Rödluvan av Märta Tikkanen

Berättelsen om Rödluvan (1986) är Märta Tikkanens självbiografi. På lysande lyrisk prosa och utan kronologi skriver hon om sin uppväxt med föräldrar, småsyskon och hunden Snopp. Snopp är vild, enfaldig, svartsjuk och korkad. Bits gör den också. Inte helt olik hennes livs kärlek Vargen med vilken hon har ett äktenskap som tål att skrivas om. Igen och igen.

Freud dillade som bekant en hel del om hur pojken/mannen står i relation till mamman och sen kvinnan (Oidipuskomplexet). Här ger Märta Tikkanen svar på tal och berättar om en kvinnlig erfarenhet, det vill säga flickans/kvinnans förhållande till mannen och sin pappa.

För Rödluvan hör den frånvarande pappan – som sitter instängd och inte får bli störd – hop med ”mannen”, det otäcka och främmande, snoppen, det som luktar och låter och som hennes mamma varnar henne för. Rödluvan är på många sätt en duktig flicka som är nödsakad att bete sig korrekt och vara till lags. Men nyfikenheten på pojkarna och sexet kan ingen ta ur henne.

När Rödluvan blir vuxen och får barn med Vargen förvandlas hon ibland till en varghona som reser ragg när vargen nafsar efter barnen. De förutsättningar som Tikkanen har som skapande kvinna och mamma finns otaligt att läsa om idag, men det gjorde det troligen inte 1986. Barnen har en sträng blick på sin mamma, hon får inte vara naken, berusa sig eller skrika och gapa som de andra i familjen. En pappa som missbrukar både droger och andras medlidande är däremot vardag i familjen Tikkanen.

”Rödluvans vulkanutbrott får vänta tills det passar sig med lite lava. Hennes utbrott pyr och jäser. Valparna får ge dem röst och vargen får ta hand om våldsamheterna. Hon är fastvuxen och orubblig. Någon måste ju stå stilla i en värld som snurrar. Vargen är det inte, alltså måste det blir hon.”

Det här är en mycket lättläst bok som egentligen inte lämnar något osagt. Det råder inga tveksamheter kring vilka Rödluvan och Vargen står som metaforer för. Det som är tjusigt med Tikkanens texter är hur hon aldrig kapitulerar för människans komplexitet. Hon drar inga förhastade slutsatser eller försöker plocka billiga poänger samtidigt som hon aldrig sviker sin feministiska utgångspunkt. Här finns inga ensidiga karaktärer, varken renodlade hjältar eller offer (även om man som läsare blir helt galen på Henrik Tikkanen). Märta Tikkanen var en av den dåvarande kvinnorörelsens galjonsförfattare och det är högst aktuellt än i dag hur hon orienterar sig i förhållande till den heterosexuella kärlekens villor och villkor.

”Jag älskade dig igår och jag älskar dig idag men i morgon vet jag inte. Jag har ingen aning om ifall jag älskar dig i morgon. Hon skrattar åt honom, hon vet ju. Låt bli då, säger hon. Låt bli då om du kan. Försök låta bli. Och naturligtvis kan han inte låta bli för han vill inte låta bli. Han är bara så dödens rädd. Så oerhört mycket räddare än Rödluvan någonsin.”

Jag tänker på en annan favoritförfattare – Kerstin Thorvall – och det hon har gemensamt med Märta Tikkanen, sträng uppväxt med kontrollerande föräldrar som kräver ”duktiga” barn som kan bita ihop om det som bränner och pockar på. Möjligen kan det förklara valet av livspartner och sökandet efter stora känslor. Tikkanen skriver att hon ville inte ha ett lyckligt liv, utan ett rikt.

På samma sätt är den här boken varken romantisk eller miserabel, den fångar in allt vad ett riktigt liv kan innehålla av lycka och förtvivlan, sorg och saknad, kärlek, njutning och övergrepp, frihet och tvång. Scenerna om marispangrisen, den stammande pappan som kommer av sig när han ska hålla tal, kärleken till Kristoffer och när Rödluvans skrik stoppar ett tåg kommer finnas med mig.

Rödluvan är en lyckad fusion av Madicken och Ett eget rum. Läs den!

Kommentera