Det här är väl verkligen en bok för mig? Språket är klurigt, personligt och vackert, tonen lågmäld och utan frosseri i hemskheter, den handlar om vanartiga flickor.
”Hon säger det hon vet. Ingenting.”
Huvudpersonen är Nadine. Henne mellannamn är Hera som betyder hjälte eller krigare. Hon är en av de stökiga flickor som placeras på en internatskola i öknen. ”Välkommen till ovärlden.” Där får de av Föreståndaren stryk om de inte följer det stränga regelverket (som enligt författarens efterord saknar förankring i Islam).
”Sekulär kunskap är skräp, den lär er bara att bygga skyskrapor och kolkraftverk.”
På elevhemmet hänger Nadine med första och andra flickan, det blir inte mer personligt än så. De delar – tillsammans med många ungdomar i världen – dyrkan av (den fiktiva) artisten Assam Lo, vars namn betyder vägvisare. Hon är den enda guden i den här boken (jag ser Billie Eilish framför mig). Assam Lo blir mördad av sin bror.
”De som talar först har minst att säga.”
Nadine gör saker man inte får som i ett slags omedvetet rus, hon tror själv att hon är ond och att hon inte är att lita på. Jag funderar ofta och väldigt mycket på vad som ligger bakom människors dåliga beteenden, men tyvärr får jag sällan några svar. Sami Said är mycket försiktig med sina. Här är det inte tal om någon diagnos som förklaring. Frågan är om oron/satan som viskar i Nadines öra är hennes egen psykiskt sjuka röst eller är det ekot av allt skvaller som viskats om henne? Vi vet att där det finns makt finns också motstånd. Att växa upp som ung tjej är inte lätt, förstås icke heller i en muslimsk diktatur som det verkar vara frågan om här. Kan det vara en patriarkal uppgörelse som pågår? Föreståndaren säger att flickorna inte ska be om ursäkt för att de fötts till flickor. Hon insinuerar att det är världen det är fel på. Jag tolkar bokens budskap som feministiskt.
”Någon i rummet bredvid snyftar. Som en liten pojke snyftar hon.”
Men tyvärr tycker jag aldrig att Satansviskningar blir så bra som jag vill tycka. Den är för suggestiv och vag för min smak. Visst gillar jag det feministiska och klimatdystopiska (staden kallas Avgrunden). Men i övrigt varken kritiserar eller förespråkar han, utan behåller alla dörrar öppna. Det blir korsdrag men inget mer händer än att håret fastnar i ansiktet. Eftersom jag inte kommer karaktärerna nära tappar jag intresset mellan varven. Författarens gåtfulla prosa är lika delar inspirerande och jobbig.
”Nöjda blir de inte förrän de har köpcentrum i varje hörn, skyskrapor som sträcker sig upp till himlen. Män ska ha det största, du vet.”
När boken väl är slut känner jag att den var ganska bra ändå.
Senaste kommentarer