Om sommaren (Årstidsböckerna #4) av Karl Ove Knausgård

Att läsa Knausgård är att se världen för första gången. Och det kan man gärna göra igen och igen. På sistone har jag läst många böcker av honom och jag vill utnämna honom till gestaltningens mästare. Han kan alltså med sin särpräglade rena stil skriva om vad som helst och det väcker mitt intresse. Här blandar han essäer och dagboksanteckningar med vackra bilder av Anselm Kiefer.

Det finns en fiktiv karaktär (en äldre dam faktiskt) som mellan varven får ta över berättarjaget i dagboken. I början tycker jag det är konstigt och spretigt. Men sen blir texten om henne nästan intressantare än den autofiktiva. Mest blir hon ett uttryck för att Knausgård kan göra hur fan han vill i sina texter. Han är en diva!

Man kan inte jaga den heliga graalen med barnvagn, sa Karin Blixen och det är Knausgård som uppmärksammat mig på citatet, men är det inte just vad han gör?! Hans drivkraft tycks vara att tränga in i motsättningen mellan den oändlighet som bor i oss, och vår kroppsliga begränsning. Han vill penetrera det viktiga. Årstidskvartetten är ett fyrdelat brev till en yngsta dotter. De fyra böckerna har till stor del handlat om barn och om att vara förälder. Det som han generöst delade i Min kamp del två, hur feminiserad han kände sig som nybliven pappa, tycks han ha kommit över. Han framstår här som tryggare i sin föräldraroll, eller snarare övermodig. Vid ett av många tillfällen när han äter glass med sina barn, undrar ett av barnen om han kan få en glass till. Inte du, men jag, svarar han och köper ytterligare en glass till sig själv och slickar i sig framför ögonen på barnen. Det är en typ av maktmissbruk som jag finner djupt obehaglig. Man kanske inte kan döma en far som ”bara” köper en glass till sitt barn men visst är det elakt och konstigt provokativt? Ibland när han skriver om sig själv exempelvis skammen över att prata så mycket om sig själv, känner jag igen mig, men ibland blir jag skrämd av hans person och lynne.

Det här är dock den första boken av Knausgård som jag inte får lust att citera något ur. Det finns självklart avsnitt jag fastnar för, exempelvis det han skriver om campingplatser och pengar. Att lyx hör ihop med kostnad och inte frihet. Här förklarar han det som han fick kritik för i sin debutbok, en vuxen lärare som inleder en relation med ett barn, med att det var längtan efter att själv vara barn som var drivkraften till den texten. Det låter väldigt mycket som en efterkonstruktion i mina öron, men vad vet väl jag.

Jo! Jag vet att han har fel när han (ironiskt?) hävdar att det saknas bra författare som har hund. Kerstin Ekman, Vigdis Hjorth, Per Olov Enquist, Lina Wolff och Torgny Lindgren är några exempel som motsäger det.

Bäst av de fyra i den här serien finner jag Våren.

2 kommentarer

    • Annajuli 9, 2022 kl. 8:18 f m
    • Svara

    Håller med dig om Våren, den är också min favorit. Hela kvartetten är fin!

      • Ninajuli 9, 2022 kl. 6:37 e m
        Författare
      • Svara

      Ja verkligen!

Kommentera