”’Vad är det, Keiko? Åh, en liten fågel… Den har väl kommit flygande någonstans ifrån… stackars liten. Ska vi göra en grav till den?’ sa min mamma vänligt och klappade mig på huvudet, men jag sa: ’Vi äter upp den!’”
Keiko, 36 år, är fröken Furukura och hon mår enligt egen utsago bra, tackar som frågar. Hon trivs med jobbet i en närbutik, hon har aldrig varit kär, hon uppskattar inte hur mat smakar och hon tar starka intryck av ljud. Hon skulle förmodligen få diagnosen autism om hon levde här och nu. Poängen är att hon mår bra, hennes enda problem är att samhället inte kan acceptera en avvikande person.
”Min lillasyster kände sig alltså mycket lyckligare om hennes storasyster hade en massa problem men var som hon själv, än om hon var problemfri men annorlunda.”
Toppenbra att låta läsaren följa Keiko inifrån och på så sätt synliggöra dussinmänniskans credo styrt av tvingande normer (jämför Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt). Jag älskar att Sayaka Murata (som själv har arbetat i en närbutik i 18 år) lyfter att man måste vara en användbar löneslav och följa normer kring familjebildning annars riskerar man uteslutning.
”…världen är en stenåldersvärld som döljer sig bakom ett modernt samhälles yta.”
Stilen är dock väl enkel och övertydlig. Jag är mycket tveksam till grundidén att en människa som är helt ensam och missförstådd ändå kan vara nöjd och problemfri. Så om författaren ställer frågan till mig blir svaret ”inte bra”.
Senaste kommentarer