Hanna Nordenhök är doktor i litterär gestaltning så inte är det något besvär att upprätthålla intresset trots att jag efter hundra sidor fortfarande inte fattar vad den fragmentariska Underlandet handlar om. Jag läser nämligen inte baksidestexter. Här är molnen riven bomull och mörkret som gyttja i ansiktet. Stämningen är förtätad och hoppet obefintligt.
Hela amsagan utspelar sig i vår samtid som hon hävdar är postsanningens tidevarv. Den röda tråden är en slips som dras åt runt strupen på bedragaren – den som finns i oss alla. När jag väl hittat mönstret i handlingen ser jag att det är tre huvudspår och resten är korta fallbeskrivningar. Dels följer vi fotografen som avslöjar en prisbelönt journalist som visar sig fejka sina reportage (i stil med #spiegelgate), dels lyxhustrun/influencern i huset på slätten som blundar för sin mans hemligheter samt en hemlös medelålders kvinna som låtsas att hon är ett barn i nöd (finsk dito?). Därtill möter vi ett barn som fejkar skador, doping, ekonomisk brottlighet, en politikers arbete, fillers och låtsasbröst med mera.
Nordenhök undersöker lögner, bedragare och självbedrägeriet, dess olika skepnader, konsekvenser och avslöjandets mekanismer. Kanske mer nu än någonsin – när vi kan skapa bilder av oss själva i sociala medier – tvingas flertalet att bära känslan av att vara osanna. Sociala medier ljuger, reklam ljuger, politiker ljuger och det finns nyheter som är lögner. Samtidigt som vi måste förhålla oss till att själva brista i autenticitet reagerar vi väldigt starkt på andras lögner. Som att vi gärna tar chansen att skjuta ifrån oss skulden vi själva känner. Människan har många ansikten och det är naturligt att ljuga för att passa in i sociala mönster och säkra grupptillhörigheten. Den avvikande bedragartypen är jag mindre intresserad av däremot eggas jag mer av vardagliga lögner och normaliseringsprocesser. Underlandet hjälper läsaren att rannsaka sig själv, fundera på var gränser går och vilka följderna blir av att leva efter devisen ”fake it till you make it”.
Jag känner själv att jag håller på att utveckla en inställning som innebär att jag inte tror på någonting. Därför älskar jag skönlitteratur, som aldrig utger sig för att vara sanningen.
Lögnen är tung att bära och Nordenhök funderar på om inte bluffandet kan smitta också. Människorna som ljuger mår piss och anhöriga som drabbas likaså. Men även den som gör sig ett namn på att avslöja någon annans lögn får sitt samvete frestat. Det råder en undergångsstämning i Underlandet, som att något när som helst ska brista, att karaktärerna ska rasa ner i mörkret. Det är genial feelbad som undviker explicita övergreppsbeskrivningar.
Jag älskar temat i Underlandet och jag älskar prosan men inte kompositionen, den är alltför upphackad. Jag kommer aldrig riktigt nära karaktärerna. Fallbeskrivningarna fladdrar bara förbi, jag har redan glömt dem. Läsupplevelsen får stå tillbaka för kärnfrågan. Sen är det lite väl mycket tvättande, många schampoflaskor och hårsnoddar. En gång för mycket lyser det blåaktiga skenet, zoomar hon in en porig yta, svävar de vita ovalerna i rummet.
Titeln är lyckad. Den är för mig laddad med misstankar. Jag tycker mycket om hur författaren skildrar den avslöjande fotografen och hur han har svårt att vara nära sin mamma. Som om hon likt en moralisk sensor när som helst kan börja signalera. En annan sak som fångar mig är hur influencerns panoramafönster bjuder en vy över den flacka slättens oändliga landskap. Detta konnoterar frihet vilket står i skarp kontrast till hennes fängelse, huset där lögnerna bor. Det är oerhört intressant med människans förrädiska medvetande. Vi kan förtränga, förvrida, glömma, minnas, fantisera, drömma, göra lögner sanna och ljuga om sanningen.
Senaste kommentarer