I många korta vittnesmål berättar de som arbetar ombord på det sextusende skeppet – människor och människoliknande cyborger – om livet ombord, främmande föremål, saknaden efter jorden, attityder till varandra och arbetsuppgifterna. Här är känsloyttringar som gråt exempelvis en positiv sak, i dem finns det kraft.
”Bara ett fåtal av oss har beträtt jorden, men ingen av oss är enbart en sak.”
Det är en fragmentarisk bild som långsamt klarnar, men aldrig blir helt skarp. Från början fattar jag ingenting, man vet inte vem som säger vad. Jag är inget fan av sci-fi eller dystopier men jag blir helt tagen. Olga Ravn undersöker på ett väldigt öppet sätt, hur mänskligt liv, artificiell intelligens och teknologi förhåller sig till känslor, minnen, drömmar, liv och död. Det finns en ilsket röd samhällskritisk tråd som rör arbete, produktion och avhumanisering samt miljöförstöring, konsumtion och annat osnyggt mänskligheten sysslar.
”Jag vet inte om jag längre är mänsklig. Är jag mänsklig? Står det i era papper vad jag är?”
Denna arbetsplatsroman från det 22:a århundradet är tankeväckande och språkligt tillfredställande men framförallt klaustrofobisk och kuslig på ett härligt sätt. En riktig liten bladvändare.
![KRIG OCH FRED [#1] av Leo Tolstoj ⭐️⭐️⭐️
”Samtalet verkade intressant och han stannade kvar i väntan på att själv få säga vad han tänkte, såsom unga män gärna vill.”
Som förväntat är Leo Tolstojs (1828-1910) beundransvärda ambition att skriva om hur människor är på riktigt, hur de egentligen känner och tänker, vad människors egentliga agenda är oavsett miner och ordval. Tyvärr tycker jag inte att han lyckas lika väl som i böckernas bok Anna Karenina. Komprometterande för den här romanen från 1868 är också att den håller vad den lovar, den handlar verkligen om krig.
”Om han hade berättat sanningen för sina lyssnare, vilka likt han själv många gånger hade hört berättelser om attacker och därför hade en klar bild av vad en attack var och nu väntade att få höra om en sådan, då hade de inte trott honom eller, ännu värre, kanske ansett att han själv var skuld till att det inte gått för honom såsom det brukade gå i kavalleristernas berättelser om stridsanfall. Inte kunde han berätta hur alla ridit fram i trav, hur han nästan fallit av hästen, stukat armen och sedan allt vad benen höll sprungit in i skogen undan fransmännen.”
Det börjar bra. Stämningen är väldigt likt den i På spaning eftersom den tid som flytt då vi träder in på en bjudning där societeten språkas, (delvis på franska) om vem som är rikast, vem som ska gifta sig med vem och huruvida Napoleon är en hjälte eller djävul. Lakejer i frack och silkesstrumpor, hovdamer i färgade sidenklänningar, furstar med pudrade peruker och yviga mustascher samlas runt harpan och klaveret. Någon bär hatt med plym, en annan sammetsrock med sobelkrage. Tolstojs smått ironiska ton när han beskriver (de onödigt många) karaktärerna och låter de syna och lura varandra, skrävla och göra bort sig roar mig. Men han tenderar upprepa sig och uppnår inte sin fulla belletristiska potential i detta verk.
”Det är lättare för en kamel att komma genom nålsögat än för en rik att komma till Guds rike. Stackars Pierre, så ung och redan tyngd av rikedom.”
Fortsättning på KARENINA.SE](https://karenina.se/wp-content/plugins/instagram-feed/img/placeholder.png)
Senaste kommentarer