Men hallå vilken jäkla debut! Utan direkt handling om tre killar och ett stillastående sommarlov efter sexan lyckas Mikael Yvesand skapa en tät och rolig roman. Som jag har skrattat, också tack vare strålande uppläsning av Sven Björklund. Debutören har fångat barnets oförmåga att se helheten med blicken fäst på detaljer samt tidsandan präglad av frihet, osäkerhet och tvärsäkerhet i en speciell kombination. Men framförallt är det hans extremt underfundiga språk som imponerar, genomtänkt som det är ut i minsta stavelse.
Det är nittiotal i Luleå och det är Davve, Jocke och jag. Inga vuxna i närheten. Ålder och kön gör att smällare är en stor del av deras identiteter och det känns genant att göra något snällt. Kritik och gliringar (bög!) ligger alltid redo på tungan. Det handlar mycket om att konsumera läsk, porr, banana skids, musik, nudlar, cigg och snus. Om att bryta regler, bygga koja, undvika aids, åka skateboard, tända eld på något, snatta och kolla på z-tv. Jaget klurar på hur han bäst ska lägga upp sitt godisätande för att få i sig största möjliga mängd. Tjejer får dem att tappa koncepten och det interna tugget avstannar.
”Jag trampar snabbare och känner tårar rita raka sträck bak mot tinningarna. Är jag snabb eller ledsen? Jag kommer hem och borstar tänderna i tio minuter för att kompensera för något. Karies, eller ett hål i mitt hjärta. Vi inväntar resultaten.”
Jag tycker (fortfarande) att tonårspojkar är ett knepigt släkte, skulle nästan vilja insinuera att de kommer från mars eller så. Yvesand lyckas dock göra sina tre kanaljer likable utan att tulla på realismen. Men även om jag gillar dem så blir det tjatigt, boken är för lång.
Bäst: Innegångsförbud! Att jag aldrig tänkt på det.
Vivian Gornick amerikansk feminist, skrev Starka band för trettio år sedan och gör nu retrospektiv karriär. Memoarerna handlar om uppväxten i Bronx med sin dominanta gränslösa mamma i ett hyreshus fullt med andra judiska kvinnor med rötter i Östeuropa. Ramberättelsen följer mamman som 77-åring på promenad med sin vuxna dotter. De grälar och skrattar, minns fyrtiotalet när Vivian var liten, rultig, surmulen och överlägsen. Författaren är tretton år när hennes pappa dör och mamman går in för den sörjande änkans identitet som hon sedan behåller livet ut.
Det här är en brutal och osentimental skildring av en sårig mor- dotterrelation litterärt gestaltad med en tät och intelligent prosa. Mor och dotter är fångna i en trång sfär av intensiv och oavvislig förtrolighet. Deras relation präglas av ömsom vrede ömsom utmattning. Gornick snålar sannerligen inte med de komprometterande uppgifterna. Sådan mor sådan dotter kanske? Den ena är lika frispråkig, olycklig och svartsynt som den andra. Delvis kan förklaringen finnas i rådande förutsättningar där utseende betyder allt, intelligens ingenting och hemmafru är enda tänkbara målbilden.
Jag är fascinerad av mamman som är en ovanligt komplex och krånglig karaktär. Hon säger gräsliga ord på ett varmt sätt, hon kan göra en vansinnig på ett trevligt sätt. Jag har däremot lite mer problem med Vivan som är mer lojal med skrivandet än med sin mamma. Hon dömer väl hårt utan att själv ha provat på mammarollen. För mig framstår hon som en stereotyp feminist av andravågen som tillsammans med gifta män jagar älskogens flyktiga sekunder av lyckorus utan moraliska betänkligheter. Det handlar också om hennes utbildning och skrivande. Jag gillar hennes egna inre rum, det är ett sådant som litteraturen skänker även mig.
Löjligt, är det i alla fall inte! Förstås vill jag läsa fortsättningen Den udda kvinnan och staden då Vivian nått samma åldern som mamman är i Starka band. Kanske vågar man hoppas på försoning?
Att läsa Knausgård är att se världen för första gången. Och det kan man gärna göra igen och igen. På sistone har jag läst många böcker av honom och jag vill utnämna honom till gestaltningens mästare. Han kan alltså med sin särpräglade rena stil skriva om vad som helst och det väcker mitt intresse. Här blandar han essäer och dagboksanteckningar med vackra bilder av Anselm Kiefer.
Det finns en fiktiv karaktär (en äldre dam faktiskt) som mellan varven får ta över berättarjaget i dagboken. I början tycker jag det är konstigt och spretigt. Men sen blir texten om henne nästan intressantare än den autofiktiva. Mest blir hon ett uttryck för att Knausgård kan göra hur fan han vill i sina texter. Han är en diva!
Man kan inte jaga den heliga graalen med barnvagn, sa Karin Blixen och det är Knausgård som uppmärksammat mig på citatet, men är det inte just vad han gör?! Hans drivkraft tycks vara att tränga in i motsättningen mellan den oändlighet som bor i oss, och vår kroppsliga begränsning. Han vill penetrera det viktiga. Årstidskvartetten är ett fyrdelat brev till en yngsta dotter. De fyra böckerna har till stor del handlat om barn och om att vara förälder. Det som han generöst delade i Min kamp del två, hur feminiserad han kände sig som nybliven pappa, tycks han ha kommit över. Han framstår här som tryggare i sin föräldraroll, eller snarare övermodig. Vid ett av många tillfällen när han äter glass med sina barn, undrar ett av barnen om han kan få en glass till. Inte du, men jag, svarar han och köper ytterligare en glass till sig själv och slickar i sig framför ögonen på barnen. Det är en typ av maktmissbruk som jag finner djupt obehaglig. Man kanske inte kan döma en far som ”bara” köper en glass till sitt barn men visst är det elakt och konstigt provokativt? Ibland när han skriver om sig själv exempelvis skammen över att prata så mycket om sig själv, känner jag igen mig, men ibland blir jag skrämd av hans person och lynne.
Det här är dock den första boken av Knausgård som jag inte får lust att citera något ur. Det finns självklart avsnitt jag fastnar för, exempelvis det han skriver om campingplatser och pengar. Att lyx hör ihop med kostnad och inte frihet. Här förklarar han det som han fick kritik för i sin debutbok, en vuxen lärare som inleder en relation med ett barn, med att det var längtan efter att själv vara barn som var drivkraften till den texten. Det låter väldigt mycket som en efterkonstruktion i mina öron, men vad vet väl jag.
Jo! Jag vet att han har fel när han (ironiskt?) hävdar att det saknas bra författare som har hund. Kerstin Ekman, Vigdis Hjorth, Per Olov Enquist, Lina Wolff och Torgny Lindgren är några exempel som motsäger det.
Bäst av de fyra i den här serien finner jag Våren.
Elin Willows debut handlar om en ung kvinna som lämnar storstaden och flyttar till en liten ort högt upp i norr. Hon var tillsammans med en kille som kommer därifrån men det tar slut mellan dem redan innan flytten. Mellan ”platsen” som den kommer att kallas, och bokens subjekt pågår en typ av invasiv relation som är intressant.
Jag lyssnade på boken som är uppläst av författaren själv och det var kanske inte helt lyckat (borde ha lästs av Iris Smeds). Willows strama prosa, lika kall och karg som miljön den utspelar sig i, tilltalar mig. Jag älskar hur hon valt orden med omsorg, inte ett enda för mycket. Många korta kapitel gör det här till en lättläst men inte lättviktig historia.
”Jag har gjort mitt val och nu lever jag med det tills nästa val. Och något sådant är jag inte redo för just nu.”
Vi vet inte vad huvudpersonen heter och vi vet inte vad (om) hon vill. Vi får veta mycket lite om henne men vi märker att hon är väldigt passiv. Här finns gott om luckor för läsaren att själv fylla. Det är med hjälp av gestaltning och med fokus på vardagens göranden och låtandet som texten spinner på i sakta mak. I diegesen finns ändå en liten rörelse, ibland knappt skönjbar, men dock. Tack vare författarens stilistiska briljans håller jag mig alert, jag väntar på något. Precis som huvudkaraktären gör, och som kanske är vad en ung människas liv handlar om…
”Att tillbringa så mycket tid ensam borde innebära att jag lär mig allt om mig själv. Men det är tvärtom. För dag ut och dag in upplever jag samma situationer som får mig att reagera på samma sätt. Men jag lär mig inget nytt.”
Inlandet är något så underbart som en svensk variant av favoriten Ett år av vila och avkoppling. En motvikt till samtidens bedrövliga narrativ om carpe diem/hitta dig själv/identitetssökande/ständig utveckling/leva sin dröm som bygger på idén att alla har en stark drivkraft och målfokus. Jag som växte upp före tiden då alla människors liv ser att att vara en ständig fest (före sociala medier), minns villrådigheten. Hur ska egentligen en ung människa veta vad hon ska ta sig till i livet och kunna välja: plugga, influera, resa, jobba, flytta, bilda familj eller gud vet vad?
Som en antites till den duktiga flickan finns Inlandets huvudkaraktär till tröst och lindring. Boken har blivit film också, den ska jag se. Och definitivt läsa mer av Elin Willows.
”’Vad är det, Keiko? Åh, en liten fågel… Den har väl kommit flygande någonstans ifrån… stackars liten. Ska vi göra en grav till den?’ sa min mamma vänligt och klappade mig på huvudet, men jag sa: ’Vi äter upp den!’”
Keiko, 36 år, är fröken Furukura och hon mår enligt egen utsago bra, tackar som frågar. Hon trivs med jobbet i en närbutik, hon har aldrig varit kär, hon uppskattar inte hur mat smakar och hon tar starka intryck av ljud. Hon skulle förmodligen få diagnosen autism om hon levde här och nu. Poängen är att hon mår bra, hennes enda problem är att samhället inte kan acceptera en avvikande person.
”Min lillasyster kände sig alltså mycket lyckligare om hennes storasyster hade en massa problem men var som hon själv, än om hon var problemfri men annorlunda.”
Toppenbra att låta läsaren följa Keiko inifrån och på så sätt synliggöra dussinmänniskans credo styrt av tvingande normer (jämför Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt). Jag älskar att Sayaka Murata (som själv har arbetat i en närbutik i 18 år) lyfter att man måste vara en användbar löneslav och följa normer kring familjebildning annars riskerar man uteslutning.
”…världen är en stenåldersvärld som döljer sig bakom ett modernt samhälles yta.”
Stilen är dock väl enkel och övertydlig. Jag är mycket tveksam till grundidén att en människa som är helt ensam och missförstådd ändå kan vara nöjd och problemfri. Så om författaren ställer frågan till mig blir svaret ”inte bra”.
”Minnet är nog ett slags mage åt tanken. Den förgångna lyckan och glädjen och sorgen liknar härsken eller surnad mat. Överlämnat åt minnet hamnar allt i ett slags mage. Maten bevaras men inte dess smaklighet.”
Torgny Lindgren (1938-2017) mixar här minnen och anekdoter med självtvivel från ett litterärt liv, mer likt ett gäng noveller än en sammanhängande roman, på sitt vis med allvar och humor i en genial kombination. Han hävdar att formen är a och o, att sanningen är ointressant, att konsten är avhängig döden och att Thomas Mann är livets författare.
”Alla vet vad ängslan är att prata om henne gör varken till eller från.”
Jag uppskattar de mer personliga berättelserna om hämningar som fick honom inlagd på psykiatrisk klinik och om hans släktingar. De framstående manliga personerna som han radar upp intresserar mig inte lika mycket. Jag blir faktiskt lite besviken, pratet om boken visade sig vara bättre än boken. Jag har dock oerhörda förväntningar på Lindgren eftersom de tre jag hittills läst av honom; Ormens väg på hälleberget, Hummelhonung och Pölsan är helt enastående verk. Men de goda nyheterna är att jag har ännu vad jag tror är mästerverk kvar att läsa. Eller att lyssna på för all del. Torgny Lindgrens bekämpade munterhet kommer väl till uttryck när han själv läser sina böcker.
”Varje emigrant är som en blottare […] Hon överskattar för jämnan sina privata delars betydelse i förhållande till omvärldens intresse. Detsamma gäller visserligen var och en som skriver …”
Vår huvudkaraktär Nikita är 40 år när vi först möter honom, då befinner han sig i en möglig lägenhet i Nice som han ärvt efter sin vän Nina. Nikita, född i Ryssland kom till Frankrike som fjortonåring. Texten består av hans tankeströmmar och utsnitt ur Ninas svarta anteckningsböcker, som han också ärvt.
”Nina gjorde rätt i att låta bli att tala om sitt förflutna. Hon hade rätt när hon menade att nostalgi och kärlek till barndomen, eller tvärtom, trauman och ånger, anklagelser och hat, önskan om upprättelse eller bitterhet mot mamma och pappa, bara är olika pornografiska stimuli för en själslig masturbation som ofelbart bereder ledsam njutning och skavsår. Man kan naturligtvis, tänkte jag, runka sig genom hela livet. Varför skulle det vara fel?”
Jaget som framför berättelsen tycks hysa en slags hatkärlek till historier och kanske är det därför han berättar fragmentariskt med blicken antingen riktad inåt på ett minne, eller på den fysiska miljön utanför. Den står i vilket fall helt stilla, saknar helt driv och kronologi. Den vanligaste meningen är ”jag vet inte”. Jag tilltalas av den dystra tonen, den ödmjuka inställningen och att han vill undvika intriger och överdrifter, men det är FÖR monotont. Mina tankar svävar ideligen iväg och jag känner mig aldrig nära någon karaktär. Trots att huvudpersonen emellanåt som för att få min uppmärksamhet tänker groteska explicita tankar om att skada sig själv händer ingenting. Jag bryr mig inte. Då och då kommer dessutom några oöversatta rader på andra språk vilket är ett fruktbart sätt att hålla läsaren på avstånd.
”Där borta var vi ideologiska slavar, sade han istället, syftande på Sovjetunionen. Men här, här är vi slavar under pengarna. Pengar, sa han, styr allt.”
Jag vill verkligen tycka om den här romanen. Ibland skriver Maxim Grigoriev jättefint om exilens tillvaro, om mellanförskap, ensamhet, fattigdom, den ryska diasporan i Frankrike och om vad det är att vara människa i och utanför Europa. Ganska ofta refererar han till olika intressanta författare exempel Nobakov och Adorno. Men det är för många ord och för lite innehåll. Ibland är språket väl krystat också, exempel: tårejakulering. Exempel på ord jag gillar: uteserveringsfilosof.
”Kanske var hon deprimerad, tänkte jag då. Inte olycklig, sådan är man inte längre. Om man betraktar mentalt lidande som en sjukdom, som en psykiskt störning, innebär det att den inte har någon djupare betydelse, En sjukdom är en funktionsstörning. Man blir sjuk; man behandlar sjukdomen; man tillfrisknar och är ånyo en funktionsduglig individ. Det är något fel på en: något man själv varken har ansvar för eller makt över. En defekt som saknar metafysisk betydelse, som ett produktionsfel. Det vill säga, vad jag vill säga, sjukdomen har relevans men inte innebörd. Allt i det moderna Europa går ut på att undanröja frågan om betydelse och innebörd.”
Rekommenderas för den med sömnsvårigheter som vill läsa något sövande.
Doppler med kuken har presterat för sista gången. Han flyttar ifrån fru och barn, ut i skogen tillsammans med älgkalven Bongo vars mammas kropp Doppler använder som bytesmedel för att få tag på mjölk.
Han har enligt egen utsago varit duktig i skolan, han har varit social, ansvarsfull, cyklat duktigt, följt samhällets normer exemplariskt, duktig duktig duktig. Men när hans pappa (som han inte kände) dör tappar han lusten för livet som han känner det så här långt. Han vill bli enstöring och misantrop.
Det är uppenbarligen en medelålderskris som pågår. En existentiell kris där han verkligen fattat att han kommer att dö och att han till syvende och sist är mol allena.
Doppler är en väldigt rolig roman inledningsvis. Men den blir ganska snart absurd i överkant. Någonstans i mitten, när totempålen träder in i diegesen träder jag ur. Jag gillar samhällskritiken angående bland annat konsumtionism och kapitalism men jag önskar en djupare analys.
Det här är som en stereotypt manlig variant av Ett år av vila och avkoppling (Moshfegh), eller ett ironiskt svar på Walden (Thoreau). Men alltför tramsig och med för hög hö-hö-faktor för min smak.
Berättelsen om Rödluvan (1986) är Märta Tikkanens självbiografi. På lysande lyrisk prosa och utan kronologi skriver hon om sin uppväxt med föräldrar, småsyskon och hunden Snopp. Snopp är vild, enfaldig, svartsjuk och korkad. Bits gör den också. Inte helt olik hennes livs kärlek Vargen med vilken hon har ett äktenskap som tål att skrivas om. Igen och igen.
Freud dillade som bekant en hel del om hur pojken/mannen står i relation till mamman och sen kvinnan (Oidipuskomplexet). Här ger Märta Tikkanen svar på tal och berättar om en kvinnlig erfarenhet, det vill säga flickans/kvinnans förhållande till mannen och sin pappa.
För Rödluvan hör den frånvarande pappan – som sitter instängd och inte får bli störd – hop med ”mannen”, det otäcka och främmande, snoppen, det som luktar och låter och som hennes mamma varnar henne för. Rödluvan är på många sätt en duktig flicka som är nödsakad att bete sig korrekt och vara till lags. Men nyfikenheten på pojkarna och sexet kan ingen ta ur henne.
När Rödluvan blir vuxen och får barn med Vargen förvandlas hon ibland till en varghona som reser ragg när vargen nafsar efter barnen. De förutsättningar som Tikkanen har som skapande kvinna och mamma finns otaligt att läsa om idag, men det gjorde det troligen inte 1986. Barnen har en sträng blick på sin mamma, hon får inte vara naken, berusa sig eller skrika och gapa som de andra i familjen. En pappa som missbrukar både droger och andras medlidande är däremot vardag i familjen Tikkanen.
”Rödluvans vulkanutbrott får vänta tills det passar sig med lite lava. Hennes utbrott pyr och jäser. Valparna får ge dem röst och vargen får ta hand om våldsamheterna. Hon är fastvuxen och orubblig. Någon måste ju stå stilla i en värld som snurrar. Vargen är det inte, alltså måste det blir hon.”
Det här är en mycket lättläst bok som egentligen inte lämnar något osagt. Det råder inga tveksamheter kring vilka Rödluvan och Vargen står som metaforer för. Det som är tjusigt med Tikkanens texter är hur hon aldrig kapitulerar för människans komplexitet. Hon drar inga förhastade slutsatser eller försöker plocka billiga poänger samtidigt som hon aldrig sviker sin feministiska utgångspunkt. Här finns inga ensidiga karaktärer, varken renodlade hjältar eller offer (även om man som läsare blir helt galen på Henrik Tikkanen). Märta Tikkanen var en av den dåvarande kvinnorörelsens galjonsförfattare och det är högst aktuellt än i dag hur hon orienterar sig i förhållande till den heterosexuella kärlekens villor och villkor.
”Jag älskade dig igår och jag älskar dig idag men i morgon vet jag inte. Jag har ingen aning om ifall jag älskar dig i morgon. Hon skrattar åt honom, hon vet ju. Låt bli då, säger hon. Låt bli då om du kan. Försök låta bli. Och naturligtvis kan han inte låta bli för han vill inte låta bli. Han är bara så dödens rädd. Så oerhört mycket räddare än Rödluvan någonsin.”
Jag tänker på en annan favoritförfattare – Kerstin Thorvall – och det hon har gemensamt med Märta Tikkanen, sträng uppväxt med kontrollerande föräldrar som kräver ”duktiga” barn som kan bita ihop om det som bränner och pockar på. Möjligen kan det förklara valet av livspartner och sökandet efter stora känslor. Tikkanen skriver att hon ville inte ha ett lyckligt liv, utan ett rikt.
På samma sätt är den här boken varken romantisk eller miserabel, den fångar in allt vad ett riktigt liv kan innehålla av lycka och förtvivlan, sorg och saknad, kärlek, njutning och övergrepp, frihet och tvång. Scenerna om marispangrisen, den stammande pappan som kommer av sig när han ska hålla tal, kärleken till Kristoffer och när Rödluvans skrik stoppar ett tåg kommer finnas med mig.
Rödluvan är en lyckad fusion av Madicken och Ett eget rum. Läs den!
Jag hatar samtiden (eller är ev bara gammal)! Delvis beror det på, tror jag, att man egentligen inte får hata i vår samtid eftersom dumskallarna ockuperat det. De som högt och ljudligt uttrycker hat är inte sällan korkade rasister eller högermänniskor som kör SUV eller korkade rasister OCH högermänniskor som kör SUV. I vilket fall vill jag inte förknippas med bittra otacksamma borgarbrackor som skyller allt på invandrarna och säger saker som att ”det var bättre förr”. Därför är det fint att mötas i hatet med Nanna Johansson som så klokt påminner om att samtidigt älska människorna. Det är inte individers fel att människor i flock gör mos av allt som är fint.
Vår samtid borde vara glad, äntligen har den fått en egen satir som den tiggt om så länge.
Plötsligt älskar jag att hata samtidens vita kränkta män, telefonköer, prestationsångest, klimat”lösningar”, arbetsmarknad, inlägg på sociala medier, tala-ut-mentalitet, näringslivsfokus, inspiratörer, utseendefixering, inredningsbilder och ojämlika tandhälsa som tyvärr bara är ett av flera exempel på befästandet av klassamhället. Johansson får mig att skratta, åt det jag hatar och åt mig själv eftersom jag jävligt nog också är en del av samtiden.
Senaste kommentarer