Kassa 19 av Claire-Louise Bennett

Under studietiden arbetar hon långa pass i kassan (nr 19) och hon har dialekt, hon är sprungen ur den engelska arbetarklassen. Och hon har fantasi och pirr i fingrarna, hon har ett verk av Nietzsche under rullbandet och en dityrambisk tilltro till litteraturen. Böckerna är biljetten till klassresan som avgår från kassalinjen till att vara författare till Kassa 19. Men det är ingen bekväm resa.

Jag har också jobbat som kassörska och jag älskar litteratur, men jag är inte författare och jag tycks sakna kraften mina läsmuskler skulle behöva för att tillgodose mig denna experimentella struktur. Det här är en kompakt text utan mellanrum, en medvetandeström som flödar till synes otyglat mellan ämnen, tider, perspektiv, minnen, berättelser. En osalig röra av upprepningar och associationer, mellan varven också enormt välformulerad och imponerande. Ibland är det så väldigt vackert att jag blir pirrig och förförd. Ibland är jag uttråkad.

”En konflikt låg och pyrde hos min pappa – å ena sidan var han med rätta stolt över den framgång han haft i sitt yrke och över den höga standard han regelbundet kunde förse sin familj med tack vare det, men å andra sidan kände han sig dum för att han spelade med i alltihop – jobba och köpa och jobba och köpa – och jobba hårdare och köpa bättre . alltihop var ett stort spel, det fattade han, och det var inte ett spel han skulle vinna, det visste han, det visste han och konflikten slutade aldrig gnaga i honom.”

Det handlar om en ung alienerad kvinna i böckernas värld. Det är en lärare som uppmuntrar hennes skrivande, vilket snart kommer att förflytta henne, låta henne överskrida gränser och vidga hennes värld. Hon skriver om böcker hon läser (bla Ett rum med utsikt) och om trösten i orden (”smutsens glans”), om författare (Ann Quin), om att blanda ihop litteratur och liv, om att bränna böcker och hon återberättar berättelser hon själv skrivit. Hon skriver också om mensblod, ljus och mörker, dumma killar, lapsang souchong, orättvisor och övergrepp.

Prosan är kalejdoskopisk, den bildar obegripliga bilder och invecklade mönster och strax innan jag får rätsida på motivet kastas spelplanen om och nya mönster står att finna. Ett av tillfällena när kalejdoskopet står stilla tillräckligt länge för att jag ska kunna se bilden och bli berörd är när hon beskriver ett övergrepp. Det är ett samlag utan samtycke det vill säga en våldtäkt då hon väljer att inte säga nej för att inte ställa till med en scen och framstå som en jobbig kvinna. Då förstår jag hennes oerhörda kapacitet som författare.