”En morgon vaknade Anders, en vit man, och upptäckte att han hade blivit mörk och omisskännligt brun.”
Mohsin Hamid inleder i samma stil som Franz Kafka i världslitteraturens kanske mest kända novell Förvandlingen. Det är en absurd start som öppnar läsaren – även den som inte läst något av Hamid tidigare – och varskor henne om att här är allt möjligt. Jag är beredd!
Med det surrealistiska greppet lyckas författaren lyfta ett oerhört väl genomgånget ämne på ett sätt som känns både nytt och ganska spännande. Hamid tar ett gediget grepp om rasismens trop och diskuterar skarpsynt hur idén om ras påverkar hela det komplexa jaget. Det behöver inte vara våld inblandat, även subtila förhållandevis små saker har betydelse. Blickarna Anders med vit hud får, skiljer sig från dem han får som brun, även blickarna i spegeln. Människor agerar annorlunda runtom Anders vilket i sin tur förändrar hans eget beteende och synsätt på sig själv och omvärlden. Inte enbart till det sämre. Om man som Proust tänker sig att ”jaget består av alla de tillstånd man i tur och ordning befunnit sig i, lagrade på varann” är det självklart att Anders är en karaktär som utvecklas och det gör han på ett trovärdigt sätt.
Det är oklart var och när diegesen utspelar sig, och det är bara skönt att slippa veta. Den sparsmakade scenografin lämnar plats åt essensen. Ord som vita privilegier, rasism och fördomar nämns inte, det tycker jag är snyggt. Vi slipper pedagogiken och inte heller går Hamid in på varför det blivit grupperingar i samhället. Vi får istället följa med Anders och ta del av hur han i konkreta situationer på grund av sin hudfärg inverkar på andra och sig själv, hur han både medverkar till och utsätts för rasifiering.
”..att ses som ett hot, så mörk som han var, var att riskera att en dag bli utplånad.”
Givetvis ballar högerextrema ur totalt när alltfler människor blir bruna (jämför vår verklighet med islamofober som tror att muslimer ska ta över Europa). Det blir våldsamt upplopp, osäkerheten som råder i Anders samhälle verkar föra redan bekanta människor närmare varandra – bakom stängda dörrar. Det blir tydligt att ett samhälle med många individualister som lever singelliv är ett tryggt dito.
Det är absolut inte bara våld och tråkigheter i Den siste vite mannen, det finns kärlek också. Mellan man och kvinna, mellan förälder och barn. Kärleken är alls icke problemfri, däremot ömsint och realistiskt skildrad vilket stärker läsarens övertygelse om att de här människorna är som vi. De behöver – liksom vi – förhålla sig till döden och manlighet också.
Det finns mycket att tycka om här; temat, språket, nyanserna, realismen, komplexiteten, tankekraften och att boken bara är på drygt 150 sidor. Precis när jag avslutat boken, är bokhälsan visserligen på topp, men jag tycker ändå att romanen saknar den extra lilla knorren för fullt betyg. Men sen smäller det till i topplocket och jag inser att det är ju en utopi Hamid skildrar. Min tolkning förstärks av det ystra omslaget. Han löser ett världsproblem med en ny idé: Utan vithet, ingen vit makt, inga vita privilegier, ingen vit skuld, inga vita räddare, inga vita kränkta män, ingen rasism. Med bonus: Mindre risk för hudcancer. Mohsin Hamid skänker mig en dröm att vila i.
Senaste kommentarer