stabila.'”

Det här är en humoristisk skildring för den med stort gigantiskt biologiintresse. Om man blandar Aase Bergs tuffa prosa och korsar den med Patrik Svenssons hamnar man kanske i närheten av Ravens. Detaljerna i Räv och jag är för min smak på tok för många, det är inte björnar utan svartbjörnar, inte ärtbuskar utan sibiriska ärtbuskar, inte lera utan alkalisk lera, inte hjort utan svartsvanshjort och så vidare. Hon hoppar mellan ämnen och pressar in fakta vilket gör prosan babblig och splittrad, ungefär som ett alldeles för långt smatterband. Man hajar till och tycker det är kul först när det sätter igång, men snart tröttnar man på oväsendet och längtar efter tystnad.

”Att äga mark innebär att ha ett stort ansvar. Varje steg man tar, varje gång man anlägger, varje ogräs man drar upp och varje träd man planterar, får ungefär hundra miljoner konsekvenser.”

Jag tror verkligen att det här är en bra bok. Bara det att jag inte gillar den. Jag föredrar att läsa om människor framför djur och växter. Men jag är glad att jag stod ut med pratsjukan, detaljerna och de lite töntiga namnen på enar och fåglar för jag hittade också guldkorn; samhällskritiken, litteraturreferenserna och de eleganta iakttagelserna om mänskliga manér.

”Jag hade försökt definiera vem jag var med hjälp av ett substantiv, en titel som fastställde vad jag arbetade med, när jag borde ha använt mig av verb. Substantiv som beskriver vad någon gör är vilseledande. Kanske är det avsiktligt. Jag skulle föredra att någon sa till mig han sjunger, i stället för han är sångare. Det sista försöker knuffa mig åt ett håll, dit jag kanske inte vill.”

apr 09 2023

Tålamod av Djaïli Amadou Amal

”Vid tålamodets yttersta gräns tar himlen vid.”

Munyal (som det heter på fulfulde), tålamod är den röda tråden i denna eländestriptyk. Tre kvinnor uppmanas i varsitt avsnitt att med tålamod uthärda tvångsgifte in i ett polygamt och patriarkalt äktenskap där misshandel och våldtäkter är vardag. Det finns porr, Viagra, smycken, droger och inflytelserika farbröder men ingen jämställdhet, inget samtycke, inte mänskliga rättigheter. ”Våldtäkt existerar inte inom äktenskapet.” (I Sverige brottsligt sedan 1984).

”Tålamod är en konstform som kräver tålamod att lära sig.”

Djaïli Amadou Amal, från Kamerun – som också arbetar med kvinnorörelsen Femmes du Sahel – vägrar tålamod i den här rasande stridsskriften. Hon är feminist, aktivist, delar ursprung och kanske också vissa av protagonisternas erfarenheter.

”Tålamodet är ett träd vars rötter är bittra men frukten är söt.”

Kvinnohatet är explicit och brutalt, även kvinnor emellan. ”För en kvinna finns ingen värre fiende än en annan kvinna!” Att läsa Tålamod är fruktansvärt plågsamt. Den enda ljusglimt som finns är ordet. Att få ta del av dessa förtryckta fulanikvinnors inre monologer är en ynnest.

”Med tålamod kan man koka en sten.”

Skulle behöva läsa om SCUM-manifestet nu, för att kanske kunna återfå jämvikten.

apr 08 2023

Senseis portfölj av Hiromi Kawakami

Som värmande misosoppa en kall dag är den här kontemplativa skildringen om två ensamma människors förening. Det är den 38-åriga kontorsarbetande Tsukiko och hennes före detta lärare, trettio år äldre, Sensei (magister). Det är han med portföljen.

Hiromi Kawakami skapar en märkvärdig, apollinisk dionysisk stämning vilket borde vara en paradox men icke. Våra huvudpersoner äter och dricker alkohol nästan hela tiden, vilket tjusar mig på ett sätt jag inte upplevt sedan jag läste Bröd och mjölk. Tydligen älskar jag att läsa om folk som äter och dricker. Eller så beror det på att den lågmälda, minimalistiska prosan utgör ett rum för mig, att bara njuta och vila i tillsammans med de ordkarga japanerna. Senseis portfölj är precis lagom vardagsmystisk och håller balansen mellan njutning i ögonblicket och längtan efter fortsättningen. Det är en stor förlust när den är slut.

Det är glest mellan meningarna, mycket lämnas osagt och det händer just inte mycket. Karaktärerna är statiska, de sitter på olika ställen och dricker, äter och pratar. Deras relation utvecklas sakta å så sakta. Det är det som är skönt. Istället för pinsamma sexskildringar läser vi här om inmundigandet av edamamebönor, hackad rå tonfisk, flygfisk, färsk potatis, olika sorters tofu och sake. Kall sake, varm sake, ljummen sake. Det är epifaniskt.

Men hur behagligt den här prosa än flyter fram så finns här mäktiga underströmmar. Tsukiko och Sensei är två ensamma alkoholister som inte kan prata med varandra utan att vara berusade och knappt ens då. Livet har inte blivit som de tänkt sig, men maten och drycken finns alltid där som en källa till glädje och lust. Karolina Ramqvist skriver att mat är ett sätt att hantera allt vad det innebär att finnas till. Och hennes frågeställning om matälskare egentligen är övergivna barn, kanske tangerar Kawakamis. Det verkar som att Tsukiko känner sig trygg i barnets position, i förhållande till den äldre läraren. Hon lockas inte av att ha ett traditionellt förhållande med man och barn. På liknande sätt tycks Sensei låst i sin identitet som magister trots att han slutat arbeta. Han går ingenstans utan rekvisitan som fullbordar rollen; portföljen. Författaren gestaltar hur kärlek inte bara är en utåtriktad företeelse utan också en introvert kraft som stärker individens självbild och får den att landa i hemtam form.

Livet är tomt och förgängligt och premissen är att vi själva måste försöka fylla det med mening. Jättesvår och uttröttande uppgift ju! Människan är i alla fall alla gånger bättre tillsammans, hellre dricka sake tillsammans än grönt te ensam. I de här två udda, smått anlupna individerna väcks något upp som de nog båda trodde var dött. Det är verkligen inte perfekt och inte tal om himlastormande lycka, men det är tillräckligt bra just nu. Och det är ju allt vi har. Nu.

apr 05 2023

Bob av Helle Helle

”Ut flyttar Bob och jag till Vanløse, vårt hem låg ovanpå macken, och vi hade stavparkett. […] Bob älskade gult tegel.”

Jag kan inte börja recensera Bob i någon annan ände än den berättartekniska. Här finns ett (i princip) outtalat jag, som är Bobs flickvän och också en allvetande och homodiegetisk berättare. Tillsammans med personens protagonist (Bob) sammanfaller de i ett vi, men makten över diegesen och karaktären Bob ligger hos flickvännen som dessutom nästan enkom väljer att berätta om saker han säger, gör och tänker när hon inte är med. Jag tycker det här är ett mycket märkligt men också vågat grepp. Det stör mig inledningsvis (en människa kan ju inte vara allvetande, tänker jag) men sen vänjer jag mig och mot slutet gillar jag det. Alla böcker har ju underförstått ett jag bakom sig, det kan vara mer eller mindre outtalat. Duras skrev: ”Alla författare talar om sig själva, vare sig de vill eller inte.” Här talar flickvännen om Bob, men egentligen är det väl hennes fantasier och tolkningar av honom vilket alltså säger mycket om henne själv. Jag uppskattar det ärliga uppsåtet i att synliggöra personen genom vars modus hela diegesen filtreras.

Det är en minimalistiskt och särpräglad skildring på bara 150 sidor om när Bob på åttiotalet som nyinflyttad Köpenhamnsbo – medan flickvännen studerar – ska sparka igång vuxenlivet. Men det vill sig inte riktigt. Han får något meningslöst extraknäck på ett hotell, han är ensam och vemodig, saknar mål och mening. Han tackar ja till att vara med i pyramidspel och så..

”Till slut visste han inte vad som gjorde mest ont. Att ha förlorat eller att förlora all den där tiden. Sedan hade tiden gått.”

Helle Helle har en säregen stil som bitvis är komisk med precis rätt tonträff, men emellanåt känns stolpig och konstlad. Däremellan finns mycket osagt. Mitt intresse är väldigt ojämnt när jag läser Bob. Jag gillade De bättre. Vissa passager får mig att utbrista ”fan va snyggt” men däremellan tappar jag fokus och mina tankar glider iväg på annat håll. Men jag älskar ändå karaktären Bob, känner med honom och igen unga mig i honom. Han funderar och drömmer, krånglar och ångrar.

”Han åkte in till stan för att ekipera sig på de små tvärgatorna bakom Strøget. Köpte en gul tröja och även en basker, men redan efter tjugo meter på Larsbjørnstræde ångrade han sig. Tyvärr gav de inte honom pengarna tillbaka, så han måste hitta något annat. han gick runt i butiken i nästan en timme, och till slut köpte han ett stycke velour som kunde läggas över sängen. Han blev tvungen att göra av med åttio kronor extra. Men när han reste sig efter en lång kopp kaffe på Teglgårdsstræde upptäckte han att påsen med tyget hade försvunnit.”

Plötsligt kommer den över mig, den tunga kvävande känslan som det innebar att ”ha hela livet framför sig”. Just det, hjälp, så var det ja! Alla val, möjligheter, förväntningar och krav, utbildningen, karriären, familjen, boendet. Hur ska det bli och hur ska det gå till, undrade jag. Lätt som en plätt! Inget att oroa sig för när man tittar i backspegeln, men säg det till Bob.