Är det här jag? av Anna Schulze

Det är åttiotal och Iris 17 år är helt ensam i världen. Hennes mamma är död och som så ofta när en mamma inte kan ta sitt föräldraansvar står barnet utan förälder. Iris har dock en vän i Lucy och de lämnar Stockholm för att gå på konstskola i Malmö.

Det här är en klassisk feministisk bildningsroman där ung osäker kvinna möter patriarkala värden i världen vilka hon inledningsvis bortförklarar med egna tillkortakommanden. Vi följer Iris inifrån på jakt efter sitt jag.

Problemet är att Iris är så vansinnigt jag-svag, hon vågar inte säga vad hon tycker och hon nedvärderar sig själv konstant. Detta sammantaget med en i princip helt igenom ond omgivning gör stämningen orealistiskt svart/vit. Släktingar, klasskamrater, pojkvänner och lärare är jubelidioter (nästan) hela högen. Iris är alltid osäker men verkar ändå göra det goda. Det blir lite för mycket när Iris blir oskyldigt utskälld och anklagad av en galen svärmor och även då förhåller sig korrekt. Jag uppfattar inte karaktärerna som mänskliga.

Jag tycker däremot mycket om Schulzes undersökande ansats vad gäller normer, vuxenblivande och hur kön förhåller sig till sex, konst och beteende. Men hemskhet på hemskhet gör läsandet som en lång golgatavandring. Till och med saker som jag tror egentligen alla uppfattar som bra problematiseras exempelvis att Iris älskar att laga mat. Jag ömsom irriterar mig på Iris, ömsom lider med henne. Det här är en fint gestaltad roman men alltför lång. Mot slutet irriterar jag mig på det mesta; de retoriska frågorna, övertydligheten, seriestripparna och slutet.

Kommentera