nov 11 2023

Kassa 19 av Claire-Louise Bennett

Under studietiden arbetar hon långa pass i kassan (nr 19) och hon har dialekt, hon är sprungen ur den engelska arbetarklassen. Och hon har fantasi och pirr i fingrarna, hon har ett verk av Nietzsche under rullbandet och en dityrambisk tilltro till litteraturen. Böckerna är biljetten till klassresan som avgår från kassalinjen till att vara författare till Kassa 19. Men det är ingen bekväm resa.

Jag har också jobbat som kassörska och jag älskar litteratur, men jag är inte författare och jag tycks sakna kraften mina läsmuskler skulle behöva för att tillgodose mig denna experimentella struktur. Det här är en kompakt text utan mellanrum, en medvetandeström som flödar till synes otyglat mellan ämnen, tider, perspektiv, minnen, berättelser. En osalig röra av upprepningar och associationer, mellan varven också enormt välformulerad och imponerande. Ibland är det så väldigt vackert att jag blir pirrig och förförd. Ibland är jag uttråkad.

”En konflikt låg och pyrde hos min pappa – å ena sidan var han med rätta stolt över den framgång han haft i sitt yrke och över den höga standard han regelbundet kunde förse sin familj med tack vare det, men å andra sidan kände han sig dum för att han spelade med i alltihop – jobba och köpa och jobba och köpa – och jobba hårdare och köpa bättre . alltihop var ett stort spel, det fattade han, och det var inte ett spel han skulle vinna, det visste han, det visste han och konflikten slutade aldrig gnaga i honom.”

Det handlar om en ung alienerad kvinna i böckernas värld. Det är en lärare som uppmuntrar hennes skrivande, vilket snart kommer att förflytta henne, låta henne överskrida gränser och vidga hennes värld. Hon skriver om böcker hon läser (bla Ett rum med utsikt) och om trösten i orden (”smutsens glans”), om författare (Ann Quin), om att blanda ihop litteratur och liv, om att bränna böcker och hon återberättar berättelser hon själv skrivit. Hon skriver också om mensblod, ljus och mörker, dumma killar, lapsang souchong, orättvisor och övergrepp.

Prosan är kalejdoskopisk, den bildar obegripliga bilder och invecklade mönster och strax innan jag får rätsida på motivet kastas spelplanen om och nya mönster står att finna. Ett av tillfällena när kalejdoskopet står stilla tillräckligt länge för att jag ska kunna se bilden och bli berörd är när hon beskriver ett övergrepp. Det är ett samlag utan samtycke det vill säga en våldtäkt då hon väljer att inte säga nej för att inte ställa till med en scen och framstå som en jobbig kvinna. Då förstår jag hennes oerhörda kapacitet som författare.

nov 10 2023

Femton år av Vigdis Hjorth

Men vad fan var det här nu då? Det här var ingen vanlig Hjorth-bok!

Hon som blir femton år är mellanbarnet Paula. Hon upptäcker att hennes älskade familj är tyst, tråkig och religiös på låtsas. Paulas mamma ljuger för sin matriarkmamma om att de ber och går i kyrkan och om att storasystern klarar examen på den kristna skolan. Föräldrarna ljuger för alla inklusive sig själva och de offrar sin äldsta dotter istället för att stå upp för sig, sanningen och barnen. Det är tragiskt och straffar sig givetvis.

”..och mormor tackade gud för kringlan fast det var mamma som hade bakat den.”

Poängen med boken, tror jag, är väl att följa en ung persons uppvaknande från barndomens trygga och desillusionerade tillvaro till vuxenlivets krassa realitet. Författaren skildrar tiden vi alla genomlevt då föräldrarnas betydelse minskar och vännernas ökar, när man tar de första stegen in på sin egen väg. Minst en, förhoppningsvis flera, revolutionära vårar brukar väl passera ett liv. Hos Paula blir klarsyntheten extra tydlig eftersom hennes föräldrar ljuger mer än de flesta. Men det blir liksom aldrig någon revolution av det.

Tyvärr har Femton år nästan inget av det fantastiska som andra böcker av Vigdis Hjorth har. Den är för intetsägande, för stillastående, för religiös rent av. Var är humorn? Nerven? Ilskan? Var är det som bränner och kittlar och stör? Jag tror inte ens på Paula! Vilket barn tycker att tiden går fort? Vem tycker att det förbjudna smakar sämre? Och vem anklagar sin mamma för att vara ”oförälskad i världen”? Ingen! (Utom Paula då, men hon finns ju inte.)

Nej, det här var året största läsbesvikelse.

nov 08 2023

Persepolis av Marjane Satrapi

Persepolis är en gammal ruinstad i Iran. Persepolis är också Marjane Satrapis självbiografiska seriebok i fyra delar. Hon föddes 1969 i ett relativt modernt och sekulärt Iran efter den vita revolutionen som hade förändrat livsvillkoren till det bättre för majoriteten av befolkningen och gett kvinnor rösträtt. Men när Marjane var tio år tog en militant islamistisk regering över vilket markant begränsade och innebar slutet på människors liv.

Författarens föräldrar är välbärgade och har det förhållandevis gott. De är inte religiösa och tycker verkligen inte att Iran är något bra land för sin enda dotter varför de låter henne gå i fransk skola. De vill att hon ska flytta till Europa och leva i frihet. När de flerspråkiga skolorna stängs ner av islamisterna skickas Marjane till Österrike, blott fjorton år gammal. Det blir inget bra.

Det här är en smått fantastisk läsupplevelse, mycket allvarlig men med en stor portion humor. Satrapi skriver om sig själv som barn på ett trovärdigt och icke tillrättalagt sätt. Hon bjuder på sina tillkortakommanden och ibland så friskt att jag stör mig på henne. Lik en ”doudol tala” (guldsnopp) är hon både magnifik och mycket irriterande.

I Persepolis finns gott om skurkar men inga hjältar, mest bara vanliga människor med fel och brister. Det här är för mig också en mycket lärorik berättelse, jag får en känsla för hur det är att växa upp i Iran och att vara iranier i Europa.

Jag slås av hur serieboksformatet kan göra det overkligt enkelt att tillgodose sig näringsrik fakta. Jag får en lektion i iransk historia, kultur och politik, islam, intersektionell feminism, migrationens erfarenheter och jag har roligt samtidigt. Jag skrattar högt när jag läser om de kvinnliga revolutionsgardisterna som inte vet vad punk är och när föräldrarna tar avsked av sin dotter inför resan till Österrike gråter jag. Bilderna är svartvita, enkla och inte sällan komiska.

Det här är en bok jag vill rekommendera till alla!

nov 07 2023

Höst (Årstidskvartetten #1) av Ali Smith

Hej, vad läser du? Så inleder Daniel alla samtal, det skulle jag också vilja göra.

Daniel är på vårdhem, tidigare bodde han granne med Elisabeth och hennes mamma. När jag möter den feministiska konstkritikern Elisabeth och det framgår att hon stavar sitt namn med s, inte z, känner jag att nu har jag hittat en bok som är för mig.

Ali Smith är rolig och egensinnig. Via det intelligenta barnet Elisabeth och hennes vänskap med den jättemånga år äldre Daniel för hon fram underhållande, samhällskritiskt och filosofiskt stoff. Det är en intellektuellt stimulerande text som har inslag av sakprosa.

Jag får lära mig om en brittisk popkonstnär vid namn Pauline Boty. Smith skriver om hösten efter Brexit, rasismen, skuldsattheten, ”en framtid i det förflutna”. Det handlar också om konst, språk, minnen och drömmar.

Det är intressant och mysig läsning men det slår inte gnistor, som jag hade förväntat mig. Den är väldigt lös i formen och för flyktig för att göra något större intryck.

nov 05 2023

Skammens boning av Doris Dahlin

Det här är en autofiktiv berättelse om ett barns mission: att hålla pappa nykter och mamma glad. Doris Dahlin föds 1952 i Härnösand och lär sig tidigt att det goda finns, men bortom hennes räjong. Hon är det flitiga biet som ständigt försöker suga nektar ur tomma blommor. I sin strävan efter att vara det bästa barnet till sina föräldrar ler hon med stängd mun för att dölja sina trasiga tänder och biter ihop om det som ingen vill höra. Hon är en ständig lucia med långt blont hår och sina utstuckna ögon erbjuder hon på en bricka.

”Av kärlekssvält sökte sig min mamma och min pappa omättliga till varandra. Så blev svälten min.”

Hon växer upp i ett fattigt hem med utedass, en alkoholiserad far och en mor som tröstar med socker. Om bara det ”elaka vattnet” inte kommer först kokar pappa Nisse fisksoppa, hugger julgran, bygger en båt, en tv i trä, en vit lekstuga. Han är en duktig snickare och snäll, men dricker så att han kissar ner sig.

”När mamma skrek åt pappa. När pappa sa orden som han visste skulle få mamma att gråta, försvann jag. Det var lätt. När jag försvann fanns inte längre de trasiga glasbitarna i halsen. Ekorren i magen gav sig iväg. En gång när jag försvann lutade jag mig mot vedspisens eldlucka fast man inte fick göra det. Jag kände inte att jag bränt mig förrän mamma ropade att det luktade bränt.”

Han tycker synd om sig själv eftersom hans pappa söp och slogs och han säger till sin dotter att hon har det bra hon som inte vet om hur det är att ha en pappa som super. Det är ett slående exempel på hur osannolikt dumma även snälla människor kan vara.

Skammens boning verkligen vältrar sig i elände. Tyvärr är det inte bara missbruket och fattigdomen som utgör källa till jagets misär – hon blir även utsatt för övergrepp av en pedofil i släkten. Hon lever i synd, skam och skuld som gör henne blind och stum. Detta utvecklar sig till ätstörning och självmordstankar senare till terapeutiska egenskaper och författarskap.

”Jag visste precis hur det skulle vara. Hur det aldrig var.”

Jag uppskattar de suggestiva inslagen i Dahlins prosa och ibland är barnperspektivet riktigt bra. Men det är många upprepningar och en ton som inte helt faller mig i smaken. Jag tycker att det blir både kvalmigt och jolmigt. Det finns stunder då jag blir väldigt berörd men jag saknar kraften och motståndet som finns i varje människa och som definitivt fanns i den här flickan med tanke på resultatet.

nov 02 2023

Allt detta kunde du fått av Josefine Klougart

Josefine Klougart är poet och kallas ibland ”Danmarks Virginia Woolf”. Jag älskar Woolf och jag förstår liknelsen, men jag fastnar inte alls för den här splittrade mosaikromanen. Det finns delar som imponerar men som helhet tråkar den ut mig.

”Barbara kan ta på sig fina kläder, men hon blir inte fin, hon blir pyntad.”

Det handlar främst om Barbara (född på åttiotalet, som jag och författaren), hennes familj och släkt. Mest är det kvinnliga erfarenheter av att vara människa, syster, dotter och mamma som undersöks. Konstigt nog hittar jag inte alls mycket som tangerar mina erfarenheter eller idéer om hur världen fungerar. Jag ser alla dessa ord och bilder som Klougart målar upp men jag kommer inte ner i undertexten. Det är medvetet splittrat och vagt, det förstår jag, men för vagt för min smak.

”Det är lätt att hänfalla åt tanken att en samling så olika idéer, scener utan yttre samband – det som inte är helgjutet utan uppenbart hopsatt av många små delar – är resultat av partikulära fallenheter, slarv och slump. […] Den helgjutna människan är att betrakta som en raritet, något som bara finns i litteraturen och som en reminiscens i folks medvetande. Den röda ankartrossen som förr skulle dras genom en karaktärs handlingar och tankar måste rullas samman och slängas i gräset.”

Ett tema som tycks intressera författaren är feminism och det faktum att vackra kvinnor använder sina kroppar för att förflytta sig i hierarkin. Barbaras mamma Sonja har arbetat som modell och barbröstad servitris och representerar på sätt och vis bimbons arketyp. Tanken är, tror jag, att Sonjas komplexa karaktär och författarens varma blick på henne ska utgöra ett försvar. Men jag tycker inte det fungerar helt eftersom författaren väljer att skriva ner feminister som ifrågasätter skönhetsideal istället för att angripa strukturer.

”Ett barn kommer aldrig att känna till den familj det föds in i, för vid sin ankomst förstör det oavsiktligt den ordning som funnits – det familjen var och som inte längre kan vara av något annat intresse än det nostalgiska. Och samtidigt kommer denna avlidna familj, som man anar den genom berättelser och fotografier och små oförklarliga drag, förbli ett mysterium för den senast anlända, den blir en skuggspels, som verkar både lockande och oroväckande, kanske för att själva insikten om att världen en gång fanns till utan en också rymmer erfarenheten av att man en dag kommer att lämna världen igen, att allt är till låns.”

Det känns som att den här ostyriga prosan som tycks vara baserad på fria associationer redan är glömd. Det enda jag tar med mig är att de använder Carmen Curlers (för att jag just nu ser serien).

okt 31 2023

Fläckar: En roman om mig själv av Carl Johan De Geer

Han är född 1938 och bland annat därför vill jag hemskt gärna ta del av vad han har att berätta. Jag mår gott av att bli påmind om att det fanns en tid före skärmar, nyliberalism och sverigedemokrater. Men när anekdotjukeboxen Carl Johan De Geer snurrar igång tappar han mig ganska omgående. Spionage och tekniska detaljer, nej tack. Det är i och för sig kul att han väljer en annan väg än den konventionella. Fläckar är en slags fiktiva memoarer. Här växlar han ledigt mellan minnen, drömmar och fantasier – hur dessa egentligen skiljer sig åt kan diskuteras. Flera avsnitt känner jag igen sedan tidigare.

Han är det olyckliga diplomatbarnet som tar avstånd från släkten och överklassen, växer upp till nörd och lever fattigt med kreativiteten i fokus. Det politiska engagemanget som vill jämlikhet är den starkast lysande stjärnan på hans mörka himmel.

Här berättar han om att akronymen C.J.D.G. är likadan som nazisten Carl Jonas De Geers med vilken författaren stundtals förväxlas. Det handlar bland annat om Freud, makt, slavhandel, feminism och konst. Om kärleken till mat, Ture Sventon och hustrun Marianne.

”..att i dag, i Sverige, kalla de vänstersympatisörer som för 50 år sedan hade varma tankar om Sovjetunionen, Kina och Albanien – att nedsättande kalla dem diktaturkramare är inte logiskt i ett land där näringsliv och politiker driver handel med dagens kommunistiska diktatur i Kina.”

Jag relaterar till hans sociala problematik. Han tycks trivas bäst ensam i sitt eget huvud. När han träffar folk pratar han för mycket och ångrar sig efteråt.

Han konstaterar att nätverk är ett ord som förlorat sin vackra klang. Att Lars Trier tog sig ett von. Att kiosklitteratur är god läsning för den som månar om sitt självförtroende som skribent. Jag tror kanske att den här romanen kan fungera i samma syfte.

okt 30 2023

All min kärlek av Agnes Lidbeck

Jag har läst och älskat alla tidigare böcker av Agnes Lidbeck och jag är väldigt sugen på fortsättningen på Nikes bok, men så kom den här romanen istället och den är, ja vad är den inte?

På bara 250 små sidor har Lidbeck fått in politisk samhällsdystopi, ungdomens erfarenheter, vuxenblivandet och åldrandet, vänskaps- och kärleksrelationer, klass- och könsrelaterade spörsmål. All min kärlek är en modern variant av Valfrändskap framförd med en komprimerad, lite hackig och torr prosa. Jag brukar gå i gång på Lidbecks språk och cyniska blick. Men nu förblir jag lika sval som prosan. All min kärlek får den inte.

Det handlar om två killar och två tjejer som möts som unga och vars vägar korsas ända in i döden. De är vänner och ovänner, kära och avundsjuka, de får barn och gör karriär. Läsaren får ta del av fyra individers lyckojakt som i sin kontext sätter ljus på människans förmåga att fokusera bagateller. I Lidbecks framtidsdystopi har den successiva nedmonteringen av demokratin redan nått sitt mål med enpartiregering. Lidberg jämför skickligt människans lilla liv med de stora livsavgörande frågorna; demokrati och frihet exempelvis. Jag tänker mig att hon egentligen ville skriva Nikes bok del två men kände att det som sker i Sverige nu måste bemötas. Pluspoäng för det.

”Hon tänker att om hon vetat hur lite vissa saker känns, hade hon kanske levat livet fram tills nu mindre rädd.”

Hon får också plus för att sitt intelligenta språk och sin psykologiska kunnighet. Karaktärernas inre monologer är underhållande och realistiska.

”Tänk att ha någon som tror så mycket på vem man ska bli, att den blir arg om man blir något annat.”

Hennes enkla ord bildar meningar med en mycket större innebörd än vad man först uppfattar. Exempel: ”läppar att upptäcka i spegeln” (vilka läppar?). Men helheten är för spretig, det är för många perspektivskiften och tidshopp för att jag ska kunna leva mig in och komma karaktärerna nära. All min kärlek är en översiktlig idéroman som är mer spännande som idé än som läsupplevelse.

okt 25 2023

Fåglarna av Tarjei Vesaas

Det blir mycket norskt nu. Men vad gör det. Fosse skriver: ”Konsten är inte nationell, den är lokal och internationell, det är inte så intressant om bildkonsten eller litteraturen är norsk eller svensk, det intressanta är om den är bra eller ej.” Bra är den, bättre än bra. Fåglarna är bland det bästa jag läst om utanförskap. Tarjei Vesaas litteratur är som litteratur är när den är som bäst. Den rycker mig ut ur mig själv och in i något helt annat. Jag ser världen med nya ögon, jag sätts i förbindelse med en annan människas inre.

”Tunna dimslöjor var allt som rörde sig – det var en fin höstmorgon. Solen gick inte att se än, men skulle snart komma med full kraft, och bränna bort de få dimvirvlarna.”

Det är i Mattis – eller Tusten som han ibland kallas – skor läsaren får gå. Han är snart fyrtio år och bor med sin storasyster Hege i ett torp vid en sjö. Tusten är ett invektiv som implicerar att Mattis är ”bakom”. Eller som han själv definierar sig, ”inte skarp”. De skarpa är kloka, de arbetar och försörjer sig själva, det klarar inte Mattis.

”Jämt gick det bra med rodden: Tankarna gick rakt ned i årorna i fina banor, de trasslade inte till sig som de gjorde i arbetet på land.”

Det finns en allvetande berättare här som fokaliserar Mattis och berättar ur hans perspektiv. Det är en fröjd att följa hans tankar som virvlar runt likt dimma. Han grubblar och funderar, letar tecken, analyserar drömmar och han frågar ofta sin syster. Men hon varken kan eller vill svara på hans existentiella frågor. Nästan aldrig tycker hon att det är något speciellt han kommer med. Inte ens morkulledraget över huset imponerar på henne. Hon verkar trött och börjar bli grå. Som två torra sammanväxta alar är de, det vuxna syskonparet som alltjämt bor tillsammans. Mattis har dåligt samvete, han vill förstås dra in något till huset och han vill respekteras som den vuxna man han är, men han blir av byborna antingen retad eller behandlad med omsorgen som vore han ett barn.

” – Var en vuxen karl nu, Mattis. Tänk dig för lite, som en vuxen karl får göra.
– Vad är det då? frågade han stelt.
– Tänk lite på andra med, sa hon. Det måste man när man är vuxen.
– Vilka andra? frågade han hjälplöst och skrämde henne.”

Jag läser Fåglarna med axlarna uppdragna. Det går inte att slappna av för när som helst, känner jag, kommer det gå åt pipan. Det är svårt att vara Mattis, att vara ensam, att inte räcka till, att vara annorlunda, att inte ha någon käresta, ingen att dela sina tankar med. Men han har ljus i sig också. Han är ärlig, enkel, mänsklig i sin värnlöshet. Förundran över livets mirakel, som andra vuxna kanske glömmer bort när de arbetar och bekymrar sig över brödfödan, den kan inte Mattis tränga undan. Hela tiden flyter den upp till ytan. Jag känner väl igen hans existentiella frågor från när jag var barn; varför är det som det är? Det kan ju ingen svara på som vuxen heller men nu vet man ju det, att ingen annan heller vet. Att gå i Mattis skor är också att bli varse en känsla jag stretade med som barn, det svåra i att vara helt beroende av någon annan.

Vesaas prosa är rak, enkel och perfekt. Texten har ett jäkla driv och kraften tycks komma ur motsättningen mellan det ändlösa inre och det begränsade yttre. Författaren lyckas skriva fram livets hemlighet. Jag begär inget mer.

okt 24 2023

När en ängel går genom scenen av Jon Fosse

Alla som vill syssla med litteratur borde läsa den här, det är skrivtips från året nobelpristagare. I tjugo korta essäer, skrivna under 90-talet, delar Jon Fosse sin bild av vad konst och text är och bör vara. Det är en sorts litteraturfilosofi.

Det är oväntat konkreta texter som handlar om och förklarar vikten av det abstrakta i ett konstverk, det som inte går att sätta ord på, det gåtfulla och oreducerbara. En bra roman måste ge det osynliga en chans att visa sig, den ska inte vara vänd mot världen, ”den ska däremot själv vara en värld”. Fosses texter är rytmiska som musik, som negativ mystik, med upprepningar av enkla meningar. Fosse förkastar förstås den banala idén att det skulle finnas ”en mening med livet”. Han är inte intresserad av ord, men de måste ju användas och när han gör det lyckas han skapa stämningar, tystnad, en yta som öppnar sig mot det inre och dit in drar han läsaren med sig.

Jag trivs väldigt bra i Fosseland och tar därför tacksam emot nyckeln till porten. Det här är en bok jag vill äga och gå tillbaka till.

..romanen är en sorts dialog med en berättare, en skrivare, en författare och en romankaraktär som alla är röster i skriften, röster som inte utsägs av en enda röst, utan av flera röster samtidigt. I talet är det bara möjligt med din röst i taget om det inte ska bli förvirring, men i romanen är det möjligt att låta flera röster tala samtidigt utan att det skapas förvirring. I och med romanen sker det alltså en förvandling från talet där det finns in röst som står för en mening, till en skrift med flera röster, detta ger romanen en helt egen röst, denna röst har jag kallat för skriftens röst.”

Kronologiskt riktigt börjar han med att berätta lite om sitt ursprung; sina förfäder och den norska puritanismen som han menar har präglat hans stil. Puritanismen lägger stor vikt vid det inre och det personliga som man kan kalla ”det inre ljuset”. Av samma skäl föredrar han enkla omslag på sina böcker tvärtemot vad den angloamerikanska kommersialismen erbjuder, ett pråligt skal. Troligen är det också från puritanismen han fått synsättet att det talade ordet egentligen är överflödigt.

”Talet kan lätt förstås som det yttre eller det världsliga, medan skriften är det inre och det personliga. Talet är socialt. Skriften är individuell.”

Fosse lär mig om de fyra olika läsarterna som motsvarar fyra meningsplan (sensus quadruplex). Det första är historia – den bokstavliga meningen. Andra nivån är allegoria – den bakomliggande, egentliga meningen. Det tredje planet heter tropologia och berör den moraliska meningen . Fosse menar att dessa tre nivåer är överrepresenterade i förhållande till den fjärde och viktigaste nivån anagogia som handlar om den högsta, mystiska meningen där man öppnar sig för det oförståeliga i litteraturen. Den oförståeliga resten är litteraturens mest värdefulla hemlighet.

Teatern, hävdar han, är människans konstform, starkast av alla konstformer när den är som bäst. Och därifrån kommer det ungerska uttrycket ”när en ängel går genom scenen”. Hon kommer med osynlig närvaro i det förtätade ögonblick när allt stämmer. När en insikt drabbar en och man förstår något med hela sitt väsen, något man inte kan förklara. Jag känner väl till denna intensiva känsla, jag kallar den epifani.

Fosse menar att konst är motsatsen till teori; ideologi, dogmer, uppbyggelse. Reflektionen kommer däremot alltid att innehålla teori varför konstnären inte slipper undan att också vara en teoretiker. Fosse tycker alltså inte att exempelvis feminism har plats i litteraturen, (och han var ju Knausgårds lärare vilket förklarar ett och annat). Konsten står också i motsats till kultur som han kallar för ”oärlig socialitet”. En författare kan låta en roman utspela sig på en annan plats än den som författaren är lokalt förankrad till. Men det blir aldrig bra, menar Fosse och sen anger han några exempel på manliga författare som han sätter högt och som har en utpräglad lokal anknytning i sin litteratur (Proust, Joyce, Vesaas med flera). Thomas Bernhard och Samuel Becket är hans stilförebilder.

Ursäkta en enkel agnostiker, feminist och poststrukturalist, men, det tror fan det att dessa vita talangfulla män inte tycker det är ”intressant” med feminism eller antirasism. Tänkte ge den här essäsamlingen högsta betyg, för att den fängslar mig och den är originell, men blev sur. Det blir avdrag för bristande markkontakt.