Europa av Maxim Grigoriev

”Varje emigrant är som en blottare […] Hon överskattar för jämnan sina privata delars betydelse i förhållande till omvärldens intresse. Detsamma gäller visserligen var och en som skriver …”

Vår huvudkaraktär Nikita är 40 år när vi först möter honom, då befinner han sig i en möglig lägenhet i Nice som han ärvt efter sin vän Nina. Nikita, född i Ryssland kom till Frankrike som fjortonåring. Texten består av hans tankeströmmar och utsnitt ur Ninas svarta anteckningsböcker, som han också ärvt.

”Nina gjorde rätt i att låta bli att tala om sitt förflutna. Hon hade rätt när hon menade att nostalgi och kärlek till barndomen, eller tvärtom, trauman och ånger, anklagelser och hat, önskan om upprättelse eller bitterhet mot mamma och pappa, bara är olika pornografiska stimuli för en själslig masturbation som ofelbart bereder ledsam njutning och skavsår. Man kan naturligtvis, tänkte jag, runka sig genom hela livet. Varför skulle det vara fel?”

Jaget som framför berättelsen tycks hysa en slags hatkärlek till historier och kanske är det därför han berättar fragmentariskt med blicken antingen riktad inåt på ett minne, eller på den fysiska miljön utanför. Den står i vilket fall helt stilla, saknar helt driv och kronologi. Den vanligaste meningen är ”jag vet inte”. Jag tilltalas av den dystra tonen, den ödmjuka inställningen och att han vill undvika intriger och överdrifter, men det är FÖR monotont. Mina tankar svävar ideligen iväg och jag känner mig aldrig nära någon karaktär. Trots att huvudpersonen emellanåt som för att få min uppmärksamhet tänker groteska explicita tankar om att skada sig själv händer ingenting. Jag bryr mig inte. Då och då kommer dessutom några oöversatta rader på andra språk vilket är ett fruktbart sätt att hålla läsaren på avstånd.

”Där borta var vi ideologiska slavar, sade han istället, syftande på Sovjetunionen.
Men här, här är vi slavar under pengarna.
Pengar, sa han, styr allt.”

Jag vill verkligen tycka om den här romanen. Ibland skriver Maxim Grigoriev jättefint om exilens tillvaro, om mellanförskap, ensamhet, fattigdom, den ryska diasporan i Frankrike och om vad det är att vara människa i och utanför Europa. Ganska ofta refererar han till olika intressanta författare exempel Nobakov och Adorno. Men det är för många ord och för lite innehåll. Ibland är språket väl krystat också, exempel: tårejakulering. Exempel på ord jag gillar: uteserveringsfilosof.

”Kanske var hon deprimerad, tänkte jag då. Inte olycklig, sådan är man inte längre. Om man betraktar mentalt lidande som en sjukdom, som en psykiskt störning, innebär det att den inte har någon djupare betydelse, En sjukdom är en funktionsstörning. Man blir sjuk; man behandlar sjukdomen; man tillfrisknar och är ånyo en funktionsduglig individ. Det är något fel på en: något man själv varken har ansvar för eller makt över. En defekt som saknar metafysisk betydelse, som ett produktionsfel. Det vill säga, vad jag vill säga, sjukdomen har relevans men inte innebörd. Allt i det moderna Europa går ut på att undanröja frågan om betydelse och innebörd.”

Rekommenderas för den med sömnsvårigheter som vill läsa något sövande.

Kommentera