”Om jorden hade varit platt hade Frank och Kim stått med tårna utanför kanten. Så brukade fru Darija föreställa sig sönernas position på jorden.”
Fru Darija är mamma till två snart vuxna söner. Det finns även en make, och kanske är det honom de knepiga sönerna brås på. Fru Darija ser familjen som en misslyckad klump. De platsar inte i ljuset utan håller till på södermalms skuggsida, där våldet, kriminaliteten, utsattheten och drogerna är. De är där turen inte är.
Turen var däremot med mig när jag läste Sogand Sasanpours andra bok Skalbaggens död, en otrolig läsupplevelse. Den här, debuten, tycker jag är så pass misslyckad att jag förmodligen hade gett upp Sasanpours författarskap om jag inte redan visste att hon har förmågan att skriva prosa med hög densitet och kvalitet. Man ska aldrig döma en författare efter debuten!
”Frank e storebror. Han e störst. Kan ru säga te dom att han e snäll fast man ente sere.”
Diegesen är till stor del driven av dialog och gossarna talar en slags imbecill slang, närmast plågsam att läsa. Jag tycker inte att det naivistiska perspektivet känns realistiskt och därför inte heller intressant. Karaktärerna är helt och hållet stela och förstås utom allt hopp. Hennes söner är en lång golgatavandring genom närmare trehundra sidor. Det skits i brallor, luktar avlopp ur munnar och kräks alldeles för många gånger för min smak.
Senaste kommentarer