Den här novellsamlingen från 2009 lockar mig redan med sina första rader, gång på gång. Jag älskar inte noveller just för att man ska börja och komma in i, igen och igen, men när Jonas Karlsson skriver glider jag in, lätt och ledigt och vips är novellen slut. Hans prosa är enkel och avspänd, men alls icke banal. Den perfekte vännen är rolig och skön läsning att rekommendera till den som lästrött eller svårmotiverad.
Karlsson tycks ha en försmak för komiska och absurda märkligheter som tar avstamp i mänskligt beteende. Det blir tydligt hur lika människor ändå är och hur de flesta av oss är överens om hur man beter sig. Våra normer – både medvetna och omedvetna – synliggörs effektfullt när de överskrids. Författaren allierar sig med – utan att hjälteförklara – sina udda karaktärer. Knepiga situationer uppstår, exempelvis när någon missar att korrigera ett missförstånd initialt och sen känns det för sent och det blir obekvämt med snöbollseffekt.
En av mina favoritböcker är Lugnet av Tomas Bannerhed. Jag älskar att läsa om den tragiska, märkliga och obehagliga Urban. I Karlsons novell Rummet får jag till min stora glädje möta Urbans tvillingkaraktär i Björn. Här intar författaren ett vågat perspektiv som jag uppskattar. Björn upplever sig och blir delvis ifrågasatt/mobbad på grund av sitt underliga beteende. Osämjan som uppstår beror alltså inte bara på gruppmentalitet och elaka människor, som så ofta i berättelser. Karlsson är fenomenal när han gestaltar, han utelämnar överflödiga adjektiv och låter läsaren stå för de moraliska slutsatserna.
Undrar om inte karaktären Björn kommit till i sviterna efter missen med 69 och 96. Jag tänker mig att Karlsson funderat en del på vad det var för en person som kom på felet och larmade. Kanske var det en som Björn..
Förutom Rummet är Den perfekte vännen och Marcus mina favoriter. Karlsson visar att han är bevandrad i psykologi, feminism och skrivandets hantverk, förstås.
Satansverserna är en högst lämplig titel på dessa satans verser. Denna enorma ordmassa som mer än något annat liknar ett babbligt mischmasch varvat med ofokuserat kackel. Ingen viktig andemening i världen kan rädda den här läsupplevelsen från att krascha. Salman Rushdies maximalistiska stil som av somliga säkert uppfattas som fantasifull, fartfylld och humoristisk för mina tankar till en hysterisk Houellebecq utan redaktör.
Det har gått mer än 35 år sedan Satansverserna publicerades och Irans andlige ledare uttalade en fatwa över författaren. Den gäller uppenbarligen fortfarande för 2022 knivhöggs Salman Rushdie med allvarliga skador som följd. Flera översättare och förläggare som arbetat med boken attackerades under 90-talet, en dog.
”Man måste inte vara ängel för att vara oskyldig, om man inte är svart förstås.”
Satansverserna är en mångfasetterad roman som lämnar stort utrymme för läsarens tolkningar. Jag uppfattar romanen som en samhällskritisk satir som bland parodierar profeten Muhammed (i Rushdies bok är han en bedragare vid namn Mahound). Med hjälp av humor och magisk realism angriper han också det engelska samhället, gudstro generellt, rasism, kolonialism, imperialism, konservativa världen, mänskliga beteenden och normer.
”Bli inte smutsig som de där engelsmännen […] De torkar sig i stjärten med papper bara och de badar i varandras smutsiga badvatten.”
Två skådespelare överlever en terrorattack och blir till representanter för det goda och det onda. Det är intressant. Poängerna i Satansverserna är många och bra och då missar jag säkert ändå hälften. Förkunskaper är önskvärda. De litterära referenserna duggar tätt vilket är kul. Rushdie kan skriva övertygande om både rasism och rättroende muslimer. Han är själv ateist, invandrare, uppväxt i ett muslimsk hem. Men jag har väldigt svårt att ta honom på allvar då han är gift (för femte gången) med en kvinna nästan trettio år yngre än han själv. Jag gillar inte magisk realism, jag känner ingenting för hans karaktärer och jag uppskattar inte hans humor. Hans ordfyrverkeri är för grällt och smäller för högt.
Ingen seriös författare gör sig skyldig till hets mot folkgrupp. I Rushdieaffären är det den iranska regimen och våldsverkare som felat i försök att inskränka yttrandefriheten. Lagen om hets mot folkgrupp överträds däremot, menar jag, när Paludan med flera bränner koraner med syfte att sprida uttryck för missaktning. Men det är ju något helt annat än att skapa litteratur.
1996 års Nobelpristagare visar sig vara litteraturvärldens diva. Här visar hon sin bitchiga sida som är oväntat elak och väldigt rolig. En sorts poesi för oss som gillar Succession. Jag ser Kishti Tomita i Idol-juryn framför mig, fast som belletrist.
Poeten Wisława Szymborska (1923-2012) medverkade som kolumnist i en polsk tidskrift med råd och avstyrkan till författare in spe. I Litterär post finns underhållande och giftiga sarkasmer sida vid sida med verkligt matnyttiga råd till de som önskar tillträda parnassen. Den är på fjuttiga 64 sidor, det är synd. Jag hade gärna läst mer om hur hon raljerar över amatörpoeter med hybris som skriver om våren. Eller ännu värre Våren. Hon hittar faktiska fel i de insända texterna (”Linné var inte romare utan svensk”) och förklarar skillnaden mellan prosa och poesi. Szymborska menar att god litteratur bör komma ur upplevda erfarenheter och ta avstamp i förmågan att iaktta. Om man inte kan hoppa ur sitt eget skinn, kan man inte skriva.
”’Min pojkvän hävdar att jag är för vacker för att skriva bra dikter. Vad anser ni om dessa jag skickat?’ – Vi anser att du verkligen är en mycket vacker flicka.”
”Det är absolut nödvändigt att byta penna. Den som du skriver med gör massor med fel. Troligtvis utländsk.”
”Allt i den här världen slits av varaktig användning, utom grammatiska regler. Använd dem oftare – de räcker för alla.”
Ett gott råd till författare som jag skriver under på, är att undvika överdrifter: ”I din berättelse händer det saker av till synes apokalyptiska mått: någon knäcker ett handtag, trots att man borde säga att han helt enkelt tryckte handtaget hårt. Tåget rasar fram som en ”galning” – är det katastrof på gång? Inte alls, får vi snart veta, tåget kom fram till stationer och dessutom med försening. Vinden blåser hätskt, någon upplever ett ”helvete”, flickan på stationen står som ”smärtans staty” och för att det skulle bli ännu värre är denna staty ”träffad av blixten”. Medan det snart visar sig att alla lever vidare, går, bildar familj och i själva verket hade ingenting hänt.”
”Även om leda måste man skriva på ett intressant sätt. Detta är litteraturens järnlag som ingen -ism kan fälla. Du borde börja skriva dagbok – vilket vi också rekommenderar alla författaraspiranter. Du kommer att bli övertygad om hur många saker som händer under en till synes händelselös dag. Om det visar sig, att du inte kan se någonting värt intresse, inga observationer, reflektioner, upplevelser – blir slutsatsen bara en: du har inga kvalifikationer att bli författare.”
”Kvinnan som kämpar för att förbli en hel och full människa och kunna älska utifrån sin helhet istället för utifrån sin ofullständighet kan förefalla hård.” /Germaine Greer
Det här är Agneta Klingspors (1946-2022) pikanta debutbok som tillsammans med annan explicit och självutlämnande litteratur författad av kvinnor på sjuttiotalet stämplades som kontroversiell ”bekännelselitteratur”. Inte skära bara rispa är dagboksanteckningar från tiden då Agneta är mellan 16-30 år. Vi följer en ung kvinnas utveckling och jakt på jaget och friheten i kombination med kärlek, sex och många män. Författaren tycks influerad av Anaïs Nin och Erica Jong, hon går med i bräschen för att göra det privata politiskt..
”När preludierna är över och jag är ensam med en man i flera dagar, inser jag på allvar hur lite frigjord jag är. Min naturliga impuls är att fjäska. Allt mitt högljudda uppror är bara en reaktion på min djupa underdånighet.” /Erica Jong
Precis som Erika Jongs bok Rädd att flyga handlar om mer än knapplösa knull, gör Klingspors feministiska klassiker. Agneta är en protagonist som bjuder motstånd, hon känns väldigt ung och jobbig. Hon ”vill livet hett intensivt, ett blixtrande nu, inget gråhet.” Den unga Nina skymtar fram där i texten emellanåt vilket gör att jag känner mig närmast övermogen när jag läser. I början sympatiserar jag främst med Agnetas föräldrar. Dagboksjagets inte sällan irriterande tankar och reaktioner över sig själv och omgivningen är ändå intressanta då de utspelar sig i den ”vackra världen”. Det var en spännande tid präglad av politisk hoppfullhet, andra vågens feminism och sexpositivism som motvikt till ett tungt patriarkat. Agneta försöker hitta en framkomlig väg utan att passera kärnfamilj, monogami, mellanlägen, integritet, moderskap. Hon vill absolut inte gå i sina föräldrars fotspår, men hon vill säkert fortsätta vara medelklass.
”Jag har så många skiftande ansikten att jag inte vet vilket av dem som är jag. När jag är ett av dem börjar jag längta efter det andra ansiktet och tror att just det ansiktet är det rätta. Så pendlar jag. Jag väntar på en människa med vilken jag kan vara alla jagen. Det är något som kvävs, något som får offras i personligheten i ett förhållande.”
Hon söker en samlad och autentisk identitet bortom den manliga blicken samtidigt som hon hemskt gärna vill vilja ha sex med män jämt. Det fungerar inte så bra, bland annat på grund av känslor, ofrihet och oro för graviditet. Hon tänker på självmord, idkar hybris och självhat om vartannat, tar sig själv på väldigt stort allvar. Framstår som otålig, narcissistisk, extrovert, drömmande, dramatisk och sensationslysten. Hon verkar närmast överladdad på livet. Mot slutet mognar hon så smått, det är skönt.
”Vad gör jag av mitt liv? Lever jag mitt liv eller är det den bild jag skapat av mig som lever?”
”Jag känner leda när jag möter människor som inte vidrör sitt innersta och därmed inte vågar röra andra. Bara umgås, inte röra. Jag vill röra. Jag vill vidröras.”
Det är ljuvligt att vara i en tid före digitalisering, klimathot, globaliseringens och kapitalismens topp. Men det här med fri kärlek, flersamhet och idén om att män och kvinnor har samma förutsättningar gällande sex, det tror jag inte på. Säkerligen har den här boken gjort mången kvinna gott, inte minst genom att få folk att börja prata om det privata, nu är den fin som ett tidsdokument.
”Min granne Lynda och jag talar om kärlek. Jag berättar att jag ofta hamnar i rollen av terapeut, frigörande kraften för en man som är känslomedveten. En sorts medveten moder, som ska uppfostra mannen till en medveten människa. Samtidigt som jag själv inte får något tillbaka. Hon berättar om exakt samma erfarenhet och hon har träffat många kvinnor som känner samma sak.”
Här har ni Boken med stort B. Mästerverket, den slutgiltiga romanen rent av? Som ett fönster mot världen, trumfkortet på hand, som försätter kungen i schack matt. Som utgör en katedral och en arena, en himlakropp, en flammande appell som manar till passionerad konflikt. Som knuffar omkull läsaren och avfärdar motargumenten innan de uppstått. Mohamed Mbougar Sarrs chef‑d’oeuvre som har (nästan) allt; intelligensen, språket, temat, formen, originaliteten, vändningarna, spänningen, psykologin, allvaret och lättsamheten. Som är kritisk och politisk utan att vara uttalat kritisk eller politisk. Som är lika delar Afrika och Europa, kärlek och hat, rik och fattig, natur och kultur, vit och svart, krig och fred, nutid och historia. En stor bok, som handlar om.. ehh ingenting:
”Försök aldrig berätta vad en stor bok handlar om. Men om du gör det finns bara ett svar: ingenting. En stor bok handlar enbart om ingenting, och ändå finns allt där. Gå aldrig mer i fällan att berätta vad en bok handlar om när du känner att den är stor. Den fällan gillras av den förhärskande åsikten. Folk vill att en bok ska handla om någonting. Sanningen, Diégane, är att bara en medelmåttig eller dålig bok handlar om något. En stor bok har inget tema och handlar inte om någonting, den försöker bara berätta eller upptäcka någonting, men bara det är allt, och detta någonting är också allt.”
Sarr må vara en ”hapax – en av de himlakroppar som bara dyker upp en enda gång på den litterära himlen”, men jag måste våga mig på att trotsa honom. Fördolt är minnet av människan handlar om två senegalesiska författare som bor och utbildar sig i Frankrike (som Sarr själv). Den ena är ung, heter Diégane och han letar efter den andra – Elimane. Den sistnämnde är baserad på författaren Yambo Ouologuem (1940-2017) som blev utsatt för rasism och anklagad för plagiat av det franska litterära etablissemanget. Det här är verkligen en bok om allt (och alltså ingenting); kärlek, sökande, bildning, utveckling, rasism, kolonialism, litteratur, plagiat, verk och person. Författaren behärskar filosofi, politik, psykologi, historia, feminism med mera. När Sarr beskriver det lockande väst, associerar jag till patriarkatet och SCUM-manifestets Daddy’s girls, (kvinnor som går mäns ärenden).
”..kolonisationen sår ödeläggelse, död och kaos hos de koloniserade. Men den sår också – det är det mest djävulska resultatet – en önskan att bli det som har förstört dem.”
Var och en måste dock läsa själv, ge sig in i labyrinten för att uppleva hur det är på insidan, delta i kurragömmaleken med Sarr, och sen hitta sin egen väg ut. Det är ljust där inne, jag skrattar en hel del (”Den där afrikanen har läst allt, verkligen allt, från Homeros till Baudelaire.” Från Grekland ända till Frankrike wow!) Och kliar mig i huvudet. Texten tycks vrida sig runt sig själv. Läsaren snurrar som i ett kalejdoskop, varv efter varv. Jag hade ett sjå att hålla reda på berättarnivåerna. Fördolt är minnet av människan är en intelligent och intellektuell, teknisk perfekt roman, rättvist belönad med Goncourtpriset 2021. Kanske ändå lite för intrikat, tror Duras hade kallat den manlig. Fördolda är nämligen också mina känslor för karaktärerna. Men nog är jag engagerad ändå, upprymd.
”Jag slår vad om att du är författare. Eller författarlärling. Bli inte förvånad: jag har lärt mig känna igen människor av ditt slag vid första ögonkastet. De betraktar saker och ting som om de inom sig dolde en djup hemlighet. De betraktar en kvinnas kön som om det innehöll lösningen till deras egen gåta. De estetiserar. Men en fitta är bara en fitta. Ni borde inte sväva ut och förfalla till lyrik och mystik när ni låter blickarna drunkna där. Man kan inte uppleva ögonblicket och samtidigt beskriva de. […] Författarna, och jag har känt många, har alltid varit mina mest mediokra älskare. Vet du varför? För när de älskar tänker de redan på scenen som upplevelsen ska generera. Deras smekningar blir värdelösa därför att de fantiserar om vad de kan eller ska göra av dem, alla deras stötar försvagas av fraser. När jag pratar med dem under kärleksakten hör jag nästan deras ’mumlade hon’.”
”..eftersom kvinnor ofta är intelligentare än män skulle män som vill förföra vinna på att framstå som obetydliga i stället för att göra sig tillåtlöjen i sina ansträngningar att briljera.”
Jag är mäkta imponerad av hantverket. Att han i den litterära inkontinens tid (då ingen verkar kunna låta bli att skriva) lyckas få fram något så särpräglat och personligt. Mohamed Mbougar Sarr ÄR litteratur. Han skriver också något i stil med att litteraturen kan nog inte rädda världen men däremot förhindra att man flyr den. Det är mycket som är häpnadsväckan med Fördolt är minnet av människan, men mest häpnadsväckande är nog ändå hur Sarr tycks kunna se in i framtiden gällande mottagandet av boken. Den som inte tycker någon någonsin ska använda n-ordet får kanske läsa något annat. Med polemiska assegajer attackerar Sarr sina rasistiska kritiker innan de ens har läst boken. Det är så smart och KUL också. Här läser jag den mest pretentiösa sexscen (sidan 356).
”..att man har ett sår betyder inte att man måste skriva om det. Det betyder inte ens att man drömmer om att skriva om det. Än mindre att man kan skriva om det. Är tiden en mördare? Ja, Den dödar illusionen om att våra sår är unika. Det är de inte. Inget sår är unikt. Ingenting mänskligt är unikt. Allt blir fasansfullt allmängiltigt med tiden. Det uppstår ett dödläge: men det är i det dödläget som litteraturen kan uppstå.”
”Men ingen förblir densamme. Är det ens önskvärt? Att man skulle kunna förbli sig själv evigt trogen är inte bara en chimär, det är en blindhet som livet sätter sig över: livet med sina oförutsägbara förändringar, sin ovisshet och oanade tillfälligheter som ibland pulvriserar värderingar och principer som man ansett och utgivit för orubbliga. Ibland får jag höra att man ska vara trogen det barn man en gång var. Det är en både fåfäng och skadlig strävan. Det är ett råd jag aldrig skulle ge. Blicken som barnet ger den vuxne person man har blivit är alltid besviken eller skoningslös, även om man har förverkligat sin dröm. Det betyder inte att den vuxne per automatik är utdömd som ett fuskverk. Bara att ingenting någonsin kan motsvara barndomens ideal eller starka naiva drömmar. Att bli vuxen innebär alltid att man är trolös mot sitt unga jag. Men det hör också till barndomens skönhet: den är till för att svikas och ur det sveket uppstår nostalgin, den enda känsla som kanske, då vi närmar oss slutet, ger oss möjlighet att åter bli rena och oförstörda som i barndomen.”
Det här är boken. Inte bara att läsa utan att äga. Den måste läsas, och läsas om. Ni vet den där frågan om vilken bok man skulle ta med till en öde ö, det här är den boken.
Nu finns tv-serien baserad på Sally Rooneys genombrottsroman från 2017 Conversations with friends på SVTplay. Det är flera år sedan jag läste boken men dess avtryck gör sig påminda nu när jag ser serien. Rooney konverserar – och låter läsaren bilda sig en egen uppfattning – om flertalet spörsmål som intresserar mig; kärlek, kvinnlig vänskap, monogami, sexualitet, makt, kvinnligt kön och genus. Jag kommer här att besvara de frågor som jag uppfattar att Rooney ställer, vilket nog kan förstöra upplevelsen för dig som ännu inte sett eller läst berättelsen. Böcker är som speglar vilka reflekterar det som läsaren har inom sig, det här är min spegelbild.
Jag är något mer boksynt nu än för fem år sedan och ser parallellerna mellan Samtal med vänner och Goethes Valfrändskap. I Rooneys moderna och feministiska roman är de kvinnliga erfarenheterna i fokus. Goethes protagonist Edvard är gift med Charlotte men blir galen av kärlek i den unga Ottilie, just som den depressive Nick är gift med Melissa och förälskar sig i Frances. Edvards vän Kaptenen har sin motsvarighet i Bobbi. Ett barn i Ottilies vård drunknar, Frances barn finns bara i tanken, ett misstänkt missfall visar sig vara endometrios. Jag tycker att den som uppskattar Samtal med vänner verkligen borde läsa Valfrändskap. Och tvärtom!
”Sådan är nämligen kärleken beskaffad, att den tror sig ensam ha rätt och att alla andra rättigheter försvinner inför den.” /Goethe
Psykisk hälsa I Conversations with friends har den introverta Frances med författarambitioner huvudrollen. Hon känner starka känslor men de omvandlas inte till ord hon säger högt, såvida hon inte skrivit ner dem först och gett dem en tjusig form. Glappet mellan det upplevda och det som konverseras är stort för Frances. Jag tror inte hon vågar prata spontant, hon är rädd att vara onormal. I den här berättelsen är det ofta det som inte sägs som är det intressanta. Detta för oss till första frågeställningen: Är introverta svala? Hon beskrivs så på baksidan. Eller så här, kan människor trycka undan känslor till förmån för förnuftet? Svar: nej. Frances försöker, men det leder till självskada. Det skummar även från dolda källor. Jag tror att alla friska människor upplever starka känslor och dessa kan inte nonchaleras, de bör genomlevas. Förklaringen till varför Frances är introvert finns troligen åtminstone delvis i hennes missbrukande pappas sätt att handskas med sina känslor och sin dotter.
”Jag är normal, tänkte jag. Jag har en kropp, precis som alla andra. Sen klöste jag mig på armen tills det började blöda..”
Kvinnlig vänskap Frances och Bobbi har varit ett par, nu är de vänner med mer eller mindre erotiska känslor för varandra. Deras vänskap är oerhört intim, kärleksfull, skev och intressant. Bobbi är extrovert, bra på att prata och förklara hur hon känner och genomföra vad hon vill. Frances är den som ofta är tyst, lyssnar och följer. När Frances förälskar sig i den äldre skådespelaren Nick (som också är introvert), uppstår flera dilemman. Ett av dem är att Frances inte berättar för Bobbi om relationen med Nick, vilket innebär ett svek. Fråga två: Kan en kvinna ha en bästis och samtidigt en lyckad kärleksrelation? Svar: nej. En nära kvinnlig vänskap implicerar att man berättar allt, lämnar ut och chikanerar sin man och det krockar lätt med en lyckad kärleksrelation.
Äktenskap, flersamhet På Goethes tid straffades människor mycket hårt för äktenskapsbrott. Tvåhundra år senare är det kanske dags att överge äktenskapet och de monogama löftena? Nick vill fortsätta vara gift med Melissa, han älskar henne menar han, men han älskar också Frances. I teorin är monogami trist och förlegat, knappt ens försvarbart då det gränsar till ägande och innebär förbud. Men hur gärna man än vill följa sina intellektuella och politiska övertygelser står förnuftet sig slätt mot känslorna. När Nick försöker introducera sin fru och Frances i en polygam överenskommelse resulterar det i att alla blir ledsna. Det är inte en slump att miljarder människor världen över proklamerar engifte, det är inte bara avhängigt föräldraskap. Människor mår bra av gränser, förutsägbarhet och trygghet. Att man bestämmer sig för en partner som man sedan litar på och som finns kvar även om man är arg, ledsen, trött och tråkig är livsviktigt. Förespråkar Rooney monogami? Svar: nej, tvärtom. Otrohet kommer alltid med straff, om inte av samhället, om inte i form av skam och skuld så alltid sorg, eftersom någon alltid kommer känna sig bortvald.
Maktfaktorer: klass och ålder Den maktförskjutning som man först kan tro finns mellan Frances och Bobbi är i realiteten en villfarelse som kommer av deras olika personligheter. Det visar sig att olikheter är inget problem så länge respekt, kommunikation och förståelse finns. Konflikter är inte en indikation på ojämlikhet. Däremot finns en verklig maktasymmetri mellan de olika generationerna. De äldre heterosexuella paret Melissa och Nick har mer socialt, ekonomiskt och kulturellt kapital än de unga kvinnorna. Melissa och Nick flyr sina egna problem genom att leka med och imponera på Frances och Bobbi. De vill likt vampyrer suga i sig deras ungdom och beundran. Frances och Bobbi blir närmast känslomässigt exploaterade, i sin utarmning börjar de hacka på varandra. Är ålder bara en siffra? Svar nej. Ålder kan vara makt. Äldre ska ge fan i yngre.
Maktfaktor: kön. Samt sexualitet När Frances har sex med Bobbi skrattar hon, när hon har sex med Nick gråter hon – det säger väl egentligen allt. Hur förstående och tillmötesgående Nick än försöker vara i sin självupptagna och manliga nedstämdhet förmår Frances inte att öppna sig för honom, om sin förlamande magsmärta exempelvis. Det är Bobbi som får se henne som ett vrak. Det skulle förresten inte förvåna mig om Nicks depression kommit av det att Melissa är mer framgångsrik och att han nu därför suktar efter en yngre, mer osäker kvinna. Jag tycker väldigt mycket om att Rooney lyfter feministiska frågeställningar utan att vara övertydlig. Nick är irriterande men inget monster, snarare en så kallad snäll kille som gör så gott han kan. Det blir tydligt jämfört med Rossa som Frances träffar via en dejtingapp:
”Jag tänkte: Det här är normalt. Det här är en normal grej att göra. Hans överkropp var liten och mjuk, inte alls som Nicks, och han gjorde inga av de grejer Nick brukade göra innan vi hade sex, som att smeka mig länge och prata lågmält. Det började med en gång, utan någon egentligen inledning. Fysiskt kände jag nästan ingenting, bortsett från ett smärre obehag. Jag gjorde mig stel och tyst och väntade på att Rossa skulle märka hur stel och tyst jag var och sluta med det han höll på med, men det gjorde han inte. Jag funderade på att be honom sluta, men om han kanske skulle strunta i det jag sa kändes det som om situationen skulle bli allvarligare än den behövde vara.”
Kvinnor skyddar inte sällan män, och underhåller saker. Frances mamma månar om Frances pappa när hon hävdar att hon inte minns om han var alkoholiserad när de var tillsammans. Förutom genus som en maktfaktor intresserar sig Rooney också för det kvinnliga könets fysiska förutsättningar. Endometrios drabbar var tionde kvinna i fertil ålder med kraftig mensvärk, blödning och risk för infertilitet som följd. Jag tänker också en hel del på hora- och madonnakomplexet eftersom Frances och Bobbi så uppenbart är ett konglomerat av horan och madonnan. Frances är klädd och tystlåten som en madonna, men är med Nick som en hora. Bobbi är klädd och utåtagerande som en hora, men tänker som en madonna. Men den stora poängen med hora- och madonnakomplexet är att kvinnor måste förhålla sig till det. När Frances är med en gift man kvalificerar hon sig som hora, dessutom måste hon ta hänsyn till om hon kanske blir utnyttjad – för det blir ofta kvinnor av män. Men blir hon utnyttjad av Nick? Svar: ja, emotionellt.
Jag får väl bryta här, skulle egentligen kunna fortsätta med dikotomin Amerika – Europa eller kropp – medvetande. Jag skulle kunna skriva om hur hon tar itu med samtiden, men det har jag skrivit om förut. Jag orkar inte mer ikväll. Vill bara tillägga att Rooney skriver en imponerande prosa med lätthet och briljans. Det här är en makalös debutroman och serien är minst lika bra.
Det här är en vittnesskildring som publicerades första gången 1947, bara några år efter att Primo Levi, italiensk kemist, sluppit ur koncentrationslägret Buna, en del av Auschwitz. Som nummer 174 517 skrev han boken i huvudet, den första delen i en triptyk. På svenska kom den dock först 1988 – över fyrtio år senare, då var Primo Levi tyvärr död. Han gick mot strömmen och kämpade för att påminna om det som hänt i en tid när många ville glömma och blicka framåt. Mardrömmarna han hade i lägret om att ingen ville lyssna på hans berättelse blev tyvärr verklighet. Men nu har den fått upprättelse. Boken anses vara en av de viktigaste skildringarna av Förintelsen. Jag instämmer!
Jag älskar Levis prosa varför jag kommer citera sönder den här texten.
”Alla upptäcker förr eller senare i livet att den fullkomliga lyckan inte existerar. Men få dröjer vid den motsatta reflektionen, att detsamma gäller den fullkomliga olyckan. De faktorer som omöjliggör både dessa motsatser är av samma natur. De betingas av våra existentiella villkor som står i strid mot allt oändligt. Det rör sig om vår alltid otillräckliga kunskap om framtiden. I ena fallet kallad hopp, i det andra ovisshet inför morgondagen. Det rör sig om vissheten om döden, som sätter en gräns för all glädje men också för all sorg. Det rör sig också om de oundvikliga materiella bekymren vilka på samma sätt som de förgiftar all varaktig lycka också oupphörligen avleder vår uppmärksamhet från den olycka som hotar och som gör kännedomen om den fragmentarisk och därför uthärdlig. Det var just umbärandena, slagen, kylan, törsten som under och även efter resan höll oss flytande över den bottenlösa förtvivlans tomhet. Inte vilja att leva. Inte någon medveten resignation. Få människor förmår inta en sådan attityd. Och vi var bara ordinära representanter för människosläktet.”
Till stor del är boken en redogörelse för de yttre praktiska och inre mentala levnadsvillkor som råder i det lilla samhälle som lägret utgör. Det är Auschwitz som gör honom till jude menar Levi. ”De sydde fast Davidsstjärnan på mig, och inte bara på kläderna.” Avhumanisering pågår men på samma gång flera för människan typiska förfaranden som innefattar bland annat handel, hierarkier och oskrivna regler. Han berättar om hur trångt det är att dela brits, om såren på fötterna och det mest väsentliga; hungern. Bröd används som betalningsmedel. Detaljerna är många i Levis skildring och det hemska finns där, passande nog implicit. Han litar på att läsaren förstår fasorna utan att han behöver skriva det på näsan. Det uppskattar jag.
”För att spara tid beter sig många på ett djuriskt sätt och kastar vatten medan de springer ty om fem minuter börjar utdelningen av bröd. […] Av det heliga gråa lilla stycke som i grannens hand förefaller jättelikt och i ens egen så litet att man blir gråtfärdig. Detta är en daglig hallucination som man till sist vänjer sig vid. Men den första tiden är den så övermäktig att många av oss efter en lång palaver på tu man hand om den egna uppenbara och ständiga oturen och andras oförskämda tur tillslut byter ranson varpå synvillan återkommer och var och en är lika missnöjd och besviken som tidigare.”
Fångar och vakter, får möta minst sagt obehagliga sidor av människan, i andra men även i sig själva. I den här närgångna men inte sentimentala skildringen av människor i yttersta nöd analyserar författaren människans etik och moral, överlevnadsinstinkter och ondska. I princip torde ingen överlevt utan att ha roffat åt sig mat, underlåtit att hjälpa någon i en nödsituation eller på andra sätt agerat egoistiskt.
”Vid sidan av dem som utsetts till funktionärer och som alltså från början gynnats av ödet, finns det dock en stor kategori fångar som kämpar för att överleva helt hänvisade till sina egna krafter. Det gäller att gå mot strömmen. Att varenda dag och varenda timme göra front mot slitet, hungern, kölden och den slöhet som blir följden. Att hålla stånd mot fienderna och inte ha förbarmande med rivalerna. Att skärpa intelligensen, öka tåligheten och stålsätta viljan. Eller också att kväva all värdighet och blåsa ut samvetets ljus. Att som rå sälle dra i fält mot de andra råa sällarna och låta sig ledas av de oanade dolda krafter som i grymma tider räddar släkter och individer. Många var de vägar vi tänkte ut att använda för att inte dö, lika många som våra skilda karaktärer. Samtliga medförde de en nedbrytande allas kamp mot alla och många av dem en inte så liten summa villfarelser och kompromisser. Att överleva utan att göra avkall på någonting i sin egen moraluppfattning eller utan att lyckan direkt och kraftfullt grep in, förunnades bara ett litet fåtal högtstående individer av samma släkte som martyrer och helgon.
Jag är en nostalgisk jävel det får jag tyvärr erkänna. Kanske är det därför jag ger mig på en bok av arbetarklassgrabben som blev statsminister, Ingvar Carlsson (född 1934), trots att jag är urbota less på partipolitik och partipolitiker. Ganska länge ångrar jag mig, men på slutet får jag i alla fall skymta vad jag hoppas på.
Ett givet tema är döden och hur den drabbat Carlsson genom hela livet. Hans pappa dog tidigt och sen alla socialistiska, progressiva för demokrati verkande politiker världen över som blivit röjda ur vägen; Olof Palme, bröderna Kennedy, Martin Luther King Jr, Anna Lindh med flera. Det är en skrämmande bild som framträder när han listar alla offer. Ingvar Carlsson var första svenska statsminister med livvakter, givetvis har också han fått utstå både hot och attentat.
Ett annat givet tema är den politiska historien som han varit en del av. I dessa ganska trista kapitel ljuder en väntat stillsam men också oväntat skrytsam stämma som bara någon enstaka gång drabbas av självtvivel men i övrigt tillskansar sig det som gått bra, skyller det som gått dåligt på andra och hyllar socialdemokrater som i princip felfria människor. Här liknar han inte helt men ändå alltför väl dagens politiker. Masken sitter på plats, orden är väl valda och säger ingenting, som här:
”Från ett bottenläge i opinionsundersökningarna efter regeringskrisen hade socialdemokraterna fått ökat stöd, men på valdagen nådde vi inte ända fram. Det blev regeringsskifte och Carl Bildt tillträdde som statsminister. Jag var ändå relativt nöjd, vi hade med våra viktiga politiska beslut och reformer, skaffat oss en stabil politisk plattform vilken vi kunde driva vårt arbete i opposition.”
Däremot vinner han min sympati när han berättar om sitt jämställdhetsarbete och hur feminismen stod och vägde på den tiden. Hans jämställda regering var världens första som bestod av lika många kvinnor och män. Han erkänner att han själv inte tog hand om sina två döttrar och att han borde stöttat sin fru Ingrid mer när hon fick kritik för sina kläder.
Jag har mött det promenerande paret Carlsson flera gånger då deras hus i Nyhamn ligger nästan precis här där jag bor. Han hälsade alltid, inte hon.
Egentligen är det först när han kommer till Ingrids sjukdom, Alzheimers, som jag tycker det blir riktigt intressant. Då får vi komma honom närmare. Jag känner med honom när han klargör hur svårt det är att ge upp och hur han nästan går under innan Ingrid tillslut flyttar till ett demensboende.
Det är dock tydligt att han i första hand vill behålla sin professionella identitet som politiker för sen avslutar han med att skriva om inbördeskriget i Rwanda och varningen om att politiker just nu ”spelar rysk roulett med den svenska demokratin.”
Att vara i sällskap med högerpopulism är att vara i sällskap med döden.
”Hans namn ristat i björkens näver. Joel. Pojkjäveln. Bokstäverna liksom uppförstorade i svallet i nävret. Jag behöver hålla honom på armlängds avstånd, han som var jag.”
Poeten Pär Hansson har mig vid ”reklam för idioter” på sidan 18. Jag är upprymd över att jag kanske håller i en lite märklig och originell roman. Sen visar det sig tyvärr att del ett lovar runt, del två håller lite för tunt. Men sen i del tre ökar mitt intresse igen. Det handlar om Joel, störstpajken. Nu är han är vuxen och har med sig familjen till barndomshemmet i Västerbotten, det får honom att minnas sin uppväxt.
Största delen av boken, del två, utgörs av Joels barndomsskildring och den är lite långtråkig, det känns som att jag läst den förut. Spindelbjörken är lite som Häng city, händelsefattig om pojkars uppväxt, minus humor. Som ung är Joel med får namngivna efter amerikanska rockstjärnor eller kompisar (en kristen, en bög). De fiskar, snattar, onanerar, gör hål i örat, bevittnar syskonbråk, kollar på porr, bygger koja, smygröker och allt det där som brukar höra pojkars barndomsskildringar och coming of age till. Det handlar också om giftig maskulinitet, makt och hierarkier. Joel blir utsatt för grym och våldsam mobbning samt effeminerade öknamn. Här finns en extremt obehaglig scen när pojkar stoppar smällare i röven på en katt och tänder på. Jag är mer förtjust i delarna där Joel är den vuxna berättaren, fastnar särskilt mycket för beskrivningen av hans ambivalens i förhållande till skratt.
”Jag har börjat skratta. Det låter som ett skratt från helvetet och jag kan inte säga när det började. Jag skrattade inte så när jag var yngre, innan jag fyllde trettio. Är det farfars skratt? Inte är det då mitt alla gånger, det kan jag säga.”
När jag slagit igen boken brusar det inom mig. Jag är berörd. Hansson lyckas gestalta hur svåra erfarenheter i barndomen kastar ekon in i vuxenlivet. Jag får en känsla för hur besvärligt det kan vara att öppna sig för sina närstående om och på grund av traumatiska minnen. Visserligen upplever jag Spindelbjörken medan jag läser den onödigt lång, men samtidigt förstår jag att det krävs en lång startsträcka för att forcera den stenhårda kärna som vaktar om en smärtsam last.
Hans varsamma prosa finner jag något ojämn men bitvis är orden som nyckeln till den dörr bakom vilken det innersta blir synligt. Där är det en ynnest att vara, det är varmt, mjukt och sårbarheten är blottad. Spindelbjörken är en märkbart feministisk skildring.
”Om någon hade sett vad vi gjorde hade det säkert sett ut som om jag knullade Karin, men det kändes som att det var hon som knullade mig. Tydligt och bestämt.”
Det här är en lättläst fyrahundrasidare om vänskapen som uppstår mellan psykologen Christel med Parkinsons sjukdom och hennes patient Zadie, en fosterhemsplacerad flicka som förlorat sin lillebror på grund av missbrukande föräldrars vanvård och socialtjänstens misslyckande.
Svalors flykt är baserad på Esmeraldas fruktansvärda öde, även kallad Lilla hjärtat. Det är få saker som förenar människor så helgjutet som när barn dör samt missbrukande människors bristande moral. Det här är alltså en bok om känslor som redan från början finns hos läsaren och som endast finns i svart och vitt. Att läsa Svalors flykt är således att gegga runt i redan upplevd sorg och misär utan att få tillträde till någon ny upplysning, ingång eller förståelse. I Majgull Axelssons text finns inga luckor, inga frågeställningar för läsaren att fundera på, ingen problematisering. Här är knarkare helt igenom onda människor, barn är goda varelser som aldrig felar.
Det som hände i verkligheten är ohyggligt. Jag förstår såklart att man vill och behöver hänge sig åt okonstlat raseri och banala tankar. Men jag förväntar mig mer av Axelsson än enkla svar på svåra frågor. Jag önskar mig en nyanserad berättelse som problematiserar och utmanar de svåra avvägningar som omhändertagna och fosterhemsplacerade barn innebär och hur vi bäst kan hjälpa medmänniskor i missbruk. Det närmaste vi kommer nyansering här är när psykologen ”gör övertramp” genom att fästa sig för mycket vid sin patient. Det duger inte. Den här romanen skildrar ett redan rådande konsensus, den skapar inte någon debatt då den saknar konflikt. En berättelse med missbrukarens inifrånperspektiv hade varit något för mig eller en diskussion om jourhemmens funktion (eftersom från dessa måste barnen flytta vidare).
Det är mer som haltar i Svalors flykt; gestaltningen, den psykologiska medvetenheten, realismen. Zadie är en sjuttonårig hjälte utformad som en tantfantasi. Jag kan stå ut med att hon är bäst i klassen, älskar böcker, avfärdar sociala medier och ”veckotidningstjafs” men att hon kallar de jämnåriga tjejerna ”snörphöns” kan jag inte acceptera. Sen stör jag mig på att både Christel och Zadie ”märker” att de springer, ”upptäcker” att de gått till en viss gata först när de är där. Sjukdomen Parkinsson går under smeknamnet ”Elaka herr P” och det överanvänds å det grövsta. Sen med hjälp av överhörning och perfekta avslöjanden går allt i lås, alla trådar visar sig härstamma från en och samma rulle, lösningen presenteras korrekt. Just så som verkligheten aldrig är.
Jag har inget direkt emot språket annars, det flyter fint och är som sagt väldigt lättläst. Jag ställer mig dock frågande till varför Axelsson vill agitera mot en ”dum domare” som dömt fel – när det är lagen man borde angripa? Mest upprörs jag över att hon väljer att utmåla missbrukare som att de njuter av att plåga barn.
Senaste kommentarer