jun 02 2022

Historier om herr Keuner av Bertolt Brecht

Bertolt Brecht (1898-1956) var dramatiker och författare, tysk humanist och marxist. Han levde i exil i femton år (bland annat i Sverige) för att undkomma fascismen och skrev under tiden små självbiografiska betraktelser om herr Keuner (den tänkande) som vad det verkar kan betraktas som självbiografiska.

Det var när jag läste Lärarinnans sång av Vigdis Hjorth (en av mina favoritförfattare) som jag blev intresserad av Brecht. Det här är det första jag läser av honom, men definitivt inte det sista.

Historier om herr Keuner är en samling korta moraliska, politiska, psykologiska, filosofiska, buddhistiska aforismer. Några är underfundiga och putslustiga, somliga (för mig) obegripliga, andra är enastående. Mina gunstlingar som jag vill föra in i arkivet är:

Herr K. och Gud: Någon frågade herr K. om det finns en Gud. Herr K. sade: ”Jag råder dig att tänka efter om ditt handlingssätt skulle ändra sig allt efter svaret på den frågan. Skulle det inte ändra sig, kan vi släppa frågan. Skulle det ändra sig, kan jag hjälpa dig åtminstone så långt som till att tala om för dig att du redan har bestämt dig. Du behöver en gud.”

Herr K. vid återseendet: En man, som inte hade sett herr K. på länge, hälsade honom med orden: ”Ni har inte förändrat er ett dugg.” ”Oh!” sade herr K. och bleknade.”

Herr K. och naturen: ”Med tiden förvirrar det oss i stan att bara se bruksföremål, hus och farleder, som obebodda skulle vara tomma och oanvända meningslösa. Vår egendomliga samhällsordning får ju oss att också räkna människor till sådana bruksföremål, och då har träden, åtminstone för mig som inte är snickare, något lugnande självständigt, som inte har med mig att göra, och jag hoppas att de till och med för snickaren också har något i sig som inte kan exploateras.”

Herr K. om form och ämne: För en del konstnärer går det som för många filosofer när de ser på världen. Jag hade en gång jobb hos en trädgårdsmästare. Han räckte mig en trädgårdssax och sade åt mig att beskära ett lagerträd. Det stod i en kruka och hyrdes ut till fester. För detta krävdes att det hade formen av en kula. Jag började genast skära av sidoskotten, men hur mycket jag än ansträngde mig för att få fram kulformen lyckades det inte på länge. Jag hade stubbat av för mycket än på den ena, än på den andra sidan. När trädet äntligen blivit en kula var kulan mycket liten. Trädgårdsmästaren var besviken och sa: ”Jaha, där har vi kulan, men var är lagerträdet?”

Herr K. när floden kom: ”Herr Keuner gick genom en dal, när han plötsligt märkte att hans fötter gick i vatten. Då förstod han att hans dal egentligen var en havsarm och att tiden för flod närmade sig. Han stod genast stilla för att titta efter en båt, och så länge han hoppades på en båt, stod han kvar. Men när ingen båt visade sig, gav han upp den förhoppningen och hoppades att att vattnet inte skulle fortsätta stiga. Inte förrän vattnet stod honom till hakan, gav han upp den förhoppningen också och simmade. Han hade förstått att han själv var en båt.”

jun 01 2022

Underskottet av Daniel Sjölin

Underskottet utspelar sig i ett överskott av obegripligheter. Klart är att året är 2122 och att Åkesson har blivit staty, det äts mårdhundsfilé och superbroccoli, sorgtömningssopor är en grej och valutan heter ekoyen. Det är en helt ny värd Daniel Sjölin placerar oss i. Både trolig och otrolig med tanke på hur vi behandlar varandra, djur och natur med NPM som ledord. Västerbotten är obeboelig efter brand i kärnenergihärd. Flertalet pandemier på grund av antibiotikaresistens har passerat och många djurarter har dött ut. Där Sten Sture stred blev det Obs! sen Coop Forum, sen lekcentrum, holomäkleri och Folkkirurgens showroom sen tillfälligt rysslogement.

I början vill jag hela tiden bara ge upp. Berättaren är en artificiell intelligens och hans hittepåspråk kräver en välvillig och intresserad läsare. Men efter 100 sidor börjar det klarna och när berättarperspektivet sen skiftar börjar jag inse att det är en intelligent och innovativ historia Sjölin fått ihop. Bara det att den inte alls är i min smak.

Det råder underskott på mycket i den här dystopin; mat, empati, humanism, bokstaven a, mening, hopp och framtidstro och barn. Ett specifikt barn som dog i livmodern.

Vad som däremot finns här är sorg, lekfullhet och satirisk samhällskritik levererad med glimten i ögat. Men tyvärr får jag aldrig ögonkontakt med Sjölin.

maj 31 2022

Den unge Walters lidanden av Augustin Erba

Äntligen en bok som tar oss hypokondriker på allvar! Med en stor skopa satir tar Augustin Erba också itu med vår okänsliga samtid och byråkrati, medelklassbubblor, mellanchefer och terapisessioner. Det är ganska kul och väldigt diplomatiskt. Mer feelgood än feelbad, tyvärr.

Stackars Walter! (Eller?) Han är 30+, uppväxt på Östermalm, sambo med Anna, jobbar som mellanchef på bank. Han är orolig, konflikträdd, svär inte, motionerar regelbundet, har aldrig varit full och lider av grav hypokondri. Det tar ett tag innan jag vågar lita på honom, att han inte visar sig vara en fullblodsnarcissist i alla fall. Men sen faller jag för denna försiktiga antihjälte som faktiskt är ganska realistisk i sin absurditet. Mycket fint karaktärsbygge.

Den unge Werther i Goethes roman plågas av den olyckliga kärleken till Lotte. I komedin om Walter hör stora känslor samman med Walter själv. Jag gillar att Erba gjort honom till en neurotisk och egocentrisk person som också är sympatisk och förståndig – just som många priviligierade medelklassingar är. Jag själv exempelvis.

maj 29 2022

De sotarna! De sotarna! (Zackarias #2) av Lars Ahlin

Utmaningen #augustprisprojektet som jag antagit tillsammans med Mösstanten och Kicki att läsa alla böcker som vunnit Augustpriset i kategorin skönlitteratur går mot sitt slut. Det är totalt 32 böcker som utgivits mellan 1989 och 2021. För mig innebär det nu en bok kvar att läsa.

De första tre åren delades Augustpriset ut i endast en kategori, Årets Bok. Lars Ahlin vann 1990 för De sotarna! De sotarna! som mest liknar en novellsamling. Sundsvallspojken Zackarias har nu blivit tretton år och möter i och med sina olika ”skubb” diverse original och livsöden. Protagonisten är med oss men det handlar inte alls mycket om honom, han fungerar närmast som ett vittne. Han överlämnar ordet åt andra karaktärer exempelvis den rödhåriga tusenkonstnären och trollkarlen Kurre-Sotarmurre eller bondkomikern Blaren som sjunger:

”Du gamla, du fria, du smällfeta ko,
du lystna, du glädjerika sköka!
Jag hälsar dig piggaste rasrena sto,
din blygd, din stjärt därhos jag helst vill böööka.”

Jag delar Ahlins intressen för människor och internationalistiska värden, filosofi, grekisk mytologi, lingvistik, orättvisor, litteratur, historia och cirkusartisteri. Men det hjälper inte, den här boken är bra seg att komma igenom. Jag tror det ska vara lite kul men jag roas icke och sen börjar jag tröttna lite på det postmodernistiska tugget också.

”Vad kommer först, orden eller verkligheten? Vid den ovissa tidpunkt när [den lila] blomman döptes till Brunört fanns inte orden violett eller lila att tillgå i vårt språk. Olika språk ger skilda vyer av universums många fakta; det finns med andra ord en rik uppsättning på vad som är verkligt och det är språken som orsakar dess olikheter. Det är språken som ger oss tillgång till världen. Utan språk, ingen värld. Eskimån har betydligt fler ord för snö än vad vi svenskar har. Ställer jag mig bredvid en eskimå och blickar ut över hans väldiga snövidder ser han fler snövarianter än jag. Hans värld blir en annan än min.”

I min anmälan om Zackarias första bok skrev jag om Lars Ahlins speciella stil; saboterad realism. Här finns ingen dramatisk kurva och inte något driv i berättelsen, knappt några känslor eller tankar. Collaget av röster är skrivna med språklig skicklighet men det blir för spretig och jag saknar kärna. Läsaren får ta del av det Zackarias ser och hör rätt och slätt. Utan inre monologer hålls läsaren på distans och det tycker jag inte om. Jag vill in i smeten jag. Men en eloge är Ahlin värd för att han skriver suggestivt om svåra saker som självmord, pedofili, barn som far illa, utstötta, alkoholmissbruk. Dessvärre engagerar det mig föga.

Bara för att jag är ett kinkigt och svärande januaribarn vill jag föreviga:

”Jag har träffat fyra-fem januaribarn och funnit att de kinkar längre än andra och att de börjar svära tidigare än någon.”

maj 27 2022

Här är min hand (#4) av Jan Fridegård

I den fjärde berättelsen om Jan Fridegårds alter ego handlar det om hans begynnande författarskap. Statarsonen Lars Hård är en fattig krake som vallat kor istället för att gå i skolan och han vet inte just vad han ska ta sig till. Han tycker synd om sig själv och har ett uppfriskande självkritiskt och negativt synsätt som jag saknar i modern litteratur.

”Eller som mor min sa ett par gånger: En tom säck kan inte stå. Jag blev arg då men vad var jag annat än en tom säck?”

Nu är hans mamma död. Av sin snälla pappa får han låna en gammal kostym som han tar på sig och åker in till stan. Där lyckas han efter många refuseringar få en diktsamling utgiven och recenserad i tidningen. Lars blir ursinnig av den negativa kritik boken får och han planerar att söka upp anmälaren och slå honom i huvudet.

Lars börjar allt mer likna en författare med egna fjädrar, men fattigdomen består alltjämt. Och det är just beskrivningen av vad det gör med en människa att vara fattig med det underlägsen som är den stora vinningen här. Jag är enormt förtjust i Fridegårds humanistiska människosyn och begåvade språk. Den som ljuger och stjäl gör det på rimliga grunder menar Lars. Jag älskar det gamla hederliga klassperspektiv som visserligen utelämnar individuella skillnader men som å andra sidan är väldigt tydligt och engagerande. Lars går också till försvar för kvinnorna mot Strindbergs raljanta ton. Han tänker mycket kring människan per se, hur hon ofta är god i ensamhet men blir farlig i flock.

”Mina kritiker hade kallat sånt här att röra i smuts och dy. Och en hade undrat om inte Lars Hård borde uppsöka en sinnesläkare. De tänkte inte på att jag måste beskriva utsikten från nedersta pinnen på stegen eftersom jag stod på den. Och inte ville komma högre i yttre mening, förrän de många var med mig. Det kunde nog ingen doktor hjälpa.”

Här är min hand handlar om mottagandet som de tre första böckerna om Lars Hård fick vilket inte var gott. Fridegård spred skräck och fasa i de finlitterära rummen vilket är anmärkningsvärt eftersom han hyllats stort av eftervärlden.

Jag älskar det här och vill nu läsa allt av Fridegård.

maj 26 2022

Vi kom över havet av Julie Otsuka

Vad tycker vi om den här då? Många av oss älskar den, andra irriterar sig på det ovanliga berättarperspektivet första person plural. Kanske saknar vi att komma en enskild karaktär nära. Eller så uppskattar vi att för en stund vara en del av det kollektiv som kommer över Stilla havet. Vi som aldrig tidigare läst något om den japanska diasporan i USA blir upplysta.

”På båten bar vi våra makars fotografier i små ovala medaljonger som hängde i långa kedjor runt våra halsar. Vi förvarade dem i små sidenväskor och i gamla teburkar och i röda lackskor och i de tjocka bruna amerikanska kuvert som de ursprungligen hade skickats i. Vi lade dem i press mellan boksidorna i Kom, japanska! och i Guide för Amerikaresan och i Tio sätt att behaga en man…”

”Vi” är japanska flickor och kvinnor mellan mellan 12 och 37 år, så kallade ”postorderbrudar” som i 1900-talets mellankrigstid lämnade våra fattiga förhållanden och det traditionstyngda Japan. ”De” är vita amerikaner, ”de” reser i första klass, ”de” är de japanska sedan tidigare utvandrade manliga besvikelserna – som vi ska gifta oss med – varken rika, snygga eller unga som utlovat.

”Motsatsen till vitt var inte rött utan svart.”

Det här är en kort, stark och intressant mosaikroman som bygger på historiska källor. Den originella formen och det poetiska språket gör avtryck. Jag älskar det kollektiva greppet som bjuder in mig som läsare att få vara del av deras vi. Så här nära känslan av att bli utsatt för rasism har jag nog aldrig varit. Det är otroligt drabbande att ta del av hur ”vi” reduceras till ”japanerna”, inledningsvis den bästa rasen att ha som arbetare, billiga i drift, tystlåtna och skötsamma. Vi tvingas arbeta hårt, vi utsätts för övergrepp, vi blir gravida. Vi respekteras inte som individer, vi får inte ens behålla vårt namn. Efter det japanska anfallet på Pearl Harbor misstänkliggörs vi, kallas förrädare och många av oss interneras i fångläger.

Det är oerhört effektivt när Otsuka i sista kapitlet låter läsaren landa i de amerikanska familjerna som blir kvar när japanerna tvingats lämna vad de byggt upp . Detta perspektivskifte gör att vi nu plötsligt är en del av ”dom”.

Vi kom över havet är en kraftfull uppgörelse med Vi och Dom – tänkande. Drabbande trots (eller tack vare) sin osentimentala ton. En brutal skildring som undviker att frossa i hemskheterna.

maj 24 2022

Vägskäl av Jonathan Franzen

I 70-talets Chicago i ett USA präglat av krig, möter vi fyrabarnsfamiljen Hildebrandts (med svenska rötter precis som författaren). Den som vill kan följa dem i tre fristående romaner, jag tror jag nöjer mig med den här första.

Det här är en familjeroman av mastodonta mått (640 stora sidor) som behandlar kruxet med relationer, mänsklig psykologi, makthierarkier, religiösa, existentiella och moraliska spörsmål. Huvudrollerna innehas av föräldrarna och de tre äldsta barnen som omväxlande håller låda i egna kapitel. Pappa Russ är en gubbsjuk pastor som bland annat engagerar sig för ursprungsfolket Navajo. Överviktiga mamma Marion hemlighåller delar av sin historia och hamnar i kris. Den förstfödda Clem inser med hjälp av sin tjej att det är orättvist att han på grund av studier slipper delta i kriget mot Vietnam. Becky 17 år är den snygga och populära, hon får ensam ett arv av en moster och Perry 15 år är ett depraverat supersnille som knarkar.

Ämnesvalen får fullt betyg och jag älskar familjeromaner lika mycket som Jonathan Franzen som helt säkert tagit inspiration av Dostojevskij och Bröderna Karamazov. Författaren verkar tycka att hur människor fungerar och varför vi är som vi är, våra rädslor och hemligheter, affektioner och tankar är tillräckligt spännande. Han lägger inte in några orealistiska spänningsmoment utan hänger sig fullt ut att grotta in sig i det realistiskt mänskliga. Jag borde tycka väldigt mycket om Vägskäl, men det gör jag tyvärr inte.

Jag saknar gestaltning, det är en herrans massa ord som hela tiden säger hur det är. Det märks att Franzen har många kloka och intressanta uppslag men jag upplever att han saknar den där rätt knycken som författare. Inte minst när det kommer till att skriva om kvinnor. Till stor del är vardagliga maktstrukturer i fokus men jag tycker han mest upprepar epiteten ”de populära tjejerna” och ”de tuffa killarna”. Det är nästan hela tiden aningens förenklat eller övertydligt. Jag känner aldrig riktigt för någon av karaktärerna, de lever inte upp för mig.

Som bäst är han dock när han beskriver grälets praktik. När kärlek bryskt vänds ut och in och människan uppgår i överväldigande sinnesrörelse och självömkan. Jobb, vänner, grannar och partner kan vi byta men inför familjen är vi – på gott och ont – ofria, vi kan inte välja den, inte fly den. Med hjälp av Kantiansk filosofi beskriver han hur omoralisk Russ är som gör goda handlingar för sin egen skull. Franzen skriver väldigt mycket om gudstro, vilken ökar ju sämre människorna mår. Gud finns i skuld och skam och eftersom kristendomen lotsar sina anhängare att tänka i termer av gott och ont – vilket går på tvärs med mänsklig psykologi – uppstår dubbelmoral och med det ökad skam och skuld. Här proklameras moraliska pekpinnar i kristendomens namn för att sedan bryta mot dem i smyg.

Det här är den första boken jag läser av Franzen, så vad vet väl jag. Men känslan jag får av att läsa Vägskäl är att den är skriven av en person som ännu inte kommit över att han som ung var varken populär, snygg eller tuff. Jag upplever att han (likt Knausgård) både beundrar och är rädd för kvinnor och därför har svårt att inkludera oss som en del av mänskligheten. Franzens kvinnor är upptagna av stereotypt feminina grejer som utseende, vikt, uppmärksamhet från män etcetera. Det tycks inte vara välvilja eller engagemang det faller på, han titulerar sig säkerligen som feminist, det är i hantverket det brister. Jag saknar finess.

maj 22 2022

Löwensköldska ringen (#1) av Selma Lagerlöf

En gudabenådad berättare var hon och hennes spännande berättelser förmår än idag underhålla och fängsla och väcka lusten hos läsaren att gräva lite i texten efter sensmoraler och förkunnelser.

Det här är en spökhistoria om general Löwenskölds ”precious” ring vilken han absolut vill ha med sig i graven. Från hans döda kropp blir den stulen vilket väcker frågor om liv efter döden och huruvida det är omoraliskt att stjäla från någon som är död. Generalen fick ringen för sina krigiska insatser under svenska stormaktstiden, det vill säga för att han tagit livet av andra. Det sistnämnda fortgår genom hela den här berättelsen, generalen spökar och bringar ringens olika ägare i olycka. Gengångaren representerar manlighet, materialism, krig, hat, död och hämnd som fortgår i generationer och som inte viker undan för något.

Marit Eriksdotter blir hårt drabbad av gengångaren, hon förlorar hela sin familj. Hon genomför först en hämndplan men starkare än hämndbegäret visar sig kärleken vara. Tillsammans med pigan Malvina representerar hon (icke felfri) kvinnlighet och kärlek som en stark välgörande kraft som kan ställa till rätta vad exempelvis hämndlystna män ställt till med.

Jag tycker att den här sagan känns som en fredligare variant av Judit som tillsammans med pigan tar livet av Holofernes. Lagerlöf har också ett mörkt och realistisk synsätt på hur orättvist livet kan vara. Huruvida det är det onda (hämnden) eller det goda (kärleken) som vinner är en tolkningsfråga.

Det här är första delen i en trilogi, utgiven 1925. Ser fram emot del två.

maj 20 2022

Girig-Sverige av Andreas Cervenka

Vad har hänt med Sverige? Kanske man frågar sig. Andreas Cervenka hjälper läsaren att realisera bilden av vårt forna folkhem som numera är ett paradis för miljardärer. Sverige är det land i västvärlden som minskat beskattningen på förmögenhet och tillgångar mest sedan början av 90-talet. Här kan miljardärer betala mindre skatt (procentuellt) än städare. Sverige (AB) har 542 miljardärer som tillsammans äger 3514 miljarder kr. Andelen av ekonomin som ägs av den rikaste promillen är högre än i USA, och Sverige har fler dollarmiljardärer än Japan och Brasilien. 1996 fanns det 28 miljardärer i Sverige, idag är de 542. Vi har idag varken fastighetsskatt (maxavgiften är drygt 8500kr), arvsskatt, gåvoskatt, förmögenhetsskatt därtill lägre skatter för företag än exempelvis USA. Aktieutdelningar är i princip skattefria tack vare investeringssparkonton (ISK) och vi har riskkapitalägda skolor. Samtidigt är andelen svenska hushåll med relativt låg ekonomisk standard den högsta någonsin. Vi har fastnat i en ond spiral där rika blir rikare och jämlikheten minskar. Hepp!

Detta går naturligtvis att förändra. Med politik. Om man vill. Givetvis vill inte högern göra det – det är deras paradis (tror de men inkomstklyftor drabbar alla negativt i och med ökad frustration och kriminalitet, minskar hopp och moral). Vad som är fruktansvärt deppigt är att de politiker som säger sig vara för jämlikhet inte heller vill göra det. Den socialdemokratiska stadsministern har inga planer på att återinföra exempelvis fastighetsskatten trots att flera forskare pekar på att den har en utjämnande effekt.

Det här är alltså en populärvetenskaplig bok i genren extremt sorglig feelbad som handlar om pengar, inflation, svenska bostadsmarknaden, Silicon Valley, obegripliga uppstartsbolag som gör vinst trots förlustaffärer (enhörningar exempelvis elscooterbolag), politiker och andra storpampar inom finans- och näringslivet, pensionsfonder, 3:12-reglerna, lån och krediter (Klarna), spel, tillväxt… Det är många siffror som väl mest går in i ena örat och ut ur det andra, men på det stora hela tycker jag Cervenka tar ett brett och bra grepp om dagsläget och hur vi kommit hit. Han har en bra ton, gör innehållet intressant, förklarar tydligt (vissa grejer är ganska svåra att begripa).

Svenskarna är ett sparande folk som tillber Mammon. Vi är det land i världen där störst del av befolkningen är med på börsen. Åtta av tio svenskar äger fonder, det är fler än som är medlemmar i svenska kyrkan.

Med det är inte bara aktiesparande som gjort medelklassen rikare utan också bostadsaffärer tack vare hävstångseffekten. Finansvärldens svar på domkraft är lån. Exempel: En lägenhet köps in för en miljon. Hälften betalas med egen insats, resten lånas. Några år senare säljs bostaden för två miljoner kronor. När lånet betalas tillbaka kvarstår en och en halv miljon. Priset på lägenheten har ökat med 100% (1 till 2) medan insatsen ( växt med 200% (0,5 till 1,5). Ju högre belåning desto större blir denna effekt.

Det är alltså för mycket pengar belägna i den finansiella delen av ekonomin, där de rika befinner sig, och för lite i produktion och arbete. Konsekvenserna av detta fångas väl i ett brev som en läsare skickat till författaren:

”Jag känner mig rånad och missledd. Jag har jobbat stenhårt i skolan och gjort allt som man blivit tillsagd under uppväxten för att få bra förutsättningar. Utbildat mig till civilingenjör och min sambo är chef. Ändå har vi inte råd att köpa ett hus där våra barn kan växa upp. Priserna stiger snabbare än man kan spara till en insats. Det går inte längre att jobba sig till det. Man hade varit tvungen att åka med i uppgången genom att redan äga. Väldigt demoraliserande för alla unga.”

Roligare kan man ju ha det. Eller? Är det kanske så här vi vill ha det i Sverige?

maj 18 2022

Förvillelser av Hjalmar Söderberg

Den här debutromanen som utspelar sig i Stockholm publicerades 1895 och handlar om tjugoårige Thomas Weber (jag tänker på Goethes Werther). Han är en läkarstuderande flanör med livsleda, han strövar utan mål och mening mellan krogarna, röker cigarr och dricker sprit, lever över sina tillgångar och träffar två flickor samtidigt varav en blir gravid. Boken väckte häftig debatt på grund av dekadens, erotiska skildringar och protagonistens omoraliska karaktär. Författaren Hjalmar Söderberg kallade den själv pikant moralisk.

Det är en utvecklingsroman vars syfte tycks vara att säga hur det är istället för hur man (kyrkan) vill att det ska vara. Den påvisar en människans svaghet inför samhällets normerande krav på exempelvis karriär och familjebildning. Det finns inga idealiska människor med vita själar, bara levande människor av kött och blod. Dessa spörsmål förlorar förmodligen aldrig sin aktualitet, kanske inte heller den här romanen. Söderberg har en fantastisk förmåga att i sitt skrivande blanda vemod och lekfullhet, allvar och kvickhet, melankoli och skärpa vilket sammantaget gör det här är till en riktigt bra bok.

”Tomas tänkte på Märta Brehm. Han behövde endast sluta ögonen för att känna hennes mjuka flickgestalt glida in i rummet, sjunka ned på soffan vid hans sida och linda armarna om hans hals. Om några år skulle han vara en berömd läkare med en tjugotusen kronor om året; men han kunde mycket väl gifta sig redan när han hade fyra eller fem tusen. Vilka kvällar i skymningen, helst på vintern, då snön yrde kring gathörnen! Han vågade icke ens tänka på bröllopsnatten. Och vilka middagar de skulle ge… Märta skulle presidera i violett sammet. Kanhända skulle han också kasta sig in i det politiska livet, skriva tidningsartiklar, bli riksdagsman, kanske minister.”

Staty Hjalmar Söderberg i Humlegården, Stockholm

Jag älskar metaforerna som döljer sig i väderomslag, en inburad kanariefågel, de röda handskarna som lyser trotsigt och den gröna absintens förvillande förmåga. Med färgerna röd förmedlar han kärlek, liv och lust men också skam, medan grön tycks stå för ungdom, vårlig grönska, rus och dekadens, avund och ångest. Stämningen går parallellt med årstiderna. Den är munter i april då Thomas köper de röda handskarna för att bli alltmer vemodig då vintern närmar sig och han inhandlar en revolver.

”Thomas iakttog, att hon ännu hade en fin rödaktig strimma på halsen efter kattens rispa. Men han kunde inte ta ögonen från hennes armar. Dessa armar, nakna, vita…
– Hur mycket är klockan? Frågade Elle.
Han hörde henne icke. Han smög sig tätt intill henne och viskande bönfallande i hennes öra:
-Era armar – jag vill se era armar…”

Kärleken skildras kraftfullt, som ett andrum där livskraft och positiva känslor slår ut livsledan. Men bloddroppen som rinner på den åtrådda kvinnas hals implicerar det korta avståndet mellan erotik och fara. När han är kåt tappar han omdömet helt enkelt. Oavsett om det är menat som en ursäkt för män som inte förmår äska samtycke eller inte, är det realistiskt. Män tvingar sig på kvinnor och därför bör det också representeras i litteraturen.

Kan man ha överseende med att kvinnan skildras som ”flicka” med ”flickmage”, att hon menar ja fast hon säger nej, att övergrepp begås utan att det diskuteras om det var ett övergrepp ”nästan med våld” – då rekommenderar jag den här romanen om starka känslor och stora drömmar som går i kras.