Skammen av Annie Ernaux

”Tidigt på eftermiddagen, en juni-söndag, försökte min far döda min mor.”

Så inleds Skammen som för mig är den sista i ordningen av Ernaux (sju) böcker som finns översatta till svenska. Jag älskar hur hon förenar sociologi, historia och självbiografi och skapar konst. På få rader förmedlar hon allt som är. Hon är sin egen etnolog när hon går igenom livet i femtiotalets Yvetot (Normandie) och blottlägger hur sitt tolvåriga jag påverkas av sin sociala, kulturella, religiösa, könsliga och historiska kontext. Hon använder sina subjektiva erfarenheter som nyckel för att låsa upp det allmänna. Det personliga är politiskt och därför är nobelpristagaren Annie Ernaux en politisk författare. Hon drar med sig sina läsare när hon skriver sig ur den klass- och könsrelaterade skammen. Jag tänker mig att hennes böcker bidrar till ökad kunskap, öppenhet och medmänsklighet.

”Den som förbjuder sig själv att minnas, blir av det förbjudna minnets liv tung som en sten.” /Birgitta Trotzig

Ernaux frilägger koderna för de kretsar som omslöt henne och katalogiserar språket som passerade genom henne men ingenstans hittar hon rum för våldsscenen. Den blev ett förbjudet minne som omvandlades till skam. Den tolvåriga Annie trodde att det går att dela in människor i grupper av ”hyggligt folk” och ”förtappade” (våldsverkare, rubbade, alkoholister). Faderns utbrott med yxa i hand, flyttar familjen från den första imaginära gruppen till den andra. Snart framstår allt i familjens tillvaro som tecken på förödmjukelse och simpelhet. Annies plats på privatskola ger insikter om en annan värld och hennes blick kommer alltmer sammanstråla med högre klassers föraktfulla blick som betraktar familjen ovanifrån.

”Tingens fördelning i samhället är meningsfullare än att de finns.”

Jag har i tidigare reflektioner resonerat kring det som jag tycker så mycket om att hon inkluderar läsaren i skrivprocessen, hur hennes osentimentala skildringar får läsaren att störta ner i stark sinnesrörelse och att hon med språk lyckas ringa in vad det är att vara människa. Moderskapet, minnena, ensamheten, sorgen, mellanförskapet och sist men inte minst det tabubelagda/skamliga är ämnen som hon med stort mod och öppenhet tar sig an i sina böcker.

I Skammen definierar hon vad jag uppfattar som motorn i hennes författarskap; att berätta sanningsenligt om hur ett liv kan vara och hur det kan kännas så att andra människor ska slippa känna att de är ensamma. När man vet att det man upplever är vanligt och mänskligt, att det finns strukturer som förklarar varför det som sker sker, kan man undvika självhat och skam.

Lämna ett svar