Ett år av vila och avkoppling av Ottessa Moshfegh

”Dr Tuttle visste ingenting om mitt idéprojekt. Jag ville att hon skulle betrakta mig som ett nervvrak, men fullt fungerande, så att hon skrev ut det mest sövande hon kunde tänka sig.
När vi gjort denna överenskommelse kastade jag mig in i sömnen med full kraft. Det var en spännande tid i mitt liv. Jag kände mig hoppfull. Jag kände att jag var på väg mot en enorm förvandling.”

Vilken läsupplevelse! Jag tänker mig att Ottessa Moshfegh, i sin ambition att framställa den unga, nutida, vita, olyckliga kvinnans narrativ, är Amerikas motsvarighet till Karolina Ramqvist eller Marie Aubert. Ett år av vila och avkoppling är en intelligent och helt underbart cynisk, sorglig, absurd och rolig samtidsroman. Det är en skoningslös skildring av människan som den sociala flockdjurspräglade stackare hon är med ett medvetande som i kombination med det limbiska systemet är dömd till olycka (åtminstone ibland). Jag blev helt nockad. Och så till mig är jag, att nu kommer jag att skriva mina reflektioner som med största sannolikhet förstör läsupplevelsen för den som inte läst boken.

Berättarjaget är en ung kvinna (vi vet inte hennes namn) som ser ut som en modell på semester. Hon har tagit examen med fina betyg och har ett eftertraktat jobb på ett konstgalleri. Hon det gott ställt och en lägenhet på Manhattan. Men hennes båda föräldrar dog hastigt och detta försätter henne i ett letargiskt tillstånd. Hon orkar inte längre spela sin roll i samhällets absurda teater. Hon vill inte dö, hon vill bara inte leva. Hon vill sova och bestämmer sig för att ta ett år ledigt för att sova och se på film, på heltid.

Det är ett extremt välgjort litterärt hantverk som ligger bakom den till synes osympatiska huvudkaraktären. Här gäller det att se upp så att man som läsare inte blir lika lurad av hennes tankar som hon lurar sig själv. Den här kvinnan och hennes kompis Reva är högpresterande kvinnor som in i minsta detalj duktigt strävar och lyckas uppnå vad det moderna västerländska samhället lärt dem; vara smal, smart, snygg, framgångsrik, pigg, välmående, sval, hälsosam, intellektuell, älskvärd, fuckable, intressant, lagom svår och åtkomlig, klä sig dyrt, ta hand om sig själv etcetera. När huvudkaraktären ger upp fortsätter Reva att kämpa med bantningen och självhjälpsböckerna.

”Att vara snygg var bara en fälla i en värld som värderar utseendet högre än något annat.”

Med Ett år av vila och avkoppling levererar Moshfegh en svidande samhällskritik. Hon skriver fram en bild av det urbana livets avhumaniserade maskineri där utseende och kapital betyder allt och dubbelmoralen är ett faktum. Författaren sätter ord på den maskerad som ständigt pågår på grund av påbudet att varje person är sitt eget varumärke. Män förklär sin osäkerhet till känslighet. Den så kallade subversiva konsten är inte annat än punk fast med pengar. En kvinna kan behöva lugn och ro, men hur ska hon kunna hitta det i vår samtid? Hur blir man fri från krav så indoktrinerade att de upplevs komma inifrån? Hur får man lugn och ro från sig själv? Frihet är en illusion och man kan tyvärr inte skapa sin egen verklighet. Men man kan droga sig. Vilket också väldigt många människor gör. Kanske kan drogerna reducera identitetens brus av chimärer och manér och få fram de genuina känslorna. Man vill väl tömma sitt medvetande och slippa bry sig om sånt som man inte vill bry sig något om.

”’Du är så smal’, sa hon. ’Orättvist!’”

Det här är nog den bästa skildringen av depression som jag någonsin läst. Huvudkaraktären har trillat ner i ett existentiellt hål och jag känner verkligen hennes smärta, närhetsrädsla och osäkerhet även om hon försöker dölja den bakom fuck-off-attityd, nihilism och misantropi. Jag visste nog inte hur fruktansvärt smärtsamt ett mänskligt liv kan vara, även om man står högst upp på behovstrappan.

Här finns också en psykiatriker, Dr Tuttle, som jag tolkar som en (ljuvlig) karikatyr av psykvården och dess böjelse för mediciner. Svårt att medicinera/droga bort ett sjukt samhälle dock. Konstvärlden får sig en genomgång då dess verksamhet inte skiljer sig nämnvärt från börsens.

”Picasso gjorde rätt i att börja måla av sorgliga och avvisade typer, blåa målningar. Han såg ut genom fönstret på sin egen misär. Jag kände respekt för det.”

Ljuset i huvudpersonens mörker är Whoppi Goldberg. Filmerna med henne rullar om och om igen på karaktärens vhs. För Whoppi Goldberg är ingenting heligt, hon skrattar åt allting och hon lyckas vara autentisk vilket är vad huvudkaraktären önskar för människorna. Författaren tycks vara ute efter att det är just den vita medel- och överklassen som lever i en låtsasvärld och tar sig själva på för stort allvar. Detta kanaliseras också via egyptierna (som jobbar i det närlivs där huvudpersonen handlar) framför vilka hon anstränger sig och faktiskt bryr sig om vad de tänker om henne. Som att de inte tillhör gruppen sminkade grisar.

Extra pluspoäng för uppläsaren Iris Smeds som använder en mycket passande monoton, släpig och avmätt ton.

Kommentera