Sympatisören av Viet Thanh Nguyen

Viet Thanh Nguygens prisade debutroman börjar i Vietnam, vid Saigons fall 1975. Bokens jag är en sydvietnamesisk kapten som arbetar som spion för den nordvietnamesiska sidan. Hans dubbelliv fortsätter när han kommer till USA.

Det här är en skildring av Amerikakriget eller Vietnamkriget, beroende på vilket perspektiv man har. Det absolut bästa med romanen är representationerna av vietnamesiska komplexa karaktärer. Inte bara ATT de representeras och att vi ska känna empati med dem utan att de också får vara komplexa och göra fel det vill säga vara mänskliga på riktigt. Att jagets inifrånperspektiv är en vietnames som blickar på väst är själva poängen.

Det är bitvis riktigt rolig satir om den amerikanska optimismen och den ”amerikanska drömmen”. Läsaren får en förståelse av krigets många olika sidor, dess fruktansvärda och ihållande följder. Det handlar givetvis väldigt mycket om rasism. Jag tror att författaren vill att jag som läsare ska sätta mig in i andra personers liv. Personer som inte är som mig själv. Och förstå att en person som har två kulturer är dubbelt av allting, inte hälften av någonting. Det tyckas jag att han lyckas med.

Författaren är professor i etnologi, vilket märks i texten. Ibland blir han lite väl ivrig att undervisa. Men anledningen till att jag inte älskar den här boken är grabbigheten och vad som nästan liknar action. Spioneri, vapen, utnyttjandet av prostituerade och mord är inte mina favoritteman. Men jag tror att han lyckats locka många läsare till sin flyktingberättelse med historisk underton genom att lägga den i formen av en spionthriller.

I min trotsålder av Kerstin Thorvall

Bakom den här fantastiska titeln finns ett fyrtiotal krönikor av mycket hög kvalitet. Den här måste ju ha varit värd sin vikt i saffran 1971 när den publicerades. Det handlar om vardagsbekymmer med barn som inte vill sova, mamman som vill se film, blir arg, deppar men som måste dölja sina känslor för att inte påverka barnen, som dukar under av julstress och press på att vara glad, snäll och lycklig.

Här berättar hon om den kritik hon fick för att hon skrev om att små barn borde få ha sin mammor hemma. Hennes förmåga att tillåta saker vara komplexa är en av alla saker jag uppskattar med Thorvall. Hon vill jobba och gör det, på grund av det dömer hon ut sig sig själv som en dålig mamma för att hon tycker samtidigt att små barn borde få vara nära sin moders kropp, helst jämt. Att pappan skulle kunna vara med och dela ansvaret för närhet och omsorg verkar inte tänkbart.

Hon återkommer till det som går som en röd tråd genom hela hennes författarskap, den förkastliga idén med att män skulle bjuda upp till dans. I den här frågan liknar hon de vackra flickorna vid överklassen som borde gå i bräschen för att förändra systemet. Thorvall som har förvärvat en panelhöna-personlighet är starkt präglad av att inte blivit uppbjuden som ung vilket hon i mogen ålder tar igen tusenfalt. Men om det berättar hon inte mycket i den här boken, det kommer senare i hennes författarskap.

Ett annat tema som hon ständigt återkommer till är långhåriga pojkar och det förtret de väcker. Depression, att känna sig fel och antiauktoritär uppfostran skriver hon om åter igen. Lite roligt är det att hon siar om att i framtiden kommer nedtryckta föräldrar kanske att att stiga fram inför svenska folketing kräva sin rätt gentemot barnen. (David Ebenhard)

Jag har skrivit det förr och jag gör det igen. Thorvall skriver öppenhjärtigt och med humor om livets alla sidor (för vita medelklassen). Att berätta om sig själv utan att försköna och utan att kokettera med sina olater som man egentligen vet betraktas som charmiga, det är svårt. Thorvall kunde det. Dessutom med ett vitalt språk.

Åldersångesten gör sig alltmer påmind (hon är 46 år 1971). Hon ifrågasätter samhällets ungdomsvurmeri. Befogat givetvis och fortfarande ett högst störande – om än förståeligt – manér. Vem vill närma sig döden liksom? Dock blir det ganska märkligt med de illustrationer som finns i boken, som alla föreställer smala, vackra, unga kvinnor med långt hår och släta ansikten. Hon verkade aldrig (få?) rita kvinnor med bred bak och rynkor. Till och med hennes böcker är långsamala.

”Det finns flickor som har långt ljust hår och ingen makeup utom runt ögonen och svart blank regnkappa med uppslagen krage och hårt åtdraget skärp, och de sitter lutade över en kopp espresso, och bredvid dem på bordet ligger någon radikal, intellektuell tidskrift eller boken som man läser i dag om man är skärpt och medveten och inte låter sig manipuleras av den kommersiella reklamen.
En sån flicka. Och det finns ingenting att göra. […]
Vackra, dumma brudar som hänger på diskoteken och bara pratar om kläder och killar.
Äsch, dom är väl inget farliga. Dom klarar man väl (klarade). Men såna flickor i svarta regnkappor. Som fanns på min tid också.
Dom är det bara att strypa.”

Allas vän av Emi Guner och Maja Säfström

Allas vän fokuserar Paola som gillar ord, som ofta dagdrömmer, som inte känner sig riktigt som andra. Hon har en bästis, men i deras relationsmaskineri har det kommit grus. Paola har också en katt som heter Kerstin vars vackra gestalt pryder var och varannan sida tack vare Maja Säfström. Boken tycks vara som klippt och skuren för kattälskande feminister.

Den är lite smårolig ibland och har en ton som jag gillar. Att det förekommer svåra ord är bra, och de kommer med förklaringar, men de gör tyvärr att nioåringen (som inte älskar svåra ord) tappar intresset lite emellanåt. Lyckligtvis har inte mitt barn någon erfarenhet av en person som likt karaktären Natalie är snygg, populär och taskig. Det har faktiskt inte jag heller. Däremot har jag förstått att denna person finns, och för er som upplevt henne kanske den här berättelsen gör underverk. Storebror Mille är ju underbar, just en sån bror jag själv drömde om som barn. Men frågan är om han finns? Jag tycker nog att karaktärerna, förutom Paola, är en aning platta.

Sammantaget blir det en småmysig och lite ljummen läsupplevelse.

L-ngta hem L-ngta bort av Kristoffer Leandoer

I den här tätskrivna essän dyker vi på djupet i kulturens värld. Kristoffer Leandoer, denna kulturgargantua, diskuterar hur konst förhåller sig till flykt och allt vad den implicerar. Just nu är fler på flykt än någonsin i människans historia, 3% av mänskligheten. I ett rasande tempo bara brakar vi igenom vad som känns som tusen referenser från framförallt västerländsk litteratur, konst, musik och film. Tidsintervallet sträcker sig från antikens Grekland till modern tid. Personregistret kräver nio sidor. Vissa känner jag till, andra är helt nya för mig. Många boktips får jag.

Författaren är bland annat verksam som översättare och därför har han en otrolig känsla för språk. Det märker vi tydligt redan i det första avsnittet Viskleken. Här redogör han för hur all litteratur är omskrivningar och appropriering av tidigare litteratur och hur kulturen formas av samhället och tvärtom.

Vissa essäer intresserar mig mindre (Fantastiska världar) och somliga är jätteintressanta (”Flykten från mamma” och ”Hey, Lolita, hey. Flykten från ansvar”).

Jag gillar Leandoers lättsamma stil och hur han samtidigt tar kulturen på största allvar. Han resonerar kring politik, religion, historia, kolonialism och migration. Han går till angrepp mot stereotyper, misogyni och rasifiering. Plus för att han har många kvinnliga referenser.

”Hur kan det svenska folket, som valt utvandringen till sin berättelse framför andra, undgå att känna igen sin egen historia när den kommer hem till oss och klappar på vår dörr?”

För att det här ska bli en angenäm läsupplevelse krävs mycket förkunskaper. Stundtals är det här överkurs för mig. Jag är inte tillräckligt beläst. Ännu.

Nämen Gunnar! av Kerstin Thorvall

Nämen Gunnar! inleds med ett förkunnande om att en av författarens fyra söner heter Gunnar och att det är han som har ritat omslaget.

Den här publicerades 1970, (37 år innan Barbro Lindgren skrev Nämen Benny som varit en favorit här hemma). Bokens protagonist är Gunnar, 11 år. Det är berörande att följa honom inifrån, hans tankar och känslor. Hur han likt en vante tvingas hänga med och förhålla sig till sina föräldrars nycker. Thorvall ringar in barndomens förutsättningar, hur man liksom är livegen. Oavsett hur demokratiska, medvetna eller vurmande för fri uppfostran föräldrarna är, är barnet oförmöget att uppleva fullständig frihet. Föräldrarna är på samma gång fundament och boja. Barnet är – om det är som det borde – på vissa sätt extremt nära föräldrarna. De är där jämt och en förutsättning för nästan allt. Men ändå får barnet inte lära känna dem riktigt. De tröstar barnet när hen är ledsen men barnet får inte trösta tillbaka.

Gunnar föräldrar har en fnurra på tråden vilket upptar en väldigt stor del av Gunnars medvetande. Jag kan tycka att den här boken i överkant egentligen handlar om just föräldrarna. Som att syftet är att läsaren ska känna hur svårt det kan vara att leva i äktenskap och ha barn. Men det hade naturligtvis ett stort värde då att lyfta ämnet skilsmässa. Kanske upplever vissa Gunnar som överdrivet snusförnuftig, men jag vill påstå att mellanstadiebarn visst kan tänka sådana ”vuxna” tankar.

Det slog an i mig när Gunnar beskriver sin mamma på ”tivolihumör”. Jag minns dessa stunder tydligt från min egen barndom. Sen är det ju svindlande när ordet pizza måste förklaras, ”ungefär som pannkaka”.

Dagarna 2011-2012 av Klara Wiksten

Jag älskade Hjärnan darrar (2016) och därför ville jag självklart också läsa föregångaren Dagarna (2012). Jag skulle vilja påstå att den här är nästan lika bra.

Det handlar om hur svårt livet kan vara med social fobi och panikångest i ett samhälle som kräver duktiga människor. För att få pengar från soc måste hon söka jobb, arbetsträna, praktisera gratis och träffa jobbcoacher. Tyvärr medför dessa möten att självkänslan försämras ytterligare. Det viktigaste för Wiksten är att känna att hon duger och att sluta skämmas för att hon blir rädd och ledsen ibland. Mycket i det här livet handlar om att bita ihop om sina känslor, för oss som inte är bra på det blir det uppförsbacke och dubbelbestraffningar. Jag har också gråtit på en och annan toalett i mina dagar.

Wiksten visar sin sårbarhet i bild och text och jag blir helt tagen och känner en otrolig tacksamhet inför att få ta del av hennes erfarenheter. Dagarna är faktiskt hemsk rolig emellanåt också. Det är så befriande att hennes självtvivel och osäkerhet – även kring själva skapandet – får breda ut sig i serierutorna. Alla kreativa människor borde läsa den här, jag tror det kan leda till sänkta trösklar och ge en skjuts i rätt riktning. Alla ”känslomänniskor” borde läsa den här, för att få känna sig mer normala och mindre ensamma. Äsch va fan ALLA MÄNNISKOR borde läsa den här. Punkt.

Peter möter Cecilia av Kerstin Thorvall

Peter är ensambarn och bor med sin pappa som är konstnär och sköter hushållet och sin mamma som förvärvsarbetar. De har nyligen flyttat från en lägenhet i stan till ett hus i en förort. Peter har svårt att skaffa nya vänner men så möter han sin granne, Cecilia.

Det här är en fin liten barnbok om utanförskap, könsroller och att ha en kompis av annat kön. Om det knepiga att man bryr sig om vad andra tänker fastän man tycker de är dumma. Och om hur beskäftiga och modiga vissa barn kan vara.

Just som Thorvall brukar hittar hon barnets röst. Med pricksäkert språk, mycket empati och en slående finkänslighet navigerar hon mellan att föra fram kloka åsikter utan att skriva på näsan eller ge några förenklade svar.

Och tro det eller ej men den här har faktiskt ett lyckligt slut.

Drunkna tyst av Åsa Leijon

Leijons ambitiösa debut börjar riktigt bra. Jag gillar småbygdsskildringar där människor lever som under en glaskupa. De går i samma klass som barn och bor sedan grannar som vuxna. Det här verkar vara ett skickligt romanbygge, tänker jag inledningsvis. Vi bli inkastade in media res, någon är försvunnen. Pusselbitarna får vi en efter en. Bra språk och gestaltning.

Efter ungefär 100 sidor börjar jag ana oråd. Det blir nog svårt att få ihop alla trådar utan att det blir för överdrivet, tänker jag. Det är väldigt många karaktärer, stor del av dem lider misär. Tankarna går till trilogin om Jana Kippo. Men till skillnad från i Smirnoffs mästerverk får jag inte riktigt grepp om karaktärerna i Drunkna tyst. Det saknas nästan helt beskrivningar av hur de ser ut. Det brukar jag uppskatta men här är det faktiskt något jag saknar. Kanske beror det på att de är så många och det kräver koncentration att hålla isär dem. Jag upplever dem som regisserade för att passa i narrativet, istället för det önskvärda tvärtom. Jag kommer inte in i känslan av att vara med i berättelsen utan upplever hela tiden att jag läser en påhittad bok.

Den tappar fart i mitten och mitt intresse falnar (vilket brukar ske när jag läser spänningsromaner). Och sen rasslar det på alltför hastigt i slutet. Jag tror den hade tjänat på att kortas ner. Författaren har en försmak för ordet vimsa. Och jag måste säga att det här romanbygget är en aning vimsigt, eller snarare spretigt. Berättarperspektivet varierar mellan ett all-vetande och ett jag perspektiv. Det blir otydligt och lite krystat eftersom temat går ut på att ta reda på vad som faktiskt hänt med den försvunna.

Jag tycker ändå att det här är en ganska bra debut, framförallt delen om mänskliga relationer tycker jag att författaren behärskar väl. Jag läser gärna något mer av Åsa Leijon.

Tack Albert Bonniers Förlag.

Flickan i verkligheten (Lena #3) av Kerstin Thorvall

Det här är den tredje och sista delen om Lena, som nu är runt 20 år. Jag har skrivit om del ett och del två tidigare. Nu har Lena och Mikael gift sig och han tilltalar henne ”barnet mitt”. Fräscht! Det har sin förklaring i de roller som parterna spelar gentemot varandra. Lena är på vissa sätt otroligt naiv och hon framtonar sina barnsliga och hjälplösa sidor i sin roll som hustru. Hon tycks använda modetidningarnas drömska beläten som målbilder. Mikael å andra sidan ska vara stark och trygg och försörja familjen.

De har nu gått klart sina utbildningar. De sätter bo och söker jobb. Och här träder nu med ett brak flickan in i verkligheten. De älskande tu börjar nämligen gräla. Det visar sig vara svårt för Micael att leva med den talangfulla Lena. Ska han ta hand om hushållet då medan hon arbetar? Problem som Thorvall satte ord på långt före sin tid, men som vi fortfarande idag inte kan lägga helt bakom oss.

Hela trilogin utgör en bra helhet. Titlarna på de två första verken implicerar ”flicka” i obestämd form. Den tredje bokens titel använder ”flickan”. Ett litet ”n” gör den stora skillnaden i det att Lena nu börjar få konturer. Hon upptäcker sitt jag vilket märks genom att hon står upp för sig själv och vågar ta egna initiativ. Fortsättningen om Lena hittar jag i flera andra av Thorvalls böcker, då heter hon något i stil med Inger, Signe eller Anna.

Glöm allt men inte mig av Philomène Grandin

Den mysiga programledaren från Philofix har debuterat med en uppväxtskildring som framförallt fokuserar hennes excentriske pappa Izzy Young. Han var någon form av kulturlegend som drev Folklore Center i New York och i Sverige. Han banade väg för superstjärnor som Bob Dylan och Patti Smith. Grandin gör nedslag i olika tider och berättar om situationer som hon erfarit med sin pappa. Tidigt in i berättelsen förstår vi att i slutet av sitt liv fick pappan alzheimers sjukdom.

Vi får följa med i en bergochdalbana som slingrar sig genom Philomène Grandins liv. Det är ofta ont om pengar men gott om kärlek. Med bravur tecknar hon bilden av den växelverkan som sker mellan far och dotter. Det är varmt och berörande. Hon hyser en enorm lojalitet mot sin pappa men lyckas undvika att romantisera. Det är svårt att låta bli att fundera på det som hon inte skriver om, mamman. Utifrån sett är Grandins barndom oroväckande otrygg och det är otroligt hoppfullt att en förälder som misslyckas på många plan ändå med kärlek och intresse kan komma en bra bit.

Jag lyssnade på boken och tyckte mycket om författarens egen inläsning.