jun 17 2023

Elden av Daniela Krien

Det börjar helt tyst och stilla. Med lite rök bara. Som att jag står och tittar på grå och livlös aska. Det som inte får hända men ändå händer, har hänt här. Elden har slocknat.

Men i mig brinner det vildsint. Jag har blivit förstådd av en bok igen och det är frapperande. Daniela Krien är storasystern jag aldrig haft. Fem år äldre och dito visare – minst! Att hon är en människa som finns där nere i Leipzig och som kan skriva böcker som den här, gör mig lycklig. Här finns allt jag kan önska. En sparsmakad prosa av hög litterär kvalitet som behandlar livets cirklar och vardagens svårigheter med relationer, föräldraskap, åldrande, kärlek och sex. De komplexa karaktärerna är detaljrikt mejslade med mjuk och noggrann hand. Därtill har Krien en kritisk syn på samtiden och en psykologisk medvetenhet som är på pricken. Elden får mitt liv att vrida sig inom mig.

”Orden känns som nyckeln till den dörr bakom vilken hans [MITT] innersta blir synligt.”

Rahel är 49 år (som författaren) och hennes man Peter är lite äldre. Det semesterhus de skulle hyra brinner ner och därför spenderar de tre veckor på en gård som ägs av äldre vänner till Rahel. På gården finns flera djur som tyr sig till Peter eftersom Rahel inte är mycket för djur, bland annat en gammal stork – symbolen för äktenskaplig lycka. Och frågan är hur lyckligt det här äktenskapet som pågått i tre decennier egentligen är?

Krien får oss att tänka på allt man i en tvåsamhet delar och vet om varandra som ingen annan vet. Men också allt det icke uttalade vars summa överstiger det uttalade. Allt flyter och är föränderligt; människor och samhällen förändras, barn växer upp – det gäller att hålla takten. I en bra kärleksrelation ska samarbetet kring alla sysslor fungera, kommunikationen, respekten, förståelsen för varandra och den fysiska närheten. Jag älskar att Krien låter det här moderna medelklassparet respektera varandra (oftast) samt ha en fungerande logistik. I somliga situationer är allt bra och i andra stunder känns allt som ömsom eldhav ömsom aska.

Rahel är den som brinner, Peter är brandmannen i hennes liv, han står för släckandet. Observera att släcka betyder ”få att sluta brinna” men också ”göra slak”. Det är Rahel som fokaliseras inifrån. Hon är psykolog, hatar medelmåttighet och besväras av sentimentalitet, har varit otrogen och älskar inte barn. Hon vet inte vem hennes pappa är. Om hon träffade på sig själv skulle hon kanske anta att hon var otryggt anknuten. Det är också vad hon hävdar att deras dotter Selma är. Selma värderar allt med en idealisk måttstock i stället för en realistisk, hon ställer sin mamma till svars och är trött på sin man. Relationen mellan mor och dotter är kämpig, med sonen däremot fungerar det geschwint. Lika barn leka inte bäst, i längden?

Egentligen fattar jag inte varför jag skriver allt det här. Jag kan ändå aldrig göra Elden rättvis. Ni ska läsa boken. Sakta, för här måste meningarna övervägas och sugas på som karameller. Och tänk att karamellerna är alla mina bästa smaker.

”Ett av de stora felaktiga antagande i vår tid: Att varje människa kan bestämma vem hon är.”

Det handlar om huruvida vi brinner (känsla) eller släcker bränder (förnuft) och om vårt beteende beror av arv eller miljö. Om hur dränerande föräldraskapet faktiskt kan vara och hur utrymmet för föräldern att själv vara barnslig krymper. Kan man ens skylla på sina föräldrar när man är vuxen? Trauman som präglar människors liv mister sin kraft generation för generation. Öst- och Västtyskland var två men blev ett och det här paret från öst trodde att man själv skulle arbeta och insåg för sent att kapitalismens grundregel handlar om att låta pengarna arbeta åt en. Att ha barnbarn i en ”konstig tid” avseende överflödet. Men inte hjälper det väl att mormor och morfar skapar ”en konstgjord brist för att förmedla vad tingen är värda?”

Elden är som nikotinkicken efter ett halsbloss.

jun 16 2023

Albertineutredningen av Anne Carson

Proust mastodantepos är slut och jag har hamnat i den omtalade öken post På spaning efter den tid som flytt. Jag blev väldigt nyfiken på Albertines perspektiv efter att ha läst Rymmerskan och skulle egentligen bara bläddra lite i Anne Carsons Albertineutredningen. Men så kunde jag inte sluta. Den är så liten också, det blev som med kakburken; bara en sida till och en liten till och sen var den slut. Det här är verkligen en madeleinekaka man vill äta och ha kvar.

”2. Albertines namn förekommer 2363 gånger i Prousts roman, mer än någon annan person.”

”4. På drygt 19% av sidorna sover hon.”

Albertineutredningen är en lättläst och rolig liten bok på 57 små sidor med ungefär lika många punkter om Albertine och hur hon förekommer i Prousts verk. Hon är troligen baserad på författarens chaufför Alfred Agostinelli, hon har stora likheter med Hamlets Ofelia. Albertine är mynningen genom vilken diskussionen om homosexualitet passerar. Hon är för berättaren en besatthet, ett domesticerat djur, en växt som han ligger med när hon sover, hon liknas ständigt vid blommor.

Jag tycker att stommen i katedralen, oljan i majonnäsen och sömmen i klänningen förtjänar kanske inte i första hand mer uppmärksamhet, men agens. Drömmen vore en skönlitterär skildring med Albertine som protagonist fokaliserad inifrån, gärna av Lina Wolff, Karolina Ramqvist eller Therese Bohman. Men nu får jag hålla till godo med den här lilla biskvin.

17. Så snart Albertine spärrats in av Marcel i hans våning förändras hans känslor. Det var hennes frihet som först fängslade honom, sättet blåsten fick hennes kläder att bölja. Denna attraktion har nu ersatts av känslan av ennui (leda). Hon blir, som han uttrycker det, en ”betungande slavinna”.
18. Detta är förutsägbart mot bakgrund av Marcels begärsteori, vilken sätter likhetstecken mellan att ta någon annan i besittning och att utradera hennes inre skillnad, samtidigt som denna skillnad postuleras som det som gör en annan människa åtråvärd.
19. Hur skulle han i själva verket kunna äga hennes inre om hon är lesbisk?”

jun 15 2023

Bland blommor av Jamaica Kincaid

2005 gjorde den trädgårdsintresserade författaren en vandring i Himalaya. Syftet var att skriva en reseberättelse och att samla blomfröer att ta med hem till den älskade trädgården i Vermont. I år har Bland blommor (och blodiglar, som den skulle kunnat heta) översatts till svenska.

Det som lockar mig mest är att få reda på hur en turistkritiker motiverar att själv operera som turist, hon använder exempelvis bärare – någon så ung som fjorton år. (Sherpas är namn på en folkgrupp, många jobbar som bärare men inte alla.) Svaret är: det gör hon inte. Tvärtom berättar hon om hur hon – som är fullt medveten om turismens baksidor – är både gnällig och krävande. Hon tycker helst att tältet och bordet ska vara uppe och att teet ska vara varmt när hon kommer. Till mig säger Jamaica Kincaid att man bör inte turista och absolut inte vandra i Himalaya. Det här är en avskräckande reseberättelse och jag har aldrig känt mig så lite lockad att vandra i Nepal. Hon påstår dock att hon skulle vilja göra det igen. Kanske ironiskt dock?

”Flygplatsen verkade övergiven, eller tom på mänskliga känslor, eller bara obehaglig på ett kemiskt orsakat sätt, men jag hade inte svalt någon kemikalie av ovanligt slag, såvitt jag visste.”

Jag älskar Kincaids finurliga och ifrågasättande prosa och trots att varken bergsbestigning eller tusen växter på latin intresserar mig, tycker jag att Bland blommor är läsvärd. Hon är rolig och jag älskar att hon klagar och visar sig mänsklig i hela sin kropp och själ.

”Himlen överallt är på det hela taget blå; då och då avviker den från det; i Nepal avvek den mer än jag var van vid, och den gjorde det ofta med en snabbhet som påminde mig om en störd personlighet, eller bara vanlig psykisk instabilitet.”

jun 13 2023

Ödet och ursinnet av Lauren Groff

Det här är inte en bok, det är ett brott. Jag som har tagit mig igenom hela får betecknas som målsägande. Dolus: ”Episk kärlekshistoria” mellan man och kvinna med syfte att förleda läsarna gällande mänsklig psykologi, kärlek, äktenskap och sex. Lauren Groff har visserligen inte lämnat någon sanningsförsäkran men hon har missbrukat ett allmänt förtroende och därför kan brottet jämföras med grovt bedrägeri.

Saken: Den Trista(n) Lancelot (Lotto) ballar ur efter religiöst sträng uppväxt och har satyren som förebild när han som ”älskar kvinnor” dock omedelbart slutar knulla runt nyförälskad i den vackra modellen Mathilde. Hon som gått med sjucentimetersklackar sedan fjorton och stillar sorg med sex och godis. Hon som varit så ensam att hon låtit en blodigel sitta kvar som sällskap. Hon låtsas vara oskuld men är egentligen hora (obs ej metaforiskt). De gifter sig efter två veckor och Mathilde blir den ”geniala mannens musa”. Men Lotto är rik, inte genial. Det är däremot Mathilde, samt arg och ond. De har fantastiskt sex, de ser fantastiska ut, de lever på lycka och allt i denna Romeo- och Juliaparafras är en orealistisk, lögnaktig och sliskig Hollywoodsmörja. Den här romanen får en zebra att framstå som nyanserad.

”För män är det möjligt att bli stiligare med åldern, kvinnor åldras bara. Stackars Mathilde med sin fårade panna.”

Lauren Groff vill sälja böcker och härmar E.L. James under parollen ”sex säljer”. Det i sig inget brott, men att hon försöker sälja in femtio nyanser av idioti med hjälp av Shakespeare och feminism – är det, menar jag. Troligen har jag aldrig tidigare stött på så många ytliga, sexualiserande och korkade beskrivningar av framförallt den kvinnliga kroppen, könshåret framförallt. Exempel: ”seniga yogamuskler” som att yoga (till skillnad från vaddå löpning?) skulle göra en person smal och senig. Bröst skjuts ut som raketer. Hon liknar en klänning vid ”en smal tjej som kastats ner på rygg”. Resten har jag förträngt.

”Han hade alltid älskat lukten som av färskt sex från havet.”

Skildringen är dum och död. Ingen karaktär är realistisk. Språket är ofta störande och ytligt, men ibland faktiskt ganska bra. Hunden heter Gud och jag har som regel att dissa böcker där en privatdetektiv anlitas. Det hjälper inte att detektiven är en lesbisk tjej. Ingenting har någon som helst trovärdighet. På slutet avslöjas två hemligheter som jag kommer att delge er här för att ni inte ska behöva bli utsatta för samma brott som jag: Matilda knuffade ner sin bror för en trappa när hon var fyra och Lotto blev ovetande pappa som 15-åring till Roland som Mathilde ligger med efter Lottos död.

Och där överlämnar jag ordet till lagmannen.

jun 12 2023

Isslottet av Tarjei Vesaas

Tänk er Ingvild H. Rishøi allegoriska vuxensagor korsade med Sara Stridsbergs suggestiva prosa och vi har Tarjei Vesaas fantastiska berättarkonst. För Isslottet fick han Nordiska rådets pris 1964.

Luften liksom darrar, det råder en stämning mellan raderna som diffunderar ut i rummet hos mig. Jag blir omedelbart fången i Isslottet – jag också. Det pågår en dragkamp mellan olika dikotomier; död/levande, synligt/osynligt, kallt/varmt, mörker/ljus, trygghet/osäkerhet, verklighet/dröm, natur/människa, ensamhet/gemenskap och barn/vuxen. I modernistisk anda är många av de stora skeendena i Vesaas roman osynliga eller åtminstone genomskinliga – som is.

Det är mitt i smällkalla vintern när den populära flickan Siss och nyinflyttade och tystlåtna Unn blir vänner. De elvaåriga barnens relation är nervkittlande och jag tänker mig att författaren måste hyst stor fascination för förtroligheten och den kraftfulla dragning som kan uppstå flickor och kvinnor emellan. Det är ju kul att han valt att skriva om flickor men det är på gränsen till obehagligt också att han ska gå över gränsen och sexualisera dem.

Men han håller sig på rätt sida med hjälp av hemligheter, luckor i texten och metaforer. Läsaren får vara beredd på att svara på sina egna frågor – som i verkligheten. Jag gillar det och jag gillar att vara i barnens värld. Men mest av allt gillar jag språket med vilket han gör Isslottet till en poetisk naturskildring med transcendenta undertoner. Han växlar berättarperspektiv sömlöst mellan tredje- och förstaperson vilket påverkar gränsen mellan kropp och medvetande. Den lättlästa berättelsen lever i gränslandet mellan realism och det paranormala. Det finns ett slott av is, som både lockar och skrämmer. Det finns också människor som är utanför gruppen som om de befann sig i ett slott av is, eller sorg.

jun 11 2023

Faktiskt tyvärr av Marianne Lindberg de Geer

Lite småkul är det faktiskt att nu skriva Marianne Lindberg de Geer efter att ha läst Johanna Frids senaste attack mot 68-generationen och alla deras efternamn. Men när jag väl tagit mig igenom namnen och åter landar i MLDGs värld gör jag det som en lättare Nina. Vad jag trivs här, tänker jag. Det är en lisa för min själ att läsa om när hon utan pardon erkänner avundsjukan, osäkerheten, när hon överreagerar, blir barnsligt ledsen eller kränkt. Hon tycker att det är svårt i relationen med sin dotter och andra. Ibland blir jag orolig att hon delger för mycket och dissar människor för hårt. Det är i och för sig helt vanliga mänskliga känslor, men de flesta av oss brukar försöka dölja dem. Dock är det ju sånt här vi alla mer eller mindre joxar med och jag är glad att MLDG vågar stå för det.

På flera sätt känner jag igen mig i henne, på många sätt inte alls. Hon älskar att läsa och dras till samma typer av böcker som jag. Hon pratar för mycket och kan inte sluta med det trots att hon vill. Hon är hypokondrisk och tar ut sorger i förskott. I mina ögon är hon en extremt social människa som var och varannan dag fikar, lunchar och pratar med olika människor men även hon känner ett sug efter att dra sig undan och hon känner sig också ensam. Jag vet förstås att de tankar som plågar mig även plågar andra, men här får jag också erfara det. Att läsa MLDG är att känna sig mindre ensam.

Men så utbryter kriget mot Ukraina och hon ger alldeles för mycket utrymme åt att återge nyheter vilket faktiskt tyvärr är jättetråkigt att läsa om. Och det verkar få mig att se på dagboken med en mer olustig inställning för plötsligt tycker jag det är lite tjatigt med shoppingen, drömmarna, Slussens guldbro och makens cykelturer till ateljén. Jag börjar fundera på om hon inte berömmer sig själv och gnäller på andra lite väl mycket. Tidigare generationers feminister får sig en rejäl känga (inte Ekis).

Pluspoäng för att hon typ förutspår Ut ur min kropp. Ska bli kul att i nästa dagbok läsa om vad hon tycker om den. Men jättekonstigt att bedöma en smutsig stinkande man som modig och att ännu konstigare att hon (som hörselskadad) glömmer synskadades perspektiv när det kommer till ljudböcker.

jun 08 2023

Den återfunna tiden (På spaning efter den tid som flytt #7) av Marcel Proust

Så har då denna mondäna berättelse, denna tidens katedral, denna silkeslena majonnäs, denna haute-couture-klänning kommit till ända. Likt en gruvarbetare har jag jobbat och slitit för att utvinna de mineral som Proust lämnat efter sig. Berikad med skatter om det mänskliga psykets väsen är jag nu ute i solen igen som kommen ur Platons grotta. Min blick på tingen, tiden, minnena, vanorna, vännerna, åldrandet, kärleken, konsten, livet och döden är en annan. Min själ har vidgats.

”Författarens verk är bara ett slags optiskt instrument som erbjuds läsaren för att hjälpa honom att urskilja det som han utan denna bok kanske inte skulle ha sett hos sig själv”

Den första halvan är seg även om andemeningen är mycket intressant. Den handlar om första världskriget, nationalism, patriotism, manlighet och beundran. Berättarjaget är nu i medelåldern och bländas inte längre av societetens strålglans. Adelns slutgiltiga förfall är ett faktum när han bevittnar Monsieur de Charlus som metaforiskt i första boken står och spänner sig på högsta avsatsen och här dyker rakt ner i en tom bassäng. Proust text går inte i första hand politiska ärenden, hans bögkaraktär är pedofil. Men intresset ljuger aldrig! Han härstammade från judisk släkt och hans verk brändes i Nazityskland.

Sen drar det igång på allvar och alla timmars fruktlösa arbete, alla redundanser blir förlåtna. Nu kommer skatteåterbäringen!

Proust gör skäl för bokens vackra titel och förklarar pedagogiskt varför och vad han egentligen formulerat. Jag blir helt pirrig. Det här s å f r u k t a n s v ä r t b r a. Det är en bok, men liknar ändå inte någon annan bok. Det är ett mästerverk utöver vad som borde vara möjligt att genomförra. Det var Proust som gav Knausgård idéerna om hur han skulle skriva (jag har inte läst att det är så men jag bara vet det). Alla med skrivambition måste läsa Proust, alla som älskar att läsa och tänka, eller vad fan, alla som KAN läsa borde läsa Proust.

”Detta förklarade att min ängslan för döden upphört i samma ögonblick som jag omedvetet kände igen smaken av madeleinekakan, eftersom den som då var jag befann sig utanför tiden och alltså inte kunde bekymra sig om vad framtiden kunde bära i sitt sköte.”

Berättarjaget söker, finner och delger läsaren förklaringen till lyckokänslan som drabbar honom i samband med den välkända madeleinekakan doppad i lindblomste. Intellektet i samarbete med smak, lukt, ljud etcetera möjliggör återupplevandet av omedvetna minnen från en tid som har flytt, då man var ung, frisk, kär, trygg, lycklig. Minnen som medvetandegörs via sinnesförnimmelser sker samtidigt i nuet och i det förflutna, alltså utanför tiden. Minnet får jaget att sammansmälta med ett yngre jag och detta leder till ett lustbetonat tillstånd bortom tid och (döds)ångest. I den stunden upplever man sitt sanna verkliga jag, medveten närvaro deluxe.

”Jag hade sett hur kärleken tillskriver den älskade vad som endast finns inom den älskade.”

Alla intryck har två riktningar, det ena hör samman med objektet, det andra fortsätter inom en själv. Det är den senare delen man ska fokusera på för att frigöra objektets inneboende essens, tingens dolda väsen som hänger ihop med vilka sinnesförnimmelser de väcker. Det låter kanske flummigt när jag skriver det, jag är ingen Proust, men jag lovar, det är inte mer abstrakt än att vi har ett medvetande.

”Jag hade insett att det är en grov missuppfattning att förlägga allt till objektet, när tvärtom allt finns i medvetandet; i verkligheten hade jag förlorat min mormor åtskilliga månader efter det att jag faktiskt förlorat henne, jag hade sett människorna förändras alltefter den föreställning jag själv eller andra hade om dem..”

Berättarjaget kommer fram till att han ska skriva en bok om hur man kan fånga tiden som flytt och väcka liv i sitt sanna jag. En sådan bok behöver en stor författare egentligen inte dikta, ”eftersom den redan finns inom var och en av oss; han har endast att översätta den.” Det handlar om att söka i sig själv. Han försakar sina vänner som utesluter fördjupande och medför slöseri med emotionell kraft ”(ty vänner är vänner enbart i den milda galenskap som griper oss under livets gång och som vi kan hängiva oss åt, men som vi innerst inne vet är en villfarelse hos en galning i stånd att inbilla sig att möblerna lever och att prata med dem).” Nöje känner berättarjaget bara i sin ensamhet. Med hjälp av kreativiteten ställer han sig både utanför och deltar i människornas värld.

Mot slutet beskriver han åldrandet med humor och lekfullhet. Människor är i ständig förändring, de är målningar och Tiden är konstnären som jobbar länge med att lägga till detaljer, variera nyanserna och måla över. Berättaren inventerar säcken innan han knyter ihop den på ett tillfredställande sätt. Där i ligger Guermantes-hållet, klocktornet, kakan, de röda skorna, Gilbert med mera.

Jag älskar Prousts rika mineralfyndighet till hjärna, att han lyckas förmedla en slags utifrånblick på människan och hennes beteenden, hans prosa, hans varma blick på hushållerskan Françoise och mamman, klassmedvetenheten, hur han låter kvinnlig sexualitet ta plats, humorn, självdistansen och ironin. Det är genialt att i sex delar först låta läsaren uppleva fenomen som kärlek, svartsjuka, rivalitet, beundran, blind self etcetera och sen kommer förklaringen. Alltid utförlig utan att tumma på komplexiteten.

Det är med sorg jag nu lämnar Prousts universum av psykologisk impressionism och stream of consciousness, där människors samvaro och medvetande utforskas, ingen detalj för liten för att analysera med mikroskop eller teleskop för den delen. Prousts värld kommer att förknippas med min pappas död. Idag är det ett år sedan hans kropp slutade fungera i sjuksängen på Visby lasarett. Att förlora en förälder var att få en örfil av Tiden och att sedan ha den i hasorna som en kontrollerande partner. Mitt livs första sorgeår är slut, i fortsättningen vill jag minnas min pappa levande, inte förknippa honom med hur han dog.

”de verkliga paradisen är de paradis man förlorat.”

”Man fogar sig i tanken att man själv kommer att ha försvunnit om tio år och ens böcker om hundra år” skrev Proust men han hade fel. 2022 hade det gått ett sekel sedan Marcel Proust dog och hans böcker trycktes på nytt. Jag påbörjade då hans sjudelade magnum opus och nu arton månader senare är jag ute på andra sidan labyrinten. Luften känns annorlunda här. Om den är till det bättre och om jag har fått svaret på lyckans gåta återstår att se.

Del 1 | Del 2 | Del 3| Del 4| Del 5 | Del 6 |

jun 07 2023

Utanpåverket av Kristin Nord

”Barn går ju sällan djupare. De tittar inte längst in i skåp och lådor för att upptäcka lager av smuts och smulor. Fint på ytan, rörigt i skåp och garderober. Som Lilian själv: Bakom allt det påmålade, utanpåverket, var det kris bland de inre organen.”

Lilian, det är mamman i den här skildringen och hon blir redan precis i början ett försvunnet väderstreck. Berättelsen backar sedan tillbaka till hennes fattiga uppväxt, när hon hade en figur som Twiggy, träffade Per, fick tre döttrar varav en med hjärnskada, blev alkoholist. Hennes döttrar heter Marie, Josefin och Julia, den sistnämnda innehar huvudrollen tillsammans med Lilian i den här romanen. Julia är allt vad hennes mamma och storasyster inte är – barnlös, singel, öppen, universitetsutbildad, överviktig och storstadsboende.

”Julia hade jobbat hårt för att det dova, mörka och fula i henne skulle förbli gömt. Hon ville verka vettig och normal. Hon förstod inte att det hon sett som en renhet, tvärtom riskerade att göra henne färglös, utan tydliga spår bakåt, utan någon given riktning framåt.”

Utanpåverket är Kristin Nords debutroman och hon gör det sannerligen inte lätt för sig. Hon kastar loss med en sexscen. Jag blir nervös, det är så få som klarar att skriva fram ett trovärdigt samlag, men hon fixar det. Jag känner mig skeptiskt till den här läppstiftsfeminismen som jag tror att det ska handla om. Sen stör jag mig på några detaljer som ett rödvinsfläckat golv som ”färgats mörkt rött” och att gammal hud beskrivs som sträv (äldre har mjukare hud ju?). Men sen kan jag slappna av, för jag märker att den här prosan är bra. Den flyter fint och får karaktärerna (förutom Josefin) att leva upp för mig. Jag är mycket imponerad av Nords debut, den är intressant och träffande utan att söka för stora effekter.

Julia och Lilian är realistiska och komplexa karaktärer som tillsammans med Marie gestaltar två döttrars relationer till varandra och till sin moder på ett frappant sätt. Jag vill inte att romanen ska ta slut. Nord redogör för kvinnlighetens trop med stor psykologisk medvetenhet och bara några klyschor. Hon gestaltar moderskapets, den överviktigas och missbrukarens dilemma med en prosa som ibland riktigt bländar.

Jag fastnar lite extra för det här med att Lilian isolerar sig. Jag finner det intressant eftersom ensamheten lockar mig av samma skäl som Prousts berättarjag lockas; för att kunna ägna sig åt kreativitet och fördjupning, en typ av ”positiv” isolering. Lilians självvalda isolering är negativ då den kommer ur skam och har missbruk som syfte. Jag känner att det offentliga samtalet och litteratur väldigt ofta handlar om den förödande ensamheten, här förtydligar Nord att den också kan vara självvald.

Pluspoäng också för
– måttlighetens lov
– att Julia älskar staden och står för det. Med tanke på hur många storstadsbor vi har i det här landet är det märkligt att man så ofta läser om författares naturvurm. (Marianne de Geer är den enda jag kommer på som älskar sitt Stockholm.)
– att mens, svettlukt och skäggstrån får vara med
– vänskapens och systerskapets kraftfulla element

”Begär ej av livet
vad aldrig det ger
En dag som beständigt
blott lyser och ler.”

Ser fram emot mera av Nord!

jun 05 2023

Robinson Kruse av Daniel Defoe

Lite drygt 300 år har gått sedan The Life and Strange Surprizing Adventures of Robinson Crusoe of York, Mariner publicerades första gången. Efter Bibeln är Daniel Defoes roman den mest spridda boken i världen och en av de första på engelska. Den kritiserades av brittiska puritaner för att innehålla ”lögner”, det vi kallar skönlitteratur idag. Alexander Selkirk var en ung skotsk sjöman vars erfarenheter inspirerade författaren.

Bild: ullstein bild – ullstein bild/ All Over Press

I versionen från 80-talet som jag läst är Robinson från början ett bortskämt rikemansbarn, stor och stark, lat och besvärlig. Han tackar nej till att överta pappans affärer. Han vill resa ut i världen – navigare necesse est (att segla är nödvändigt) – och går som sjuttonåring ombord på ett skepp mot faderns vilja. Naturens makter får Robinson att ångra sig, båt och besättning försvinner i en jättevåg och Robinson spolas upp på en öde ö. Här lever han sedan i 28 år. Han sover första natten i ett träd och sen med hjälp av sina inneboende resurser förbättrar han dag för dag sin tillvaro. Som en kolonialisatör gör han sig själv till kung över djur, natur och andra människor. Han bygger hus, skapar verktyg, brukar jorden, för kalender, domesticerar och dödar djur och ursprungsbefolkning. Han räddar ”vilden” Fredag som blir hans tjänare och ojämlika följeslagare.

Boken känns inte som en roman utan mer som en alldeles för lång och detaljerad lista över Robinsons arbete. Impressionismen är inte uppfunnen, inte psykologin heller, frågan är om man hade kommit på kvinnor? De lyser med sin frånvaro. Prosan är platt och beskrivande. Den är faktiskt riktigt tråkig och ganska mycket den vita mannens hyllning av sig själv och sin religion. Robinson verkar vara en självgod jävla typ rent ut sagt och han kan jättemycket helt omotiverat.

Robinson Kruse är en dålig äventyrs- och utvecklingsroman samt en berättelse om den förnuftiga människan mot naturen. Robinson gestaltar upplysningstidens människoideal; en vit, rationell man som styr sitt eget öde och som aldrig ger upp. Alltså samma nyliberala ideal som råder idag plus troende kristen.

En oväntad grej är att Defoe nästan helt underlåtit utseendebeskrivningar, förutom hudfärg förstås. Rasismen, kolonialismen och eurocentrismen är störande men väntad. Här finns dock också viss kritik mot slavhandel.

Som historiskt material är den hisnande, men tyvärr inte på något annat sätt. Den lindrar inte eventuella abstinensbesvär efter Expedition Robinson.

jun 04 2023

Vi är inte här för att ha roligt av Nina Lykke

Inte har Knut det i alla fall. Jag har däremot väldigt roligt tack vare Nina Lykke som gör ett fantastiskt jobb när hon ikläder sig den störtade kulturmannen person. Hon försvarar honom, hon känner med honom, hon låter oss skratta med och åt honom. Knut är snart sextio och tvingas leva ett (nästan) vanligt liv utan berömmelse, groupies eller positiv kritik och det är inte roligt alls. Dessutom i dessa konstiga tider, vad är det med folk?

” världen har ätit och smält och skitit ut honom”

Det var decennier sedan han slog igenom med den ”berömda boken”. Nu har han skrivkramp, skulder, kass kontakt med sin son, han är olyckligt skild och hans enda vän är en granne som han sporadiskt super tillsammans med. När vi träffar honom har han precis fått en inbjudan som reserv till en litteraturfestival, där han ska samtala med en kvinnlig författare som i sin senaste bok utmålat honom som en äcklig snuskgubbe. Han strategi är ”never complain, never explain”. Men han behöver pengarna så han tackar ja.

Knut må vara en mossig karaktär men Nina Lykke är det då sannerligen inte när hon skildrar den moderna människans credo. Här kastar hon sig ut, passerar gränser och tabun, går i polemik med woke-kulturen och hennes samhällskritik balanserar på gränsen. Det är radikalfeministiskt, relevant och väldigt roligt. Jag lyssnar på boken och vill aldrig att den ska ta slut.

Knut stör sig på:
– förtal och uthängningar
– digitaliseringen med sociala medier och alla valmöjligheter som mest leder till skrollande
– hur man behandlar pappersböcker, ger bort gratis
– att folk inte läser böcker längre, elever ska skriva uppsats om en bok som de läst utdrag ur
– normalisering av bdsm, analsex, gruppsex
– ”verklighetsförfattare” som hävdar att de skriver sanningen
– att allt möjligt kan kallas konst
– kulturell appropriering
– kvinnokläder som passar för strippor (höga klackar, inlägg som förstorar och lyfter bysten, jämför kukförstorande inlägg)
– könsdysfori
– krav på konsensus
– bristen på jobbiga känslor i offentligheten, som irritation, ilska
– att allt redan sagts av medelklassen
– uppmärksamhetsekonomi (skitsamma hur du väcker uppmärksamhet)
– föreläsningsvurmen

”Vad är det för fel med den här världen? Knut hade inte tänkt på sex förrän hon kom gående. Långt därifrån. Han hade fullt upp med att förtränga åsynen av en främmande mans rövskåra men universum är inte färdigt med Knut än för här kommer en vandrande sexmaskin med följande besked: Kuken vill kanske inte stå men upp ska den! Ställd dig upp!”

Det fiffiga med Lykkes text är att den går att tolka som antingen en samtidskritisk satir – och då har Knut rätt i sina synpunkter – eller så är det Knut som är skämtet. För mig gäller ett tredje alternativ; en kombination. Jag är lite av Knut! Jag tycker också att det är problematiskt med dagens individfokus och hur omgivningen ska anpassa sig efter den enskilde. Jag håller med om allt jag listat ovan. Det var inte bättre förr men det är sämre nu. Och jag tror också att Ciceros råd (allt som behövs är böcker och en trädgård) är lösningen på allt. Men jag är också hon som kritiserar Knut, så det blir dubbelträff på mig här. Skönt att kunna skratta åt hela joxet.

För även om Knut är vass i sin samtidsanalys är han faktiskt också helt tappad bakom vagnen. Det går därför inte att lita på honom. Han har både rätt och fel, och vilket som är vilket är lämpligt att diskutera i en bokcirkel.

”För det var hon som kommit fram till honom. Hon hade haft med sig en öl till honom. Det var det som hänt, i verkligheten. Och inte nog med det. Sen hade hon satt sig i hans knä och dragit honom i skjortkragen och på skoj låtsats försöka strypa honom. Hon hade verkat gränslös som om hon var kapabel till vad som helst och Knuts första reaktion hade varit en blandning av rädsla och upphetsning. Så naturligtvis fick han en högst ofrivillig erektion.”

Den största och allvarligaste kritiken riktar Lykke mot det översexualiserade samhället och idén om att kvinnor vill ha lika mycket sex som män. ”Att bägge könen är ”lika kåta” är enligt Nina Lykke en myt som odlades under den sexuella revolutionen, och som männen gärna vill tro på för att få ligga mer.” Att byta plats på könen i en situation med låtsasstrypning är en omöjlighet. Kvinnor är rädda för män, män är rädda för att kvinnor ska skratta åt dem.

”när statligt stödda sexologer försöker trycka upp butt plugs i arslet på en och det finns fullt med gratisböcker överallt, då tappar jag lusten att både knulla och läsa”

Berättargreppet är lite lurigt. Det är en utomdiegetisk berättare som fokaliserar Knut i tredjeperson men Knut framstår som opålitlig. Hans självbild stämmer inte överens med hur han blir bemött av omgivningen. När Knut ”märker” saker (till exempel att publiken tappar intresset) vet man inte om det är vad som händer eller om det är hans bittra feltolkning. Jag föredrar första person singular.

Det är som att höra mig själv när Knut pratar om samtidsmänniskan: ”..vad hände med något så enkelt som ordet flit, anspråkslöshet, måtta? Vi är bara lata. Vi är bara giriga. Vi står inte ut med att ha tråkigt. Vi är njutningslystna. Vi är överstimulerade. Vi är några riktiga arslen. Skärp dig! Men det orkar jag inte, för jag är lat. Och fet, lägger han till. Vi är feta allihop. Feta och lata.”