Persepolis av Marjane Satrapi

Persepolis är en gammal ruinstad i Iran. Persepolis är också Marjane Satrapis självbiografiska seriebok i fyra delar. Hon föddes 1969 i ett relativt modernt och sekulärt Iran efter den vita revolutionen som hade förändrat livsvillkoren till det bättre för majoriteten av befolkningen och gett kvinnor rösträtt. Men när Marjane var tio år tog en militant islamistisk regering över vilket markant begränsade och innebar slutet på människors liv.

Författarens föräldrar är välbärgade och har det förhållandevis gott. De är inte religiösa och tycker verkligen inte att Iran är något bra land för sin enda dotter varför de låter henne gå i fransk skola. De vill att hon ska flytta till Europa och leva i frihet. När de flerspråkiga skolorna stängs ner av islamisterna skickas Marjane till Österrike, blott fjorton år gammal. Det blir inget bra.

Det här är en smått fantastisk läsupplevelse, mycket allvarlig men med en stor portion humor. Satrapi skriver om sig själv som barn på ett trovärdigt och icke tillrättalagt sätt. Hon bjuder på sina tillkortakommanden och ibland så friskt att jag stör mig på henne. Lik en ”doudol tala” (guldsnopp) är hon både magnifik och mycket irriterande.

I Persepolis finns gott om skurkar men inga hjältar, mest bara vanliga människor med fel och brister. Det här är för mig också en mycket lärorik berättelse, jag får en känsla för hur det är att växa upp i Iran och att vara iranier i Europa.

Jag slås av hur serieboksformatet kan göra det overkligt enkelt att tillgodose sig näringsrik fakta. Jag får en lektion i iransk historia, kultur och politik, islam, intersektionell feminism, migrationens erfarenheter och jag har roligt samtidigt. Jag skrattar högt när jag läser om de kvinnliga revolutionsgardisterna som inte vet vad punk är och när föräldrarna tar avsked av sin dotter inför resan till Österrike gråter jag. Bilderna är svartvita, enkla och inte sällan komiska.

Det här är en bok jag vill rekommendera till alla!