Doppler av Erland Loe

Doppler med kuken har presterat för sista gången. Han flyttar ifrån fru och barn, ut i skogen tillsammans med älgkalven Bongo vars mammas kropp Doppler använder som bytesmedel för att få tag på mjölk.

Han har enligt egen utsago varit duktig i skolan, han har varit social, ansvarsfull, cyklat duktigt, följt samhällets normer exemplariskt, duktig duktig duktig. Men när hans pappa (som han inte kände) dör tappar han lusten för livet som han känner det så här långt. Han vill bli enstöring och misantrop.

Det är uppenbarligen en medelålderskris som pågår. En existentiell kris där han verkligen fattat att han kommer att dö och att han till syvende och sist är mol allena.

Doppler är en väldigt rolig roman inledningsvis. Men den blir ganska snart absurd i överkant. Någonstans i mitten, när totempålen träder in i diegesen träder jag ur. Jag gillar samhällskritiken angående bland annat konsumtionism och kapitalism men jag önskar en djupare analys.

Det här är som en stereotypt manlig variant av Ett år av vila och avkoppling (Moshfegh), eller ett ironiskt svar på Walden (Thoreau). Men alltför tramsig och med för hög hö-hö-faktor för min smak.

Kommentera