Tänk ändå va, att få mejsla fram sin kvinnas drag och kroppsdelar just som man vill ha dem. Och hon skulle vara evigt ung. Aldrig skulle hon gnälla, tjata, bli besviken eller kränkt utan alltid vara sval som marmor. Inte heller skulle hon svettas, lukta, säga nej eller ens säga något alls.
En incels dröm? Inceln i den här mytiska berättelsen som Ovidius från början är upphovsmakare till är Pygmalion – kung på Cypern. Han tycker att prostituerade är obscena och han äcklas av kvinnor. Men han vill ändå ha en, dumfan, därför skapar han en kvinnostaty i elfenben. En i hans ögon perfekt kvinna som han förälskar sig i. Han ber till kärleksgudinnan som ger statyn liv – Galatea är född. Tillsammans får de dottern Pafos och lever ”lyckliga”.
Att den här misogyna sagan har romantiserats och låtit inspirera filmer som exempelvis Pretty Woman har irriterat Miller och därför ger hon i denna fantastiska novell Galatea upprättelse. Åh det är så härligt! Slutet är underbart hemskt och tillfredställande.
Den här lilla novellen skulle kunna fungera som en lättillgänglig och informativ första läsning med syfte att få insikt i mäns våld mot kvinnor. Här finns det gamla hederliga kvinnohatet med våld, infantilisering, kontroll, idéer om renhet, sexism, svartsjuka och objektifiering.
Pygmalion framför sin sköna staty, på en målning av Jean-Baptiste Regnault (1786)
Sally Rooney kan åstadkomma långt mer på 23 små sidor än vad andra kan få fram på hundratals. Hon har ett jädrans sug i sitt språk och hennes karaktärer är levande. Mr Högavlönad är en fulländad novell som bjöd mig på en epifanisk stund. Ni måste läsa den och det innan ni läser mina avslöjande reflektioner. Rooney överlämnar åt läsaren att tyda vad det handlar om och min tolkning verkar skilja sig från somliga andras varför jag anser det vara min plikt att avslöja hur jag tror att författaren har tänkt.
Sukie är en ung kvinnlig protagonist som fokaliseras via sitt jag. Texten filtrerad genom hennes modus försätter läsaren i ett särskilt tillstånd, jag ”är” Sukie och har samtidigt tillgång till min kritiska hjärna. Jag älskar det perspektivet.
Sukies mamma dog vid födseln, hennes pappa Frank missbrukar och är nu sjuk i leukemi. Utan anknytningspersoner faller Sukie fritt genom livet och utgör ett utmärkt offer för pedofiler och sugardaddys. Nu är hon dessutom extra sårbar på grund av hennes pappas sjukdom. Nathan kommer in i bilden när han blir ombedd av släkten att ta emot 19-åriga Sukie i sitt hem. Han är 15 år äldre och passar på att utnyttja henne a la Humbert Humbert.
Märkligt nog tycks många läsare helt blinda för vad Nathan är för typ och vad han egentligen håller på med (grooming). Kanske tycker man att en föräldralös 19-årig flicka är vuxen och får ta fullt ansvar. Kanske beror det på att de luras av baksidestexten som utlovar: ”kärlek med förhinder och nervkittlande sexuell laddning”. Kanske glömmer de att kritiskt granska den unga opålitliga berättaren. Jag älskar att Rooney lämnar tolkningen åt läsaren för det visar sanningen om vår (pedofil)kultur. Just som Heidegger menar att ett konstverk kan göra.
Rooney ger många ledtrådar som stärker min tes: Sukie blir trött i Nathans närhet, han röker gräs med henne, testar henne genom att skämta om att han har flickvän, han kysste henne först, han hatar hennes ex, hon vill få vara nära honom men utan laddad uppmärksamhet, de hamnar i säng etcetera.
Det fina i kråksången är också att Rooney låter Sukie – just som Lolita – vara sexuellt intresserad av sin förövare och uppfödare Nathan. Kanske är det vad som lurar vissa läsare, de har en idé om att Sukie borde vara avvisande. Jag tror att Sukie förstår vad Nathan vill med henne och som barn brukar vara lojala med sina föräldrar är Sukie med Nathan. Han är den ende mannen som någonsin brytt sig om henne. Dessutom lever vi i en kultur där kvinnor helst ska vara kåta, glada och tacksamma om man vill ta dem bakifrån. Sukie är en duktig medborgare som gör helt rätt. Detta är mycket realistiskt och viktigt eftersom det är starkt förknippat med skam och skuld. Jag tänker på exempelvis Elaine Eksvärds berättelse om hur hon också på vissa sätt tyckte om vad pappan gjorde med henne. Sukie behöver en trygg vuxen som finns för henne, i brist på det en vuxen som finns för henne och genom att locka Nathan med sin unga kropp säkrar hon det.
Jag försöker undvika att texterna på den här bloggen handlar om mig och mitt liv, men eftersom det nu är elva dagar sedan jag miste min pappa i leukemi och Sally Rooney skriver några rader som träffar mig precis mitt i prick vill jag föra in dem här:
”Sen Frank fått sin diagnos åtta veckor tidigare hade jag ägnat min lediga tid åt att inhämta en encyklopedisk kunskap om kronisk lymfatisk leukemi. Det fanns snart sagt inte längre någonting jag inte visste. Mina studier sträckte sig långt bortom sådana broschyrer som fanns upptryckta till patienter och vidare till torra medicinska texter, nätbaserade diskussionsforum för onkologer, pdf:er med nyligen expertgranskade studier. Jag inbillade mig inte att detta innebar att jag var en bra dotter, eller att det ens var av omtanke om Frank som jag gjorde det. Jag var lagd så att jag när någonting plågade mig gärna inhämtade stora mängder information, som jag genom intellektuell dominans kunde bli herre över plågan. Det var på det här sättet jag förstod hur osannolikt det var att Frank skulle överleva. Det skulle han aldrig ha berättat själv.
”Vid kronisk leukemi kan cellerna utvecklas delvis men inte helt. […] Sådana celler kan se något så när normala ut, men det är de inte.” På samma sätt är det med ett barn som saknar trygghet, de kan inte utvecklas helt, de kan se något så när normala ut som vuxna sen, men det är de inte.
”Konst är tilltal till människan och är aldrig utan henne.”
Martin Heidegger (1889-1976), tysk filosof vars föreläsningar om konst och estetik (konstens filosofi, varseblivning) anlade ett nytt paradigm. Den tidigare konstteorin (från de antik grekerna) proklamerade att konsten härstammar från en ontologisk (vad som existerar och vad det betyder att någonting existerar) grund. Heidegger hävdar att grunden istället är epistemologisk (kunskapsteoretisk). Konsten är enligt Heidegger inte mimetisk, inte imiterande eller avbildande, den är.
Det här är det första jag läser av Heidegger och kanske det sista. Det var svårt och det var fan vad dryg och elitiskt han var:
”Alla verk uppvisar denna tingmässighet. Vad vore de utan den? Men kanske stöts vi bort av denna ytterst grova och ytliga uppfattning av verket. Denna föreställning finner vi kanske hos åkerifirman eller städerskan på museet. Vi måste emellertid ta emot verken på så sätt som de möter dem som upplever och njuter av dem.”
I Konstverkets ursprung (1935) försöker Heidegger förklara konstens komplexa väsen med hjälp av begreppen: ting – död materia form – tingets utseende don – redskap, format stoff, till hälften ting och till hälften ett konstverk verk – ett dött ting som associeras med det levande och har en form väsen – bortom form och materia sanningsskeende – det varandes sannings sig-sättande-i-verket, den sanning som konstnären och betraktaren står som upphovsmakare till jord – sluten, motsats till värld. jorden förvandlas och ges gestalt i form av en värld värld – rörlig, transcendent, öppen. Det vi inte kan se t.ex. sanningen som uppenbarar sig när en människa konsumerar ett konstverk. Det skeende som stiftas genom konstverket och som betraktaren blir inbegripen i. ljusning – kan liknas med ”värld”, öppnar upp för ett historiskt rum där människan kan bli synlig för sig själv och existera i sanningen.
”Verket gör oss offentligt bekanta med något annat, det uppenbarar något annat; det är allegori. Något annat förs i konstverket.”
Konstverk är inte bara representationer av hur saker är, utan producerar en gemensam förståelse. Konst uttrycker sanningsskeendet i en kultur, omskapar och avslöjar det. Ett nytt konstverk förändrar innebörden av vad det är att existera i den kulturen. Estetik är någonting som förändras genom tid och historieförlopp.
”Vad som kännetecknar det sköna låter sig inte påvisas som bestämda igenkännbara egenskaper hos ett föremål, utan ger sig tillkänna genom något subjektivt: stegringen av livskänslan i den harmoniska sammanstämningen av inbillningskraft och förstånd. Det är något som livar upp alla våra andliga krafter, deras fria spel, som vi erfar i det sköna i naturen och konsten.”
När människan tittar på en tavla föreställande exempelvis ett par skor (”don”) associerar hon hermeneutiskt vilket gör konstverket levande och ”sanningen” uppenbarar sig för henne. Genom tavlan får vi tillgång till vad skornas ”sanningsskeende”, det vill säga den visar fram den ”värld” där skorna hör hemma och den ”jord” de tillhör.
Den rörliga ”värld” som uppstår tack vare tolkningen av det hantverksmässiga konstverket uppstår inte när en person går omkring med ett par riktiga skor. Så länge skorna används och fungerar registrerar vi dem som ”don” som tillhör den stumma ”jorden”, de är osynliga och vi kommer inte att analysera dem.
Målning av Vincent Van Gogh 1886
”Till jorden hör detta don, och i bondkvinnans värld bevaras det.”
Heidegger såg tavlan med skorna och ”världen” öppnade sig för honom. ”Ur den dunkla öppningen till skodonets utslitna inre stirrar arbetsstegens möda. Uppdämd i skodonens styvnade tyngd finns segheten hos den långsamma gången genom åkerns vidsträckta och alltid liknande fåror, över vilka en snål vind viner.”
Kände nu när jag skrev det här att det var ju intressant och faktiskt värt mödan. Jag tror jag ska läsa Varat och tiden så småningom.
”You must be this trans to ride this ride.” Skriver Torrey Peters och hade jag inte läst så många jublande recensioner om denna hade jag funderat på om man måste vara trans i någon mån för att uppskatta den här boken. Åtminstone sexpositiv, i ordet politiska betydelse.
Vi följer tre karaktärer i en fragmentariskt berättad dieges som utspelar sig i ett modernt New York. Det är transkvinnan Reese (30+) som längtar efter barn, hennes ex Amy numera Ames som detransitionerat och nu lever som man och hans nuvarande chef och flickvän Katrina som blivit gravid med Ames.
Det är en välskriven roman men den klatschiga och aggressiva tonen som säkert ska uppfattas som humoristisk stör mig. Det handlar om sex, sex, sex och feminism, familjebildning, normer, samhälle – allt kopplat till socialt och materiellt kön. Det finns utan tvekan intressanta uppslag men jag upplever texten vara skriven i affekt. Och den typ av moraliserande och så kallat konservativ och materialistiska person som affekten tycks riktad mot, känner jag igen mig i. Författaren verkar vilja säga till läsaren: var inte sån! Men jag är sån; radikalfeminist som ringaktar alla könsidentiteter lika mycket. Jag vill behålla det som skiljer ut människan från övriga arter och som vi är indoktrinerade med; artigheter, kläder, omklädningsrum, samtyckeslag etcetera. Jag tycker inte att sex är något bagatellartat som att kamma sig. Att läsa den här boken känns antagligen som att se Naked attraction, helt fel. Att läsa om förnedring, masochism och våld i samband med sex gör mig nedstämd. Att likna spänning vid strypsex är ett vulgärt exempel:
”De messade hela veckan och det var som strypsex – ett ständigt hot om att kvävas mellan varje pling av dopaminskänkande kommunikation.”
Jag gillar tydligen inte det som Peters kallar transkultur (som ska skiljas från människor som är trans). Jag tror inte att det har så mycket med kön att göra utan mer med personlighet och politisk övertygelse. Jämför Catherine M:s sexuella liv.
Jag håller med författaren om att många cispersoner lever i en könsrollsteater, kanske än mer i USA. Jag uppskattar att hon punkterar normer, för vissa kan romanen säkert vara en ögonöppnare. Peters tycks proklamera en sexpositiv särartsfeminism som erkänner patriarkatet och som strävar efter att upphöja kvinnliga värden. Men här är de kvinnliga värdena stereotyper som hör samman med genus det vill säga det sociala regelverk som jag i min feminism vill bryta. För Peters verkar det handla om att förstärka skillnaderna mellan män och kvinnor, men inte baserat på våra materiella kroppar utan på våra personligheter som enligt henne hör samman med vilket kön vi identifierar oss som. Jag tror tvärtom att personlighetsdrag (känslig, dominant, modig, omhändertagande osv) inte bör kopplas samman med varken genus eller kön. Däremot är de materiella skillnader som våra kroppar innebär reella, kvinnor menstruerar, kan bära och föda barn exempelvis. Jag och författaren har antagligen vitt skilda politiska åsikter inte minst i det att hon verkar anse att prostitution är ett arbete som alla andra.
”Så här går det till när de enda offentliga transrösterna tillhör de gapigaste skrikigaste tjejerna som ständigt publicerar dogmatiska grundkurser i transkunskap för att tillrättavisa den breda cisallmänheten.” Skriver Peters och det är väl kanske just vad som hänt här.
När berättelsen handlar om Amy förklarar Peters att dissociation är en ”metod” för transpersoner som inte kommit ut att kunna ha sex. När Amy fortfarande uttrycker manligt kön och har sitt första samlag med en kvinna fantiserar hen om att det är hen som är kvinnan. Gott så. Problemet för mig är att hen också fantiserar om att hon som kvinna då, är ”ägd”, att hon tillhör den andra som en sak, att hon är en slyna att ta strupgrepp på, en tillfångatagen duktig flicka som man tar för sig av. Jag anser det vara oerhört problematiskt att koppla ihop underlägsenhet med kvinnlighet och sen dessutom kalla det för en liberal eller rent av progressiv syn på kön. Ett annat exempel på Peters stereotypa och konservativa syn på genus är: ”Alla kvinnor i rummet har ett favoritklagomål om sin kropp som de inte kan låta bli att döma andra kvinnors kroppar utifrån.” En man å andra sidan antas sakna känslighet men ha förmågan att vara stoiskt som Wim Hof.
Könsdysforins nycker är enligt Peters ett hopkok av skönhetsnormer, konsumism och frikostig doser självförakt. Och vad det verkar tyvärr också en stereotyp syn på socialt kön.
”Ett rörligt intellekt kan alltid hitta de politiska argument som krävs för att rättfärdiga sin egen själviskhet.”
Inte visste väl jag att jag var så intresserad av kinesisk kultur! Förtjänsten är förstås Cecilia Lindqvists (1932-2021) – en av Sveriges bästa Kina-kännare. I Tecknens rike delar hon på ett lättsamt och inspirerande sätt med sig av sin gedigna kunskap om kultur och konst ur ett historiskt perspektiv och kopplar det till kinesiska skrivtecken. Det är helt underbart att få grotta ner sig i fysiska och praktiska spörsmål som berör kinesisk natur, djur, fordon, tyg, bambu, hus, böcker, instrument mat med mera och slippa politik, krig och makthavare för en stund. Det är först i slutet som det handlar om teori och abstrakta begrepp.
”Vi håller hund och katt. Kineserna håller guldfiskar och fåglar. Och alldeles som vi går ut med våra hundar så går de ut med dina fåglar. I gryningen medan morgondimman långsamt viker, samlas äldre män i parker och promenader längs gatorna och hänger upp sina fågelburar i träden.”
Vad jag lärde mig? Oj, det är mycket. Men följande fastnade jag extra för:
Kinesiska är det äldsta av alla nu levande språk.
Befolkning heter människomunnar.
”Har du ätit” och ”vad du har blivit fet”, är vanliga hälsningsfraser och den skrattande Buddhan är från Kina. Det anses ändå som här ”fult” att vara fet.
Tecknet hashtag betyder brunn.
1989 bodde 40 miljoner människor i grottor i Kina.
I traditionella kinesiska böcker löper textraderna lodrätt uppifrån och ner, från höger och äldre kartor är orienterade åt söder.
Sköldpaddan uppfattades av forntidens kineser som en kvinnlig varelse och symboliserade barnuppfostran och universum.
Det är ganska mycket som skiljer mellan Kinesisk och Svensk kultur men en sak är de rörande överens om: patriarkala normer.
Smurfarnas hus är inte ett verk av fantasin utan de kallas rundhus och beboddes av kineser i yngre stenåldern.
”I kinesiska intellektuellas förhållande till naturen ingick en god portion mystik. Med vad de sökte var inte förening med Gud eller något annat högre väsen utan gemenskap med allt levande. […] Människan var inte naturens herre, hon ingick på samma villkor som allt annat i himmelen och på jorden i Den stora enheten och den dominerandes av kosmiska krafter, som man kallade Yin och Yang. De förutsatte varandra som natt och dag, som vinter och sommar, som liv och död. De var aspekter av samma verklighet och upprätthöll i dynamisk jämvikt harmonin i universum. Allt förändrades, omvandlades och återkom i nya konstellationer i evigt flöde. Ingenting var konstant utom denna ständiga, långsamma förändring.”
Jag har ingen aning om hur relevant boken är så här 33 år senare, men jag finner i vilket fall stort nöje i läsningen. Jag rekommenderar tecknens rike.
Utmaningen #augustprisprojektet – som jag påbörjade förra året tillsammans med Mösstanten och Kicki att läsa alla böcker som vunnit Augustpriset i kategorin skönlitteratur – är genomförd. Jag har nu läst alla 32 böcker som utgivits mellan 1989 och 2021.
Den åttonde juni 2022 dog min pappa (efter åtta månaders sjukdom). Dagen innan började jag lyssna på Tisdagarna med Morrie. Jag tänkte väldigt mycket på döden vilket var precis som det skulle och därför valde jag en bok på temat. Samtalet mellan sportjournalisten och den i ALS döende sociologiprofessorn kommer för mig att förknippas med pappas död vilket är på både gott och ont.
Gott därför att boken proklamerar en livsfilosofi jag gärna skriver under på. Att man ska leva med kranarna påslagna och bada i känslor. Istället för att bemöta stora livshändelser med rädsla, bör man försöka gå in i känslan och våga vara sårbar. På så sätt kan man bättre tackla sorgen och njuta av kärleken vilket möjligen gör livet mer fullvärdigt. Det är skrämmande och smärtsamt att vara med en människa som snart ska dö, men det är ändå där man ska vara. Det är fruktansvärt att se personens kropp smärta, tyna bort och förlora sina funktioner men det är ett sämre alternativ att titta bort. Dessa visdomsord träffade mitt i prick och hjälpte mig känna att jag var på rätt plats och gjorde rätt saker.
Men egentligen har Albom samma tonläge som i en självhjälpsbok. Han undervisar läsaren om hur hen ska leva sitt liv, som om han hade facit. Han upprepar det som jag upplever som uttjatat; pengar och karriär skapar inte lycka, att vara med sina älskade och att fokusera på vad som är viktigt gör det, att vara beredd på att dö gör att man är mer engagerad i sitt liv etcetera. Dessa vedertagna sanningar tillsammans med klyschiga aforismer som dessutom upprepas onödigt många gånger imponerar inte på mig.
Jag uppskattar inte heller det dokumentära anspråket. Det känns väldigt överdrivet och tillrättalagt att den sjuke gamle mannen är helt igenom klok och perfekt. Han ska lära sin gunstling att bli en mjukare och bättre man som kan gråta och som ska prioritera sina relationer. Men tydligen har ju dessa två män arbetat på den här boken tillsammans under Morries sista tid, vilket är självmotsägande. Hela grejen är väl att det är först när döden närmar sig som vi kan ta till oss dessa levnadsregler. Men inte har väl alla lust att prata allvar och gråta den sista tiden i sitt liv, kanske vill man hellre hitta saker att skratta och glädjas åt. Människan känner sig själv bäst tänker jag, bättre än Mitch Albom och Morrie Schwartz.
Exempelvis föreslår Morrie att man istället för att peka finger (?) till den som kör om en i trafiken, ska le och vinka. Han prisar äktenskapet och barnalstrandet men dissar ungdomar. Bitvis har han ganska trist attityd faktiskt. Jag upplever mig bli serverad något storartat som sen egentligen innehåller mest luft och ger en klibbig översöt eftersmak, som en spettekaka.
I den här fristående fortsättning på Löwensköldska ringen är det passion och psykologi (istället för spökerier) som står för spänningen. Charlotte Löwensköld är ett makalöst relationsdrama som väcker samma förhöjda livskänsla jag upplevde som barn när jag såg Varuhuset, Rederiet eller Tre kronor. Alla som älskar Austins verk måste ju älska Lagerlöfs tänker jag mig. I detta triangeldrama mellan Charlotte, Karl-Arthur och Schagerström är karaktärerna livs levande. Vi får lära känna dem på djupet. Deras kärlekstrassel är av storlek delux och vändningarna är omöjliga att förutspå. Berättarglädjen är på topp, humorn och språket likaså.
Främst är det förstås Charlotte själv som fängslar mig. Hon är frispråkig och humoristisk, egensinnig och impulsiv, snäll och kärleksfull. Med tanke på att hon kom till 1925 står det klart att hon är en karaktär som står för progression. Hon kämpar emot tron på gamla straffdomar, obegripliga otyg som gud eller ringar, för detta blir hon dömd och illa bemött av omgivningen. Men hon står på sig. Hon vägrar låta sig beses som en häst på en marknad och revolterar barnsligt men med charm mot normer och överhet. Hon vill tro att eget förstånd och det man själv gör i livet har betydelse. Charlotte är en imponerande jag-stark person som agerar efter eget huvud.
Lika mycket som jag älskar hur Lagerlöf skapat Charlotte älskar jag hur hon låter Karl-Artur stå som hennes motsats. Han är allvarlig, hjälplös, lättkränkt, med själskval och nästan löjligt idealistisk (pietist). Han är också rättrådig och god när han exempelvis stoppar en barnauktion. Hans sårbarhet är både en svaghet och en styrka vilket är rent fantastiskt att se i en manlig karaktär. Han är kuvad av sin mamma på ett sätt som får mig att tänka på Morrhår och ärtor (lilla mamma hit och lilla mamma dit), och jag tycker mycket om hur han använder sin fromhet som verktyg för revolt och frigörelse från krav på karriär och försörjning.
Lagerlöf tycktes ha oändligt antal livsöden och karaktärer att berättar om, och alla framstår som lika levande. Scenen med sockerskålen, när Charlotte klipper lockarna av Thea, eller raljerar över sig själv inför Schagerström i vagnen samt barnauktionen är av den sortens kvalitét som man aldrig glömmer.
”Det var som om jag hade döden i mig fast jag inte var särskilt gammal. Den var på sätt och vis alltid med mig. I början hade jag förstås aldrig sett en människa dö, men en liten pojke vet både för mycket och nästan ingenting om döden. Jag funderade på vad som skulle hända om min pappa dog imorgon.”
Så inleder Danmarks svar på Frankrikes Louis och Skottlands Stuart sin otroliga debut om tolvåriga Tue. Den är roligare än Louis och mer realistisk (och mycket bättre) än Stuarts. Om någon skulle komma förbi är en generös uppväxtskildring och en drabbande rapport från underklassen, första delen av tre.
Tue bor i en Jylländsk håla med sin deprimerade mamma, brutala pappa, två yngre syskon och en flock namnlösa hundar. Hemma på den fattiga bondgården är allt trasigt; människorna, moralen, ekonomin, hushållsmaskinerna, tänderna, balkongen, kläderna, lastbilen och relationerna. Föräldrarna lider på varsitt håll och Tue är ensam hemma och i skolan. Det är skitigt och tungt alltsammans och det enda ljuset i Tues mörker är möjligheten att ta sig därifrån.
Jag är mäkta imponerad av författarens förmåga att gestalta utan att förklara, peppra med adjektiv eller psykologisera. Korsgaard född 1995 är redan en stabil naivist vars avmätta ton precis matchar den indoktrinerade tolvåringen som både ser och blundar för vad som sker omkring honom. Ett tag fick jag en känsla av att det liksom rabblades olika händelser bara, jag saknade någon slags framåtrörelse. Men de detaljrika beskrivningarna som jag också själv både vill se och blunda för, drar mig allt djupare in i misären på Jylland. Och det är precis där jag vill vara.
Det är enormt rörande hur Tue skildrar sina föräldrars försummelser och brott utan hat. Ibland till och med med humor. Texten vilar på barnets osvikliga lojalitet. Jag blev också mycket gripen av hur han beskriver barnets kärlek till sin mor och mormor utan att överhuvudtaget vara medveten om vad kärlek är eftersom han själv ännu inte fått uppleva någon.
Jag blir också förbannad. En mamma blir sjuk och vad händer? Barnen lämnas vind för våg. Trots allt är det mamman som åker med på skolavslutning och hon verkar sköta en del matlagning också. Pappan står för våld och despotism. Att leva som fattig är svårt och inte blir det lättare i ett samhälle där man anser att de fattiga får skylla sig själva.
Fint att bli påmind om vilket privilegium det är att ha något att bjuda på om någon skulle komma förbi. Och ännu viktigare – att någon faktiskt kommer.
Bertolt Brecht (1898-1956) var dramatiker och författare, tysk humanist och marxist. Han levde i exil i femton år (bland annat i Sverige) för att undkomma fascismen och skrev under tiden små självbiografiska betraktelser om herr Keuner (den tänkande) som vad det verkar kan betraktas som självbiografiska.
Det var när jag läste Lärarinnans sång av Vigdis Hjorth (en av mina favoritförfattare) som jag blev intresserad av Brecht. Det här är det första jag läser av honom, men definitivt inte det sista.
Historier om herr Keuner är en samling korta moraliska, politiska, psykologiska, filosofiska, buddhistiska aforismer. Några är underfundiga och putslustiga, somliga (för mig) obegripliga, andra är enastående. Mina gunstlingar som jag vill föra in i arkivet är:
Herr K. och Gud: Någon frågade herr K. om det finns en Gud. Herr K. sade: ”Jag råder dig att tänka efter om ditt handlingssätt skulle ändra sig allt efter svaret på den frågan. Skulle det inte ändra sig, kan vi släppa frågan. Skulle det ändra sig, kan jag hjälpa dig åtminstone så långt som till att tala om för dig att du redan har bestämt dig. Du behöver en gud.”
Herr K. vid återseendet: En man, som inte hade sett herr K. på länge, hälsade honom med orden: ”Ni har inte förändrat er ett dugg.” ”Oh!” sade herr K. och bleknade.”
Herr K. och naturen: ”Med tiden förvirrar det oss i stan att bara se bruksföremål, hus och farleder, som obebodda skulle vara tomma och oanvända meningslösa. Vår egendomliga samhällsordning får ju oss att också räkna människor till sådana bruksföremål, och då har träden, åtminstone för mig som inte är snickare, något lugnande självständigt, som inte har med mig att göra, och jag hoppas att de till och med för snickaren också har något i sig som inte kan exploateras.”
Herr K. om form och ämne: För en del konstnärer går det som för många filosofer när de ser på världen. Jag hade en gång jobb hos en trädgårdsmästare. Han räckte mig en trädgårdssax och sade åt mig att beskära ett lagerträd. Det stod i en kruka och hyrdes ut till fester. För detta krävdes att det hade formen av en kula. Jag började genast skära av sidoskotten, men hur mycket jag än ansträngde mig för att få fram kulformen lyckades det inte på länge. Jag hade stubbat av för mycket än på den ena, än på den andra sidan. När trädet äntligen blivit en kula var kulan mycket liten. Trädgårdsmästaren var besviken och sa: ”Jaha, där har vi kulan, men var är lagerträdet?”
Herr K. när floden kom: ”Herr Keuner gick genom en dal, när han plötsligt märkte att hans fötter gick i vatten. Då förstod han att hans dal egentligen var en havsarm och att tiden för flod närmade sig. Han stod genast stilla för att titta efter en båt, och så länge han hoppades på en båt, stod han kvar. Men när ingen båt visade sig, gav han upp den förhoppningen och hoppades att att vattnet inte skulle fortsätta stiga. Inte förrän vattnet stod honom till hakan, gav han upp den förhoppningen också och simmade. Han hade förstått att han själv var en båt.”
Underskottet utspelar sig i ett överskott av obegripligheter. Klart är att året är 2122 och att Åkesson har blivit staty, det äts mårdhundsfilé och superbroccoli, sorgtömningssopor är en grej och valutan heter ekoyen. Det är en helt ny värd Daniel Sjölin placerar oss i. Både trolig och otrolig med tanke på hur vi behandlar varandra, djur och natur med NPM som ledord. Västerbotten är obeboelig efter brand i kärnenergihärd. Flertalet pandemier på grund av antibiotikaresistens har passerat och många djurarter har dött ut. Där Sten Sture stred blev det Obs! sen Coop Forum, sen lekcentrum, holomäkleri och Folkkirurgens showroom sen tillfälligt rysslogement.
I början vill jag hela tiden bara ge upp. Berättaren är en artificiell intelligens och hans hittepåspråk kräver en välvillig och intresserad läsare. Men efter 100 sidor börjar det klarna och när berättarperspektivet sen skiftar börjar jag inse att det är en intelligent och innovativ historia Sjölin fått ihop. Bara det att den inte alls är i min smak.
Det råder underskott på mycket i den här dystopin; mat, empati, humanism, bokstaven a, mening, hopp och framtidstro och barn. Ett specifikt barn som dog i livmodern.
Vad som däremot finns här är sorg, lekfullhet och satirisk samhällskritik levererad med glimten i ögat. Men tyvärr får jag aldrig ögonkontakt med Sjölin.
Senaste kommentarer