Femton år av Vigdis Hjorth

Men vad fan var det här nu då? Det här var ingen vanlig Hjorth-bok!

Hon som blir femton år är mellanbarnet Paula. Hon upptäcker att hennes älskade familj är tyst, tråkig och religiös på låtsas. Paulas mamma ljuger för sin matriarkmamma om att de ber och går i kyrkan och om att storasystern klarar examen på den kristna skolan. Föräldrarna ljuger för alla inklusive sig själva och de offrar sin äldsta dotter istället för att stå upp för sig, sanningen och barnen. Det är tragiskt och straffar sig givetvis.

”..och mormor tackade gud för kringlan fast det var mamma som hade bakat den.”

Poängen med boken, tror jag, är väl att följa en ung persons uppvaknande från barndomens trygga och desillusionerade tillvaro till vuxenlivets krassa realitet. Författaren skildrar tiden vi alla genomlevt då föräldrarnas betydelse minskar och vännernas ökar, när man tar de första stegen in på sin egen väg. Minst en, förhoppningsvis flera, revolutionära vårar brukar väl passera ett liv. Hos Paula blir klarsyntheten extra tydlig eftersom hennes föräldrar ljuger mer än de flesta. Men det blir liksom aldrig någon revolution av det.

Tyvärr har Femton år nästan inget av det fantastiska som andra böcker av Vigdis Hjorth har. Den är för intetsägande, för stillastående, för religiös rent av. Var är humorn? Nerven? Ilskan? Var är det som bränner och kittlar och stör? Jag tror inte ens på Paula! Vilket barn tycker att tiden går fort? Vem tycker att det förbjudna smakar sämre? Och vem anklagar sin mamma för att vara ”oförälskad i världen”? Ingen! (Utom Paula då, men hon finns ju inte.)

Nej, det här var året största läsbesvikelse.