”Ja jävlar också vad man har varit med om!”
Att vara med om den här f a n t a s t i s k a boken är något jag rekommenderar alla. Den rammar mig och utlöser hela känsloregistret. Kärlek på svenska är läsning som hjälper mig i acceptansen av vad ett mänskligt (svenskt) liv får, kan och bör vara.
”’Du skulle träffa den här killen nedanför Arvidsjaur. Han hade du passat bra ihop med. Gud, vilken frän kille vi har sett till dig.’ Nej, har jag sagt. Ingen idé. Jag stannar kvar här. Men kommer det nån över fjället, här till Parenjarka och den personen har varit ute i en annan sfär, inte i det här samhällstjohejet. Då tror jag jag åker dit.”
Den bygger på intervjuer med Staffan Julén, till en dokumentärfilm med samma namn. Idén kommer ursprungligen från Svetlana Aleksijevitj och Lyubov – kärlek på ryska som kom 2017. De som berättar är mellan åttio och tjugo år gamla, från Karesuando till Ystad och flera stycken är boende här på Gotland. Den röda tråden är kärlek och allt vad den innebär, men det handlar också om barnlängtan, dans, dubbeltäcke, döden, ensamhet, glesbygdsliv, konst, kristendom, kärnfamilj, saknad, sex, sorg, synd, tacksamhet, Tinder, trygghet, tvåhetsnorm.
Den första berättaren får mig att gråta en skvätt när han berättar om sin fru som flyger genom rummet (i lyft) och hur hon ler med sina spruckna läppar och hugger efter vätskepinnen. Kvinnan från Bolivia berättar också otroligt starkt om hur hon kommer ur dåliga relationer och börjar bry sig om sig själv. Jag ler brett när Aslat som enligt egen utsago inte är mycket av en romantiker, smider sin älskling en ros i koppar. André som aldrig haft någon långvarig relation påverkar mig också häftigt. Han säger:
”Jag tycker illa om kärleken egentligen. Kärleken är bara ett gissel. Oftast känner jag att jaget försvinner när man möts i två. Man måste lämna över sitt eget jag till en annan person. Jag tappar taget. Jag försvinner in i kärleken. Jag går in så hårt i henne, i hennes värld. Jag släpper allting annat. Jag blir osynlig. Jag blir en toffel. Och då blir jag ganska ointressant tillslut. Jag visar allt. Efter det blir man ganska ointressant. Var det inte mer?”
Jag gapar inför denna kör av röster som uttrycker sig oavbrutet intressant och kärnfullt. Förtjänsten är förstås också Staffan Julén som intervjuat och Marit Kapla som valt och gjort poesi av utsagorna, men jag får i alla fall känslan av att människor är fantastiska. Underbart när misantropen i mig får på käften! De är så öppna och modiga som delar med sig och visar sig sårbara, de är väldigt kloka och fina. Jag känner att jag tycker om dem. Det ska bli kul att se filmen och se om jag känner samma.
”Det som jag tror är farligt, det är att man när man är äldre har gått på en massa minor så man vill inte let go. Man pallar inte vara en idiot som blir kär. Som bara är som en unge. Som bara embracar allt. Men det är det kärlek är, att våga ta de där riskerna.”
På frågan vad kärlek egentligen är finns det kanske lika många svar som det finns människor. Kärlek är både ock. Varken varken eller eller, som Gunnar Ekelöf sa. Kärlek är både känslor och handlingar. Den går inte att förutse, kontrollera eller planera. Kärlek kan vara att göra kaffe i rätt tid, utan att man blivit ombedd. Svartsjuka är inte ett mått på hur mycket man älskar en person. Man ska inte underskatta slumpen heller, att man faktiskt kan ha tur i kärlek också.
”De starka känslorna, det är dem jag tror på. Jag tror inte på det här sättet att långsamt kliva ner i någon sorts källartrappa i en annan människa och långt där inne i mörkret och fukten så ska det finnas något som går att gripa tag i. Eller som ska dra tag i den. Utan jag tror att det känns direkt.”
Någon menar att man kan bli mer sig själv med rätt sorts livskamrat, det är jag dock tveksam till. Men att kärleken och en partner ligger tätt inpå det egna jaget står klart. Jag tycker att när man älskar älskar man å då älskar man rejält. Men man får för den skull inte ge upp sig själv heller. Det handlar om att kompromissa och anpassa sig, att vilja göra det är kärlek tänker jag. Kärlek är lite som att gå, knäsvag, på en lina som ens partner håller sträckt – förhoppningsvis. Det är en balansakt att träna på.
”Förälskelsen, den kanske inte uteslutande är i den här människan som jag har mittemot mig utan det är vad den människan gör med mig. Vem blir jag i den här situationen.”
Senaste kommentarer