Det här är en autofiktiv berättelse om ett barns mission: att hålla pappa nykter och mamma glad. Doris Dahlin föds 1952 i Härnösand och lär sig tidigt att det goda finns, men bortom hennes räjong. Hon är det flitiga biet som ständigt försöker suga nektar ur tomma blommor. I sin strävan efter att vara det bästa barnet till sina föräldrar ler hon med stängd mun för att dölja sina trasiga tänder och biter ihop om det som ingen vill höra. Hon är en ständig lucia med långt blont hår och sina utstuckna ögon erbjuder hon på en bricka.
”Av kärlekssvält sökte sig min mamma och min pappa omättliga till varandra. Så blev svälten min.”
Hon växer upp i ett fattigt hem med utedass, en alkoholiserad far och en mor som tröstar med socker. Om bara det ”elaka vattnet” inte kommer först kokar pappa Nisse fisksoppa, hugger julgran, bygger en båt, en tv i trä, en vit lekstuga. Han är en duktig snickare och snäll, men dricker så att han kissar ner sig.
”När mamma skrek åt pappa. När pappa sa orden som han visste skulle få mamma att gråta, försvann jag. Det var lätt. När jag försvann fanns inte längre de trasiga glasbitarna i halsen. Ekorren i magen gav sig iväg. En gång när jag försvann lutade jag mig mot vedspisens eldlucka fast man inte fick göra det. Jag kände inte att jag bränt mig förrän mamma ropade att det luktade bränt.”
Han tycker synd om sig själv eftersom hans pappa söp och slogs och han säger till sin dotter att hon har det bra hon som inte vet om hur det är att ha en pappa som super. Det är ett slående exempel på hur osannolikt dumma även snälla människor kan vara.
Skammens boning verkligen vältrar sig i elände. Tyvärr är det inte bara missbruket och fattigdomen som utgör källa till jagets misär – hon blir även utsatt för övergrepp av en pedofil i släkten. Hon lever i synd, skam och skuld som gör henne blind och stum. Detta utvecklar sig till ätstörning och självmordstankar senare till terapeutiska egenskaper och författarskap.
”Jag visste precis hur det skulle vara. Hur det aldrig var.”
Jag uppskattar de suggestiva inslagen i Dahlins prosa och ibland är barnperspektivet riktigt bra. Men det är många upprepningar och en ton som inte helt faller mig i smaken. Jag tycker att det blir både kvalmigt och jolmigt. Det finns stunder då jag blir väldigt berörd men jag saknar kraften och motståndet som finns i varje människa och som definitivt fanns i den här flickan med tanke på resultatet.
Senaste kommentarer