Har ni sett en sådan bedårande trut! Truten är i själva verket en mås som levt ett sedeslöst liv och ”förtrutats”. Den tjusar mig verkligen men annars är jag lite tveksam inledningsvis. Texten om korpen som imiterar danska, den muterande skatan och (fyll)kajan charmar mig knappt. Vid svalan börjar jag mjukna och sen faller jag pladask för domherren.
”Domherren har varit en av de stora stötestenarna för den ornitologiska genusutredning som tillsattes av regeringen år 2016 i syfte att bryta den manliga bias som av hävd har dominerat namngivningen av flora och fauna.”
Sen kommer lögn, förbannad lögn och statistik om talgoxen som joxar i tallar, om berguven som är besatt av Djävulen (360 graders huvudrotation ni vet) och lärkan som bestämmer vädret (ibland hör man att det är tvärtom men det är alltså fel). Presentationen är intelligent och charmigt omständlig som faktatexter brukar vara.
Jag älskar initiativet att göra en bok med sin partner, fylla den med fantasi och humor, namnsätta den alternativa fakta. Precis som den tilltufsade omslagstruten har begreppet fakta fått sig ett par rejäla smällar (av Trump och andra faktahatare). Alternativa fakta är ett orwellskt begrepp som används för att beskriva något som fakta trots att det står i strid med tillgängliga källor. Det är synonymt med fantasi, inbillning, påhitt, ren och skär lögn. Internet ställer högre krav på medborgarnas medieläsfärdighet och källkritik. Det behövs kunskap att förstå vad som är fakta och vad som inte är det.
Men paret Ajvide är inga pedagoger som höjer finger åt läsaren, de är konstnärer med humor. De bjuder på en smårolig stund. På köpet får man utökat ordförråd, stimulerad fantasi och föreställningsförmåga.
”Tidigt på eftermiddagen, en juni-söndag, försökte min far döda min mor.”
Så inleds Skammen som för mig är den sista i ordningen av Ernaux (sju) böcker som finns översatta till svenska. Jag älskar hur hon förenar sociologi, historia och självbiografi och skapar konst. På få rader förmedlar hon allt som är. Hon är sin egen etnolog när hon går igenom livet i femtiotalets Yvetot (Normandie) och blottlägger hur sitt tolvåriga jag påverkas av sin sociala, kulturella, religiösa, könsliga och historiska kontext. Hon använder sina subjektiva erfarenheter som nyckel för att låsa upp det allmänna. Det personliga är politiskt och därför är nobelpristagaren Annie Ernaux en politisk författare. Hon drar med sig sina läsare när hon skriver sig ur den klass- och könsrelaterade skammen. Jag tänker mig att hennes böcker bidrar till ökad kunskap, öppenhet och medmänsklighet.
”Den som förbjuder sig själv att minnas, blir av det förbjudna minnets liv tung som en sten.” /Birgitta Trotzig
Ernaux frilägger koderna för de kretsar som omslöt henne och katalogiserar språket som passerade genom henne men ingenstans hittar hon rum för våldsscenen. Den blev ett förbjudet minne som omvandlades till skam. Den tolvåriga Annie trodde att det går att dela in människor i grupper av ”hyggligt folk” och ”förtappade” (våldsverkare, rubbade, alkoholister). Faderns utbrott med yxa i hand, flyttar familjen från den första imaginära gruppen till den andra. Snart framstår allt i familjens tillvaro som tecken på förödmjukelse och simpelhet. Annies plats på privatskola ger insikter om en annan värld och hennes blick kommer alltmer sammanstråla med högre klassers föraktfulla blick som betraktar familjen ovanifrån.
”Tingens fördelning i samhället är meningsfullare än att de finns.”
I Skammen definierar hon vad jag uppfattar som motorn i hennes författarskap; att berätta sanningsenligt om hur ett liv kan vara och hur det kan kännas så att andra människor ska slippa känna att de är ensamma. När man vet att det man upplever är vanligt och mänskligt, att det finns strukturer som förklarar varför det som sker sker, kan man undvika självhat och skam.
Jenny Andreasson var under åren 2010-2020 anställd som regissör på dramaten. 2016, åtta dagar innan premiär, ställdes hennes feministiska version av Hamlet plötsligt in. Media rapporterade att det berodde på regissörens sjukdom. Först 2019, när kraften från metoo-rörelsen lyft locket till tystnadskulturen dementerade Andreasson offentligt, hon menade att det var konflikter som utlöste en konstnärlig blockering och att teaterchefen bestämde över huvudet på henne att hon skulle sjukskrivas. Nu, 2022 finns Andreassons debutroman Teatern om hela saken.
Det här är en hämndbok! Texten tycks ha kommit ur ilska för att ge regissören upprättelse. Jaget i boken överensstämmer så vitt jag förstår väldigt väl med författaren och så finns det en massa personer runt om som styltigt kallas ”min nye chef”, ”äldste producenten”, ”chefsdramaturgen”, ”min scenograf”, ”regiassistenten” och så vidare. Det är framförallt teaterchefen Eirik Stubø och skådespelaren Khemiri Hamadi (Hamlet) som är placerade i skottlinjen. Resten förmår inte lösgöra sig från min periferi.
Jag är inte helt förtjust i hämndböcker som ligger så här nära sanningen faktiskt. Men allt är relativt. Det är givetvis bättre att skriva ner folk än att göra som Örjan Ramberg. Och vad ska konst annars komma ur om inte starka känslor? Jenny Andreasson lyckas dock med att skapa suggestiv litteratur när hon hämnas. Det är personligt, vemodigt och ibland lite roligt. Jag sugs in i berättelsen som bitvis är fint formulerad. Jag känner starkt för jaget som mår allt sämre. Romanen är en väldigt intressant och informativ berättelse om teatern som intim och hierarkisk arbetsplats. Boken är också en tydlig redogörelse för hur en person som arbetar för jämställdhet kan stöta på hinder.
”Jag vet inte, något i situationen fick mig att känna mig som Julia Roberts i Pretty Woman, utan hårsvall, utan långa ben.”
För det är ju uppenbart att regissörens försök att putsa bort den värsta mossan från gammalt klassiskt manus inte enkelt låter sig göras. Eller så här: det låter sig helt enkelt inte göras alls. Det är som att gå rakt in i väggen. En Hamlet kunde inte acceptera att Ofelia fick repliken ”att vara eller inte vara” och en manlig teaterchef ville inte ge sitt stöd. Detta resulterar i att alla förlorar. Alla utom vi läsare!
Det här är JALs debutbok från 2004. Den utspelar sig i åttiotalets Blackeberg med Oskar 12 år som huvudperson. Han bor med sin snälla och omhändertagande mamma, gillar att läsa, är mobbad och samlar klipp om mördare. Det är ganska uppenbart att Oskar har mycket gemensamt med författaren.
Låt den rätte komma in är en skräckroman om vampyrer och ond bråd död, prosan är skarp, kvick och inte sällan rolig, det är väl kanske inte tänkt att vara en sorglig bok. Men för mig är den det. Jag tänker hela tiden på JAL själv och hur han hade det som liten. Hur han tvingades slåss mot mansnormer, sig själv och sina mobbare. Hur fantasin hjälpte honom och ledde fram till den här hämndboken. Att han träffade sin egen ängel, sin arton år äldre fru som kanske också har drag av Eli – bokens andra huvudperson.
Eli är flickan som flyttar in i lägenheten bredvid Oskar. Hon är liten och smal, bär rosa, är stark och har begär. Hennes karaktär präglas av dikotomier man/kvinna, ung/gammal, natur/kultur, god/ond och djur/människa. Hon är det jungfruliga och djävulska inkarnerad i en och samma person, hon är en modern Tintomara.
Eli är en helt fantastisk karaktär, och hon är inte ensam. JAL har skapat alla sina karaktärer med både hjärta och hjärna, de är alla komplexa och mer eller mindre realistiska. Det är uppenbart att beteendevetenskap är ett ämne som intresserar författaren. Hur grupptryck fungerar, makt, könsroller och samverkan mellan det onda och goda. Pedofilen är altruistisk och the crazy-cat-person heter Gösta.
Den är lite väl lång men har också stort innehåll. Det är en berörande barndomsskildring, läbbig skräckhistoria, stridsskrift mot mobbning och slående samhällskritik i en text. Rekommenderas!
Jag har gett mig ut på en kronologisk resa längs Annie Ernaux liv och jag färdas via hennes fantastiska bibliografi. Eftersom hennes böcker är korta som essäer tuffar det snabbt på framåt. Jag har nu kommit till 1991 och Sinnenas tid, hennes tredje bok. Som böckerna om hennes föräldrar är även den här en slags sociologisk dokumentation, denna gång om lust.
Hon skriver från en ensam position. Den liknar exilens präglad av mellanförskapet, hon står med ena foten i föräldrarnas arbetarklass och andra i den borgerliga kulturvärlden. Även om den här boken inte uttalat handlar om varken klass eller eller genus (däremot om kön) tänker jag mig att den osentimentala, raka och kärnfulla prosan vittnar om hennes position ur ett intersektionellt perspektiv. Det krävs nog en manlig författare från borgarklassen för att våga sväva ut i ett impressionistiskt och långdraget verk som exempelvis På spaning efter den tid som flytt. Ernaux och Proust stilar är radikalt olika men vissa av deras ämnesval tangerar varandra (svartsjuka).
Sinnenas tid inleds med en reflektion om att skrivandet borde – som porrfilmen – ha samma effekt som sexualakten det vill säga sätta det moraliska bedömandet tillfälligt ur spel. Hon har redan sprängt flera barriärer med sina verk, riskerat sin trygga grupptillhörighet och lämnat en värld bakom sig som om den inte var fin nog. Nu spränger hon ytterligare hinder och vinner frihet och större rörelseutrymme men förmodligen raseras någon bro bakom henne och kontakten med ursprunget försämras än mer.
”Jag hade ingen annan framtid än nästa telefonsamtal som gjorde upp om ett möte.”
Författarens lust och längtan riktar sig till en gift utländsk man. De har en affär vilket innebär väntan, förbud och hemlighetsmakeri, just det som jag tillsammans med Petra Backström konstaterat lockar människan mest av allt. Det är alltså åtrå med förhinder som Ernaux penetrerar och sätter ord på. Dock verkar den inte skilja sig nämnvärt från den generella passionens natur som ju också präglas av längtan och osäkerhet och försätter den drabbade i ett rusliknande tillstånd där hela tillvaron kretsar kring den åtråvärda. Lust på dödligt allvar leder till bristande värdighet med sanslösa beteenden och en plötslig vidskepelse. Tillståndet ger upphov till något hon kallar hjärnans orgasm. (Ett bra uttryck för vad hennes verk bidrar med!)
Men språklig genialitet både ackompanjerar och legitimerar Ernaux det tabubelagda och det som kanske främst kvinnor skäms för. Jag tror det var något sånt här Stig Dagerman hade i åtanke när han skrev:
”Diktens uppgift är inte att stimulera den mänskliga högfärden utan tvärtom att minska den genom att uppenbara att jorden är ett tillfälligt rastställe där alla har lika rätt till elden, vilan och vattnet.”
Kerstin Thorvall var inne på samma spår vilket hon hatades (och älskas) för. Nu har Ernaux fått Nobelpris. Det var inte bättre förr!
”Naturligtvis skäms jag inte när jag antecknar dessa händelser, på grund av avståndet i tid mellan ögonblick när jag skriver ner dem, då jag är ensam om att se dem, och det ögonblick då de kommer att läsas av andra, vilket – har jag en känsla av – aldrig kommer att ske. Närsomhelst kan jag råka ut för en olycka, ett krig kan bryta ut eller revolutionen. Det är på grund av det här uppskovet som jag kan skriva nu, ungefär som när jag var sexton och kunde sitta en hel dag i brännande sol, eller vid tjugo, när jag älskade utan preventivmedel: utan att tänka på följderna. (Det är alltså fel att jämföra den som skriver om sitt liv med en exhibitionist, eftersom den senare bara har en enda önskan att visa upp sig och bli sedd i samma ögonblick.)”
Peripetin kommer med en egenhändigt fingrad orgasm. Han har flyttat tillbaka till hemlandet. Kläder är åter bara klädtrasor, oavsett om han har sett dem eller ej. Ruset går ur kroppen och melankolin återtar sin plats i centrum för alla intryck.
En lättare krapula får man räkna med, men det är det värt menar hon. Passionen är en lyx, som knyter en människa fastare till världen och minskar avståndet mellan oss. En gåva att tacka ja till.
Det här måste vara den absolut kaxigaste och en av de bästa debuterna jag läst. Den är som ett sagoskrin att andäktigt öppna. Som en optimalt berusande Long Island Iced Tea. Som att med öm hand få håret bortstruket från ansiktet när man står med sina egna händer i degbunken. Att läsa den är som att återfå jämvikten efter att ha varit helt ur balans.
Man fattar ju redan på titeln att den är unik. Men jag tycker det är väl hårt att jämföra kvinnohatets författare och traumaporrens upphovsmakare Bret Easton Ellis (också känd för American Psycho) med en hund. Mot hundarna.
”Vissa författare skrev som lojt masturberande apor i överhettade burar, sa hon. De skriver som om de tappat smaken för riktiga smaker i grytan och måste ösa på med salt och grisfett för att det ska smaka. Våldtagna och mördade kvinnor hit och dit, bara på så sätt kunde läsarens intresse hållas vid liv”
Boken är en vindlande roman som i formen nästan mer liknar en novellsamling. Den inledande osäkerhet kring vad det här ska handla om och vart det bär av går snabbt över. Wolff leder läsaren med trygg hand genom den ena berättelsen efter den andra. Jag njuter, skrattar och tjuter under hela åkturen. Vilken otrolig berättare hon är! Som en sekulariserad Selma Lagerlöf.
Vi är i Spanien. Araceli, en ung tjej, är berättaren som återberättar framförallt andras spännande historier vilka ger uttryck för en pessimistisk och melankolisk världsåskådning. Det är brutalt och filosofiskt och härligt feministisk, genom franskläraren Moreau och prostituerade Muriel bland annat. Det handlar om makt, kärlek, relationer, litteratur, sex med mera. Om att vara ung kvinna och behöva leva i en värld där det finns äldre män som ger utlopp för sin lust. Inte för att Wolffs unga tjejer inte klarar av det, de är inga renodlade offer, men ändå. Tragiskt är det. Och se på fan får de!
”Muriel sa lite högtravande att kampen som Moreau förde mot ledan liknade den kamp som alla människor för mot livet självt, alla uppgörelser måste man göra själv av den enkla anledningen att man själv är den enda som har intresse av att göra dem. Samtidigt fråntas man det ena vapnet efter det andra, man blir egentligen aldrig starkare än man var när man föddes och hade ett helt regemente av föräldrar och morföräldrar som skyddade en, och till slut står man naken på ett fält med bara händerna som vapen medan krigsmaskineriet bullrar runt omkring en. Då, sa Muriel, är det dags att vända ryggen mot allt och hoppa nerför stupet. Men det värsta är trots allt inte detta, fortsatte hon, det värsta är att bara en liten bit bort, på andra sidan kullen eller i grannbyn, finns ens alter ego som är av en helt annan materia och som lever det andra livet som man själv hade kunnat leva om man gjort allt annorlunda. Om man valt att bosätta sig någon annanstans och lära sig andra saker, ha ett annat jobb och helt andra vänner. Och dubbletten står stark och vacker och lycklig framför pansarvagnarna. Och tvingas dubbletten att dö, så vet den hur man dör värdigt. Dubbletten dör aldrig som en hund.”
Bokens bärande tema och nyckelord är hunden. Dels som ett komprometterande uttryck, dels som metafor för den ofria och själlösa varelsen, styrd av instinkter, ociviliserad, manlig och dum. Hundmänniskan tror att kärlek är något man förtjänar och att man förlorar den om man gör fel. I motsats finns kattmänniskan som älskar villkorslöst.
Det finns flera passager som handlar om mig(!) och mina(!) tankar. Wolff väljer ord på ett sätt som är nära på obehagligt träffande.
”Jag hörde ju själv min röst och ofta kunde jag tycka att jag lät alltför involverad och jag kände kontrasten mellan mitt eget, surt uppeldade prat och hennes svala, vänliga lyssnande. Det hände att jag kände ett starkt obehag i de här situationerna, utsatt eller på något sätt ertappad, jag vet inte, men jag återgick alltid till böckerna.”
Hettan, ockrafärgen och våldsamheten för mina tankar till Djävulsgreppet, en annan källa till epifani. Den fysiska verkligheten kan nog inte tillfredsställa själens behov, men det kan Lina Wolff.
Ibland tänker jag på hur hemskt det kommer att bli när min man kastar ut mig ur paradiset, för en annan (yngre). Inte om, när. De flesta ifrågasätter att jag tänker så eftersom varsel saknas. Sara Villius är antagligen inte en av dem.
Madonna var en underbar, köttig liten bok som istället för en helig Madonna bjöd läsaren en slarvig, egoistisk, otrogen och nedstämd person som saknade att sexualiseras av män, mer lik en hora faktiskt, men mest av allt en icke perfekt människa.
I fortsättningen Paradis sjunker hon djupare i depressionen, förbannar sitt medvetande och sin förtvinade klitoris, hon får stipendium och separerar från mannen. De bor varannan vecka med barnen i huset.
Det var härligt när madonnan dog (eftersom hon aldrig funnits) men när paradiset går i kras blir det nattsvart och existentiell panik. Det gör ont på riktigt. Jag lever mig in och blir själv deprimerad.
I det kraschade paradiset kramar man någon vars armar bara hänger, man tar hårt i barnen, man har en lista över oönskade beteenden exempelvis vilka gator man inte ska besöka, man borstar inte håret och man ser aldrig regnbågen. Man låtsas att man inte skäms. Men man skäms. Lätthet är en omöjlighet. Ingen tulpan, snödroppe eller annan blomlök växer i trädgården. Gräset är alltid grönare på andra sidan och man är aldrig tacksam för vad man har, bara tom.
Det som träffar mig hårt och brutalt är inte bara det tråkiga med att skiljas – även om det är väldigt ledsamt att ta del av hur exet får energi i ens bortavaro – utan hur idealen faller till marken, önskningar och förhoppningar visar sig vara omöjliga att infria. Sorgen över att vara mamma och hustru, husägare och del i kärnfamilj inte alls motsvarade förväntningarna. Verkligheten bjöd på brott och straff.
”När jag ser på män som har barn, som har levt i en familj så är de helt otänkbara för mig. Alla vidriga handlingar de utfört, alla brott. Som att dejta en krigsförbrytare från Haag. Och mina brott. Vilken annan människa ska kunna leva med dem. Det finns ingen framtid.”
Hon skriver fram känslan av att tiden är förbi på ett sätt som får min fyrtioårskris att gå in i crescendo. Jag måste hålla andan när jag läser (exempelvis) sidan 36 om hur det saknas foton av mor och barn tillsammans. Pappan har inte tagit några. Och att hon skrivit med blyerts i fotoalbumen för att det inte skulle bli fel, avsåg att fylla i med permanent penna senare. ”Men det står fortfarande med nästan oläsligt lös blyerts.” Det där senare har imploderat i ingenting och är borta.
”Man skulle ha mätt barnen mot en dörrkarm och gjort märken. […] Man skulle kunna börja nu. Sätta streck på 1,68.”
Med sin impressionistiska stil, korta meningar om själens obotliga ensamhet skapar hon realistisk feelbad i sin fullständiga magnitud. Metanivån gällande skrivandet är ett plus. Jag beundrar modet att dela med sig utan att gömma sig i kognitiv dissonans. Jag är dock inte lika begeistrad som av Madonna, tycker att den här är lite ojämn, bitvis splittrad.
”Varje människa som försvinner eller dör är också en befrielse. Men jag förstår att den tanken, den är farlig att fundera vidare på.”
Jag hajar till – och känner igen – när hon beskriver hur något slags omedvetet via drömmen tycks försöka och lyckas bryta nedstämdheten genom att sända en dröm med positiv känsla. Kroppen tror att det är på riktigt och blir påmind om att det finns en annan verklighet än den nuvarande. Konglomerat när man vaknar. Jag, insåg att min pappa fortfarande är död. Hon, fortfarande deprimerad. Lättnaden i kroppen ersätts av en tyngd som får en att sjunka.
”Är detta att skriva om trädgården, dokumentera den i alla delar, ett farväl? Är det det jag gör när jag skriver. Tar farväl och lämnar det beskrivna ordnat bakom mig. Eller skändat.”
Som framsidan utlovar innehåller Paradis inte bara brunt och blått. Det handlar inte bara om existentiell ångest, om att be till en gud man inte tror på. Resignationen är brokig. Det är en lättnad i att inte behöva hålla ihop allt. En ny blick som ser barnen på ett nytt sätt. En terapeutisk kvinnogrupp som ger kraft och lindrar ensamheten, åtminstone för en stund.
Vem är då ormen i paradiset? Först tänkte jag att det var jaget själv, hon är inte enbart sympatisk. Eller kanske idealen, att de höga förväntningarna på ett paradis förintar det fina vardagen? Men sen inser jag att det finns ju inget paradis, ingen orm och madonna. Det finns bara jorden, vardagsrummet och köket, människor med fel och brister som ibland gör bra och ibland dåligt. Man får leva på hoppet och vara glad för det man har, en man som är fisk.
”I svenskan finns inte moderskapet som verb. Mamma är något man blir. Inte något man gör.”
Vi får hålla till godo med sköta, uppfostra, ansvara. Ordet mödra saknas i språket men sannerligen inte samtalet om det, varken i vardagen eller kulturen. Naturliga beteenden är ytterligare en roman på temat och det är egentligen allt jag har att säga om det. Jag är inte lockad att skriva eller tänka vidare kring den. Nu när den är klar känns det som att allt är sagt. Förutom att det är en alldeles underbar roman. Golnaz Hashemzadeh Bondes prosa förför mig.
”Lily visste hur man gjorde för att bidra till lättsamheten. Ett naket öga kunde inte skilja hennes trevlighet från Louises. Det var omöjligt att avgöra vem som använde den som verktyg och vem som föll in i den oreflekterat. Vem som höll sig till banaliteter för att den inte hade något att säga och vem som höll sig till ytan för att inte sjunka i mörker.”
In media res drar berättelsen igång med att Lilys son Jack förlöses med snitt. Pappa Markus finns bredvid, stabil och redo. För Lily däremot är detta att bli mamma som att falla fritt. Där hennes erfarenheter av mödrande borde finns är det ett svart hål.
Vartannat kapitel handlar om Lily som nybliven mamma, vartannat om Lily som solidariskt barn till en ensamstående dubbelarbetande bipolär (?) mamma. Fakta: det finns mödrar som (helt naturligt) stöter bort sina barn, exempelvis romanens katt Majsan. Fråga: Går det att ersätta ett förflutet med en framtid? Kan man ge mer än man själv fått?
”Kanske såg han något i henne som var osynligt för henne själv. Kanske hade han förstått något som gått henne förbi. Kanske kunde det vara på hans sätt. Kanske kunde hon flytta in i hans livsbana, rymma från sin.”
En människomoder och hennes mödrande är förmodligen utsatt för större förväntningar och noggrannare granskning än något annat i vårt samhälle. Det är bra (även om det tyvärr också leder till överkompenserande och utarbetade mödrar) eftersom det är den viktigaste uppgiften en människa kan ha. Dock bör rollen givetvis axlas av fler än den biologiska modern!!
Det krävs en hel by för att mödra ett barn!
Jag älskade Hashemzadeh Bondes förra bok och jag älskar den här trots redundans. Jag önskar mig lite mindre extrema karaktärer i fortsättningen som jag hoppas ska handla om Jacks uppväxt och att han blir pappa.
P.s. Hon har medvetet utelämnat etnicitet- och flyktingaspekten, gissa varför! D.s
Det här är Annie Ernaux andra bok som hon skev kort efter att hennes mamma avlidit (1987). Den heter Kvinnan men handlar om människan. När författaren låter sig smälta samman med berättaren och som tvehövdad tecknar ett stilrent och mångfacetterat porträtt av sin mamma, som en allegori över en människas liv, blir jag berörd som aldrig förr av en bok.
”Nu förefaller det mig som om jag skriver om min mor för att, i min tur, föda henne till världen.”
En mor är en kvinna är en människa. Vad författaren beträffar har hennes mor ingen historia. Mamma har ju alltid funnits! Ernaux ambition tycks vara att berätta om hela människan som var hennes mor, inte bara uppehålla sig vid sammelsuriet av bilder, minnen, drömmar och fantasier. Hennes mor har också fötts och växt upp, hungrig i ärvda kläder, jobbat på repslageri där hon träffade sin man. Hon var ett ambitiöst energiknippe, medveten om sitt eget värde med stora händer och hon kunde driva en bar och butik helt själv. En målmedveten tuffing, med djupt skratt och bärigt tal. Som mor både kärleksfull och våldsam.
”Hon sparade på allt, skinnet på mjölken, gammalt bröd att baka tårtor av, aska till tvätt, värmen i den avstängda ugnen för att torka plommon eller trasor, vattnet efter morgontvagningen för att tvätta händerna under dagen. Hon kunde alla knep för att handskas med fattigdomen. Denna kunskap som överförts från mor till dotter under århundraden tar nu slut med mig, som bara är dess arkivarie.”
Jag blir helt tagen av den starka och skaviga moderskärlek Ernaux lyckas förmedla. Utan att försköna, utan sentimentalitet eller känsla av koketteri, utan lystnad lyckas hon sätta ord på det svåra och blottlägga det tabubelagda. Jag vet inte hur hon gör det men med sin strama stil levandegör hon sin mor, en kvinnlig klassresenär, en företagare, som varit genom krig, en änka, som får Alzheimers sjukdom och på samma gång ringar hon in allt vad ett mänskligt liv innehåller. Det är något otroligt vad väl hon skildrar livets villkor med födelse, växa upp, klippa band, dö ensam. Det är som att författaren besitter flera olika åldrar samtidigt, hon fångar föränderligheten både vad gäller samhället och individen och förhållandet däremellan. Ernaux är författaren, den sakkunniga berättaren, dottern som först beundrar och sen tar avstånd och skäms för sin mor, slutligen den moderlösa, sörjande. Det är så jävla mörkt och samtidigt ljust för att hon skriver så bra. Det är epifanisk litteratur!
”Ibland inbillade jag mig att det inte skulle gjort mig något om hon dog.”
Som den skickliga hantverkare Ernaux är får hon det att verka lätt. Här finns oändligt med substans på en pytteliten yta. Hon skriver rent och rakt på. Hennes verk behandlar inga extrema grejer egentligen utan sånt som människor upplever till vardags. Hon förmedlar vad läsaren kanske redan vet, men inte själv förmår medvetandegöra och sätta ord på. Jag är som kidnappad. Ernaux ord förbyts ögonblickligen och blir i mig till våldsamma känslor. Jag vill citera hela boken. Och när jag letar efter citat fastnar jag i texten igen. Och igen.
”Jag har gjort allt för att min dotter skulle bli lycklig men inte har hon blivit det mer för det.”
Ernaux fick Nobelpris med motiveringen ”för det mod och den kliniska skärpa varmed hon avtäcker det personliga minnets rötter, främlingskap och kollektiva ramar.” Det är en slående beskrivning av vad hon lyckas med i (bland annat) den här boken. Det här är en högst personlig och öppenhjärtig skrift formaterad utifrån maktordningar gällande ålder, kön och klass. Hon beskriver dels små gester (”rak i ryggen ovanför cykelsadeln”) som hela tiden är kopplade till stora strukturer (”Min mor behövde slå upp i en uppslagsbok för att veta vem van Gogh var”).
Jag har aldrig så stark förnummit vad ett liv faktiskt är för något som när jag läser Kvinnan. Med följden att jag heller aldrig gråtit så mycket till någon annan bok. Alla borde läsa den!
Olyckan är närapå bottenlöst mörk, här ligger tristessen, destruktiviteten, desperationen och hopplösheten som ett kistlock ovanpå karaktärerna. Och det värsta är att källan till den minimala ljusglimten man borde kunna skönja genom gliporna blundar jag för eftersom den beror av en ung och deprimerad man som torkar av sitt öronvax på tröjan. Att detta utspelar sig i Sverige är inte heller till stor tröst eftersom välfärden och skyddsnätet är i fritt fall.
Den går så här. En kille och en tjej är ihop. De är hemma och där vill han stanna men hon vill ut. Hon har en 11-årig dotter som de tror (eller låtsas tro) sover inne på sitt rum. De är kära i varandra men är framförallt upptagna av osäkerhetskänslor kring vad den andra känner. Han äter medicin mot depression och vill inte ligga, det får antagligen henne att känna sig oattraktiv. Hon å sin sida pratar om sina ex, vilket gör honom svartsjuk. De är mer eller mindre felgängade och ger uttryck för det som Kristoffer Leandoer i efterordet benämner som utochinvänd kommunikation. Vi har alltså att göra med den klassiska norénska människan som blivit skild från sitt inre jag. Egot spelar personens roll istället för hålla sig på insidan. De undviker det de är rädda för; han att sätta ner foten och lämna hennes sida en stund, hon att våga visa sin kärlek till honom och oro för att han ska lämna henne.
Och värre blir det. De går ut i alla fall (Norén hade namngett dem A och B) (och lämnar dottern själv) sen kommer de tillbaka med ytterligare en man (C). Trion dricker vin och pratar. Dialogen är fantastisk, i mitt huvud hör jag hur de sluddrande upprepar sig med irriterad ton. Svärtan är bestående men det går inte att låta bli att skratta ändå. C är dels ett stolpskott som tror han har chans på huvudroll men som endast blir använd som rekvisita och kanske för att han har vin att bjuda på. Men han är också en källa till normalitet, en dussinmänniska som skryter och pratar i klyschor. Vilket mörker? frågar han.
Jag tycker det här är ett enastående psykologiskt och socialrealistiskt drama och maktspel. För mig är det en redogörelse för hur det kan bli om man låter rädslorna styra beteendet. En exposé över att äpplet aldrig faller speciellt långt från trädet, eller? Hon är trots allt ihop med en lågaffektiv, läsande person som inte tycks benägen att lämna… Jag älskar bilderna som förmedlar jag-bryr-mig-inte-allt-är-ändå-kört med de uppknäppa byxorna och petandet i håligheter. Det är på pricken med ansiktenas mimik och lite kul också att alla tre liknar Lars Norén. Sen blir jag väldigt berörd när den deppiga killen blommar upp i samtalet om insekter som flyger in i elden för att den söker efter mörkret att gömmer sig i bakom ljuset.
Friheten, ljuset, det sköna, enkla och lyckliga kan vara skrämmande. För det man har och vill ha gör en sårbar i och med att man kan förlora det. Det krävs mod, kraft och tillit för att våga visa vad man egentligen känner och vill. Och det är inget man kan tänka sig till utan sånt som vissa får och andra inte. Det hör samman med tur och klass och arv och tidigare erfarenheter.
Jag är mycket glad att jag hittat Agnes Jakobsson, ska definitivt läsa Psycho Girl.
Senaste kommentarer