Olycka av Lars Norén och Agnes Jakobsson

Lars Norén skrev en miserabel pjäs 2002 som Agnes Jakobsson tecknat snyggt och träffande i svartvitt. Jag är imponerad!

Olyckan är närapå bottenlöst mörk, här ligger tristessen, destruktiviteten, desperationen och hopplösheten som ett kistlock ovanpå karaktärerna. Och det värsta är att källan till den minimala ljusglimten man borde kunna skönja genom gliporna blundar jag för eftersom den beror av en ung och deprimerad man som torkar av sitt öronvax på tröjan. Att detta utspelar sig i Sverige är inte heller till stor tröst eftersom välfärden och skyddsnätet är i fritt fall.

Den går så här. En kille och en tjej är ihop. De är hemma och där vill han stanna men hon vill ut. Hon har en 11-årig dotter som de tror (eller låtsas tro) sover inne på sitt rum. De är kära i varandra men är framförallt upptagna av osäkerhetskänslor kring vad den andra känner. Han äter medicin mot depression och vill inte ligga, det får antagligen henne att känna sig oattraktiv. Hon å sin sida pratar om sina ex, vilket gör honom svartsjuk. De är mer eller mindre felgängade och ger uttryck för det som Kristoffer Leandoer i efterordet benämner som utochinvänd kommunikation. Vi har alltså att göra med den klassiska norénska människan som blivit skild från sitt inre jag. Egot spelar personens roll istället för hålla sig på insidan. De undviker det de är rädda för; han att sätta ner foten och lämna hennes sida en stund, hon att våga visa sin kärlek till honom och oro för att han ska lämna henne.

Och värre blir det. De går ut i alla fall (Norén hade namngett dem A och B) (och lämnar dottern själv) sen kommer de tillbaka med ytterligare en man (C). Trion dricker vin och pratar. Dialogen är fantastisk, i mitt huvud hör jag hur de sluddrande upprepar sig med irriterad ton. Svärtan är bestående men det går inte att låta bli att skratta ändå. C är dels ett stolpskott som tror han har chans på huvudroll men som endast blir använd som rekvisita och kanske för att han har vin att bjuda på. Men han är också en källa till normalitet, en dussinmänniska som skryter och pratar i klyschor. Vilket mörker? frågar han.

Jag tycker det här är ett enastående psykologiskt och socialrealistiskt drama och maktspel. För mig är det en redogörelse för hur det kan bli om man låter rädslorna styra beteendet. En exposé över att äpplet aldrig faller speciellt långt från trädet, eller? Hon är trots allt ihop med en lågaffektiv, läsande person som inte tycks benägen att lämna… Jag älskar bilderna som förmedlar jag-bryr-mig-inte-allt-är-ändå-kört med de uppknäppa byxorna och petandet i håligheter. Det är på pricken med ansiktenas mimik och lite kul också att alla tre liknar Lars Norén. Sen blir jag väldigt berörd när den deppiga killen blommar upp i samtalet om insekter som flyger in i elden för att den söker efter mörkret att gömmer sig i bakom ljuset.

Friheten, ljuset, det sköna, enkla och lyckliga kan vara skrämmande. För det man har och vill ha gör en sårbar i och med att man kan förlora det. Det krävs mod, kraft och tillit för att våga visa vad man egentligen känner och vill. Och det är inget man kan tänka sig till utan sånt som vissa får och andra inte. Det hör samman med tur och klass och arv och tidigare erfarenheter.

Jag är mycket glad att jag hittat Agnes Jakobsson, ska definitivt läsa Psycho Girl.